Archive - mars 2021

Hindra solinstrålning istället för koldioxid?

Det är som att ta huvudvärkstabletter för att hantera alkoholskador. Eller kissa i byxorna när man fryser. -Att hindra solinstrålningen för att sänka medeltemperaturen istället för att minska utsläppen av koldioxid. Det dämpar symptomen av problemen en stund. Men det varar inte länge, det löser inte problemen och det skapar dessutom nya problem. SR Klotet handlar idag om Solar Radiation Management (SRM) i allmänhet och SCoPEx (Stratospheric Controlled Perturbation Experiment) i synnerhet (länk i slutet av den här artikeln).

Den här typen av quick-fix är en konsekvens av reduktionism och hybris. Dvs idén om att vi kan dela upp och isolera system och problem. Det går bra i laboratorier och med mekaniska system, men det fungerar inte i komplexa system och i synnerhet inte problem som omfattar allt liv på hela planeten. Människans hybris -jovisst har vi skapat fantastiska system och löst oerhört svåra problem, men det betyder inte att vi kan bemästra och kontrollera vilka problem som helst. I synnerhet inte om de involverar allt liv på hela planeten.

Men är det inte bra att forska på det här? Jo, forska är okay om det sker i laboratorier och med datormodeller. Men det man nu vill göra är att inleda experimenten ute i naturen. Just det som är planerat att ske i sommar kommer inte att påverka klimatet eller miljön. Det är bara till för att testa teknik och koncept. Men det är ett första steg på vägen att normalisera konceptet med storskalig manipulering av planeten. Men det är ju bara litet? Jovisst, men små experiment inte ger tillräckliga svar om det globala. Ska man säga något om den globala verkligheten (det är ju det man vill undersöka förutsättingarna för) så måste man göra det på global skala under flera år. Och förutom att det är förbjudet med storskalig manipulering av klimat- och ekosystem så skulle man i och med det storskaliga då redan påbörjat resan dit man inte ville.

Det är helt enkelt en farlig väg att börja vandra på. Syftet med småskaliga experiment är att förstå hur man ska kunna göra stora experiment. Men det storskaliga är dels inget som gagnar oss, ingen plats vi vill vara på, dels är det förbjudet.

Och inte minst, SRM skapar nya problem. Ändrade vädermönster, grogrund för geopolitiska konflikter, förändrad växtlighet, ozonuttunning, ”termination shock” (att det ännu snabbare blir varmare när man upphör med det) bara för att nämna några.

Vi vet vad problemet är: Det är för mycket växthusgaser i atmosfären.

Vi får lika mycket från solen som tidigare, men den förstärkta växthuseffekten gör att mindre strålar ut i rymden. Och eftersom energi inte kan förstöras så lagras det på planeten. Jorden ackumulerar värme. Det mesta, närmare 93%, lagras som värme i haven. Resten fördelas mellan att värma luften, värma marken och värma/smälta glaciärer. En del av denna energi manifesteras i form rörelseenergi, kraftigare vindar. Det hydrologiska kretsloppet blir också intensivare: Det avdunstar mer vatten och det regnar/snöar mer och intensivare.

Ser man jorden som ett mekaniskt system där problemet är att det bli varmare så är steget inte långt till approachen: ”Om det är jobbigt att se till att bli av med energi, se då istället till att minska inflödet.” Därför föreslår man ”Solar Radiation Management”, ”Albedo hacking eller ”The Pinatubo option” (att härma gigantiska vulkanutbrott). Ovälkommet barn har många namn. Alla är varianter av samma sak: Minska mängden solenergi som når marken genom att reflektera bort solenergi.

Men det löser alltså inte grundproblemet och det skapar dessutom nya problem.

Kan man inte göra det ett tag bara, det storskaliga alltså? -Nix. Man måste hålla på så länge det finns för mycket växthusgaser i luften. Förr eller senare så måste vi alltså ta oss an problemet med våra utsläpp av koldioxid.

Och väntar vi för länge med att minska våra utsläpp av koldioxid till noll (hur länge är det?) så hamnar vi i en situation där återkopplingar i klimatsystemet netto släpper ut mer koldioxid och metan än den absorberar och andra effekter som driver på ett allt varmare klimat. Återkopplingar som vi vet inträffar efterhand (det är så naturliga klimatförändringar sker). Det handlar om att ett varmare hav släpper ifrån sig mer koldioxid än det absorberar. Det handlar om utsläpp av metan och koldioxid från tinande permafrost. Och det handlar om att smältande glaciärer exponerar mörka mark- och havsytor som i sin tur absorberar solljus som tidigare reflekterats av snön och isen.

En korrekt lösningen på För mycket växthusgaser i luften är: Ta bort växthusgaser från luften.

Ett första, nödvändigt, men inte tillräckligt, är att sluta släppa ut koldioxid. (Och när man insett det så förstår man att det är långsiktigt meningslöst att utvinna fossilt kol och i synnerhet investera i prospektering och utvinning av nya fossila källor.)

När det gäller att ta bort koldioxid så kan man göra det på olika sätt. Det lättaste, billigaste och mest naturliga är att återbeskoga områden som tidigare haft skogar. Den är given. Den har även positiva konsekvenser för biologisk mångfald, produktion av matjord och dricksvatten.

Sveriges Radio Klotet sänder idag onsdag ett program som handlar om Harvard-projektet SCoPEx som vill göra inledande tekniska försök med utrustning för SRM. Man mötte för stort motstånd för experimenten i på hemmaplan i USA. Så man har ansökt om att få göra det i Sverige, på Rymdbolagets forskningsstation i Esrange, fyra mil öster om Kiruna.

/Martin

PS. I SR Klotet så nämner man i en passage ”Lagrangepunkten”. För den intresserade så skrev meteorolog Anders Persson en artikel om Lagrangepunkten här på bloggen för ett par år sedan. DS.

Socker gör inte maten mindre salt

Det är för mycket koldioxid i luften. Den höga koncentrationen gör att energi, främst i form av värme, ackumuleras på planeten. Ett amerikanskt team har begärt att få påbörja experiment som kyler planeten genom att spreja partiklar i stratosfären. Det är som att hälla socker i för salt mat. Man stötte på patrull för att göra försöken i Arizona så nu har man ansökt om att få göra dem här i Sverige, i Kiruna.

Det blir varmare i luften, glaciärer smälter, permafrost tinar och framför allt så blir haven allt varmare. Vädermönster förändras. Torka på en del platser med missväxt och skogsbränder som följd. Långvariga regn och skyfall på andra platser eller under andra årstider med översvämningar, jorderosion och förstörd infrastruktur som följd. Tropiska cykloner och förändrade vädermönster. Dvs klimatförändringar. Mätt i enheten ”Global medeltemperatur” så är vi nu uppe i drygt 1 grad, men alla delar i systemet har inte hunnit ikapp den temperaturen ännu. Glaciärsmältning, havsnivå och klimatzoner till exempel. Som jämförelse så är det under en istid 4 grader kallare. Smaka på det när när vi talar om Parisavtalet -och att vi dessutom är på väg att misslyckas med dess mål om max 2 graders uppvärmning.

Inte nog med att klimatförändringarna är stora, förändringarna går geologiskt sett väldigt snabbt. När vi gick ur senaste istiden, med 4 graders uppvärmning, så tog det 7000 år. Nu har vi gjort 1 grads uppvärmning -på 50 år! Och kan de närmaste 50 åren vara på väg mot ytterligare 1 till 2 graders uppvärmning. Geologiskt sett är detta en explosion. Det är inte underligt att ekosystem inte hinner anpassa sig. Situationen försvåras ytterligare av hur vi förorenar naturen med kemikalier, tungmetaller, läkemedelsrester samt hur bygger om den rent fysiskt.

Vi gör det här för att må bra, utvecklas, skapa välmående, fascineras, få makt, inflytande,.. Ja alla möjliga skäl. Såväl relevanta som mindre moraliskt försvarbara. Kruxet är att naturen inte tar hänsyn till varför vi gör saker. Hur goda avsikter vi än har så kan det få negativa konsekvenser. Det är därför oerhört viktigt att inte förblindas av vår egen moral. Sättet som vi försöker skapa välfärd på leder genom återkopplingar och förändringar av naturen på sikt till mindre välfärd. Och det handlar inte bara om ”fattiga människor och kommande generationer” (som om det skulle ursäkta oss), det har redan börjat. Också här i västvärlden.

Och hur många magiska innovationer vi än skapat som skapar välfärd, förundran och löser problem så är det enfaldigt, naivt och vanskligt att tro att framtida teknik kommer att lösa, eller ens signifikant mildra, de problem och händelseförlopp vi står inför. Hela den idén bygger dessutom på premissen om kunskap och kontroll. Men även om kunskapen ökar (så länge som vi och våra samhällen är välmående) så är idén om kontroll över naturen inget annat än hybris på globala skala. Kontroll existerar i laboratoriemiljö och väl avgränsade miljöer (många argumenterar för att kontroll inte ens existerar där).

Haven blir allt varmare. Den högre halten koldioxid i luften gör också haven allt surare, pH-värdet sjunker.

En ökad halt koldioxid leder inte bara till att det blir varmare och mer extremt väder. Det leder också till att haven sakta men säkert försuras. En tredjedel av våra utsläpp av CO2 absorberas av haven. Fröjdens liljor? Nix, förvisso slipper vi ha koldioxiden i luften, men å andra sidan så blir haven allt surare, hittills ca 30%. pH-värdet sjunker. Vad spelar det för roll? -Fråga de som simmar i haven hur de känner. Alla organismer som använder kalk för att bygga skal och skelett. Alltifrån plankton och räkor till fiskar och korallrev. Strukturerna löses upp. ”Ocean acidification” är globala uppvärmningens elake tvilling.

Vi kan med teknologi sänka temperaturen i en galleria och vi kan styra pH-värdet i ett bassäng. Vi kan odla mat i växthus och är det för kallt, varmt, torrt eller blött så kan vi styra det. Om jorden blir förorenad eller vi får utbrott av svamp eller skadeinsekter så kan vi byta ut växter och jord. Men allt detta förutsätter att det finns ett ”utanför växthuset” som vi kan ta spjärn emot. (förväxla nu inte detta exempel med växthus med diskussionen om växthuseffekten)

De finns kreativa och inflytelserika individer och organisationer som tänker sig att vi ska skala upp denna modell till globala skala. Om det är för varmt globalt så borde vi kunna reglera temperaturen! Man tar sig för att betrakta hela planeten som objektet som ska styras i en viss riktning (inte bli för varm). Men man beaktar inte de andra delarna av systemet som också utgör hela planeten.

Orsaken till den global uppvärmningen är att vi har en överdriven halt koldioxid i luften. Om man försöker sänka temperaturen genom att hindra solinstrålning så kommer man att skapa nya problem och man kommer inte att lösa andra problemen som uppstår genom den förhöjda halten koldioxid i luften.

Om maten är för salt så ska man fokusera på att ta bort salt ur maten. Se till att luften har så nära den halt koldioxid som den haft de senaste 12.000 åren. En koncentration på 280 ppm istället för 415 som vi har nu. Det är inte svårare än så. Bind koldioxid, förslagsvis genom att återbeskoga världen. (PS. Att hugga ner och elda upp skogar är tvärtemot. DS).

Koldioxid år 1700 till 2021. Från https://keelingcurve.ucsd.edu/pdf-downloads/

Och för att inte göra det onödigt svårt så ska man givetvis också se till att andra handen slutar att hälla på mer salt på maten. Eftersom det förefaller vara svårt att bli bönhörd så får man låta bli att plocka fram nya saltkar ur skafferiet. Den ska ju ändå inte förbrännas så varför exploatera och investera i nya olje- och gasfält, kolgruvor och kolkraftverk? Det är principerna för att hantera globala uppvärmningen.

Som alla vet så försvinner inte saltet ur maten om att man sockrar den. Man kan kortsiktigt förvilla smaken av saltet, men har kvar problemen. Och skapat sig nya problem.

Tekniken att kyla planeten genom att hindra solinstrålning, ”Solar Radiation Management” eller ”Albedo hacking” som det snarast handlar om, skapar såväl nya klimatrelaterade problem som geopolitiska problem på global skada. För att få upp partiklarna (till exempel svavelföreningar) i stratosfären så krävs teknik som bara ett fåtal nationer har. Det kan ske genom artilleripjäser, raketer, stora ballonger, militära flygplan och liknande. Vem ska fatta beslut om vad som ska göras? Tänk om det visar sig att USA kan skapa fördelaktigt väder för sig, men det får oönskade konsekvenser för Kina, Ryssland och Indien, hur kommer samtalet då att låta? Och hur blir det med ozonskiktet, utsläppen sker på samma höjder som det tunna skiktet ozon finns som skyddar oss mot solens UV-strålar.

Och eftersom halten koldioxid kommer fortsätta att öka (vi väljer ju att kyla planeten genom att begränsa solinstrålningen, inte genom att minska utsläppen av koldioxid) så måste vi matcha detta med att även öka mängden partiklar vi sprider.

Och så var det det här med ”Termination chock”. Partiklarna stannar kvar i stratosfären i 1-3 år. Men koldioxiden blir kvar i hundratals år (den klingar av sakta och spår av CO2 utsläpp idag kommer att synas i tusentals år). Så ett till tre år efter det att vi slutar spraya stratosfären med svavel så poppar temperaturen upp till den nivå den skulle ha i relation till halten koldioxid som finns där. Då kan det bli 1-2 grader varmare inom loppet av lika många år.

Sötman från sockret är kort, löser inte problemen och kommer med oacceptabla biverkningar.

Man har gjort modellförsök i datorer på Albedo hacking. Nu vill man göra praktiska försök. För första gången någonsin. Och man vill alltså göra det i Sverige! Det föreslagna experimentet, SCoPEx (Stratospheric Controlled Perturbation Experiment), är fysiskt sett litet (ett kilo partiklar) och kommer inte att han någon nämnvärd påverkan på klimatet. Men det kommer att ha en stor påverkan på fortsatta tekniska och politiska utvecklingen. Det är föreslaget att ske juni 2021.

Om Sverige vill ha trovärdighet rörande hållbarhet, miljö, internationell politik mm och inte vill hamna i situationer där vi försöker hantera globala miljöproblem på samma sätt som att sockra för salt mat så ska vi inte ta det där första steget. Inte ens en tesked av det.

/Martin

PS. Ytterligare konsekvens av Solar Radiation Management är att den klara himlen inte längre kommer att vara blå utan röd, orange eller grå. DS.

Finns det nog med sand för oss att stoppa huvudet i?

Det är skojfriskt att säga ”Stenåldern tog inte slut för att man fick slut på stenar”. Jag antar att man vill säga att ”Med nya upptäckter, teknologier och innovationer kommer vi att kunna lösa såväl dagens som morgondagens problem”. Men det finns en hel del krux. Till exempel att ”problemen” inte går att isolera, att vi inte håller jämna steg med storleken på problemen och att det finns problem som inte har lösningar.

Miniberättelsen om stenåldern är ett tappert försök att gjuta olja på de vågor som skapas av begrepp som Planetära gränsvärden, Limits to growth, The Great Acceleration, Anthropocene, Overshoot, The sixth extinction, Peak oil, Tipping elements och allt fler rapporter, från såväl från forskare som analytiker, om att vi människor sabbar förutsättningarna för drägligt liv för såväl oss själva som många andra livsformer. För överskådlig tid. Från och med nyss tills vidare, flera hundra generationer in i framtiden.

Vi är så förblindade av alla framgångar och fantastiska framsteg människan har gjort att vi förmodligen fått hybris. Inte på individnivå, men som kollektiv. Individer fattar att man själv inte förstår hur alla saker och system fungerar. Men vi ser ju att många andra är bra på sina respektive områden och löser problem som jag inte ens visste fanns. Och visst är människan extremt kreativ. Med de här observationerna är det lätt att bygga upp bilden av att hur komplext och svårlöst än ett problem synes vara för mig, så finns det helt säkert många andra experter och organisationer som har kunskap, färdighet och incitament att både ta sig an och lösa problemet.

Metaforer och berättelser är fantastiska då de kan skapa mening och förståelse för abstrakta händelser, system, idéer och tankar. En foton beskrivs ha förmåga att byta skepnad mellan att vara som en biljardboll eller vågor på en sjö. Vi bygger kunskap av erfarenheter. Och människan är skapelsens krona. Några har planer på att göra en sedan länge död grannplanet beboelig. ”Det är bara fantasin som sätter gränser”.

Man använde mer trä än sten på stenåldern. Men spåren vi ser idag är givetvis de betydligt mer beständiga stenarna. Alla andra redskap är sedan länge återcirkulerade och absorberade i naturen.

Fossilåldern som vi nu lever i kanske tar slut för att oljan sinar. Eller till följd av restprodukterna i form av växthusgaser vi lämnar efter oss. Som cirkulerar i naturen. Men inte absorberas utan istället absorberar långvågig strålning och därmed rycker undan mattan på det stabila klimat under vilken såväl stenåldern som alla civilisationer efter den blomstrat. Eller till följd av att sanden håller på att ta slut. Sedan stenåldern har vi stadigt ökat användandet och beroendet av sten och sand.

I en artikel i Deutsche Welle berättar man hur floder, samhällen och ekosystem förstörs till följd av all sand som samlas in och används vid tillverkning av betong, vägar, glas mm. Visst finns det mycket sand i Sahara, men sandkorn som driver omkring i öknar har slipats för runda för att duga som bas i betong och konstruktioner. Det krävs kantiga sandkorn för att få bra hållfasthet. Den får man leta efter. Skyskrapan Burj Khalifa i Förenade Arabemiraten byggdes med sand från Australien!

Uppskattningsvis 40-50 miljarder ton sand flyttas omkring varje år (UNEP). Det är sex ton per person. Varje år!

Peak sand. Sand av rätt kvalitet håller på att ta slut. Vårt hopp kanske står att finna i att det snart inte finns tillräckligt med sand vi kan stoppa huvudet i.

/Martin

Ömsom vatten ömsom is

Oskars och Cassianis SUP-tur genom Stockholms skärgård flyter på enligt plan. Det är svårt att bryta is med deras bärplan, men planen var å andra sidan snarast att bryta nya mark. Och det går bra.

Människor de möter blir inspirerande och imponerade. Först för att de är ute och paddlar i snö och drivis. Sedan än mer när de får höra om var de startade och vart de är på väg. ”Genom hela skärgården! På en bräda med paddel. I snöfall?” Cassiani svarar ”Och vi har sett havsörn arton gånger!”.

Oskar är fotograf. Första gången vi träffades var när vi seglade Nicorette över Atlanten 1997. Alla femton ombord hade sina specifika uppgifter vid sidan om att segla. Oskar filmade. Min roll var att navigera, att hitta en rutt som gjorde att vi alltid var där det blåste fördelaktigt -kort och gott mycket.

Fem dagar innan vi avseglade från New York slet jag av korsbandet i höger knä på ett träningspass. Jag, och framför allt mina föräldrar, var tveksam till om det var så lämpligt att segla, och dessutom försöka slå världsrekord, på något som med all säkerhet skulle bli allt annat än en bekväm resa. Men Oskars lugn och försäkran om att prio ett på alla expeditioner han är med på är att alla ska komma hem helskinnade övertygade mig. Jag lämnade kryckorna på bryggan. (Jo, jag fattade att ingen kan lämna några garantier om något. Men det var förtroendeingivande att förstå att jag var i sällskap med en vettig och rationell kamrat med hög riskmedvetenhet.)

Författaren vid navigationsbordet på segelbåten Nicorette 1997.

Nå, nu på Oskar och Cassiani:s paddeltur genom skärgården handlar det om att välja väg för att slippa de kraftigaste vindarna och vågorna. De är dessutom inte ute för att slå rekord utan för att ha trevligt och inspirera andra att uppleva naturen runt knuten och samtidigt våga utmana sina fördomar om vad som är möjligt att göra.

Men även om en del bilder andas lugn och harmoni så är det inte precis någon söndagspromenad de håller på med. Det är blött, kallt och tidvis riktigt blåsigt. Det är bitvis is såväl på havet som i vattenflaskan.

De har med sig olika kameror och jag undrar hur man, med blöta neoprenhandskar, hanterar en avancerad kamera som inte är vattentät. Om man överhuvudtaget gör det? Svaret blir att njae, det är inte en fotoexpedition. De har med sig kameror, men inte långa teleobjektiv (apropå havsörn) och fotograferar inte när det är som värst. Men jag ser i alla fall fram emot bilder från storm och snöfall på torsdag.

Ja det är kallt och även om de har bra kläder och utrustning så blir man både blöt och kall. Men de konstaterar att jag inte ska tycka synd om dem. Och nej, det gör jag inte. 🙂

Idag har de tagit sig från Björnö (sydöstra Ingarö), förbi Stavsnäs, in under Djuröbron, genom Vindöström och tältar nu på en ö norr om Abborrkroken.

Det flyter på norrut och vindar och väder växlar på ett sätt som i alla fall inte missgynnar dem. Vi går igenom lite olika scenarier och planerar morgondagens rutt. Och ser med spänning fram emot torsdagen då det blir sydostlig kuling. Vinden peakar på torsdag kväll. I god tid om det så ska Cassiani och Oskar antingen vara på västra sidan av, och i lä om, Yxlan. Eller inne bland alla öar och skär väster om Furusundsleden.

Jag lutar mig främst mot två vädermodeller, ECMWF och UKMO. Olika vädermodeller visar lite olika väderprognoser vilket säger oss något om dels vilket väder man kan förvänta sig, dels om hur säger/osäker man bör vara på att olika scenarier slår in.

Framtiden är obestämd. En prognos ger en falsk trygghet. Vi förbereder oss genom att göra scenarier.

/Martin

Foto: Oskar Kihlborg och Cassiani Fotinos.

Klimatets våldsamma konsekvenser

Har du inget bättre för dig så här på söndagskvällen, och det här är svårslaget, så kan viga en timme åt en dokumentär på SVT om humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser av klimatförändringar.

58 minuter ägnas mycket övertygande om komplexa problem i form av missväxt, svält, migration, kapprustning, destabiliserade stater, … Och under typ två minuter på slutet, med lite up-beat musik, försöker man ingjuta hopp i att vi kan ordna till det här -om vi tar oss i kragen och gör det vi vet är rätt.

https://www.svtplay.se/video/17705823/klimatets-valdsamma-konsekvenser

Nåväl, den är väldigt snyggt gjord. Du kan väl se den för dess konstnärliga värde i alla fall? Väck barnen, korka upp en flaska vin och sätt er framför dokumentären ”Klimatets våldsamma konsekvenser”.

/Martin

PS. Medan jag gick tillbaka för att leta efter detaljerna i ett citat så snubblade jag över det smått klassiska ”The stone-age didn’t end because we ran out of stones. We found something better!” Jag fattar att syftet är att skapa hopp, i synnerhet för teknologiska lösningar. Kruxet med argumentet/metaforen är att den är djupt felaktig på flera plan. ”Stenåldern” borde heta ”träåldern”, för det var nog det materialet man använde mest (men de verktygen är inte kvar). Och framför allt: Vi använder väldigt mycket mer sten idag än vad man gjorde på stenåldern. Inte bara totalt utan även på individnivå. Och det vi ersatte stenarna med hade omfattande konsekvenser för oss själva, övrigt liv och kommande generationer.

Men det jag letade efter var ”…Americans can always be counted upon doing the right thing. -After exhausting every other possibility.” Det kan vara vanskligt med roliga och slagkraftiga metaforer och berättelser och det är inte bara USA som bär skuld i frågan. Men det finns anledning att fråga sig hur det kommer sig att vi agerar så irrationellt. Vilket är precis den frågan som filmen ställer sig och oss. DS

Liten rapport från Oskar och Cassiani

Telefonen ringer.
– Hej Oskar, hur har ni det?
– Tack vi har det bra. Har fått upp tältet, fixat maten och ligger i våra sovsäckar. Paddlingen har gått strålande, men vi glömde prata om en grej.
– Jaha…?
– Isläget. Vi paddlade norrut i motvinden från Öja
(Ön som fyren Landsort står på). Hade tänkt gå genom Dragets kanal, men det var fruset 800 meter innan den. Så vi fick ta samma väg tillbaka gå söderut, i och för sig i medvind, och sedan runda Lökvik på ostsidan. Vi kom inte så långt som vi tänkt idag, men ligger nu i alla fall mittemot södra Lökvikshomen och har det superbra!

På bilderna som Oskar och Cassiani skickar över så skiner solen från en övervägande blå himmel. Om det inte var för torrdräkterna, tjocka handskar och mössa så skulle man kunna tro att det var vilken sommardag som helst.

Och att det är folktomt. För vilken fin sommardag som helst så hade det kryllat med folk i skärgården. Men nu är det 5:e mars. Och även om man pratade om våren i södra Sverige så snöade igår. Solen skiner och allt är så där fantastiskt vackert som det kan vara i Stockholms skärgård. Fast det är bara nån enstaka plusgrad. Även i luften.

I morgon lördag paddlar de sin SUP:ar förbi Nynäshamn, Yxlö och på ostsidan om Muskö. Det kommer att blåsa västliga vindar så de får medvind där det passar och lä av land där det behövs.

Det blir nog en lagom dagstur att ta sig upp till nordöstra Muskö under lördagen.

På söndag kommer det att blåsa mer och dessutom nordväst till nord. Då blir det stökigt, milt uttryckt, att ta sig över till Ornö (med en kraftig vind rätt i sidan). Vi resonerar lite om de skulle kunna hinna ta sig över redan under lördagen. Men eftersom de då vill på östra sidan, i lä om Ornö, så blir det väldigt lång väg. Vi landar i att det förmodligen är bättre att paddla en kortare sträcka i motvind upp till Gålö och sedan gå i lä av land.

Efter att vi gjort liknande resonemang om väder och vägval för resten av veckan så konstaterar vi att ”man får se hur det blir”.

Det är precis så man får göra i övriga livet också. Skaffa sig en uppfattning om nu-läget och sin egen förmåga. Därefter se över sina mål. Och en rad scenarier. För det är ju inte bara att göra. Framtiden är obekant. Det man tar sig an gör man i ett sammanhang som man inte rår över. Men genom att resonera i olika situationer så förbereder man sig för hur man ska agera och vilka konsekvenser det kan få.

Man är då bättre förberedd på vad som kan komma att ske. Men inte nog med det, man får en förståelse för att verkligheten förmodligen kommer att bli något annat än det man trodde sig förutse.

”Man får se hur det blir, vi har gjort vad vi kan för att förstå våra handlingsalternativ och förbereda oss.”

/Martin

Jag planerar att ge dem både snö, vindstilla och kuling. Samt sol, en massa olika moln och vågor. 🙂

Foto: Oskar Kihlborg och Cassiani Fotinos.

Vettigt väder för SUP Landsort – Arholma?

Jag, Oskar Kihlborg och Cassiani Fotinos hade briefing i onsdags inför deras projekt att paddla SUP, Stand Up Paddelboard, genom Stockholms skärgård. Just då sken solen i Stockholm, vindarna var svaga, vårblommorna tittade fram. Men riktigt så fint väder kan man inte förvänta sig att det ska vara en vecka i sträck. Än mindre en vecka i början av mars.

Oskar är känd för expeditioner och äventyr, men/och nu frågade han sig vad det finns för rimliga och genomförbara äventyr på nära håll och med liten budget. En inspiration i pandemitider att utforska sin närmiljö? Han och Cassiani tänkte att man skulle kunna paddla SUP genom skärgården, från Arholma till Landsort. De har gjort det förut, men då var det sommar. Det var drägligt varmt, lätta vindar, ljust större delen av dygnet och resan tog sex dygn.

Nu är det kallt, dels i vattnet (det finns is kvar), dels i luften (vårvädret vi haft senaste veckan byts strax till normalare marsväder). Men nu råder mörker halva dygnet. Och vädret präglas mer av vandrande lågtryck än av sjö- och havsbris. Temperaturen kommer att pendla mellan -3 och +3. Vindarna från helt stilla (under en av nätterna när de ändå inte kan paddla pga mörker) och kuling. Resan kommer att ta omkring tio dagar.

Från början var idén att paddla från norr till söder, men som vädret ser ut att utvecklas så tänker vi oss att det är bättre att börja i söder, vid Landsort, och paddla norrut. Planen är att starta i morgon fredag.

De paddlar i torrdräkt och har med sig utrustning och mat för att vara ute i flera dagar. Men utan krav på att göra allt i ett sträck eller på tid. Om det är riktigt ruggit väder så går det bra att kvarta hos nån bekant. Skärgården är trots allt bebodd. Även om det verkligen inte är någon söndagspromenad de planerar så måste man inte lida. Det handlar om att må bra, uppleva naturen, sällskapet och sig själv. Och att inspirera andra.

Vi diskuterar vilka fönster de har när vädret är gynnsamt och när det är för stökigt att paddla. Strategin för att ta sig över till Utö och på vilken sida om Ornö de bör gå. Vädret, och det är framför allt vågor och vindar som sätter gränser och utgör möjligheter, kommer att växla rätt så ordentligt. Alltifrån nordost till sydväst (sic!). På onsdag nästa vecka så ser det ut att bli sydostlig kuling. Men det är i prognoshorisonten.

Det handlar inte bara om att ha bra väder. Cassiani önskar sig ett ordentligt snöfall också. Och jag håller med om att det skulle förgylla en paddeltur i skärgården. Får se om jag kan ordna det.

Ni kan följa Oskar på https://www.instagram.com/oskarkihlborg/ och Cassiani på https://www.instagram.com/cassiani_fotinos/