När en meteorolog möter en astrofysiker så handlar samtalet givetvis om… metaforer. I september 2016 träffade jag Bengt Gustafsson, pensionerad professor i teoretisk astrofysik vid Uppsala Universitet.
Jag gillar metaforer, dels för att de hjälper oss att förstå vår omvärld, men också för att de är fantastiska verktyg för att bygga berättelser. Och jag råkar veta att Bengt också är intresserad av metaforer.
Metaforerna används frekvent inom vetenskapen. Hur skall man annars kunna vare sig utforska, resonera eller kommunicera något som annars är för abstrakt för att förstå. Vad vore väl kemi, biologi och fysik utan metaforer? Svarta hål, strängteori, magnetfält, elektronskal, upkvarkar, DNA, virus, resiliens osv.
Jag tycker det är fascinerande hur vi använder simpla saker som bollar, gummisnoddar och vågor för att förklara hysteriskt svårfångade saker som elektronspinnresonans, synapser eller själva idén om hur vi bygger kunskap genom att foga samman tidigare förvärvad kunskap. Bengt menar att metaforer är en förutsättning för att lära sig något överhuvudtaget.
Bengt påpekar hur vissa ”självklara” metaforer kan betyda något helt annorlunda beroende på vem man är: I en fråga jag ställer till honom så talar jag om ljus respektive mörk framtid. Jag menar, underförstått, att den ljusa är bra, medan den mörka är dålig. -Bengt påpekar lite senare att han som astronom anser att det finns mycket positivt att säga om mörkret…
/Martin
