Tag - Naturens Rättigheter

Kan något annat än människan ha rättigheter?

Vad blir konsekvenserna av insikten om att inte bara mänskligt liv har rätten till liv? Och vad händer om vi erkänner det i våra juridiska system? På DN:s Ledarsida skrev Lena Andersson den 23 november att Om naturen ges rättigheter har även tumören rätt till ett värdigt liv. Om jag tolkar henne försiktigt så ser hon mest farhågor och inte så mycket poäng med att vidga vad som ska inkluderas med någon form av rättigheter (och eventuella skyldigheter).

Men idén att något annat än människan skulle har rättigheter är inte så främmande. Företag och organisationer har rättigheter gentemot såväl människor som andra organisationer. Våra husdjur har rättigheter.

”Men då måste väl naturen ha skyldigheter också” antyder Lena. ”Inte alls” svarar Pella Thiel och Henrik Hallgren på föreningen Lodyn, precis på samma sätt som barnet har rättigheter, men inga skyldigheter.

Lena hänvisar också, slagkraftigt så det förslår genom referens till Karl Marx, att bara den med förnuft har rättigheter. ”Rättigheter är helt sammanflätade med människans beskaffenhet som förnuftsvarelse, hennes intellektuella kapacitet till det imaginära, symbolen, det ännu blott föreställda.”

Fräscht. Allt annat liv bara håller på, helt utan medvetande och är därför inte värd att respektera. Eller? Vad vet Lena om ett bis medvetande när det bygger sitt bo? Eller en korp. Eller symbiosen mellan mykorrhiza och växter? Tror hon allt allt är mekanik, slump eller bara reflexer? Människan är alltings mått i sin fulländning? Resonemanget låter som förlegad 1800-tals filosofi och antropocentrisk hybris.

Idén, eller paradigmet kring Naturens Rättigheter är inte bara intressant för att det rimligen faktiskt är så (att allt levande har någon form av rätt till liv), det är också ett förhållningssätt som skulle kunna hejda, begränsa eller möjligtvis i alla fall sakta ner människans formidabla skövling av naturen.

Vi förefaller ju vara i det närmaste besatta av att konvertera vår omgivning, vare den är död eller inte, till prylar och pengar. Och vad ska vi göra med alla prylar och pengar när vi med exponentiell kraft slår i taket? Eller inte har någon exponentiell kraft kvar och börjar falla? Köpa tillbaka en levande natur? Av vem?

Nej, eftersom vi nu tycker att vi har rättigheter (vilket vi har), så kan det vara vettigt att inkludera lite mer i det begreppet. Förutom organisationer så har ju som sagt var redan till exempel våra husdjur ganska mycket rättigheter. Det är inte så svårt att vidga vyerna lite.

En intressant aspekt är att vi redan har principer och praxis för att hantera det här med vem som har rätt till vad. Vi har juridiska system som är skapta för just detta.

För precis som med människors och organisationers rättigheter (och i förekommande fall skyldigheter) så betyder inte det att alla parter alltid får rätt. Det är en förhandling. Men bägge parter har i alla fall rätt att bli lyssnade till. (Och Lenas exempel med cancer är väldigt lätt att besluta att den inte har rätten på sin sida, svårare än så var det inte.)

Men hur ska en flod kunna föra sin talan i en domstol? Jo precis som i fallet med företag eller barns rättigheter så utser man någon som för deras talan, ett ombud helt enkelt. Och precis som med barnet så har inte floden några skyldigheter.

Vi har redan löst de riktigt abstrakta och krångliga sakerna. Nu gäller det bara att idén får fäste. Som metafor kan man kan jämföra med paradigmskiftet om människors lika värde och frihet. Slaveri förbjöds i mitten av 1800-talet och fattighjonsauktion 1918 (dvs att sälja barn och andra som behövde hjälp till den som krävde lägst ersättning för att ta hand om, och äga rätten till, personen). Eller paradigmskiftet det innebar att alla vuxna, även kvinnor, skulle ha rätt att rösta (1919).

De i samhället som hade såväl makt som, av olika anledningar, betydligt mer juridiska rättigheter än andra delade med sig av rätten till rättigheter. Och samhället blev bättre. (Jag överlåter till läsaren att visualisera alla sätt som samhället blev bättre på).

Det finns skillnader och likheter mellan juridiska rättigheter och den filosofiska insikten att juridiken och våra samhällssystem är en antropocentrisk tolkning och återspegling av naturens faktiska beskaffenhet.

Naturens rättigheter som filosofi inser ödmjukt och krasst att allt liv faktiskt har någon form av rätt till liv. Man kanske tycker det låter flummigt eller känner sig hotad av att bli nerpetad från den piedestal som den västerländska mentaliteten byggt åt sig själv. Men man kan ändå bejaka begreppet eftersom det hjälper oss att låta bli att såga av grenen vi flätat denna piedestal av.

Så långt människan. Och förvisso företag och andra organisationer. Men djur? Och ekosystem? Allt möjligt som lever? Ska man inte längre kunna äga till exempel en skog? -Jorå, det är återigen inte krångligare än konceptet med företag, juridiska personer. De ägs av andra juridiska personer eller människor. Och har detta till trots rättigheter.

Det hela blir kanske lättare om man belyser och expanderar vad vi betraktar som subjekt respektive objekt. Objekt är rättslösa saker. En klocka, bil eller konsertbiljett. Ett subjekt är något som har rättigheter (och definitionen på detta kan göras lång). Låt det vara en människa, ett företag, en hund, ett flodsystem, ett fiskebestånd, en skog eller liknande.

Objekten har inte rättigheter, men subjekten har det. Att subjektet har rättigheter betyder inte att det har rättigheter till vad som helst. Vi ger inte en björn, en flod eller ett virus rätten att ta människors liv.

Detta trots att de två första, björnen och floden, alltså rimligen har vissa rättigheter. Men ALLT levande måste inte ingå i vad som har juridiska rättigheter, vi väljer. Det tredje exemplet ovan, virus, behöver vi inte ge rättigheter. Jag tror inte det blir svårt att komma överens om att inte tillskriva cancer, HIV, smittkoppor mm rättigheter som subjekt.

Att naturen har rättigheter betyder inte heller att man inte får fånga och äta fisk, fälla träd eller bygga bygga en stad. Men det betyder att vi tvingas hejda oss innan vi förorenar floden, förgör fiskebestånden, skövlar skogen eller driver ekosystem till kollaps.

Det finns fler än vi människor som har rätt till utveckling och liv. Och det är inte bara utifrån att vi moraliskt sett bör respektera liv som sådant. Det är ett synsätt som gagnar oss eftersom vi är helt och hållet beroende av övrigt liv på den här planeten. Det handlar om att respektera annat liv. Inte se det som en resurs vars enda syfte är att ge oss nytta.

Människan har tagit sig väldigt mycket rättigheter. Och vi beter oss som om naturen hade skyldigheter. Men naturen har inte det. Naturen bryr sig inte om människans väl och ve. Och även om vi dominerar, styr och ställer så har vi inte kontroll över naturen.

Om vi vill fortsätta njuta av naturens frukter och komplexa system, -vilket är en förutsättning för drägligt mänskligt liv-, så måste vi inse att naturen inte har skyldigheter. Men rättigheter. Hinner vi mejsla in det i våra moraliska paradigm och juridiska system?

/Martin

Bilden på förstasidan visar Redwood trees i Muir Woods, Kalifornien.

Whanganui, en flod med rättigheter

Du kanske tänker att det låter konstigt, det är väl bara människor som kan ha rättigheter? En skog, flod eller vilda djur kommer ju knappast att klöva in i rättssalen och stämma i bäcken. Hur skall man representera Naturen?

Men det är inte konstigare än att företag, tex en fondförvaltare, har rättigheter. Och företag har både skyldigheter och rättigheter. Och representeras av ägare, styrelse, anställda och konsulter. Det är inte så mycket begränsningar på vår kreativitet när vi väl lärt oss koden.

En flod är bra mycket mer konkret än ett fondförvaltare. Och långsiktig. Och har ett längre trackrecord. Och är till nytta för fler.

Många av dessa frågor drivs av ursprungsbefolkning som upplever hur de trängts undan. Men det handlar inte om att ”återlämna” (även om det också kanske vore på sin plats).

Den allmänt spridda synen, paradigmet, är att naturen är en resurs som finns till för att tillfredsställa våra behov. Det är ett paradigm som format oss till den milda grad att det är svårt att se skogen för alla träden som bara väntar på att ”förvaltas”. Samma sak med fiskarna i havet, våtmarkerna, kolet, koraller, vatten, mineraler, ytor, fibrer… Allt ligger där som på ett ett stort smörgåsbord och bara väntar på att vi skall hugga in.

Inslaget från Sveriges Radio som ligger länkat längre ner handlar det om Whanganuifloden på Nya Zeeland som var den första floden i världen som fick egna rättigheter. Och det är inte bara där. I april beslöt högsta domstolen i Colombia att dess del av Amazonasskogen ska ges juridiska rättigheter. Varför gör man så här? Eller rättare sagt varför har det inte hänt tidigare?

Det handlar alltså inte om att lämna tillbaka naturen som ägodel till ursprungsbefolkningen eller att avsäga sig möjligheterna att nyttja naturen. Nej snarare om att lyfta naturen och erkänna den i det nuvarande systemet. Samt att modifiera västvärldens nuvarande system för att passa in i system som Naturen utgör (Och som vi människor btw är fett beroende av att det fungerar på ett harmoniskt sätt).

Det är intressant hur man har lyckats vävas samman ursprungsbefolkningens traditioner med den västerländska juridiken. Ett paradigmskifte som är på väg. Ganska djupt och fundamentalt om man tittar på Donella Meadows lista ”Levereage points, places to intervene in a system” (Länk här till artikel där jag listade dem).

Och man behöver inte åka till andra sidan jorden för att prata om naturens rättigheter. Även här hemma i Sverige drivs liknande frågor, tex av organisationen Naturens Rättigheter.

Lyssna på Vetenskapsradions inslag om Whanganuifloden på Nya Zeeland som sedan ett år tillbaka har juridiska rättigheter.

/Martin

PS. Läs också artikeln som jag skrev för ett par veckor sedan och lyssna till Mari Margil, Amerikans jurist som engagerat sig i samma frågeställningar. DS.

Miljölagar skyddar inte miljön, de ger oss laglig rätt att förbruka den

Vad är viktigast, människors rätt till en frisk miljö, eller människans rätt att förbruka miljö?

Jag lyssnar till en intressant podcast av Kira Allmann vid University of Oxford som intervjuar Mari Margil från USA-baserade Community Environmental Legal Defense Fund (CELDF), en juristbyrå som utifrån juridikens verktyg arbetar för att stärka naturens rättighet att existera för sin egen skull.

Jag träffade Mari för ganska precis ett år sedan då hon var i Sverige på besök. Hon blandar  kunskap och envishet med visdom och ödmjukhet.

Våra juridiska system, bygger på idén om att betrakta naturen som en resurs som vi människor kan nyttja efter behag. Lagar reglerar vem av oss människor, individer, bolag eller nationer som får göra vad och hur.

Är det något fel med det? Naturen bara ligger där, varför skulle vi inte kunna ta vad vi vill? Allt vi behöver göra är att komma överens om vem som har den rätten. För det måste ju vara en av oss, för allt ägs ju av någon? Och äger man det så får man ju göra vad man vill, -så länge man inte bryter mot några lagar. Om jag vill bygga en väg genom orörd natur så frågar jag markägare och myndigheter om det går bra. Våra lagar legitimerar nyttjandet av ekosystemen såväl som resurs som soptunna.

Så vi borrar, bärgar och bryter mineraler, mat och massa. Och på vägen dit och därifrån förorenar vi vatten, förstör livsbetingelser och utrotar växt- och djurarter. Vi fiskar ut haven vilket inte bara rubbar balansen i näringskedjor och utrotar arter, det förstör även för kommande generation människor att leva med mångfald och ekosystem i balans.

Våra lagar reglerar vem, och hur, hen kan använda, förändra och förbruka naturresurser. Den som äger naturen har också rättighet att förstöra den. Men det är inte bara den mark som jag själv äger. När det kommer till utsläpp av luftföroreningar och växthusgaser så ger lagen mig rätten att bidra till att förstöra ekosystem och livsbetingelser för såväl växter och djur som andra människor i andra nationer och för kommande generationer.

Är det så vi vill ha det? Det synsättet som genomsyrar dagens juridiska system och vår filosofiska syn på oss själva och våra rättigheter (och diskrepans visavi skyldigheter) leder oss i den riktningen, till de resultaten.

Paradigmskifte I grunden har vi ett så antropocentriskt perspektiv på vår omvärld att vi ofta har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Om vi inte är tillfreds med utvecklingen så är det inte hastigheten vi förbrukar och förorenar som är intressant att ifrågasätta och reglera. Nej, vi måste till ett djupare filosofiskt plan och ifrågasätta paradigmet vi lever i.

Och det är vi som härskar som behöver släppa på makten. Ungefär som när man avskaffade slaveriet eller kvinnor fick rösträtt. (Det är värt att reflektera över att människan har kunnat flyga längre än kvinnan har kunnat rösta.) Det handlade inte om att slavarna skulle få reglerad arbetstid eller sjukpension. Det handlade om att man inte kan ha slavar. Och rösträtten handlade inte om att kvinnor skulle få rösta om de var gifta eller på annat sätt var under överinseende av en man. Det handlade om att kvinnor skall ha samma rättigheter som män.

Att vi betraktar naturen som en ägodel leder till att den bryts ner, att skogar skövlas, fiskebestånd utrotas, luft och vatten förorenas och sist men verkligen inte minst att vi människor har blivit en geologisk kraft som förändrar hela klimatsystemet. Inte omedelbart och det är inte alla ägare som gör fel. Lika lite som att det kan ha funnits hyggliga slavägare (I doubt) eller kvinnor som inte ville rösta. Men man måste åt principen, paradigmet, för att lösa problemen.

För att förhindra, eller i alla fall begränsa, rovdriften i/på naturen så är det nödvändigt att värdesätta systemet, naturen, för dess egen skull. Ungefär på samma sätt som vi erkänner varje människas rätt till frihet och att inte vara ägd av någon annan eller varje människas rätt att rösta och fatta beslut på lika villkor, oavsett kön. (Vi har lite kvar att jobba på implementeringen av detta.)

Men det är inte helt triviala frågor att få grepp om. Man behöver komma en bit på djupet i Donella Meadows ”Leverage points”, typ till punkt nummer två: ”The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.” (De finns listade i en tidigare bloggartikel.)

Men det fina med de låga numren i Meadows lista över ”places to intervene in a system” är att när väl tanken fått fäste så blir förändringarna av vår syn på världen väldigt självklara.

Men vi har ju miljölagar? Och i länder som Spanien, Frankrike, Portugal och Finland har man slagit fast att människan har en juridisk rättighet att ha en hälsosam miljö. I Sverige har vi Miljöbalken och på Naturvårdsverkets hemsida, står att läsa att Miljöbalken ska tillämpas så att:

  • människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
  • värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
  • den biologiska mångfalden bevaras,
  • mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och
  • återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Men det räcker inte. Mari Margil menar att det är först när vi erkänner att naturen också har juridiska rättigheter som vi kan börja komma till bukt med de problem som vi staplar framför oss i samband med att vi ser på världen som vi gör idag.

Låter det konstigt? Naturen finns väl där ändå? Och hur ska skogar, djurarter, fiskebestånd och korallrev kunna stämma individer, företag eller nationer som bryter deras intressen eller förstör förutsättningar till dess överlevnad?

Men tanken är inte så konstig. Det finns andra som vi skyddar som inte heller kan ta sig till en domstol. Tex barn eller bolag. Barn har rättigheter och om någon bryter mot dem så kan man ställa den personen, företaget eller myndigheten till svars. Och samma sak gäller för bolag.

Man utser helt enkelt en representant som för barnets, bolagets eller naturens talan i den specifika frågan. Naturens rättigheter är inte konstigare än mänskliga rättigheter.

Och det finns samhällen som skapat utrymme inom juridiken för att Naturen kan ha rättigheter som kan försvaras i domstol. I tex Indien och Nya Zeeland har man fattat beslut beslut om att tilldela vissa naturfenomen status som juridisk person. Ecuador erkänner i sin konstitution att naturen har rättigheter vilket också har lett till juridiska utslag i domstolsbeslut.

Och det händer en hel del saker på det här området även i Sverige. Vill du veta mer så kan du besöka organisationen Naturens Rättigheters hemsida.

Jag har svårt att se hur vi skall klara av att leva upp till principer och mål som återfinns i tex Miljöbalken, Convention on Biological Diversity eller Parisavtalet om vi inte erkänner människans beroende av en väl fungerande natur. Och när vi har kommit till den insikten så blir nästa frågeställning varför inte naturen skulle kunna ha egna rättigheter som behöver tillgodoses. Inte bara för att det skulle gagna oss människor, utan för att det faktiskt är så.

Retoriskt stannar en del upp vid den här punkten. För om det inte gagnade oss människor, varför skulle vi då ge naturen rättigheter? Frågan är ungefär lika relevant som ”Om det inte gagnar mig att släppa slavarna fria eller ge kvinnor rösträtt, varför skall vi då göra det?” Svaret på det är ju ”För att det är fel att kunna äga en annan människa och för att alla människor oavsett kön, etnicitet osv, har lika rättigheter”.

När man lyssnar på Mari och andra som har ägnat dessa tankar väsentlig uppmärksamhet så väcks tanken kring att det är så att naturen faktiskt har rättigheter från början -alldeles oavsett om vi insett det eller inte.

Att det stora problemet inte är hur mycket rättigheter vi skall tilldela naturen, dvs synsättet att det är människan som har alla rättigheter och vi beslutar vilka ytterligare vi skall släppa in i klubben. Utan hur vi skall se och inse att hela systemet och dess delar har rättigheter att existera och utvecklas. Att vi är en del av det systemet och att vi behöver resonera om hur vi skall fördela rättigheter och skyldigheter inom systemet.

Jag kommer i en senare artikel presentera en av de föreläsningar jag spelade in med Mari Margil.

/Martin