Ljus och värme är i vårt normala språk metaforer för något bra. Men när det gäller Arktis så är det tvärtom mörker, kyla och framför allt is vi vill ha. I alla fall om vi uppskattar det stabila klimat som varit bidragande faktor till utvecklingen av den mänskliga civilisationen.
Men vi står inför oöverblickbara risker i och med förändringar av klimatparametrar som är mycket nära, eller redan förbi, återkopplingar som i sin tur leder till förändringar utanför mänsklig kontroll eller tillräcklig kapacitet att parera.
Insatsen är enorm. Framtiden är mer obekant än någonsin. Men ett vet vi: Naturen kommer inte att se ut som den gjort de senaste tiotusen åren. Förändringarna går snabbt och de flesta är irreversibla, det går inte att backa eller ångra sig.
Globala medeltemperaturen 1880 – aug 2016.
Det är inte ett nollsummespel, förlusterna, såväl individuella som samlade, kommer att vara större, längre och drabba fler, än den relativt korta period av förnekelse och cynism som lagt grunden för klimatförändringarna.
Forskare har varnat för konsekvenserna av klimatförändringar i decennier men samhället som helhet har tittat åt andra håll. Vi har missat många avtagsvägar från fossilvägen som är ett sluttande plan.
Det skall inte överraska någon att vi nu står på tröskeln till en helt ny situation inte bara för mänskligheten utan även geologiskt. Det här senare, det geologiska perspektivet, det kan man kanske strunta som vanlig snubbe, men det är viktigt för det säger oss något om hur stora förändringar som kan stå för dörren.
Man skall inte måla fan på väggen och det gäller att vara positiv. Men å andra sidan så är det precis den mentaliteten som har lett oss fram till den här ohållbara situationen vi nu befinner oss i. Forskare, och även tunga politiker, har känt till situationen i decennier. USA:s president Lyndon Johnson sade tex redan 1965 att ”This generation has altered the composition of the atmosphere on a global scale through radioactive materials and a steady increase in carbon dioxide from the burning of fossil fuels.”. Det är mer än 50 år sedan. Då hade det varit lätt, nu är det svårare. Men det sura äpplet är det bara att tugga i sig.
Klimatforskaren Roger Revelle skakar hand med Lyndon Johnson i Ovala rummet. Credit: Roger Revelle Papers, Special Collections & Archives, University of California, San Diego.
Om vi verkligen menar allvar med Parisavtalet och ambitionen att begränsa uppvärmningen till 2°C, helst max 1,5°C, så är det mycket bråttom att agera. Med nuvarande förbrukning av fossilt kol (olja, gas och stenkol) så har vi 20 respektive 5 år kvar innan förbrukningen skall vara nere på noll (0) användande av fossilt kol. Alltså inget mer diesel, bensin, gas, kolkraftverk. Dvs hela dagens maskinpark av bilar, traktorer, flygplan, kolkraftverk, olje-, gas- och koluppvärmning samt elproduktion, gödselproduktion (använder naturgas) mm måste då rimligen stå still.
Sannolikheten för att vi skall göra det?
Det är därför som vi behöver enorm energieffektivisering, en massiv utbyggnad av förnybara energikällor och förberedelser för klimatförändringar som är oundvikliga.
Det senare exemplet ovan, förberedelser, omfattar givetvis infrastruktur, extremväder, sjukvård, livsmedel, vatten mm. Men framför allt handlar det om juridiska och humanitära förberedelser. Torka, översvämningar, jordskred och missväxt lägger ytterligare stress och lidande för individer och samhällen och bidrar även till folkvandringar. Hur hanterar vi det? Har det visat sig att vi är bra på det?
Tillbaka till Parisavtalet. Jag vill poängtera att varken 2 eller 1,5° är någon form av söndagspromenad. Förhistoriska data indikerar att varje grads förändring motsvarar mellan 10 och 20 meter förändring av havsnivån. Meter!
Det tar i och för sig tid för isarna att smälta, säg omkring 2000 år innan havsnivån stabiliseras. Men under den tiden så kommer alltså havsnivån att stiga, långsamt och snabbt. Det har den gjort förut, utan människans medverkan, och det kommer den att göra igen. Städer som Miami, New Orleans, London, Singapore, och många fler kommer att bli översvämmade inom, säg, hundra år. Humanitärt är det Bangladesh som ligger risigast till. Redan vid en halvmeters havsnivåhöjning berörs ett par miljoner människor. Vid 1,5 meter så handlar det om 20-30 miljoner människor.
Modell av Bangladesh lågland från NY Times.
Lägg därtill att ett varmare hav kommer att kunna mata ännu mer energi till tropiska cykloner. Och dessa kommer att kunna uppträda längre norrut respektive söderut, dvs närmare polerna, i samband med att havet blir varmare även här. Det berör inte bara Bangladesh.
Hur mycket kommer då havsnivån att stiga med? -Räkna med 1-2 meter havsnivå innan 2100, men uteslut inte högre nivåer. Och klimatet forsätter givetvis att förändras även efter år 2100. Havsnivån reagerar inte lika snabbt som temperaturen i luften. Men havsnivån fortsätter å andra sidan att stiga hundratals år efter att temperaturen i luften har stabiliserats.
Vad skall vi göra, ge upp?
Nej varför då? Det var länge sedan det fanns så mycket otroligt meningsfullt att göra som just nu! Men misstolka inte budskapet. Det går inte längre att undvika stora förändringar och klimat, ekosystem och samhället.
Om vi inte menar allvar med Parisavtalet och alla andra åtaganden, då är det ännu mer resurser som behöver läggas på att förbereda sig för oöverskådliga förändringar och stress på våra samhällen.
Hur det är i helvetet har jag ingen aning om. Men det finns grader också i klimatsystemet och det gäller att det inte blir för många. Varje tiondel gör skillnad och det gäller att vrida ner termostaten i tid.
/Martin