Tag - Allmänt

BBC klimatfilm med David Attenborough

Om du vill ha en bra sammanfattning av klimatläget (och det vill du) så kan du titta på BBC:s film Climate change – The Facts. Det är lika snyggt och lagom mycket fakta som det brukar vara när BBC och David Attenborough producerar film.

Ögonvittnesskildringar från extrema situationer blandas med samtal med kunniga och kommunikativa forskare. Allt omfamnas av Attenboroughs omisskännligt trygga röst.

Det är tongivande att man inte viker sig för att resonera om skuld. Naomi Oreskes resonerar om de särintressen som fossilindustrin hade/har och hur de i decennier aktivt har motarbetat spridning av vetenskapliga insikter. Och att de har lyckats med sina uppsåt. Det vi vill göra idag hade varit så mycket enklare att genomföra på 80-talet. Ambitionerna fanns, även på högsta politiska nivå, men det blev inte mer än vackra uttalanden.

Lite kritik, eller tillägg till innehållet… Underförstått betraktar man naturen som en resurs som vi kan kontrollera, bara vi väljer rätt väg! Man förminskar de extrema predikament vi befinner oss i till svåra problem. Och problem har vi en lång tradition av att ”lösa”. Oftast med teknologi.

Missförstå mig inte, vi måste göra allt det man föreslår i dokumentären. Och mer. Men filmen hinner inte riktigt komma fram till att det handlar om värderingar och moral snarare än att tillämpa andra tekniska lösningar än de vi har idag. Det handlar inte bara om att använda mindre energi, köpa färre saker (men gärna med bättre kvalitet), att äta bättre osv.

Man avslutar med Greta Thunbergs skolstrejk och hur den har inspirerat upprop över hela världen. Var och en har vi möjlighet att bidra på våra egna sätt med att skapa den förändring som krävs för att undvika tipping points och andra katastrofer i klimatet.

Det här är en bra start på samtal kring klimat, energi, ekosystem och livsstil. Gå nu inte bananas på eventuella brister i filmen (som jag själv snuddar vid här ovan), utan ta istället dokumentären som en startpunkt för att vidareutveckla samtalet, fördjupa relationer med människor omkring dig och bidra till att skapa förändring.

/Martin

Kan mina tankar påverka VM i fotboll?

Jag har just sett matchen mellan Kroatien och England. Den slutade som bekant 2-1 till Kroatien. Matchen blev betydligt mer spännande än vad som föreföll sannolikt efter att England tagit ledningen efter bara fem minuter.

Att England fick ett inledande mål så tidigt gjorde att jag höll på Kroatien. De är ju också en underdog som fotbollsnation. Jag känd medgång när de svartklädda spelarna vann boll, och motgång när vita tröjor fick bollen och dirigerade spelet.

Men varför?

När Kroatien kvitterade i andra halvlek så bestämde jag mig för att jag istället ville att England skulle vinna. De förtjänade det efter många år som stor fotbollsnation utan medaljer i VM och det skulle dessutom bli en rafflande och förmodligen klassisk finalmatch mot Frankrike.

Jag hoppades på oavgjort genom ordinarie speltid och förlängning. Jag ville att England skulle vinna över Kroatien genom straffläggning. Så under förlängningen satt jag och hoppades på att ingen skulle göra mål. Och när Kroatien satte 2-1 kände jag mer och mer tvivel allteftersom vi närmade oss den 120:e spelminuten. Men inte ens en väl tilltagen extra speltid kunde hjälpa mig hjälpa England kvittera.

För det är så det känns. Att jag med mina varma och hoppfulla tankar skall hjälpa mitt favoritlag att få bollen att studsa och skruvas rätt väg. Jag tror inte jag är ensam. Jag befinner mig nog någonstans i mitten, eller möjligen med en ordentlig dragning åt det rationella hållet, i normalfördelningen över hur människor tror att deras tankar skall kunna hjälpa andra till framgång.

Det är ju en sak att påverka spelet när man själv är på planen. Att då känna hopp eller förtvivlan hör ihop med strid och fruktan som gör att vi läser av händelser, mobiliserar, koordinerar oss med stammedlemmar och försöker överlista våra fiender. Ja till och med när man är på läktaren så kan ju våra primitiva ljudliga läten stötta eller störa vänner och motståndare på planen.

Men när man sitter hemma stugan och glor på tv?

Jovisst är det ett arv från tider när vi endast var spelare IRL (In Real Life, dvs verkligheten (för min mamma och andra som inte hänger med i jargongen)), men känslan finns fortfarande där, väldigt närvarande. Förvånande närvarande.

Visst skall man bli glad/ledsen när ”sitt” lag vinner /förlorar. Men att ha känslor som gör att förnuftet helt åsidosätts och att faktiskt tro att vad jag tänker och känner kommer att påverka spelarna på planen i Moskva?

Det är ju till att råga på allt en fördröjning på någon eller några sekunder i och med att tv-bilderna skall processas och skickas i diverse system innan de når fram till min soffa.

Vi hoppas så gärna, mycket, lätt och på lösa grunder att vi lurar oss att tro att sannolikheterna förändras till vår fördel om vi tror tillräckligt starkt.

Min förra artikel handlade om räddningen av ungdomarna som fastnat 4 kilometer in och 800 meter under markytan i vattenfyllda grottor i Thailand. De hoppades och höll ihop, trots att oddsen inte var på deras sida för att de skulle klara sig. Men det lyckades. DÄR var det relevant att hoppas och tro, även på det mindre sannolika, eftersom det påverkade deras egen hälsa, stresshormoner, förmåga att fatta rationella beslut osv. Det påverkade däremot inte dykarnas och räddningsteamets förmåga att hitta dem eller ta dem därifrån.

Och nu kommer kopplingen ni alla har väntat på, klimatet.

De flesta förstår vad vi borde ha gjort för länge sedan och att många möjligheter inte längre är möjliga att nå. Men vi hoppas att på någon form av mirakel, att det skall komma fram någon forskarrapport som säger att allt bara var en jobbig dröm, felmätningar eller något annat som jag ännu inte begriper mig på.

Men det är inte så. Det var inte mina tankar eller mitt stöd för Kroatien som gjorde att de kvitterade i 68:e minuten. Och hur mycket jag än önskade oavgjort vid full tid och förlängning så kunde varken jag eller någon annan än spelarna och de aktiva vid planen påverka det. Inga tankar i världen från min sida kunde hjälpa England göra mål.

När det gäller klimat och miljöfrågor så är vi drygt sju miljarder människor på planen/planeten. Vad vi gör, snarare än vad vi tror eller hoppas, spelar roll. Men vissa har betydligt mer inflytande än de flesta andra. Det är företagsledare, investerare, politiker och influensers. Lite kategoriskt kan man säga att ju mer pengar och högre position i samhället, desto mer inflytande och därmed ansvar.

Ansvar för vår gemensamma framtid. Spelreglerna finns i naturen och uttolkas av vetenskapen. Naturen dömer obönhörligt, inte alltid (kanske tom sällan) rättvist enligt vår mänskliga moral och etiska riktlinjer. Och det finns inge möjlighet att överklaga eller begära VAR (video assistant referee).

Matchen slutar inte heller. Enskilda spelare får vi alla lämna planen efterhand. Och spelplanen förändras dessutom snabbare än någon gång tidigare, undantaget efter kollision med riktigt stora meteoriter. Vi har skapat situationen. Antropocen pågår och vi åker med.

/Martin

På väg till Mission Innovation

Jag ser fram emot att deltaga i årets Third Mission Innovation Ministerial MI-3, i Malmö. Mission Innovation är en sammanslutning av 22 länder samt EU som har som mål att skapa grund och genomförande för innovationer som kan hantera klimatproblem, främst inom energisektorn.

Man har definierat syftet som:

Innovation Challenges are global calls to action aimed at accelerating research, development and demonstration (RD&D) in technology areas where Mission Innovation members believe increased international attention would make a significant impact in our shared fight against climate change. The Innovation Challenges cover the entire spectrum of RD&D; from early stage research needs assessments to technology demonstration projects.

Och grupperat frågorna kring sju utmaningar:

  1. Smart Grids Innovation Challenge – to enable future grids that are powered by affordable, reliable, decentralised renewable electricity systems.
  2. Off-Grid Access to Electricity Innovation Challenge – to develop systems that enable off-grid households and communities to access affordable and reliable renewable electricity.
  3. Carbon Capture Innovation Challenge – to enable near-zero CO2 emissions from power plants and carbon intensive industries.
  4. Sustainable Biofuels Innovation Challenge – to develop ways to produce, at scale, widely affordable, advanced biofuels for transportation and industrial applications.
  5. Converting Sunlight Innovation Challenge – to discover affordable ways to convert sunlight into storable solar fuels.
  6. Clean Energy Materials Innovation Challenge – to accelerate the exploration, discovery, and use of new high-performance, low-cost clean energy materials.
  7. Affordable Heating and Cooling of Buildings Innovation Challenge – to make low-carbon heating and cooling affordable for everyone.

Jag kommer att arbeta med Innovation Plant som leder innovationsprocesser kring ett par specifika problemformuleringar som jag är med och definierar.

Sätter mig strax på tåget mot Malmö och ser fram emot den resan också. Tåg är en fantastisk lösning på transportproblem, men tillför också dimensionen av kontemplation, frihet och förutsägbarhet.

/Martin

Cyklonen efter Harvey heter Irma

Nästa cyklon som hotar Karibien och USA heter Irma och finns redan som en kategori-2 cyklon ute på Atlanten. Den intensifieras och har redan fått sitt klassiska ”öga”.

Kommande dagar, fortfarande på Atlanten där den rör sig över vatten som är 2-3° varmare än normalt, kommer den att utvecklas till en kategori-4 cyklon med vindar över 210 km/h. Typ dubbel motorvägsfart.

Banan som Irma tar är ännu ett oskrivet blad, men kring tisdag-onsdag så kommer cyklonen fram till de östra delarna av Karibien. Ensembler visar att Irma kan gå söder, rakt över eller norr om Puerto Rico och de andra öarna i Karibien.

Lagom till dess att Harvey klingat av och man påbörjat nästa fas i katastrofhanteringen så utvecklas dessutom ett lågtrycksområde i Mexikanska gulfen. NHC kan ännu inte säga att det kommer att bli en ny storm, men med tanke på hur genomblött allt är efter Harvey så behövs inte mycket för att förvärra situationen. Och det här är alltså innan Irma kommer in i bilden.

Därtill skall vi ägna Indien, Nepal, Bangladesh och Pakistan lite mer tankar. De har också gigantiska problem relaterat till nederbörd. Det är monsunregnen som är ovanligt kraftiga vilket har krävt minst 1200 dödsoffer och gjort uppskattningsvis 3 miljoner hemlösa.

Men/och som sagt var, nästa vecka är det Irma, den andra ”Major hurricane”, dvs kategori-3 eller kraftigare, som närmar sig öar och fastland.

/Martin

På och i en glaciär på Svalbard

Under veckan som gått så har jag varit på Universitet här på Svalbard. Syftet med resan är tvåfalt. Dels att förbereda en kommande konferens som kommer att handla om beslutsprocesser och scenarier under stor osäkerhet. Dels att göra reportage kring klimat, påverkan, förändringar och anpassning.

Men nu var det lördag och jag ville passa på att göra en tur på på och i en glaciär. Nåväl, det är också förknippat med studier, som ni kan se på bilderna nedan så består inte alla glaciärer av genomskinlig eller klarblå is. En del passager är fulla av sten. Glaciärer har en fascinerande dynamik. De är också en viktig pusselbit för att förstå hur klimatet har varierat, såväl som att de i sin tur har ganska stor inverkan på övriga naturen när de påverkas av klimatförändringar.

Men innan det är dags att gå ut så behöver jag anpassa kläderna till vädret. När jag kom hit för en vecka sedan så pendlade temperaturen kring -20°C, men idag var det bara -2°C. I morgon kommer det att var +2°C och regna! Som jag skrev i en tidigare artikel så kan man gräma sig både över det man glömt och det man bär med sig i onödan. Med två snitt i ett par fleecebyxor så tillintetgjorde jag bägge dessa känslor. (Det har varit nära ett par gånger tidigare, men nu fick jag verkligen en anledning)

Det är inte så kallt, varför jag anpassar kläderna efter vädret.

Ryggsäcken har varit på väg att ge upp ett bra tag, men det är först när man inser att den verkligen inte får gå sönder som man fixar det. Nåväl, nu blev det gjort i alla fall (och jag fick nytta av verktygen jag burit med mig).

Jag finner en bra anledning att laga ryggsäcken.

60% av Svalbard är täckt av glaciärer. Vi skall upp på Larsbreen (Larsglaciären) ovanför Longyearbyen. Den ligger till vänster (öster om) berget Sarkofagen. Det här området är fredat från skotrar och bandvagnar. Men det finns isbjörnar varför vi har med oss ett gevär (man får inte vistas utanför byn utan vapen).

På väg upp på Larsbreen.

Klockan är 10 när vi startar vår vandring. Vi är en grupp om sex person som rör oss upp mot glaciären. Det är noterbart mycket ljusare än för bara några dagar sedan. Det går fort nu, ca 25 minuter längre varje dag. Den 15 februari tittar solen upp över horisonten och i början av mars (8?) har den kommit så högt att den visar sig nere i byn (solen måste över bergen också för att synas i byn). På den här länken kan man kolla dagslängd mm för Longyearbyen.

Bergen som utgör ögruppen är till största delen sedimenta bergarter, dvs avlagringar. Det är därför det finns kol här och det är en väsentlig del av Svalbards historia. De flesta gruvorna är stängda nu, men fortfarande använder man kol för att producera värme och el lokalt. Det här är elefanten i rummet. Jag återkommer till det i senare artikel.

Att bergen är sedimenta skapar också karaktäristiska strukturer, mest noterbart är kanske symmetriska formationer skapade av ras och skred.

På ca 600 möh har vi ingången till grottan. Grottan har formats av smältvatten som runnit under sommarmånaderna. Vi klättrar ner genom ett par meter snö innan vi kommer ner till fast is.

Vid ingången i östra kanten av glaciären Larsbreen. 5-600 höjdmeter lägre ner syns Longyearbyen.

Som i alla grottor gäller det att ha respekt för mörkret. Det gäller att inte bli av med belysningen. I en grotta är det mörkt på riktigt. Inte som i ett mörkt rum eller ute en mörk natt. Nej i grottor finns det överhuvudtaget inte något ljus. Man kan försöka anpassa sig hur mycket som helst, det förblir svart.

I och med att berget är sediment så är det poröst, man skulle kunna säga trasigt, från början. Glaciären rör sig sakta, den omformas och om sommaren rinner det vatten på, igenom och under den.

I och med att det snöar på den så blir den tyngre och pressas nedåt i dalen. Den tar med sig sten och grus. När glaciären till slut smälter så faller sten, grus, block mm ut och bildar kullar och åsar nedanför glaciären. De kan ligga både tvärs och längs glaciärkanten eller som högar. Det finns givetvis en dynamik som förklarar detta, men det överlåter jag med varm han till någon geolog att utröna.

Glaciären drar med sig stora mängder sten.

Det är fascinerande att vara i glaciären. Man kan föreställa sig hur vattnet rusar fram genom gången under (den i och för sig korta) smältperoioden på sommaren. När vattnet gör en sväng så eroderar den in i isen i ”yttersvängen”. På andra ställen skär den djupa hål, ”moulin”, i isen.

Det är också tydligt hur isen utgörs av olika lager. Man kan följa ett lager inte bara längs med gången utan även från ena sidan till den andra.

Det är svårt att med fotografier göra isen och gångarna rättvisa. Nedan är en lite film istället.


Vi fikar i glaciären men/och är noggranna med att inte lämna kvar några spår. Vi går så långt in det går, men till slut så kommer vi fram till en moulin, ett djupt schakt, som kräver både mer utrustning och tid än vad vi har idag.

När vi kommer upp ur glaciären har det börjar skymma. Men det går långsamt, vi har fortfarande gott om tid på oss att njuta av utsikterna. Men det hade varit fint med ett par skidor istället för snöskor.

Utsikt från Larsbreem norrut mot Longyearbyen.

Morän, som alltså bildas när glaciären drar sig tillbaka/smälter, är inte bara grus och stenblock. Det är även partiklar ner till storleken av lera, dvs det mesta. Har du sett någon morän, månne? Japp, det har vi. Ungefär 75% av Sveriges yta är morän. Nu är det ju inte lika tydligt som nedanför en glaciär, men eftersom Skandinavien har legat många tusentals år under en inlandsis så har vi fått rätt så mycket morän som jordart och karaktär med mindre eller större stenblock.

I en morän blir det en osorterad blandning av stenar, grus och lera (efterhand jord). Detta till skillnad från tex en rullstensås där stenarna både har likartad form, material och om inte storlek så i alla fall storleksordning.

Att glaciärer inte alltid är genomskinlig eller klarblå is framgick med alla önskvärd tydlighet idag. Isen hade inte bara inslag av mindre och större stenar, tidvis så den riktigt smutsig ut. Det är då i form av finkornigt sediment, typ lera, som gör att en del, många, skikt inte alls är så klara som ren is är.

Men nu är ju dessutom själva anledningen till att vi var i den här grottformationen att det strömmar mycket vatten här. Det i sig gör att fördelningen av lera och stenar torde vara högre här i kanten av glaciären än den är i mitten.

/Martin

Resan till Svalbard

Gick upp klockan 04.00 för att hinna packa (jag lägger fram allting dagen innan, men packar inte förrän strax innan jag åker), gå till bussen, ta tunnelbana och tåget till Arlanda. Övervägde ett tag att trycka ner allt som ett handbagage, men väljer istället att packa lite luftigt och checka in en av ryggsäckarna.

Det kommer att vara -20°C ett par dagar och jag skall ha med mig en del teknik som kamera, bandare, mikrofoner, stativ, dator, kablar och laddare. Det går att minimera, men jag väljer att ta med lite bra-att-ha saker också.

Jag ångrar mig halvvägs till bussen, men då är det för sent. Medveten om att det är en avvägning; Det mest irriterande är att sakna något man inte tog med sig. Det näst mest irriterande är att bära på något man aldrig använde.

Flyget går från Arlanda till Oslo. Från Oslo med mellanlandning i Tromsö och sedan vidare till Longyearbyen. Hela resan tar sju timmar.

På Gardermoen i Oslo möter jag Janet och Kim Holmén, väl förberedda för vädret i Longyearbyen.

På flyget mellan Arlanda och Gardermoen träffar jag min tidigare lärare Kim Holmén. Det är planerat eftersom han och Janet har varit i Stockholm och nu skall tillbaka till Svalbard. Kim är chef för Norska Polarinstitutet och är en av anledningarna till att jag reser till Svalbard då jag skall intervjua honom och hans kollegor.

De sista solstrålarna innan vi flyger in i jordskuggan träffar oss, och ett Stratocumulustäcke, mellan Tromsö och Svalbard.

Det är vackert när Svalbard dyker upp som skuggor och reliefer i olika nyanser av blått, vitt och svart vid inflygningen.

Det är vackert när Svalbards berg visar upp sig vid inflygningen.

Kontrasterna är stora mellan Tromsö och Longyearbyen. Från nollgradigt och fuktig luft till -18° och torr luft. Men blåste gjorde det på bägge platserna.

Ankommer till Longyearbyen flygplats på Svalbard.

Kims bil har stått kall över helgen men startar utan krångel. Han skjutsar lite folk innan vi åker till hans arbetsplats på UNIS, Universitetssenteret på Svalbard. Kim har även en professur i Tromsö som han delar sin tid med.

Kim Holmén på Universitetssenteret på Svalbard, UNIS.

Vi resonerar klimatpåverkan globalt och i synnerhet i Arktis, kommunikation, beslutsfattare och den naiva inställningen som råder till omfattningen av klimatförändringarna. Många inser varken hur mycket bi behöver behöver minska klimatpåverkan eller hur stora förändringarna kommer att bli -även med kraftigt minskad klimatpåverkan (för att inte tala om hur omfattande anpassning som krävs utan kraftigt minskad påverkan).

Det finns många intressanta spår att följa. Ett bygger på temat till en relativt nyutgiven bok som Kim medverkat i, ”The Ice is Melting” med undertiteln ”Ethics in the Arctic”. Jag tar med den hem till hotellet.

Boken The Ice is Melting – Ethics in the Arctic.

Vi resonerar kring själva frågeställningen kring klimatförändringar. Många vill ha ja-nej svar på hur vi skall agera. Men det är inte så enkelt, världen är komplex och full av gråskalor i alla upptänkliga nyanser. Vi ställer ofta frågor om naturen som är anpassade till oss. Istället bör vi anpassa frågorna efter hur naturen är beskaffad, och anpassa oss till det.

I morgon skall jag möta människor med insikter, BBC kommer hit för att intervjua Kim, jag skall på seminarium och lyssna när Kim föreläser för ett Koreanskt (!) rederi. Jag vill få med mig såväl fakta om förändringar av klimat och ekosystem här i Arktis, som känslan av att leva i den här miljön. Ett litet samhälle med stor mångfald, god sammanhållning och insikter om hur beroende man är av såväl dem miljö man lever i som de människor man lever och samverkar med.

/Martin

Isobarer fortsättning

Vindar uppstår i samband med tryckskillnader. Detta eftersom luften strävar efter att strömma från högt till lågt tryck. ”Det borde ju gå rätt fort” kan man tycka. Och det skulle det göra om inte jorden roterade. I så fall skulle våra låg- och högtryck vara så långlivade.

Men jordens rotation och att jordytan är krökt gör att luften länkas av och kommer att strömma parallellt med isobarerna hos oss på mellanbreddgraderna. Vid ekvatorn däremot har luften lättare att strömma tvärs över isobarerna.

På norra halvklotet blåser det moturs kring lågtryck och medurs kring högtryck. Ju tätare det är mellan isobarerna, dvs just större tryckskillnad, desto kraftigare blir vinden. Med vinden i ryggen så har du högtrycket på höger sida om dig.

Friktion mot marken och havsytorna gör att vindarna länkas av något, vinden blåser snett in mot det lägre trycket. Det gör att luften sakta tar sig in mot lågtryckscentrum och lågtrycket efterhand fylls ut. Eftersom friktionen är större över land än över hav så de dör lågtrycken ut snabbare över land.

Vinden är alltså inte riktigt parallell med isobarerna. Vid havsytan kan man räkna med att vinden böjer av 10-30 grader in mot det lägre trycket. Över land är friktionen större och vinden nära marken blåser med 20-45 graders vinkel med isobarerna. Den större friktionen över land gör också att vindstyrkorna är lägre över land än över hav för samma täthet mellan isobarerna.

Älg om natten

Jag är i Jämtland och klockan är halv tre på morgonen när jag får syn på två älgar. De är både försiktiga och nyfikna. De vill inte vara för nära, men lyssnar, doftar och spejar åt mitt håll. De kommer närmre.

De skulle kunna kliva in i skogen och lämna mig vid vägen, men de inte bara nöjer sig med att vara på behörigt avstånd. Till slut kliver de vidare. Antar att det finns roligare och vettigare saker att göra än att glo på människa om man är älg.

/Martin

Dis och nattens ljus i Hälsingland

Klockan är ett på natten och jag färdas igenom ett vackert skogslandskap inklätt i fuktdis. Temperaturen har sjunkit under den korta tid då solen står under horisonten och fukten i luften har kondenserat till små vattendroppar som suddar ut kontraster och gör det svårt att skönja vad som finns bara några tiotals meter bort.

DSC_0539DSC_0538DSC_0545

Ytterhogdal, ca kl 01 den 3 juni, 2016.

/Martin

En björn vid mitt hus?

Är i Jämtland för att jobba. passade på att klippa gräsmattan. För vart år som går så utökar jag domänen lite. Tar någon meter av det som står i kanten och får successivt allt större gräsmatta. Vad man nu skall med det till. Men gräsklipparen (eldriven) tuggar på bra och det krävs för att matcha gräs som är 2 decimeter högt, kvistar, hallonris, brännässlor mm.

Precis vid kanten till åkern låg det spillning. Typ en komocka. När jag körde över den så den spreds ut så tänkte jag först att det blir bra gödning, sekunden senare att det inte var älgspillning. Och kor har vi inga. Så vad var det?

Björnspillning jag fann när jag klippte brännässlor i kanten av gräsmattan.

Björnspillning jag fann när jag klippte brännässlor i kanten av gräsmattan.

En stund senare, när jag vidgar domänen på andra sidan gräsmattan genom att klippa ner brännässlor så finner jag en till. Den här gången tar jag det försiktigt så att den inte skall förstöras.

Det förefaller vara spillning från en björn.

Jag går in och googlar för att vara riktigt säker. Jorå. (Här kan man kan välja på älg, rådjur, björn, ren och räv. Samt hund och ko.). Men det här måste vara björn. Den är inte så gammal heller. Även om den är torr på ytan så är den fortfarande tung. Den är fuktig bara någon millimeter innanför ytan.

Spillningen är inte så gammal, har torkat bara på ytan.

Spillningen är inte så gammal, har torkat bara på ytan.

Vi brukar ha älgar på åkern/ängen utanför och det är tydligt att älgarna har betat av träden vid husen. Men det här är något nytt. Jo, det har varit björn i byn tidigare och jaktkompisar har sett björn på älgjakten. Men jag har just inte haft den så, bokstavligt talat, inpå knuten tidigare.

Nej, jag känner mig inte otrygg. Jag tror att björnen håller sig på avstånd. I synnerhet om vi väsnas och ger oss till känna (och det gör jag helt naturligt när jag är vid husen). Men/och det är fascinerande att det lufsat omkring en björn här, tio meter från huset, för gissningsvis någon vecka eller ett par dagar sedan.

Jag önskar att jag var här då. Gärna inomhus.

/Martin