återvinning – MartinHedberg.se

Människan har i alla tider lagt ifrån och lämnat efter sig sånt hon inte längre behöver. Alla djur gör det.

Men ett par saker skiljer oss idag från dåtiden och andra djur.

– Vi är bofasta. ”Skräp” skapas där producerar varor och där vi bor.

– Vi skapar material som bryts ner extremt långsamt eller inte alls. ”Bryts ner” innebär inte alltid att materialet eller ämnet blir ofarligt. Ibland är det precis tvärtom, ämnen och material blir skadligare med tiden.

– Många av de ämnen vi skapar är giftiga eller på annat sätt skadliga för oss och annat liv.

– Vi är många. Antalet människor är enormt i relation till andra däggdjur. Och merparten av dessa däggdjur odlas och kontrolleras av oss för att ge oss livsmedel och andra tjänster.

– Effekterna av vad vi gör märks inte alltid i tid för att vi ska kunna ställa om och förhindra negativ effekter.Jag hittade ett mindre skrotupplag i sluttningen ner mot sjön på landet.

Förre ägaren hade helt enkelt dumpat allt han inte längre behövde bakom brännässlorna. Han tänkte väl att de därmed försvinner. Eller så tänkte han inte alls.

Men inget försvinner.

Vid det stora oljeutsläppet som uppstod när Deepwater horizon exploderade i april 2010 så spred man stora mängder speciella kemikalier över oljan i Mexikanska gulfen ”för att den skulle försvinna”.

Tror någon att den försvann bara för att oljan inte längre låg kvar på ytan?

Vi skapar och flyttar runt saker på jorden. Det som kommer från växt- och djurarter kan omvandlas och ingå i en komplex kedja av liv. (det finns dock begränsningar i form av ”för mycket” och ”fel ställe”). Men många av de kemiska föreningar och grundämnen som förekommer i skräpet som dagens samhälle producerar omvandlas varken till nytt liv eller något harmlöst.

Detta behöver vi ta hänsyn till för att undvika att skapa farliga eller besvärliga situationer för kommande generationer. För oss och annat liv.

Vare sig det är växthusgaser, metaller, plaster, läkemedel eller annat som av en eller annan anledning har blivit ”skräp” i våra ögon.

Inget försvinner.

Jag plockade ihop en kubikmeter plast och två kubik metall ur slänten ner mot sjön. Det var såväl mediciner, och detaljer till mjölkmaskiner, slangar som ett badkar, plastsäckar, målar(?)burkar och däck. Och mycket mer. Sånt man inte längre behöver helt enkelt.

Men inget försvinner.Jag plockar, sorterar och ser till att det kommer iväg till återvinning. Det är hyfsat irriterande.

Mycket av det ohållbara våra samhällen producerar kan man inte hantera och neutralisera i efterhand, hur mycket resurser och pengar man än lägger på det.

Jag grunnar vidare på vad som inte syns, incitament och ansvar. Vår hjärna har inte lämnat slit-och-släng kulturen.

Om jägaren eller den tidige bonden slängde ett uttjtänt träredskap eller matrester så tog andra organismer i naturen snabbt hand om det.

Men eftersom det inte finns något, eller tillräckligt med, liv som frodas av det skräp vi sprider omkring oss så bör vi ändra attityd till vår relation med natur och övrigt liv.

Vi förgiftar trädet vi äter frukter av och kapar grenen vi sitter på.

Vissa saker försvinner. Kulturer, liv och samhällen. Jag hoppas innerligt vi kan ändra attityd och förhållningssätt till naturen och oss själva så att vi kan leva tillsammans under lång tid framöver. För det här håller inte länge till.

/Martin

Som scout var jag i tonåren med om att tända valborgseldar. Jag förstår att många har en speciell relation till elden som symbol och traditionsbärare. Men en del av den här sortens traditioner är det hög tid att låta tyna bort. (En annan är fyrverkerier.)

Visst, det kan väl vara bra att göra sig av med trädgårdsavfall och visst är det trevligt att samlas och prata med grannar, sjunga och vad man nu har för sig. Men alla de här sakerna kan man göra utan att okontrollerade eldar. (Visa mig den arrangör som har resurser att släcka elden de startat.)

Vad jag ser idag är att det blivit närmast ett självändamål att samla flera ton brännbart material och sätta fyr på helt i onödan. Om man vill ungås kring en eld så gör man lämpligen en lagom stor brasa. Nu har det i många fall blivit avfallshantering under förteckning ”kultur”.

Det här handlar inte om igelkottar som stryker med eftersom de övervintrat i rishögarna, utan om resurshantering. Varför lämnar man inte in även detta ris och annat brännbart material till återvinning/kretsloppscentraler? Då blir det varmvatten och el av riset. På vissa stationer kan man numera även göra biokol som kan användas för att förbättra växtligheten. Och allt detta under kontrollerade förhållanden med minimala utsläpp av partiklar och obefintlig risk för bränder i skog och mark.

Just i år är det senare ett vågspel som många eldansvariga har att tampas med. ”Ska vi tända valborgselden eller inte, vad är risken för att branden sprider sig?”. Och om den sprider sig okontrollerat så tvingas samhället ut med resurser för brandbekämpning. Och inte bara det utan även att prioritera mellan olika bränder.

Räddningstjänsten tvingas, oavsett om det blir utryckning eller inte, ha mer brandpersonal i beredskap bara för att det är en ökad risk. Den här resursen kanske man hellre vill lägga på att bekämpa bränder som uppkommer genom blixtnedslag och annat som är svårare att kontrollera än kulturbärare som med avsikt och tändstickor skapar öppna bränder.

Ha gärna kvar traditionen med Valborgsfirande, men låt det vara kring en lagom stor eld. Och låt merparten av ris och annat brännbart avfall bli värme och el.

/Martin

…som fascineras av såväl pyroteknik som vanlig eld, men förfäras över att människan är kortsiktig, har så många skygglappar och inte ifrågasätter vad vi håller på med.

Tag - återvinning

Det man inte längre behöver

Otidsenligt att elda som vi gör på Valborg