Archive - februari 2018

PM i linje med Meadows: Förbud är effektivare än skatt

Så sent som i fredags så höll jag ett föredrag om att använda scenarier och hävstänger för att förstå och förändra världen (på NAV i Sickla). För att åstadkomma förändring använder jag resultat av Donella Meadows.

PM Nilsson skriver idag på Di ledare att ”Hellre förbud än skatt” avseende bilar som drivs med fossila bränslen. Det är en rubrik och artikel som kommer att skapa debatt. PM:s slutsats har bäring på samma resultat av Meadows.

Han konstaterar att vi i Sverige är mycket glada i att införa skatter som styrmedel, men att man om man verkligen vill ha effekt så skall man hellre införa förbud.

Flera länder redan diskuterar att införa förbud mot fossila bränslen i sin fordonsflotta. Tex Indien, Frankrike, Storbritannien, Norge och Nederländerna som alla strävar efter att vara fossilfria år 2030. (När det gäller Norge så är det inte så lite skenheligt eftersom man samtidigt bryter och säljer olja och gas. Själv är man duktig, men man tjänar pengar på att skapa förutsättningarna för andra att skita ner och indirekt dessutom att skuldbelägga dem för det.)

Ja vi gör det ju även i Sverige, men lite mer diskret. Tex Stockholms Lokaltrafik, Malmö, Växjö och Jämtland/Härjedalen. Och så har vi initiativet Fossilfritt Sverige.

Målet är tydligt. Fossila bränslen hör det förgångna till. Det var en temporär lösning. Vem vill ha luftföroreningar, klimatförändringar och ett beroende av en resurs vi inte själva förfogar över och som dessutom sinar?

Oavsett vad man tycker om idén så har PM rätt i att förbud är effektivare än skatt om man vill skapa förändring. Mycket effektivare. Det skrämmer givetvis det rådande systemet vars särintressen gynnas av systemets nuvarande struktur. Därför kommer det rådande systemet att göra vad det kan för att förlöjliga, kritisera och motarbeta förslag som är/skulle vara effektiva förändrare.

Donella Meadows skrev för två decennier sedan Leverage Points: Places to Intervene in a System. Det revolutionernande var en kartläggning om var man kan gå in och styra i system om man vill åstadkomma förändring av systemet. Det är en 12-punkts lista rangordnad i ökande effektivitet:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM
(in increasing order of effectiveness)

12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Undrar man varför systemen inte förändras så kan man kolla strukturer, återkopplingar, flöden, reservoarer och mindset i Meadows lista. Vill man förstå varför de förändras, eller man själv strävar efter att förändra dem, så bör man ta hjälp av effektiva hävstänger. Det är samma lista.

Att ändra skatter förändrar systemet, men inte så effektivt.Det har möjligen ett signalvärde. Den åtgärden är listad som nr 12 i Meadows hävstångslista.

Att däremot införa ett förbud mot fossila fordon, dvs ändra spelreglerna i systemet, kommer på plats 5 på listan. Det är effektivt.

Den nyfikne studerar givetvis även de andra punkterna. Det är intressant både ur ett filosofiskt och ett politiskt/teknologiskt perspektiv. Nummer 3 och 2 är riktigt intressanta. Nummer 1 är komplex och lite svårare att greppa, vilket ligger i sakens natur.

Vi lever i intressanta tider som inte kommer att vara extrapolationer av det förgångna. Den som vill hänga med spejar inte så mycket i backspegeln som framåt och förbereder sig för förändringar som tidigare betraktades som osannolika.

 

/Martin

Inför Klimatriksdagen 2018

Igår gjorde jag en kort intervju med Karin Sundby, ordförande i Klimatriksdagen. Föreningen Klimatriksdagen är obunden och har som syfte att för upp klimatfrågorna högre på den politiska dagordningen.

Föreningen har haft, och kommer att ha, en mängd olika event där forskare, politiker och allmänhet kommer till tals. Just nu laddar man upp inför Klimatriksdag 2018 som kommer att hållas den 4-6 maj i Aula Magna på Stockholms Universitet. Inför det kan allmänhet, företag och organisationer lämna in motioner. Sista dag för inlämnande av motion är 1 mars.

Läs mer om vad Klimatriksdagen gör på deras hemsida klimatriksdagen.se.

Här nedan kan du se samtalet med Karin Sundby.

/Martin

Går det att flyga miljövänligt?

Ur ett marknadsföringsperspektiv så går det säkert utmärkt att flyga miljövänligt. Se bara på hur väl etablerat det blev med ”Gröna inflygningar”. Det låter rent, ja till och med som om världen blev bättre ju fler inflygningar som görs.

Men en grön inflygning är inget annat än en självklarhet. Du har farten 900 km/h och ligger på 10 000 meters höjd. För att ta sig ner till stillastående på marken så behövs ingen energi. Tvärtom, du måste bli av med såväl rörelseenergi som lägesenergi.

Det svåra är att göra en grön start. Och en grön transportsträcka.

Det första, en grön start, är uppenbart fysikaliskt motsägelsefull ur energisynpunkt: Från stillastående på marken så skall du ha en hastighet på 900 km/h och ta dig upp till 10 000 meters höjd. Det är omöjligt att göra det utan att tillföra energi. Den andra, själva transporten, kräver att du övervinner luftmotståndet. Förvisso på höjd där luften är tunn, men inte så tunn att du inte har lyftkraft.

Tag tex en Boeing 787 Dreamliner. Ett flygplan som Norwegian marknadsför som ”det mest miljövänliga alternativet av flygplan”. Nu är jag i och för sig mest intresserad av dess fysikaliska egenskaper, inte prestanda jämfört med andra flygplan. Men det får fungera som exempel avseende vikt, marschfart och passagerare. (För beräkningar, gå till slutet av artikeln).

För att få upp en Dreamliner på marschhöjd krävs det rörelse och höjd:

  • Rörelseenergi: 8 000 MJ, att få det från från stillastående till 900 km/h,
  • Lägesenergi: 25 000 MJ, att lyfta det från 0 till 10 000 meters höjd.
  • dvs Totalt 33 000 MJ (miljoner Joule).

Detta är alltså den rent mekaniska energi som vi tillfört flygplanet. Hittills har vi inte räknat med några förluster i form av värme, friktion mm.

För att ge planet fart och höjd så använder vi den kemiska energin som finns bunden i flygbränsle. För att få loss (återigen utan några förluster) 33 000 MJ så behöver vi 760 kg, eller ca en kubikmeter, flygbränsle.

Om vi antar att flygmotorer har en verkningsgrad på 20% (den kunnige och intresserade får gärna korrigera detta värde) så behövs det alltså 165 000 MJ eller 3800 kg flygbränsle för att komma upp i marschfart på flyghöjd. 

Och för att lunka på däruppe det går åt storleksordningen lika mycket (5600 kg) per flygtimme.

Det här energi som man inte får tillbaka när man landar, hur grön inflygning man än försöker göraEnergin som man behöver tillföra för att få upp planet i luften finns det inget sätt att återvinna. Rörelseenergin och lägesenergin, som man hade alldeles nyss, går förlorad när man skall ta sig från att röra sig med 900 km/h på tiotusen meters höjd, till stillastående på marken. Detta vare sig inflygningen är grön eller inte.

Men transportmedel som är kvar på marken, bil, tåg, cykel, maglev, poddar i vakuumtunnlar, Hyperloop e dyl har inte dessa fysikaliska brister. Dels behöver man inte tillföra någon lägesenergi till farkosten. Dels kan man återvinna en väsentlig del av rörelseenergin när man bromsar in farkosten (man kör motorn som generator). Den enda energin som går förlorad är friktion genom eventuellt rull- och luftmotstånd.

Min huvudsakliga kritik mot flyg, vare sig de är pimpade med gröna inflygningar eller biobränslen (som ju också genererar utsläpp av partiklar och vattenånga på höjd), är att de har fysiken emot sig jämfört med om man väljer markbundna transporter.

Jovisst kan man misslyckas med marktransporter också, men man har inte fysikens lagar emot sig. Med visionära ledare och kompetenta ingenjörer, samhällsvetare, ekologer och forskare från andra relevanta områden så kan man få till något riktigt bra på marken, i marken eller på brosystem några tiotals meter över marken.

Men det är klart, om man idag skall väldigt långt eller till ett område där det inte finns vägar så kanske flyg i en eller annan form är det enda alternativet. Men ”miljövänligt”, det är det inte.

/Martin

PS. I första versionen av grafik hade jag bytt plats på energimängderna för läges- och rörelseenergi. Detaljerna var fel, men summan rätt. Jag har gjort och lagt upp en korrigerad bild (på vilken det längst ner står att den är uppdaterad 4 feb kl 19:30). Om du inte ser rätt bild så är det pga att cashade system som tex Facebook, Twitter eller lokala browsers inte är uppdaterade. DS

Beräkningar…

En Dreamliner har en (max) startvikt på 252 650 kg (och kan ta 344 passagerare, vilket ger 734 kg per passagerare.)

Den undre gränsen för hur energisnål en Boeing 787 kan bli definieras av fysikaliska lagar: Hur mycket energi [E] går det åt att ge ett föremål med massa [m], hastigheten [v] och höjden [h]? Energi = Rörelseenergi (kinetisk energi) + lägesenergi (potentiell energi)

E = ½mv2 + mgh

(där hastigheten är 250 m/s (900 km/h) och g=9,81 m/s2)

Det blir 8 000 (rörelseenergi) + 25 000 (lägesenergi) = 33 000 MJ (miljoner Joule).

Det här är alltså energin som krävs för att få upp planet, från stillastående på marken, till marschhöjd.

Hur mycket är det omräknat i flygbränsle? Ett typiskt flygbränsle innehåller ca 43 MJ/kg (Kerosene type BP Jet A-1 är 43,15 MJ/kg, källa Wikipedia). Det går alltså åt minst 33 000/43=760 kg, eller ca en kubikmeter, flygbränsle att starta (densitet 804 kg/m3).

Det är alltså om du inte har några energiförluster alls. Med en verkningsgrad på 20% så krävs det fem kubikmeter flygbränsle. Vad som är realistisk verkningsgrad kanske någon läsare kan utröna.

Storebror ser dig och alla dina vänner

Visst är det praktiskt med alla finurliga tjänster man får i sin smartphone. Superkrafter som för några år sedan knappt fanns i fantasin. Jag skall erkänna att jag är kluven till det här.

Varför? Jo, för att det här skall fungera så samlar apparna in en stor mängd sensordata. Visste du att du att det finns databaser med detaljerad information om vilka platser du besökt, hur länge du varit där, hur du reste och vilka bilder och filmer du eventuellt tagit med din mobiltelefon när du var där?

Ovanför en skärmdump från min Google-tidslinje om var jag var, hur jag reste och de bilder jag tog den 28 juni, 2017. Det är en fascinerande information med många detaljer. Jag var i Italien (en resa jag skrev om i en bloggartikel i fjol.)

Zoomar jag in på Venedig så kan jag se precis vilka gränder jag gått längs, var jag bodde och adressen till Pizzeria Planet där jag var mellan klockan 21:47 och 22:39. Samt bilder som jag tog på min son och den Calzone han beställde.

Detaljer från hur min telefon och jag färdades i Venedig den 28 juni, 2017.

Storebror ser dig. Och det är du själv som har sett till att det fungerar.

I din smartphone har du en massa finurliga appar som ger dig möjlighet att… Ja, jag behöver inte försöka gissa, men vi har många appar i telefonen som gör livet enklare för oss. För att göra det så kan de behöva samla in information via de sensorer som finns i telefonen. Kamera, GPS, mikrofon, accelerometer, kontaktuppgifter i din telefonbok, sparade länkar, lösenord osv.

Vad händer med den här informationen?

Jag vet inte.

Men jag vet att det är väldigt mycket och detaljerad information som man lämnar efter sig. Det kan vara fascinerande att studera. Det finns mer än jag själv kommer ihåg och framför allt på en helt annan detaljnivå.

Google kan tex berätta att jag den 15 oktober 2013 mellan 08:36 och 09:06 cyklade 7,8 km från adress A till adress B. Med min GPS ger jag inte bara information om var jag har varit och när, Google klurar alltså också ut hur jag transporterat mig. Hastigheten jag rör mig med och var avslöjar det. I kombination med att Google vet vägnätets struktur och till och med kollektivtrafikens avgångar så kan de berätta att jag lite senare åkte tunnelbana till Södermalm, gick i en minut, besökte adressen C, troligen företaget Y, i 1h och 35 minuter för att därefter åka, denna gången buss, tillbaka till kontoret i City.

Om jag tagit några bilder med telefonen så presenteras den i detta tidsflöde. På Googles kartor kan jag zooma in och se precis vilka gator jag gått på. Nyligen besökte jag Sickla köpkvarter och jag kan via Google tidslinje se vilka affärer jag varit inne i, Clas Ohlson, Systembolaget, Paradiset, HiSport… Det är inte hundra procent korrekt träffar, men ganska rätt.

Det är fascinerande. Och har man rent mjöl i påsen så är det väl inga problem att spara information om var man har varit? Man kan se det som en mycket avancerad dagbok som man kan gå tillbaka till för att minnas sitt liv.

Och skrämmande. För tänk om Google, eller någon av de andra apparna som också loggar min GPS, använder min platsinformation till något annat än att tala om för mig att jag tex besökte cykelaffären Specialized i Hammarby sjöstad för ett år, tre månader och fem dagar sedan? (ett konkret svar jag fick när jag Googlade efter en reservel till en cykel för en tid sedan). I det här fallet så antar jag att sökresultatet var ett resultat av en tjänst från Google. För det är väl fint att kunna erbjuda kunder information om affärer som jag redan har en relation till, även om jag bara har varit där en gång? Att jag själv skulle vilja välja vilken cykelaffär jag skall besöka kanske inte är lika väsentligt?

Eller om det är ännu mer skarpt läge. Tänk om du känner någon som arbetar med säkerhetsklassad information (vare sig du vet om det eller ej) och om någon med skumma avsikter vill komma närmare din vän. De får reda på att ni är vänner dels genom FB, LinkedIn osv, dels genom att ni, via våra digitala spår, avslöjar hur och var ni umgås.

Eller om…? Inte ens fantasin sätter gränser. Informationen samlas kontinuerligt och utöver allt man kan komma på idag så är det givetvis värdefull information för framtida bruk och kreativitet. För den som har tillgång till den. Jag vet inte ens vem so har access idag. Än mindre i morgon.

Nu säger någon att det bara är jag själv, och några systemtekniker på respektive företag, som ser mina rörelsemönster och annan sensorinformation. Man måste trots allt vara inloggad för att ta del av den. Men var går gränsen? Hur säker är jag på att det bara är jag som har koll på min inloggning? Använder du din arbetsgivares mailadress som inloggning? Och hur använder de företag som jag givit access till sensorerna och tekniken i min telefon som sällan är längre bort än två-tre meter från mig, ens i de mest privata situationerna?

Eller om företaget bakom din app bestämmer sig för att använda information de har om sina användare för att skapa en bättre tjänst för att nå fler kunder? De tänker givetvis på säkerhetsrisker och integritet så de anonymiserar informationen, dvs så att de inte hänger ut någon enskild användare. Men tänk om det i alla fall blir fel, om det inte är individer i sig, utan information om att det överhuvudtaget finns en användare på en viss plats som är problemet?

Många Amerikanska militärer använder träningsappen Stava, vilket avslöjar inte bara var och när de tränar och patrullerar, även soldaternas puls presenteras öppet på Stavas sajt. Bild från artikel i Wired.

Som i fallet med träningsappen Strava som, via elitsoldaters rörelser tillsammans med sina smartawatches, avslöjat inte bara var USA har militära anläggningar, den talar också om var och vid vilka tider de tränar samt hur de genomför patrulleringar. Och som pricken över i:et vilken puls de har. Visst har militären regler och anvisningar om vad man får och inte får använda i olika situationer. Men det är människor det handlar om. Soldaten kanske inte använder sin Garmin-klocka när hen är på militärt uppdrag. Men när hen tränar eller tar en öl med polarna efteråt?

Håhåjaja. Så länge allt är som det skall vara, så är det bra. Men när något oförutsett inträffar, och det kommer det att göra frågan är bara vad och när, så kommer många att säga ”varför gjorde vi inte rätt från början?”. Men då är det för sent. Vad skall USA: militär göra? Flytta sina militära baser?

Under Inställningar och Plats kan du styra telefons platsinformation (Android).

Men man kan också tänka sig att du själv har nytta av det. Jag har en god vän som loggar merparten av sitt liv, i och för sig bakom brandväggar och säkra lösenord, men så mycket hen kan. Platser, träningsrundor, tider, puls, vad hen ätit, väder, ev mediciner… allt. Detta i det närmaste som att samla data för att förutsättningslöst kunna göra grundforskning på sig själv. ”Jag kan inte veta vad som händer i framtiden, inklusive med mig själv, men genom att logga så mycket som möjligt om min fysionomi och i vilken miljö jag vistas så har jag skapat möjligheter att undersöka och dra slutsatser om jag skulle vilja.” Men som sagt var, hen har koll på säkerheten, informationen ligger inte tillgängligt för någon annan.

Jag har inte något entydigt svar eller avslutning med stunds på den här artikeln. Men jag hoppas att jag i alla fall har väckt, eller återuppväckt, några tankar kring vilka spår vi lämnar efter oss och vad det skall vara bra för. Om du inte har någon specifik nytta av det så kanske du inte skall lämna ut den. Och om du loggar och ev lämnar ut den så kan det vara bra att veta vad du, och ev andra, kan få reda på om dig.

Mänskligheten har aldrig tidigare i historien vetat så mycket. Och förstått så lite i relation till det vi har data om.

/Martin

PS. Och en liten vädjan: Om du vill kommentera artikeln så hoppas jag att du gör det här, i anslutning till artikeln. Det skrivs mycket på Facebook, Twitter och andra sociala media, men de insikterna (som alltså har med den här artikeln att göra) blir ju hängande lite i luften. För andra som läser den här artikeln ser ju inte det med mindre än att de har en koppling till dig på sociala media.

Det här är ett generellt problem som jag observerat: Debatten sker i åsiktsbubblor på Twitter och FB, inte i anslutning till källorna. Man kan ju tipsa sin vänner om källorna via sociala media, men sedan diskutera dem där även andra än dina vänner kan ta del av din åsikt. DS