Tag - hav

Förundran

Man slutar aldrig förundras säger den som med lite förakt kommenterar något som avviker från den kulturella normen.

Förundran är aha-upplevelser, fascination och insikter när man upptäcker hur världen är beskaffad.

Wiki förklarar (något förkortat) förundran som:

Känslan när en person inser att något inte står till på det sätt som personen i förväg hade förväntat sig.
Synonymer: bestörtning, förvåning, häpenhet, häpnad, undran, överraskning. De engelska synonymerna är wonderment och amazement.

I min värld begränsas inte förundran till insikter om att saker inte är som man i förväg förväntade sig. Det kan lika gärna vara från ett blankt ark som från en förutfattad idé.

Förundran kan skapa känslor över hela registret, från glädje till förfäran.

Nyligen besökte jag Auschwitz och påmindes och förundrades över människans förmåga att organisera bottenlös ondska.

Lite senare var jag i saltgruvorna i Wieliczka och förundrades såväl över de geologiska förutsättningarna som skapade saltlagren som de umbäranden som människor utsatt sig för när man, med enkla redskap och stora risker, utvunnit saltet.

Även om dessa två exempel hör till historien så är de högaktuella än idag.

Människor ställs mot varandra till följd av att samhällen delas i vi-och-dem, det skuldbeläggs och hetsas till hat.

Och människor lever under vidriga förhållanden samtidigt som andra njuter av frukterna som deras uppoffringar, för att de tvingas eller inte har några alternativ, skapar.

Vi måste ständigt lära oss av historien och vi kan inte ta demokrati och mänskliga rättigheter för givna.

Jag förundras också över människors förmåga att hjälpa varandra, de som hjälper spontant och de som letar efter situationer där någon är i behov av stöd. Utan att förvänta sig något i retur.

Man kanske tänker sig att detta främst sker när folk är mätta och trygga, men verkligheten visar att folk som redan är utsatta och lever på samhällets rand ofta är hjälpsamma långt utöver deras komfortkapacitet, i den mån de överhuvudtaget har någon.

Människans förmåga till empati är sannerligen en parameter som varierar många storleksordningar.

Jag förundras över vår förmåga att samarbeta och bygga system. Att vi skapar språk och med hjälp av detta, symboler och metaforer bygger abstrakta tankar.

Jag förundras över vår förmåga att att läsa in mening och avsikt i mönster, vare sig det är stjärnbilder, poesi eller politik.

För någon vecka sedan grunnade jag på, och förundrades av, två metaforer som använder segelbåtar för att beskriva samhället.

Den ena handlar om att båten är som att miniuniversum av våra samhällen. Man har det man har i form av resurser och kompetens. Det är upp till besättningen att disponera detta på ett genomtänkt sätt för att klara av det man föresatt sig göra. Dessutom med osäkerhetsfaktor i form av väder och annat externa ramar som förändras.

Den andra handlar om segelbåtar som avstamp för hybris. Idén om att vi kan kontrollera vår omvärld, våra resurser och vår situation så att den blir fulländad. Att man genom att förstå såväl teknologin och människorna på båten som elementen runtomkring, väder, strömmar och andra fartyg, kan man bemästra och optimera systemet.

Och kan man bemästra och optimera ett system så kan man göra det med andra. Det handlar bara om hur mycket resurser man har. Eller hur?

Men dels så sker optimering på bekostnad av flexibilitet. Jag brukar tänka att man ska leta rätt på optimum och sedan hålla sig en bit därifrån. Dels, hur komplicerad än en segelbåt må vara, världen, eller för den delen när man lägger till en besättning till båten, är komplex.

Komplexa system förändras och utvecklas hela tiden. Det sker flöden av energi och informationde har återkopplingar som förändras, de kan omorganisera sig själva och har i många fall medvetanden och viljeyttringar på olika nivåer. Komplexa system går varken att kontrollera, optimera eller beräkna exakt utveckling av.

Jag förundras över havet och allt det ger. Alltifrån stabilitet och som en del i klimatsystemet till livsmedel för oss människor. För att inte tala om allt liv som inte vi har någon relation till.

En fjäril får mig att fundera på om det finns någon riktning på evolutionen. Vi vill i alla fall gärna se det så, att system utvecklas och blir bättre. I relation till vad och med vems perspektiv? frågar jag då. Mer komplext kanske man kan enas kring.

Då dyker två frågor upp. Dels så är inte människan skapelsens krona. Vi är bara en hyfsat avancerad art, men det finns inte inbyggt i någon naturlag att vi blir ”bättre” med tiden.

Dels att de nu accelererande klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald bryter ner komplexiteten i systemen. Systemen blir fattigare. Och detta kompenseras inte av att vi får mer komplicerade maskiner. (komplicerad är dessutom trivialt jämfört med komplext).

Sett till hur mycket människan förstår och hur mycket vi har åstadkommit så är det märkligt hur stora fel vi tillåter oss att göra. Fel inte bara för andra arter och övrigt liv, men också fel sett ur ett strikt egocentriskt mänskligt perspektiv.

Det finns oändligt mycket att förundras över. Jag försöker hålla mig till situationer som ger positiv förundran, wonderment, men tyvärr så ger sig andra sorters förundran ofta till känna.

Den nu pågående massutrotningen och människans oförmåga att hantera såväl globala som lokala miljöproblem är saker man inte kan blunda för när man väl har insett dem.

Därtill att vi, uppmuntrade av teknologiska framgångar, gärna tror att vi/någon kommer att hitta lösningar när problemen blir stora nog, är ute på allt tunnare is. Både bildligt och bokstavligt.

Människan borde vara mer ödmjuk inför vad vår suboptimering av kortsiktiga system har för inverkan på övrigt liv och stora system.

Det finns oändligt mycket att förundras över.

/Martin

Återkopplade system

[huge_it_slider id=”2″]

Bild 1. Återkopplade system

System kan vara positivt eller negativt återkopplade. En positiv återkoppling förstärker en liten ”signal” eller initial förändring. En negativ återkoppling dämpar förändringen.

Bild 2. Återkopplingar i haven

När det, mycket långsamt, blev varmare i slutet av den senaste istiden så värmdes även haven. När haven blev varmare så frigavs det koldioxid (eftersom en vätskas förmåga att lösa en gas är temperaturberoende). Den ökade halten koldioxid i luften förstärkte växthuseffekten vilket i sin tur gjorde att det blev ännu varmare.

Bild 3. Återkopplingar på albedo

På liknande sätt som i haven så medförde ett varmare klimat att glaciärerna  minskade i omfattning. När de väl började dra sig tillbaka så blottlades mer mörka mark- och havsytor. Detta gjorde i sin tur att en större andel av solenergin absorberades och omvandlades till värme. Det gjorde att klimatet blev varmare.

Albedo betyder reflektionsfömåga och varierar mellan 0 och 1. Jorden har ett albedo på ca 0,3, dvs 30% av inkommande solljus reflekterad direkt ut i rymden.

Att minska vår påverkan på väder och klimat

De senaste åren har miljöproblemen åkt jojo i medias bevakning. Den vetenskapliga närvaron har stadigt ökat. Forskare observerar naturen och beskriver samband. IPCC sammanställer och det hålls konferenser och seminarier.

Insikten om allvaret i situationen ökar såväl inom näringslivet som bland politiker och andra beslutsfattare. Det författas strategiska dokument och avtal. Energieffektivisering, förnybar energi, handel med utsläppsrätter, skydd av biologisk mångfald. Listan kan göras lång.

NASA: Global Ocean Heat Content

Energiinnehållet i haven har ökat. (Grafik NOAA)

Men samtidigt: Människan trycker på gaspedalen och rycker i ratten när vi nu accelererar på en allt smalare väg. Hopp ställs till att mekanikerna skall trimma såväl motor som förbättra aerodynamik och vägegenskaper. Samtidigt börjar allt fler i baksätet att vakna och ha åsikter om vad som sker där fram.

Det råder ingen brist på vare sig vetenskapligt underlag eller politiska deklarationer. De stora bristen ligger i uppfyllande av dessa deklarationer samt i att anpassa politiken efter den fysiska verkligheten. Inget av detta är särskilt enkelt. Detta inte minst för att den breda allmänheten och de flesta beslutsfattare saknar såväl helhetsbild som detaljkunskap inom naturvetenskapen.

Jag har vid flera tillfällen frågat politiker och andra beslutsfattare vad vi måste göra: det naturvetenskapligt nödvändiga eller det politiskt möjliga. Ofta får jag en frågande blick tillbaka. Jag anar att det under dessa sekunder sjunker in hos dem att det kanske är en diskrepans mellan ”naturvetenskapligt nödvändigt” och ”politiskt möjligt”.

Värmebölja i Europa 2003

En extrem värmebölja i Europa sommaren 2003 orsakade omkring 35000 människors för tidiga död. Diagrammet visar observationer av dygnsmedeltemperatren juni-augusti för ett antal orter i Centraleuropa. 2003 sticker ut som en extrem anomali. En situation som, baserat på vår erfarenhet om hur varmt det brukar vara i Europa, föreföll oerhört osannolik. Ändå inträffade den. Värmeböljan är en del av konsekvenserna av att klimatet har förändrats. Klimatförändringar skördar sina offer, även här hemma. Grafik: IPCC.

Forskare och rådgivare har genom alla år varnat för annalkande problem. I vissa fall har man därtill givit ultimatum: ”Vi har tio år på oss”. I vissa fall har beslutsfattare hörsammat varningarna och vidtagit relevanta åtgärder, i vissa fall har man skjutit problemen framför sig eller ignorerat dem.

Den kvarstående bilden är att det alltid finns lite tid kvar. Vi alltid kan skjuta problem framför oss. Tills det faktiskt är för sent. Men då kan vi å andra sidan inte göra något åt det längre. Katastrofer undviks och de inträffar, både i stort och i smått, det finns det många exempel på. Men vi gråter inte över spilld mjölk, vi häller upp lite mer. Så länge det går.

Klimatet har redan förändrats. Vi ser redan en markant förskjutning åt det varmare hållet. Det sker inte bara med temperaturen i luften utan även i hav, isar och på land. Ett annat sätt att visa hur det som tidigare var osannolikt, nu har blivit betydligt mer sannolikt beskrev Hansen för ca ett är sedan. Jag skrev om det här.

Många lösningar haltar när vi ser vår värld i ofullkomliga modeller och metaforer. T.ex. när man jämför klimatförändringar med att köra bil eller katastrofer med spilld mjölk. Men samtidigt behövs modeller och metaforer för att vi skall förstå vår roll och handlingsutrymme. men man måste vara medveten om att såväl enkla som  komplicerade, eller till och med komplexa, modeller har sina för- och nackdelar.

Så är det till exempel med modellen av att klimatförändringarna orsakas av skorstenar och avgasrör. Förvisso är utsläpp av koldioxid den enskilt största orsaken till antropogen påverkan på klimatet, men kommer vi att undvika ”allvarlig påverkan på klimatsystemet” (UNFCCC) genom att försöka täppa till alla skorstenar och avgasrör? Det är att gå över ån efter vatten.

StenkolL

Bild: Stenkol. Förbränning av fossilt kol är en av alla anledningar till att klimatet förändras extra mycket i vår tid. 

Bert Bolin sade redan 1974 att: ”Det finns betydligt mer fossila bränslen på jorden än vad som kommer att kunna användas med hänsyn till klimatpåverkan.” Det är insiktsfullt och mycket vackert i sin enkelhet. Det gäller givetvis fortfarande.

Jag ställer mig frågan: ”Leder våra klimatåtgärder till att fossilt kol blir kvar i marken, och träden kvar på marken, i en sådan utsträckning att vi uppnår våra mål?” Svaret är: Kanske. Men definitivt inte om vi kör framåt genom att bara titta ut genom sidorutan eller se avgasröret som problemet. Våra lösningar får vidare inte skapa andra oacceptabla problem.

Och hur skall vi tackla alla andra saker som också driver på klimatförändringar: Andra växthusgaser, aerosoler, albedoförändringar mm

Om vi verkligen vill ha en chans att uppnå de målsättningar vi deklarerat i nationella och internationella avtal så måste en väsentlig del av det fossila kolet vara kvar i marken, tillika måste en väsentlig del av träden vara kvar på marken, även om det är tekniskt och ekonomiskt tillgängligt att bryta dem. Och hur skall våra samhällen se ut då och framför allt: hur skall de se ut fram till dess?

Det är den verkligheten vi behöver förbereda oss på, parallellt med pågående klimatförändringar samt konsekvenser bland annat inom energi, livsmedel, samhälle, ekonomi och geopolitik. -Vilket också gör att vi tvingas förändra våra samhällen.

Det politiskt möjliga är föränderligt, men här saknar världen ännu ledarskap. Pudelns kärna är att finna och navigera det politiskt nödvändiga inom det naturvetenskapligt möjliga. Vi kan förhandla med varandra, men inte med naturen.

/Martin

Forskarnas tystlåtenhet och haven

James E Hansen, forskare vid NASA och professor vid Columbia University, skriver i en debattartikel att forskarvärldens tystlåtenhet (scientific reticence) hindrar kommunikationen av hoten kopplade kring en potentiellt kraftig höjning av havsnivån.

Hansen påpekar att trögheter i havssystemen gör att vi redan idag kan ha skapat situationer som vi inte kan kontrollera i framtiden. När naturen skapar glaciärer sker det genom en långsam, torr, process som gör att havsnivån sakta sjunker. När istället glaciärerna smälter är det en snabb, och i högsta grad ickelinjär, process. Bara för att havsnivån just nu “bara” stiger med 3,3 mm varje år så betyder inte det att det inte kan ske kraftigare i framtiden.

Hansen ger exempel på en situation för tre miljoner år sedan då jordens medeltemperatur var 2-3 grader varmare än idag och havsnivån 25 meter (+/-10 meter) högre än idag. Vidare ger han exempel på att en väsentlig del av obalansen i strålningen mellan inkommande och avgivande energi till/från jorden går åt till att höja havens temperatur. Men om obalansen i  energiflödet istället gick åt för att smälta isar så motsvarade det redan idag ca en meter högre havsnivå. Vad är det som hindrar en förskjutning av energiflödet till att i större utsträckning smälta glaciärer i framtiden?

Vidare att IPCC’s projektioner på 20-60 cm högre havsnivå inom detta århundrade inte innefattar “rapid dynamic changes in ice flow”, i princip kollaps av ismassor istället för en långsam avsmältning. Det är inte så att IPCC inte beskriver snabba förlopp, men dess ovilja att kvantifiera den -eftersom den är så svår att beräkna- invaggar allmänhetens i en falsk trygghet av att forskarvärlden har kontroll på viktiga systemförändringar.

Tystlåtenheten kan vara ett resultat av vetenskapliga metoder. Framgång inom vetenskaplig forskning är kopplat till objektiv skepticism. Försiktighet har sina meriter och det är sunt att ifrågasätta det man observerar om och om igen innan man drar sin slutsatser.

Men Hansen menar att frågan om havsnivån är så fundamentalt viktig att vi inte får undanhålla oss möjligheten att den faktiskt kan stiga avsevärt mycket mer, och snabbare, än vad IPCC angivit. Ansvaret för att tolka storleksordningen och konsekvenserna av detta ligger på forskarvärlden.

/M. Hedberg