Tag - scenarier

Compound weather and climate events

13 januari 2021

Jag deltar denna vecka i fascinerande webbinarier och workshops som behandlar effekten av hur kombinationer av förändringar och variationer av väder, klimat och samhälle återkopplar och påverkar sig själv, Compound weather and climate events.

Arrangörerna, universitetet i Bern, ursäktar sig eftersom man tvingas genomföra konferensen digitalt istället för att samlas i Schweiz och mingla på universitetet. Men samtidigt skapar man ju möjligheter för så många fler att ta del av informationen. Det är bra.

Vad handlar det då om? Jo, från beskrivningen läser vi att: “Compound events result in substantial impacts due to interactions of atmospheric drivers and / or hazards that might be further amplified though societal responses and integration across infrastructure and trade networks.”.

Och målet är att: “…to bring together specialists in the fields of atmospheric and climate science, climate impact modelling, statistics, forecasting, hazard prevention and first responders, and structural, societal and ecological vulnerability.”.

Konceptet “compound events” beskriver dynamiken och effekterna av återkopplade komplexa system. Det kan tex vara hur marknadspriset och produktionskapaciteten av spannmål i USA på 30-talet påverkade jordbruksmetoder och hur detta samverkade med nederbörd, luftfuktighet, partiklar i luften, växtlighet, jorderosion och sociala konsekvenser av missväxten. Ska man studera och lära sig något av “The Dust Bowl” i Nordamerika på 30-talet, precis som alla andra kriser, så kan man inte se världen i stuprör. Inte ens som många stuprör. Man måste kombinera många olika fält och se dynamiken och återkopplingarna mellan dem.

Compound events diskuterades av IPCC SREX 2012 och det sker kontinuerlig utveckling av konceptet. I början handlade det i stor utsträckning av kombinationen av fysikaliska parametrar, till exempel temperatur+kraftig nederbörd, skogsbränder+vind eller försurning+uppvärmning+mikroplaster i haven. Var och en är parametrarna stora problem, men i kombination har de kapacitet att skapa extrema konsekvenser.

Ovanstående är illa nog, men med större förståelse för komplexiteten i naturen och våra samhällen så ser man nu risker som tidigare inte fanns på kartan över möjliga händelseutvecklingar och risker. Ta till exempel hur pandemin i kombinationen med politisk polarisering i USA påverkar den geopolitiska utvecklingen i Europa. Lägg till frekvensen av tropiska cykloner, skogsbränder i Australien, Sibirien och Kalifornien, tillgången till insatsvaror i jordbruket, skogsskövling i Amazonas och energistrategiska frågor.

Ofta, men inte alltid, så ökar risk och negativa konsekvenser med ökat antal parametrar. Men man måste också ha öppet för att det i vissa fall minskar riskerna. Förutsägbarheten för hur systemet ska utvecklas minskar i samband med att antalet parametrar och komplexiteten ökar.

Som i alla sammanhang när vi bygger modeller av världen, vare sig det är datormodeller, konceptuell modeller, fatalistisk, religiös, holistisk, mekanisk, slumpmässig, statisk … you name it… världsbild, så gör vi antaganden och använder metaforer för att få grepp om och beskriva det vi observerar.

Ingen av modellerna kommer att vara korrekt, men som den brittiske statistikern George E. P. Box konstaterade: “All models are wrong …but some are useful”.

Jag vill här poängtera att man alltså kan kritisera vilken modell som helst. Men det gör dig inte till “objektiv” eller klokare än de som hänger sig åt en specifik modell. Att inte ha nån modell, ett simpelt exempel är “det blir samma väder i morgon som det är idag” är nämligen också en modell!

Det man däremot kan göra är att dels att beakta många modeller, dels att inse att de alla är just bara modeller. De kan återspegla verkligheten på ett tillfredsställande sätt. Kanske till och med flera gånger i rad. Men du måste ha med dig insikten om att verkligheten inte följer våra modeller eller metaforer. Det betyder att man inte ska lägga alla ägg i samma korg eller satsa inte allt på en häst (som metaforer av verkligheten, sic!).

Världen är inte huggen i sten (btw så är inte heller sten oföränderligt). Vi behöver såväl flera olika modeller som olika parametrisering av dessa. Detta skapar en palett av scenarier over hur det vi valt att studera kan förändras över tid.

Hittills, förmiddag dag två av fyra, så kretsar presentationerna och diskussionerna fortfarande mest kring konsekvenser av kombinationen av en handfull parametrar. Den tematiska indelningen av webbinarier och workshops är:
– Physical understanding,
– Forecast skill, predictability and climate change,
– Recent events as case studies,
– Non-traditional methods,
– Impacts, preparedness and adaptation

Den fjärde sessionen, “Non-traditional methods” är intressant avseende ytterligare en viktig aspekt, kommunikation. Dess beskrivning lyder “This session invites contributions that propose or evaluate methods to assess very unlikely but high impact compound events (wild cards). Methods that provide different ways to imagine outcomes such as storylines, scenarios, downward counterfactuals.”.

Om vi nu tror oss veta något om framtiden, hur ska vi begripliggöra och kommunicera detta? Just “conterfactuals” har jag anledning att återkomma till. Detta då jag och Omställningsnätverket deltar i metodutveckling och forskning med KTH i projektet Event Horizon kring hur konceptet kan användas för att ställa om samhället.

“Counterfactuals” handlar om att skapa scenarier och händelseutvecklingar utifrån antaganden om att världen valde en annan väg i en tidigare situation. Hur hade till exempel världen sett ut idag om vi redan i samband med oljekrisen på 70-talet hade skiftat över till förnybara energikällor? Antingen för att vi aktivt gjorde det valet eller att det bara var hälften så mycket olja som var utvinningsbar.

Vad har man för nytta av det hypotetiska antagandet kanske du undrar? Jo, det skapar insikter dels om att vi ständigt gör val, dels minskar det tröskeln för att faktiskt genomföra systemförändringar. Det har visat sig att det är lättare att föreställa sig att världen förändras olika till följd av historiska förändringar “what if…?”, än att vi skulle ha möjligheter att göra det idag. Det som stoppade oss för 30, 40 eller 50 år sedan kanske var argument som “det är utopiskt att skörda så mycket energi från sol och vind“, “oljan kommer inte ta sina” eller “människan kan inte påverka klimatet“.

Men idag vet vi bättre och kan därmed föreställa oss utvecklingen om vi hade valt andra vägar, retorik och incitament då. Det säger oss något om vilka möjligheter vi har om vi kan inse vidden av paletten av tänkbara och inte otänkbara scenarier som dagens modeller och förståelse av vår omvärld ger.

Därtill kommer behovet av storylines, berättelser och narrativ. Vi kan fortsätta på den inslagna vägen som egentligen bygger på nån form av fatalism: “Det var inget bra, men oundvikligt att det skulle bli så här“, eller vi kan säga (som tom Dalai lama nyligen sade till just Greta) “Vår generation har gjort fel, men/och nu är det bra att Greta och alla unga tar tag i det här och gör något åt saken” (Well, i så fall ska vi rimligen kliva åt sidan och ge dem makten att göra det också.). Eller vi kan säga som Johan Rockström och Dramatiska teatern: “Vi har tekniken som krävs och står nu vid ett vägskäl”. Eller klimatforskaren Michael Mann som i sin nya bok “The Climate war” menar att individuella beslut och marknadskrafterna förvisso är bra, men inte är tillräckliga utan de facto är en del av fossilbolagens strategier att fördröja nödvändiga omställningar. Han konstaterar “Recycle. Fly less. Eat less meat. These are some of the ways that we’ve been told can slow climate change. But the inordinate emphasis on individual behavior is the result of a marketing campaign that has succeeded in placing the responsibility for fixing climate change squarely on the shoulders of individuals.“.

Det finns massor av narrativ och storytelling kring klimat, hållbarhet, naturen, samhällen, innovationer, ansvar och framtid. (Att jag valde exemplen ovan var för att det var de som passerade min näthinna alldeles nyligen). Jag hoppas ha större förståelse för hur man kan utveckla kraftfulla narrativ efter denna vecka.

Men just idag kretsar det mesta fortfarande kring cykloner, vorticity, värmeböljor, bränder, nederbörd, klorofyll, risk, översvämningar, Rossbyvågor, jetvindar, sannolikheter och liknande.

/Martin

Ovisst är det nya normala

2 april 2020

Martin Hedberg

Paradigm

9 Comments

I kriser är det uppenbart att framtiden inte är vad den brukade vara. Pandemin skördar liv, och grusar framtidsplaner som för bara ett par veckor sedan var självklara. Dess exponentiella tillväxt tvingar samhällen runt hela jorden till extraordinära åtgärder. Framtiden är mer oviss än någonsin.

Det är en unik tid vi upplever. Jag finner förstånd i begrepp, berättelser och metaforer som resiliens, panarchy, limits to growth, återkopplingar, tipping points, kollaps. Dystopiskt? Njae, realistiskt skulle jag säga. Allt ramlar inte ihop. Men många delsystem, marknader och verksamheter mer eller mindre återlåts av samhällets respons på virusets framfart.

Det är obehagligt när det invanda faller och det ska inte trivialiseras. En del har sagt att det som händer är “bra för klimatet”. Nja, förvisso minskar utsläppen av växthusgaser (men det betyder inte att klimatförändringarna slutar -vi har fortfarande kvar de ackumulerade utsläppen av koldioxid i luften och försurade hav) och mängden partiklar och andra kortlivade luftföroreningar minskar snabbt.

Men systemet som skapar dessa problem, och som dessutom bidrog till den snabba globala spridningen av viruset, flaggas på något sätt som räddningen från kollapsen. “Hur snabbt kan vi komma tillbaka till Business As Usual?”.

Men BAU har aldrig varit “som vanligt” eller “normalt”. Det har varit något temporärt. Och det här har vi känt till i decennier. Sett till våra dagliga liv är det lång tid. Men i ett geologiskt perspektiv är det en explosion vi nu upplever.

Och ingen ska vara förvånad. Vi har haft gott om tid på oss att smälta insikterna. Limits to growth på 70-talet, alla klimatrapporter, IPBES om biodiversitet och ekosystem, Planetary Boundaries, IGBP, begreppet Antropocen, … Inget växer för evigt. Förr eller senare skulle vi antingen plana ut kurvorna, eller slå i taket.

“Optimering sker på bekostnad av flexibilitet” sa forskaren Brian Walker till mig. Vad är det vi har byggt vårat samhälle på? -Optimering. När något utöver det vanliga inträffar (det vi betraktade som “normalt” för det hade varit så i ett par decennier) så kan vi inte längre få fram rätt sak på rätt plats.

Vi har också vaggats in i en illusion om att ha kontroll. Men den är bara temporär, såväl kontrollen som illusionen. För vi har inte kontroll, inte över det som verkligen betyder något: Liv. Att vi kan styra och reglera avgränsade system ska inte tas för intäkt att det ens i teorin går att kontrollera världen. I synnerhet inte när den faller.

Vi lever i en komplex värld. Naturen är komplex. Det sker ett utbyte av information och lärande. Den förändras hela tiden. Det är oförutsägbar. Vi kan bygga modeller, göra scenarier, gissa. Inuti detta komplexa system, och med hjälp av det, har vi byggt våra samhällsstrukturer, vilka också är komplexa system. Allt vi vet handlar om det som har varit. Det vi bryr oss om handlar om framtiden.

Vi betraktar Naturen som en resurs som finns till för oss att förvalta. Frågar man enskilda människor så reflekterar de flesta över det absurda i vårt beteende. Men systemet vi lever i tillåter oss inte att göra mycket annat än att följa med. Och med det även driva på. Den absurda rovdriften där det är okay att konvertera liv till prylar, pengar och avfall.

Har ni tänkt på att i Naturen så finns inget avfall? Inget är för evigt och allt tas tillvara. Det utvecklas och förändras. Inte nödvändigtvis till det bättre. Men det pågår hela tiden. Systemen är semistabila. Det är inte ovanligt att de kollapsar. Skogar brann även innan vi tillämpade “produktionsinriktat skogsbruk” eller förändrade klimat och vädersystem.

Men det var inte så stora ytor som brann på en gång. Det var inte så många växt- och djurarter som utrotades på så kort tid. Och systemen stressades och förändrades inte så globalt, parallellt, snabbt och stort.

Men nu är vi här. Med all kraft, kunskap och förmåga att reflektera, lära och samarbeta. Ska vi verkligen sträva efter att hitta tillbaka till de hjulspår som skapar förutsättningar för kollaps?

Det gamla systemet håller på att spricka. Kan vi krypa ur det och bygga ett system som skapar förutsättningar för liv istället för att erodera liv? Kan vi skala ner vårt tidigare omättliga behov av att leva över våra tillgångar?

“Våra” tillgångar förresten. Vems är skogen? Min eller mårdens, myran, masken eller mykorrhizan? Eller skogen själv, som det system det är? Vem ska jag fråga för att få ett svar? Eller är det så att skogen är min (eller någon annan människa eller juridisk person) bara för att vårt system tillåter att jag inte ställer frågan till andra än de som företräder vårat system?

En som förstod sig på system och hur det kan förändras var Donella Meadows. Jag har tidigare skrivit om hennes arbete kring Leverage points. Andra forskare har tagit vid hennes arbete och förfinat det.

*Baserat på Donella Meadows arbete kring Leverage points*

I bilden illustreras principen med att man med en hävstång ska förändra systemet, en sten. Styrkan i metaforer kan göra att man övertolkar dem. Det är hävstången som är Systemet.

Vi, samhället, spenderar merparten av sina resurser inom begreppet “Parametrar”, något som har relativt liten inverkan på systemet. Ju längre ut på hävarmen man tar i, desto bättre utväxling blir det på kraften (samtidigt som vägen blir längre). Men om man bara arbetar inom begreppen “syfte” och “avsikt” så händer inte heller så mycket. Man behöver skapa länkar och synergier mellan hävstångspunkterna, inom systemen.

Det blir också mer intressant rent filosofiskt ju längre ut på hävarmen man är. Insikten om att människan lever i olika paradigm gör att vi kan ifrågasätta många av de grundvalar som våra normer och beteenden vilar på. Insikten om att jorden inte var universums centrum till exempel. Eller atommodellen, kvantfysik, Darwinismen, antropogen klimatpåverkan mm är exempel på olika paradigm. Eller insikten om människors lika värde och att man inte kan äga andra människor.

När vi tittar tillbaka på vår utveckling, tror vi verkligen att vi har kommit till vägs ände intellektuellt? Nä, knappast. Men när man pratar framtid så svarar många “bättre teknik”. Visst, lite bättre kan det bli, men det blir just bara lite bättre. Eller lite mindre dåligt när det gäller viss teknologi, till exempel Ottomotorn. Och en del saker är det bra naivt att tro att vi ska lösas med teknik. Till exempel att reversera de enorma flödena av fosfor, kväve och kol. Eller att återfå bördiga jordar. Eller korallrev. Eller utrotade växt- och djurarter.

Jag tror att den stora aha-upplevelsen kommer att vara att/när vi tar oss ur det system som idag med all oönskad tydlighet håller på att erodera stabiliteten i såväl natur som samhällen. Och för att göra det så krävs det nog ett paradigmskifte i vår syn på oss själva och vår relation till övrigt liv på jorden.

Jag har tidigare skrivit om Naturens rättigheter. Det är ett första steg på en mer jämlik relation med systemen vi lever i. Det är också ett paradigmskifte som gör att man inser att idén om att försöka styra och dominera naturen är befängd. Vi är en del av ett system i ständig förändring och det är faktiskt inte vi som skriver spelreglerna. Men vi använder de abstrakta verktyg som vi skapat, till exempel juridisk person, för att få oss att tänka och agera i nya banor. Om ett företag kan ha rättigheter, varför skulle inte en flod eller ett fiskebestånd kunna ha det? De är därtill både betydligt mer konkreta och var här före oss.

Kanske kan pandemin vi nu upplever skapa om inte annat en ordentlig krismedvetenhet som i sin tur gör att vi ifrågasätter vägen som har lett oss hit. Samt vilka vägar som ligger framför oss och vad vi ska försöka välja för väg in i framtiden. Ju större förändringar i natur och samhällsstrukturer, desto mindre förmåga får vi att se in i framtiden. Det gör också att valmöjligheterna minskar.

Det vi strävade efter, förutsägbarhet och valfrihet, minskar ju längre tid vi strävar efter och håller på med “som vanligt”. Inget är som vanligt och framtiden blir alltmer oviss. Det är hög tid att välja vilka värderingar och visioner som ska vägleda oss och skapa berättelser kring dem.

/Martin

Illusionen om att allt ska vara som vanligt

16 mars 2020

Martin Hedberg

Klimat, Pandemi

6 Comments

Många har inrättat sina liv med rutiner och traditioner som man ogärna gör avkall på. Det märks inte minst i kristider. Önskan (bland de som har det bra) om att livet ska fortsätta som man rutat in det och utvecklas enligt de planer man har är stor. Det är inte bara en möjlighet, det är en förväntan, nästintill ett krav.

Så kommer en kris. Eller rättare sagt så utvecklar sig en av alla de potentiella risker och kriser som livet är sammanvävt av. Samhället måste ställa om, agera och rusta för att möta, bekämpa, lindra, bota det ovälkomna. Anomalin, avvikelsen från det vanliga, våra förväntningar.

Allt vi vet handlar om det som varit. Men alla våra beslut handlar om framtiden -som vi inte vet något om.

Hur navigerar vi då inför framtiden? En approach är att anta att det lullar på som vanligt, Que será, será. Det betyder inte att allt ÄR som vanligt, men att förändringstakten, tex samhällsutveckling, individers åldrande eller kunskapsinhämtning är konstant. Det är ett rimligt antagande. Det har fungerat under merparten av tiden vi har erfarenhet från.

Men vi bör rimligtvis ha i beaktande att det inte är en naturlag att det är så. Världen är full av exempel på såväl stora som snabba förändringar. Både i perfiera och interna system.

Klimatförändringar, övergödning, havens försurning, utrotning av växt- och djurarter samt kollaps av ekosystem hör till förändringar som vi ser pågå och inser kommer att fortsätta, accelererande, om inte vi förändrar det vi betraktar som “vanlig” eller “normal” livsstil. Geologiskt sett är det en explosion vi bevittnar. Inte på flera miljoner år har förändringarna gått så snabbt eller varit så omfattande rörande klimat och ekosystem.

Men i relation till pandemin så förändras klimatet som ljummet glas. (Glas är amorft, dvs saknar smältpunkt, det flyter men väldigt långsamt.)

Det är dock samma principiella förändring, exponentiell, på spridningen av covid-19 som vi ser när det gäller förlust av växt- och djurarter, höjning av havsnivån, luftens halt av koldioxid, flöden av kväve osv. Det som kallas “The Great Acceleration” (IGBP).

En exponentiell utveckling kan inte hålla på hur länge som helst. Antigen når den en inflektionspunkt, mitten på ett S, där utvecklingen bromsar in istället för att accelerera. Eller så kollapsar systemet, man slår i taket.

När det gäller spridningen av Covid-19 så förefaller Kina, Sydkorea och Japan nått inflektionspunkten. Antalet fall av nya smittade från en dag till nästa minskar. Men i Sverige, Europa, USA och merparten av övriga världen så ökar antalet insjuknade från en dag till nästa.

Officiellt antal insjuknade är i skrivande stund ca 165.000 personer. Antal omkomna 6.470 (källa WHO). Liknande siffror från University of Washington. Antalet avlidna är troligen av rätt storleksordning, i alla fall rörande den industrialiserade delen av världen. Det är lätt att räkna och man kan förvänta sig att Västvärlden, Kina mfl rapporterar in dessa siffror till WHO. Möjligen är det en underskattning rörande förhållanden i länder utan social infrastruktur, eller där den har kollapsat, samt i diktaturer.

Antalet insjuknade dock är med säkerhet en stor underskattning. “Confirmed cases” visar bara hur många som är testade positivt för viruset. Men smittspridningen pågår ute i samhället (givetvis även i Sverige) och sjukvården har inte längre resurser att testa ens de som tror sig vara smittade. Än mindre testa brett för att uppskatta hur många som är smittade utan att veta om det. Jag har sett uppgifter om att antalet insjuknade fördubblas var 3-6:e dag. Någon som har mer insikter får gärna korrigera denna uppgift.

Det är nu av största vikt att “flatten the curve”. Detta för att antalet svårt sjuka inte skall överskrida sjukvårdens kapacitet. Lägg därtill att sjukvården fortfarande har alla “vanliga” case att ta hand om.

Ta till exempel det här med att införa begränsningar för att samla många människor, men samtidigt hålla skolorna öppna. Inkubationstiden för Covid-19 räknas i dagar och man kan sprida smitta innan man påvisar symptom. Att dagligen samla hundratals barn och ungdomar är att spela ut ett av de kort som viruset behöver för att snabbt smitta stora delar av befolkningen. Unga har mindre symptom och vet därför inte om de bär på viruset eller inte.

Trots att många andra nationer väljer att fysiskt stänga skolor så väljer svenska myndigheter att ihärdigt hävda att skolorna ska vara öppna. (Det handlar inte om att barnen får ledigt, men att man bedriver undervisningen på distans) Som argument används bland annat “Många föräldrar arbetar i vården och tvingas då vara hemma och passa sina barn“. respektive att “Barnen kanske går över till mor- och farföräldrar och smittar dem.”

Men föräldrar som inte kan lämna sina jobb får väl se till att någon tar hand om barnen, eller så tar helt enkelt skolan hand om det (vilket man gör i tex Norge).

Det vi nu gör, samlar barnen i skolorna under tvång, resulterar i att viruset har enorm potential till att spridas mellan dem. Bland alla elever finns givetvis barn vars föräldrar arbetar inom sjukvården. Med strategin “håll skolorna öppna” så ökar vi risken för en snabb spridning av viruset! Vi möjliggör för barn att ta hem smittan till sina föräldrar och syskon. Tvärt emot vad syftet var.

Sveriges agerande analyseras av PM Nilsson i dagens Di: “Statsepidemiologen Anders Tegnell sa i en uppmärksammad intervju med Expressen att eftersom inte alla kan arbeta hemifrån vill han inte rekommendera någon att göra det.“. PM konstaterar vidare att: “Sverige väger än så länge in värdegrunder som rättvisa mellan yrkeskategorier. Troligen kommer Sverige att fungera som under flyktingkrisen 2015, det vill säga först hålla fast vid en mer ideologisk hållning för att plötsligt med full kraft göra tvärtom.“

Vi är så otroligt fästa vid att allt ska vara som vanligt att vi inte förmår se och inse när det inte längre är det. Vi kan inte ens tro våra ögon när det händer i våra bröder och systrar i grannländer (läs Italien). Vår blindhet inför förändringar gör att vi agerar kontraproduktivt. Vi får mer av det vi inte vill ha (antal sjuka och därmed påtvingade förändringar av beteende och samhällsfunktioner) genom att hålla fast vid att vi ska lulla på som vanligt.

Jag vill förtydliga att jag inte är okritiskt kritisk. I den här artikeln lyfter jag fram en detalj i retoriken och besluten (att avvakta med att övergå från undervisning i skolorna till distansundervisning). Jag gör det som ett exempel på vår strävan efter att saker ska vara som de alltid har varit, även i kris. Vad bekommer andra beslut och agerande från myndigheter så tar jag i och med detta inte ställning till om de vare sig bekräftar eller motsäger detta resonemang.

Pandemin är en stor och omfattande förändring. Den kräver extraordinära åtgärder. Att isolera sig med de närmaste i familj eller arbetskollegor är ingen stor uppoffring, det är något som är nödvändigt att göra för att minska konsekvenserna av pandemin. Och om vi inte gör det tidigt så kommer vi att hamna snabbare där -för att samma individer är sjuka.

Vad riskerar vi? Att vi isolerar oss en vecka för tidigt? Det här kommer att hålla på i månader! Nä, jag vet inte när pandemin är över, men jag hoppas att det sker genom att man utvecklar vaccin och med hjälp av det får kurvorna över antalet insjuknade och avlidna att plana ut.

Fram till dess gäller det att minska antalet möjliga kontaktytor där viruset kan spridas. Självklart om man är sjuk, men faktiskt även INNAN man blivit det. I synnerhet eftersom en del (företrädesvis barn och ungdomar) uppvisar milda symptom. Samt att folk kan sprida smitta innan man vet att/om man bär viruset.

Tvätta givetvis händerna. Men se till att minska antalet människor du träffar.

Statsepidemiolog Anders Tegnell uttryckte det kort och koncist på P1 i morse: “träffa så få som möjligt“. Sedan lägger han till förbehåll om att folk och familjer kanske har svårt att jobba hemifrån eller ordna barnpassning. Men det behöver inte han ta ansvar för. Det är typiskt såna saker som vi som inte arbetar med de akut samhällsviktiga funktionerna i samhället kan ta på oss att lösa.

Den här krisen, pandemin, är något som kommer att förändra samhället samt kräva både innovationer, systemförändringar, ändrade beteenden och krossade förväntningar om hur framtiden utvecklas. Covid-19 tvingar oss till det. Ju senare vi inser det, desto hårdare blir fallet när polletten trillar ner. I än större omfattning än tidigare behöver vi nu samarbeta och stötta varandra. Lära oss och vara kreativa.

Pandemin visar med all önskvärd tydlighet att vi inte har kontroll över vår tillvaro. Även om det kan förefalla så ibland i begränsade system och med stora felmarginaler. Vi är en del av naturen. Vi samverkar. Påverkar och påverkas. Framtiden är inte förutbestämd, men vad vi gör och hur vi agerar spelar roll. I synnerhet i tider av stora förändringar.

Det är inte som vanligt längre. Det har faktiskt aldrig varit det. Men ibland är förändringarna större. Det är i den riktningen vi nu rör oss.

/Martin

PS. Jag har precis fått mail från en rektor på ett högstadium som berättar att lektioner är inställda eftersom lärare är sjuka eller har sjukdomssymptom. Han konstaterar vidare att: “Eftersom det i stort sett är en tidsfråga när landets skolor stänger ner kommer vi lärare att antingen onsdag eller torsdag ha en extrainsatt studiedag för att enas om hur distansundvervisning då kommer att genomföras…” DS.

Jag vill avsluta med att rikta min uppmärksamhet och stora uppskattning till alla som arbetar i frontlinjen av pandemin. Givetvis inom sjukvården, men även inom andra samhällsviktiga funktioner.

System i samhället som anpassar sig

7 juli 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

4 Comments

Jag som så många andra följer räddningsinsatserna för att få ut ungdomarna ur grottan i Thailand. Läser en artikel i DN idag om hur ett mindre samhälle har vuxit fram på det som tidigare var en parkeringsplats framför grottsystemet.

Folk har rest till platsen för att hjälpa till. De är inte beordrade och de får ingen ersättning. Man fixar med de resurser, kunskaper och kontakter man har.

Hur skulle en motsvarande typ av samverkan se ut i Sverige? Den svenska kulturen och samhället är bra på att organisera system. Men kan vi organisera oss själva?

Man vill se att folk ställer upp med de resurser och kunskaper man har för ett gemensamt mål. Det gemensamma målet och visioner och hur man skall nå det är väsentligt i den här berättelsen.

Men jag tror att det i samhället genomsyrade tänket kring affärsmodell såväl som/eller att någon myndighet skall styra upp verksamheten eller insatserna gör att vi inte når vår samlade potential för att självorganisera oss till fungerande system. Tänker man nerifrån, bottom-up, så präglas systemet av en mängd suboptimeringar. Gör man det top-down så tar det lång tid, om det ens är möjligt, att skapa ett fungerande komplext system. Försöker man lösa allt själv så mäktar man inte med.

Vad jag efterfrågar är förmågan hos delsystemen, alla vi små pusselbitar, att visionärt se helheter och identifiera sig själv i den, samt stimulera andra att ta sina roller. Och fortsätta anpassa och utveckla detta utifrån förändringar av omgivningen och det egna systemet.

Världen förändras, det gör den hela tiden, men det går allt snabbare och “det gamla” kommer inte att hänga med i alla svängar. Det är inte förutbestämt vart vi är på väg, men vad vi gör, som individer och system, kommer att påverka resan.

Jag vill att folk skall lyfta blicken, se scenarier, resonera visionärt och dela med andra. Framtiden handlar inte om vad jag som individ skall åstadkomma eller bli. Det handlar om min roll som en del i ett större sammanhang och att samverka. Det kommer att krävas mycket av oss, men det kommer att vara, är, det mest meningsfulla vi ägnar oss åt.

/Martin

PM i linje med Meadows: Förbud är effektivare än skatt

18 februari 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

11 Comments

Så sent som i fredags så höll jag ett föredrag om att använda scenarier och hävstänger för att förstå och förändra världen (på NAV i Sickla). För att åstadkomma förändring använder jag resultat av Donella Meadows.

PM Nilsson skriver idag på Di ledare att “Hellre förbud än skatt” avseende bilar som drivs med fossila bränslen. Det är en rubrik och artikel som kommer att skapa debatt. PM:s slutsats har bäring på samma resultat av Meadows.

Han konstaterar att vi i Sverige är mycket glada i att införa skatter som styrmedel, men att man om man verkligen vill ha effekt så skall man hellre införa förbud.

Flera länder redan diskuterar att införa förbud mot fossila bränslen i sin fordonsflotta. Tex Indien, Frankrike, Storbritannien, Norge och Nederländerna som alla strävar efter att vara fossilfria år 2030. (När det gäller Norge så är det inte så lite skenheligt eftersom man samtidigt bryter och säljer olja och gas. Själv är man duktig, men man tjänar pengar på att skapa förutsättningarna för andra att skita ner och indirekt dessutom att skuldbelägga dem för det.)

Ja vi gör det ju även i Sverige, men lite mer diskret. Tex Stockholms Lokaltrafik, Malmö, Växjö och Jämtland/Härjedalen. Och så har vi initiativet Fossilfritt Sverige.

Målet är tydligt. Fossila bränslen hör det förgångna till. Det var en temporär lösning. Vem vill ha luftföroreningar, klimatförändringar och ett beroende av en resurs vi inte själva förfogar över och som dessutom sinar?

Oavsett vad man tycker om idén så har PM rätt i att förbud är effektivare än skatt om man vill skapa förändring. Mycket effektivare. Det skrämmer givetvis det rådande systemet vars särintressen gynnas av systemets nuvarande struktur. Därför kommer det rådande systemet att göra vad det kan för att förlöjliga, kritisera och motarbeta förslag som är/skulle vara effektiva förändrare.

Donella Meadows skrev för två decennier sedan Leverage Points: Places to Intervene in a System. Det revolutionernande var en kartläggning om var man kan gå in och styra i system om man vill åstadkomma förändring av systemet. Det är en 12-punkts lista rangordnad i ökande effektivitet:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM
(in increasing order of effectiveness)

12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Undrar man varför systemen inte förändras så kan man kolla strukturer, återkopplingar, flöden, reservoarer och mindset i Meadows lista. Vill man förstå varför de förändras, eller man själv strävar efter att förändra dem, så bör man ta hjälp av effektiva hävstänger. Det är samma lista.

Att ändra skatter förändrar systemet, men inte så effektivt.Det har möjligen ett signalvärde. Den åtgärden är listad som nr 12 i Meadows hävstångslista.

Att däremot införa ett förbud mot fossila fordon, dvs ändra spelreglerna i systemet, kommer på plats 5 på listan. Det är effektivt.

Den nyfikne studerar givetvis även de andra punkterna. Det är intressant både ur ett filosofiskt och ett politiskt/teknologiskt perspektiv. Nummer 3 och 2 är riktigt intressanta. Nummer 1 är komplex och lite svårare att greppa, vilket ligger i sakens natur.

Vi lever i intressanta tider som inte kommer att vara extrapolationer av det förgångna. Den som vill hänga med spejar inte så mycket i backspegeln som framåt och förbereder sig för förändringar som tidigare betraktades som osannolika.

/Martin

Borde vi åldersbegränsa klimatscenarier?

10 augusti 2017

Martin Hedberg

Uncategorized

9 Comments

Med tanke på de förfärliga scener och tragedier som kommer att utspela sig när/om de vetenskapligt belagda klimatscenarierna blir verklighet, så kanske man borde införa någon form av åldersbegränsning på den sortens framtidsinformation?

Vi kan ju inte med gott samvete låta unga människor ta del av information som berättar att miljontals människor kommer att drivas på flykt, vi får missväxt, värmeböljor, översvämningar, jordskred, förorenat vatten, skogsbränder, växt- och djurarter som dör ut och att det till råga på allt är vi vuxna som bär ansvaret för detta!

Och vi behöver nog något som får oss vuxna att inse att det är riktigt illa ställt med vår situation. Att vi verkligen behöver ta oss i kragarna, kavla upp ärmarna, dra på oss kängorna och agera. Göra det som krävs för att undvika de förfärliga situationer som annars med största sannolikhet, och oåterkalleligen, kommer att utvecklas.

Tänk på de trauman som annars kommer att utvecklas hos den unga generationen! Den generation som för övrigt skall föda oss när vi om några decennier går i pension och vill njuta av livets goda. Tänk om det varken finns så mycket gott kvar att fördela, eller om de som då sitter vid makten inser att vi visste, men inte gjorde vad vi borde gjort? Vore jag i deras kläder skulle jag skicka oss över ättestupan.

Nej, för att undvika dessa och många andra obehagligheter så borde vi införa åldersbegränsning på klimatscenarier. När man är 18 så är man nog mogen att ta del av informationen. Då kan vi dessutom göra dem till medskyldiga och kanske snabba på den nödvändiga omställningen. Innan det är på tok för sent.

/Martin