Archive - november 2017

Vad väger ett kylskåpshandtag?

Du är ingenjör och skall göra ett handtag till ett kylskåp. Funktionen är ”Se till att kylskåpsdörren öppnas när man drar i handtaget och att det håller i x år”. Du har ett halvt kilo metall till ditt förfogande. Hur svårt skall det vara att göra något där x är väsentligen längre tid än elva år?

När jag skruvade bort handtaget för att borra två nya hål/fästpunkter så var det slående hur löjligt tungt det var. Man skulle kunna göra två, eller möjligen tre, kylskåpshandtag av den mängden material som vi nu har i ett handtag.

Nu kanske någon hävdar att kylskåpet säkert är gammalt eller tillverkat i ett land med bristande ingenjörskunskaper. Men även om kylskåpet är elva år så kan man förvänta sig att en så trivial mekanisk funktion som ”grepp för att öppna dörren” bör hålla längre än tex kompressorn. Och det är tillverkat i Sverige och jag tycker man kan förvänta sig kvalitet.

Jag ser två tydliga problem med konstruktionen.

Om man nu överhuvudtaget behöver ett handtag som ”sticker ut” så kan man kosta på sig fler än två fästpunkter för att fästa handtaget i dörren. Då skulle krafterna fördelas på fler punkter. Dessutom skulle man undvika ett vridmoment kring den axel som uppstår om man bara har två fästpunkter. Det är uppenbart att handtagets utformning möjliggör att man får lika bra grepp att dra i direkt olämpliga ritningar som i den avsedda.

För det andra så måste det gå att göra ett kylskåpshandtag med mindre resurser än drygt ett halvt kilo aluminium. Men om man ändå tar den svulstiga lösningen så måste man fördela metallen så att den klarar belastningen av att folk gör det man kan förväntas göra med ett kylskåpshandtag: Drar i det. Nu ligger merparten av massan i det solida greppet och uppenbarligen för lite i kring skruvhålen där det blir störst belastning.

Första gången handtaget fallerade, för något år sedan, så var det ena skruvskallen som gradvis ätit sig genom skruvhålet. Det löste jag genom att sätta dit en bricka som var lite större än skruvskallen.

Nu andra gången var det alltså dags för godset att ge sig. Materialfel eller för stor punktbelastning? Hur som helst har man fördelat de överdrivet stora resurserna på ett tokigt sätt.

Skäms på er ElektroHelios.

Med två skruvar till ger jag som synes både kylskåpet och handtaget en chans att hänga med ett decennium till.

/Martin

Snökaos i Stockholm

Sitter på en buss från Nacka in mot stan. Stora snöflingor dalar till marken snabbare än bilar, bussar och lastbilar rör sig framåt.

I backen vid Sickla industriväg har en dragspelsbuss vikt sig så att front och akter stod i höger, medan dragspelet är i vänster körfält. Som om det inte var tydligt nog så försöker en lastbil köra om och parkerar därmed snett över körfälten i backen.

Vår buss tar en alternativ väg, ut mot påfart till södra länken. Det rullar på men sakta. Folk håller humöret uppe och är självironiska.

Hur mycket snö handlar det om? Ungefär en decimeter. Problemet är att det är för intensiv trafik. Stockholm tillåter sig att växa och optimeras för en situation utan friktion.

Så länge det är barmark, fungerande el- och mobilnät osv, så är stan en fantastiskt effektiv maskin. Men när det snöar och avståndet mellan två bilar i trafik inte lämnar utrymme för några misstag, så krävs det inte mycket för att det, genom kaskader, skall bli tvärstopp.

Optimering sker på bekostnad av flexibilitet.

COP23 ”Young Peoples Burden: Averting Climate Disaster”

En informativ, gripande och angelägen video från COP23 i Bonn. Dr. James Hansen (tidigare chef för NASA Goddard Institute for Space studies) och Sophie Kivlehan (barnbarn till James) som representerar de ungdomar som gått samman i OurChildrensTrust och stämmer staten USA genom ”Juliana v US Government”.

James och Sophie gästar Stuart Scott som är värd för programmet ClimateMatters.TV, en kombinerad TV-show/presskonferens. Avsnittet/föreläsningen/presskonferensen bär titeln ”Young Peoples Burden: Averting Climate Disaster” och spelades in 6 november 2017.

Sophie inleder med att visa en video från Riokonferensen juni 1992 där Severn Cullis-Suzuki, då 12 år gammal, vädjar till delegaterna att ta sitt ansvar och göra vad som krävs för att begränsa klimatförändringarna. (Vill du se hela klippet så finns det här.) Det är lika gripande som det brandtal som Sophie kommer att hålla lite senare i videon.

Skillnaden, förutom att det gått 25 år och att utsläppen ökat, är att Sophie inte nöjer sig med att vädja till vuxenvärlden. Sophie kräver att vuxenvärlden gör vad som behövs för att trygga kommande generationers framtid.

Därefter går Sophie och James växelvis igenom konsekvenserna av våra utsläpp av växthusgaser.

Hansen konstaterar att vi för att begränsa energiobalansen till RCP2.6* så måste vi minska utsläppen av koldioxid med 3% per år samt ta bort minst 100 miljarder ton kol från atmosfären. Det senare genom tex förändrat jord- och skogsbruk. Gör vi detta så kommer vi att begränsa uppvärmningen till 1,5°C över förindustriell nivå (just nu ligger vi på någon tiondel över 1°C).

Målet är att få ner halten koldioxid i luften från nuvarande 400+ ppm till max 350 ppm (förindustriell nivå var ca 280 ppm).

Hansen talar om behovet av att skapa en prisdifferentiering som gör att det blir successivt allt dyrare att använda fossilt kol.

Hansen får en fråga under frågestunden om man inte skall börja med att ta bort subventioner som stödjer fossilindustrin. James håller med om att det vore bra, men argumenterar samtidigt för att det är så många olika regelsystem som styr detta, det kommer helt enkelt ta för lång tid.

Man bör därför införa en avgift på brytningen av fossilt kol. Denna extra kostnad skall därefter successivt höjas vilket kommer att skapa nödvändiga incitament för att minska utsläppen av koldioxid från olja, kol och naturgas. (Han går inte in på detaljerna i förslaget som kallas Carbon Fee and Dividend, men jag berör det i andra artiklar.)

Har du ont om tid, men kan sitta koncentrerad i fyra och en halv minut så skall du börja lyssna 10:00 minuter in i videon. Där håller Sophie sitt tal till alla vuxna som hävdar att de bryr sig om framtiden.

Intressant är också diskussionen kring Our Childrens Trust där Sophie och 20 andra ungdomar stämmer den amerikanska staten för att de inte gör sitt jobb och skyddar sina medborgare.

”Along with 20 other young people and my grandfather I am a plaintiff in a lawsuit filed by Our Children’s Trust against President Trump and the United States government for violating our Constitutional rights to life, liberty and property.”

Även detta berörs i den efterföljande frågestunden.

Här kan du se manus till konferensen.

/Martin

* RCP står för ”Representative Concentration Pathway” och siffran efteråt för den förväntade energiobalansen år 2100. RCP2.6 innebär alltså utsläppsscenarier som ger en energiobalans på omkring 2,6 W/m2 år 2100 jämfört med förindustriell nivå.

För att begränsa energiobalansen till 2,6 W/m2 så måste våra utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser peaka mellan 2010 och 2020. Gör vi inte det så blir det en större energiobalans och mer omfattande klimatförändringar.

Föreläste för Lomma kommun

Idag har jag varit i Skåne och föreläst för Lommas kommunpolitiker. Utgångspunkten var att den miljöstrategisk samordnaren på Lommas samhällsbyggnadsförvaltning tillsammans med en av politikerna hörde mig tala på en konferens arrangerad av Svensk Försäkring i början av sommaren och ville ge kollegorna en fördjupande grund att stå på.

När jag föreläser har jag publikens bransch, kunskapsnivå och befogenheter som ingångsparameter för hur jag sätter samman, utformar och presenterar innehållet i min grafik och föredragning.

Samtidigt är jag väldigt angelägen om att att inte förenkla för mycket eller ta för många genvägar. Jag vill berätta var vetenskapen står och vilka ramar och förutsättningar vi har att hantera olika framtida scenarier.

Det gäller också att hitta en balans mellan fakta och de känslorelaterade argument som alltfler menar är det som krävs för att få oss människor att ”fatta på riktigt”, dvs så att vi börjar agera och inte bara förstår intellektuellt.

Jag har två i mitt tycke mycket viktiga insikter vill jag helst inte missa chansen att tala om oavsett vad det övergripande temat är på respektive konferens eller workshop. Det är planetens strålningsbalans samt kolets kretslopp.

Den första ger en fysikaliskt riktig förståelse för varför det blir varmare (tips: det är inte någon stickad kofta) och hur vi kan hantera det.

Den andra förklarar varför det först är när vi minskat våra utsläpp till 5 miljarder ton kol på år (istället för nuvarande 10) som vi kan räkna med att halten i luften slutar stiga. Och om vi vill få halten koldioxid att minska (vilket krävs för att uppnå Parisavtalet) så inser vi att det är meningslöst att utvinna mer fossilt kol än vi har möjlighet att släppa ut.

Men jag vill också få med Milanković-cykler, återkopplingar, albedoeffekter, havens försurning, havsnivå, rättvisefrågor, vetenskapshistoria, förhandlingar, antropocen, stranded assets och en del annat.

[smartslider3 slider=3]

Ovan ser ni fyra av 72 bilder jag passade på att visa (på ungefär 1,5 timma).

Jag gillar metaforer och jämförelser och är ganska nöjd med vad man kan göra om man översätter vår kolbudget till vinflaskor. Vi har druckit ur sex flaskor (à 100 miljarder ton kol) och har två kvar till det som får betraktas som efterfesten. Vem skall tillåtas hälla upp och vem skall dricka? Och hur undviker man baksmälla?

Jo, jag avslutar med lite muntra fraser också, solenergi, elbilar, biokol och efterfrågar visionära och handlingskraftiga ledare som i kan peka ut färdriktningen i stil med Kennedy och rymdprogrammet på 60-talet.

Men till skillnad från hur retoriken har låtit i de senaste åren så lovar jag inte ”vi kan klara det”. Det kommer att bli förändringar i klimat och andra system som vi är beroende av. Men vi kan begränsa dem.

Åker tåg från Lund till Stockholm. Det tar precis lagom lång tid. Man hinner läsa, vila, fika, skriva en bloggartikel och lyssna på radio.

Johan Rockström och Annika Nilsson blir intervjuade av SR Studio ett. Det var ett intressant inslag som i sin helhet var bra, men jag opponerar mig mot Johans ovilja att konstatera att det blir stora och svåra förändringar även om vi lyckas hålla oss under 2 grader.

Det är inte så att han drar sig för att konstatera att vi måste göra allt som står i vår makt för att uppfylla Parisavtalet. Men han får det ändå att låta som om Bangladesh och Florida kommer att ”klara sig” om vi fixar Paris.

Så är det inte. Även med 1,5 graders uppvärmning, eller för den delen 1,1 som vi har idag, så kommer havsnivån att stiga med storleksordningen meter. Förvisso, det kan ta tid, men det är nu vi slår an tonen för hur mycket det kommer att bli såväl om decennier som århundraden.

Twittrar om det, men det instrumentet är lite trubbigt för att få med nyanser.

Men mycket annat bra blir sagt i programmet, kanske borde skriva en separat artiekl om det.

Nu kopplar jag över till Jimi Hendrix.

/Martin

P1 Konflikt om att stämma staten för klimathot

Intressant på radion just nu om olika initiativ att stämma staten för brott mot mänskliga rättigheter till en trygg framtid. Anledningen är att stater i många fall genom grundlagsförordningar har skyldighet att se till sina medborgares bästa.

Och att degradera och förstöra livsmiljöer för nuvarande och framtida generationer genom att fortsätta agera på sätt som skapar mer växthusgaser och decimerar ekosystem är inte i linje med samma länders grundlag.

Många menar att man skall sköta detta genom andra demokratiska processer. Men å andra sidan har människan provat de vägarna i decennier, med otillräckligt resultat. Det är som att ha en tvist vilken som helst. Man provar alla givna och enkla vägar, argumenterar, debatterar osv. Men till slut kommer man till en punkt när man måste söka svar hos domstol.

P1 Konflikt, 4 november 2017. 09:03-10:00.

/Martin