På och i en glaciär på Svalbard

4 februari 2017
Martin Hedberg
Allmänt
14 Comments

Under veckan som gått så har jag varit på Universitet här på Svalbard. Syftet med resan är tvåfalt. Dels att förbereda en kommande konferens som kommer att handla om beslutsprocesser och scenarier under stor osäkerhet. Dels att göra reportage kring klimat, påverkan, förändringar och anpassning.

Men nu var det lördag och jag ville passa på att göra en tur på på och i en glaciär. Nåväl, det är också förknippat med studier, som ni kan se på bilderna nedan så består inte alla glaciärer av genomskinlig eller klarblå is. En del passager är fulla av sten. Glaciärer har en fascinerande dynamik. De är också en viktig pusselbit för att förstå hur klimatet har varierat, såväl som att de i sin tur har ganska stor inverkan på övriga naturen när de påverkas av klimatförändringar.

Men innan det är dags att gå ut så behöver jag anpassa kläderna till vädret. När jag kom hit för en vecka sedan så pendlade temperaturen kring -20°C, men idag var det bara -2°C. I morgon kommer det att var +2°C och regna! Som jag skrev i en tidigare artikel så kan man gräma sig både över det man glömt och det man bär med sig i onödan. Med två snitt i ett par fleecebyxor så tillintetgjorde jag bägge dessa känslor. (Det har varit nära ett par gånger tidigare, men nu fick jag verkligen en anledning)

Det är inte så kallt, varför jag anpassar kläderna efter vädret.

Ryggsäcken har varit på väg att ge upp ett bra tag, men det är först när man inser att den verkligen inte får gå sönder som man fixar det. Nåväl, nu blev det gjort i alla fall (och jag fick nytta av verktygen jag burit med mig).

Jag finner en bra anledning att laga ryggsäcken.

60% av Svalbard är täckt av glaciärer. Vi skall upp på Larsbreen (Larsglaciären) ovanför Longyearbyen. Den ligger till vänster (öster om) berget Sarkofagen. Det här området är fredat från skotrar och bandvagnar. Men det finns isbjörnar varför vi har med oss ett gevär (man får inte vistas utanför byn utan vapen).

På väg upp på Larsbreen.

Klockan är 10 när vi startar vår vandring. Vi är en grupp om sex person som rör oss upp mot glaciären. Det är noterbart mycket ljusare än för bara några dagar sedan. Det går fort nu, ca 25 minuter längre varje dag. Den 15 februari tittar solen upp över horisonten och i början av mars (8?) har den kommit så högt att den visar sig nere i byn (solen måste över bergen också för att synas i byn). På den här länken kan man kolla dagslängd mm för Longyearbyen.

Bergen som utgör ögruppen är till största delen sedimenta bergarter, dvs avlagringar. Det är därför det finns kol här och det är en väsentlig del av Svalbards historia. De flesta gruvorna är stängda nu, men fortfarande använder man kol för att producera värme och el lokalt. Det här är elefanten i rummet. Jag återkommer till det i senare artikel.

Att bergen är sedimenta skapar också karaktäristiska strukturer, mest noterbart är kanske symmetriska formationer skapade av ras och skred.

På ca 600 möh har vi ingången till grottan. Grottan har formats av smältvatten som runnit under sommarmånaderna. Vi klättrar ner genom ett par meter snö innan vi kommer ner till fast is.

Vid ingången i östra kanten av glaciären Larsbreen. 5-600 höjdmeter lägre ner syns Longyearbyen.

Som i alla grottor gäller det att ha respekt för mörkret. Det gäller att inte bli av med belysningen. I en grotta är det mörkt på riktigt. Inte som i ett mörkt rum eller ute en mörk natt. Nej i grottor finns det överhuvudtaget inte något ljus. Man kan försöka anpassa sig hur mycket som helst, det förblir svart.

I och med att berget är sediment så är det poröst, man skulle kunna säga trasigt, från början. Glaciären rör sig sakta, den omformas och om sommaren rinner det vatten på, igenom och under den.

I och med att det snöar på den så blir den tyngre och pressas nedåt i dalen. Den tar med sig sten och grus. När glaciären till slut smälter så faller sten, grus, block mm ut och bildar kullar och åsar nedanför glaciären. De kan ligga både tvärs och längs glaciärkanten eller som högar. Det finns givetvis en dynamik som förklarar detta, men det överlåter jag med varm han till någon geolog att utröna.

Glaciären drar med sig stora mängder sten.

Det är fascinerande att vara i glaciären. Man kan föreställa sig hur vattnet rusar fram genom gången under (den i och för sig korta) smältperoioden på sommaren. När vattnet gör en sväng så eroderar den in i isen i ”yttersvängen”. På andra ställen skär den djupa hål, ”moulin”, i isen.

Det är också tydligt hur isen utgörs av olika lager. Man kan följa ett lager inte bara längs med gången utan även från ena sidan till den andra.

Det är svårt att med fotografier göra isen och gångarna rättvisa. Nedan är en lite film istället.


Vi fikar i glaciären men/och är noggranna med att inte lämna kvar några spår. Vi går så långt in det går, men till slut så kommer vi fram till en moulin, ett djupt schakt, som kräver både mer utrustning och tid än vad vi har idag.

När vi kommer upp ur glaciären har det börjar skymma. Men det går långsamt, vi har fortfarande gott om tid på oss att njuta av utsikterna. Men det hade varit fint med ett par skidor istället för snöskor.

Utsikt från Larsbreem norrut mot Longyearbyen.

Morän, som alltså bildas när glaciären drar sig tillbaka/smälter, är inte bara grus och stenblock. Det är även partiklar ner till storleken av lera, dvs det mesta. Har du sett någon morän, månne? Japp, det har vi. Ungefär 75% av Sveriges yta är morän. Nu är det ju inte lika tydligt som nedanför en glaciär, men eftersom Skandinavien har legat många tusentals år under en inlandsis så har vi fått rätt så mycket morän som jordart och karaktär med mindre eller större stenblock.

I en morän blir det en osorterad blandning av stenar, grus och lera (efterhand jord). Detta till skillnad från tex en rullstensås där stenarna både har likartad form, material och om inte storlek så i alla fall storleksordning.

Att glaciärer inte alltid är genomskinlig eller klarblå is framgick med alla önskvärd tydlighet idag. Isen hade inte bara inslag av mindre och större stenar, tidvis så den riktigt smutsig ut. Det är då i form av finkornigt sediment, typ lera, som gör att en del, många, skikt inte alls är så klara som ren is är.

Men nu är ju dessutom själva anledningen till att vi var i den här grottformationen att det strömmar mycket vatten här. Det i sig gör att fördelningen av lera och stenar torde vara högre här i kanten av glaciären än den är i mitten.

/Martin

                  

About author View all posts Author website

Martin Hedberg

14 CommentsLeave a comment

  • Norges regering anser att elefanten ska leva i tjugo år till. Det går inte.

    På Gran Canaria har de byggt vindkraft som pumpar till dammar vid bra vind för att utnyttjas som vattenkraft vid dålig vind. Men de har ingen vinter, osv…
    Det finns inga enkla lösningar om Svalbard ska fortsätta växa. Svalbard får utnyttja sitt överskott av välutbildade invånare för att tillverka det lapptäcke som måste ersätta elefanten. Den barnsligt enkla lösningen är att inte bo där alls.
    En kabel blir dyr men jag undrar om det inte blir bäst och billigast på sikt, i kombination med sol och vind. Grejerna finns, fungerar och är redan billigare än allt annat:
    http://youtu.be/J1xlYQFY8bw

  • Roligt att läsa om din resa. Vår förlag, vars ritningar vi använde som underlag när vi byggde briggen Tre Kronor af Stockholm, var flottans last- och övningsbrigg Gladan som var med på Nordenskiölds övervintringsexpedition till Spetsbergen 1872-1873. Jag misstänkter att ni förmodligen inte kommer att befinna er i samma farvatten men här är i alla fall en liten artikel i läkartidningen om resan och skeppsläkaren ombord som fotograferade under resan. http://www.lakartidningen.se/OldWebArticlePdf/1/12580/LKT0935s2155_2157.pdf
    Med vänlig hälsning,
    Sture Haglund

  • Är du kvar i regnet där uppe? Prognoserna visar fortsatta plusgrader framåt för Longyearbyen. Här i södra Sverige har även jag fyra grader, men då (äntligen) med minustecken framför.

    Citat från ovan bifogade pdf av briggsegling:
    Termometern visar på minus 32,7 grader.” Det är den 12 januari 1873.”
    Det här temperaturer från flygplatsen, ser ut som du lyckades pricka in köldrekordet för senaste året när du anlände.
    https://www.yr.no/place/Norway/Svalbard/Longyearbyen/statistics.html

    ”Expeditionen kunde på grund av isläget inte nå Sjuöarna utan valde i stället Musselbukten som bas. Dessutom rymde alla renarna utom en och kunde inte infångas. Den kvarvarande renen blev expeditionens maskot. Vintern kom så tidigt och snabbt att »Onkel Adam« och »Gladan« frös fast i isen redan den 16 september 1872.”
    Musselbukten ligger strax under 80°N, här en mycket bra karta: http://toposvalbard.npolar.no/

    Apropå renar, blir tufft för dem (och andra) när det fryser på igen framöver.
    http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/ecs2.1374/full

    Djuret som medvetet värmer upp planeten tycker nog det är bra att ingen numer behöver sitta fastfrusen i packis under tio månader som Nordenskiöld gjorde (när han lyckades passera nordostpassagen några år senare), skeppet frös fast den 26:e September 1878.

  • Fortsatt rekordlåg utbredning både i Arktis & Antarktis.
    Varmare hav håller inte lika mycket syre och syrerikt vatten mixas inte ned lika djupt. Man ser redan vissa områden med lägre syresättning i haven. En studie förra året pekade på att vi runt 2030-2040 skulle få se en mer omfattande utbredning av detta, framförallt i norra Stilla Havet.

    Följande gäller Ordovicium med helt andra förhållanden på Jorden, men med vissa likheter.
    https://www.eurekalert.org/pub_releases/2017-02/caos-ftr020617.php
    ”We think the sponges thrived because they can tolerate changes in temperature and low oxygen levels, while their food source (organic particles in the water) would have been increased enormously by the death and destruction all around them.”

    Framtiden kan alltså vara ljus, om man är svamp.

      • ARGO är inget nytt om man är intresserad av vetenskap, hade du följt den här bloggen så hade du noterat att bojarna nämnts många gånger. Noterade i förbifarten att coriolis uppgav 3000 bojar i sin beskrivning men antal bojar igår var 3972 stycken:
        http://www.argo.ucsd.edu/statusbig.gif

        Vad anser du vara lärorikt med just coriolis och data från en(1) boj?

        Jordens yta är ~510.000.000 km² varav ~360.000.000 km² är hav och enbart Stilla Havet är ~181.000.000 km².
        Senaste havsisarea via ADS för Antarktis är ~2.236.777 km² och för Arktis ~13.350.835 km².

        Vill du läsa mer kan du börja här: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/2015GB005310/abstract
        Studien finns nedladdningsbar hos Matthew Long.
        http://www.cgd.ucar.edu/staff/mclong/
        Finns en hel del annan läsning där med, precis som det brukar vara.

        • Jag antar att du följer alla 3972 dagligen-eftersom du är så insatt!
          Jag lär mig hela tiden-som att Medelhavets temperatur i botten är-ja vad finner du där?
          Hur hänger allt samman-och hur kan man i en och samma mening klaga på syresättning och frånvaro av is?

          • Ställde en fråga till dig i fet stil ovan, behagar du besvara den eller ska du göra som alla andra gånger tidigare, ignorera alla frågor som ställs till dig?

            Skrev svaret på din sista fråga, innan du ens ställde den, igår 09:44. Precis, innan du ens skrev din första kommentar. Sedan gav jag länken till studien. Läs den.

          • Jag ignorerar insinuanta frågor och påhopp.
            Kan du inte hålla en hygglig ton så får du prata med dig själv!

          • oppti, du kommenterade mig. Att du återigen vägrar svara på en rak fråga tydliggör och förminskar din egen inledande kommentar till ett insinuant påhopp.

            Varför uttrycker du dig inte lika klart här som på andra sajter? Citerar dig från ett annan ställe, hoppas du inte upplever dina egna ord som ett påhopp:
            oppti 11 januari, 2017 at 12:22
            Arktis är favorit bland de som ser förändringarna som hotande.
            Just i år har isläget varit lågt-ca 14 dagar efter normal isläggningsfas.
            Vad innebär detta. Mer öppet hav och effektivare nedkylning av havet.
            Det ger också ökad snöaccumulering. Snö som kan bygga upp isläget på havet och som ger Grönlands inlandsis tillväxt.
            Det som ses som alarmistiskt ger tvärt om en ökad stabilitet.
            Talet om tippingpoint får därmed mothugg av alarmen!

            Trots det där och annat du skrivit under flera år, så har jag hållit en mycket god ton. Din slutsats om en ökad stabilitet är faktiskt inget annat än renodlat nonsens, som helt saknar stöd inom vetenskapen.