Resan till Svalbard

30 januari 2017
Martin Hedberg
Allmänt, Klimat
8 Comments

Gick upp klockan 04.00 för att hinna packa (jag lägger fram allting dagen innan, men packar inte förrän strax innan jag åker), gå till bussen, ta tunnelbana och tåget till Arlanda. Övervägde ett tag att trycka ner allt som ett handbagage, men väljer istället att packa lite luftigt och checka in en av ryggsäckarna.

Det kommer att vara -20°C ett par dagar och jag skall ha med mig en del teknik som kamera, bandare, mikrofoner, stativ, dator, kablar och laddare. Det går att minimera, men jag väljer att ta med lite bra-att-ha saker också.

Jag ångrar mig halvvägs till bussen, men då är det för sent. Medveten om att det är en avvägning; Det mest irriterande är att sakna något man inte tog med sig. Det näst mest irriterande är att bära på något man aldrig använde.

Flyget går från Arlanda till Oslo. Från Oslo med mellanlandning i Tromsö och sedan vidare till Longyearbyen. Hela resan tar sju timmar.

På Gardermoen i Oslo möter jag Janet och Kim Holmén, väl förberedda för vädret i Longyearbyen.

På flyget mellan Arlanda och Gardermoen träffar jag min tidigare lärare Kim Holmén. Det är planerat eftersom han och Janet har varit i Stockholm och nu skall tillbaka till Svalbard. Kim är chef för Norska Polarinstitutet och är en av anledningarna till att jag reser till Svalbard då jag skall intervjua honom och hans kollegor.

De sista solstrålarna innan vi flyger in i jordskuggan träffar oss, och ett Stratocumulustäcke, mellan Tromsö och Svalbard.

Det är vackert när Svalbard dyker upp som skuggor och reliefer i olika nyanser av blått, vitt och svart vid inflygningen.

Det är vackert när Svalbards berg visar upp sig vid inflygningen.

Kontrasterna är stora mellan Tromsö och Longyearbyen. Från nollgradigt och fuktig luft till -18° och torr luft. Men blåste gjorde det på bägge platserna.

Ankommer till Longyearbyen flygplats på Svalbard.

Kims bil har stått kall över helgen men startar utan krångel. Han skjutsar lite folk innan vi åker till hans arbetsplats på UNIS, Universitetssenteret på Svalbard. Kim har även en professur i Tromsö som han delar sin tid med.

Kim Holmén på Universitetssenteret på Svalbard, UNIS.

Vi resonerar klimatpåverkan globalt och i synnerhet i Arktis, kommunikation, beslutsfattare och den naiva inställningen som råder till omfattningen av klimatförändringarna. Många inser varken hur mycket bi behöver behöver minska klimatpåverkan eller hur stora förändringarna kommer att bli -även med kraftigt minskad klimatpåverkan (för att inte tala om hur omfattande anpassning som krävs utan kraftigt minskad påverkan).

Det finns många intressanta spår att följa. Ett bygger på temat till en relativt nyutgiven bok som Kim medverkat i, ”The Ice is Melting” med undertiteln ”Ethics in the Arctic”. Jag tar med den hem till hotellet.

Boken The Ice is Melting – Ethics in the Arctic.

Vi resonerar kring själva frågeställningen kring klimatförändringar. Många vill ha ja-nej svar på hur vi skall agera. Men det är inte så enkelt, världen är komplex och full av gråskalor i alla upptänkliga nyanser. Vi ställer ofta frågor om naturen som är anpassade till oss. Istället bör vi anpassa frågorna efter hur naturen är beskaffad, och anpassa oss till det.

I morgon skall jag möta människor med insikter, BBC kommer hit för att intervjua Kim, jag skall på seminarium och lyssna när Kim föreläser för ett Koreanskt (!) rederi. Jag vill få med mig såväl fakta om förändringar av klimat och ekosystem här i Arktis, som känslan av att leva i den här miljön. Ett litet samhälle med stor mångfald, god sammanhållning och insikter om hur beroende man är av såväl dem miljö man lever i som de människor man lever och samverkar med.

/Martin

                     

About author View all posts Author website

Martin Hedberg

8 CommentsLeave a comment

  • Sista gången jag flög 2008 hoppade jag ur en skraltig Cessna på tretusen meters höjd. När det gäller vanliga kommersiella flyg blir det tioårsjubileum i år.
    Kan inte fråga alla som flugit till Svalbard, men jag kan ju ställa frågan till dig.
    Hur motiverar du flygresan?

    Apropå smältande is och Ethics in the Arctic, som jag inte läst men titeln inbjuder till att ställa samma fråga till honom, men lite mer generellt. Var går gränsen för att en flygresa ska vara acceptabel? Varje flygresa smälter is.

    För min del går den definitivt vid nöjesflyg.
    Högaktar Kevin Andersson’s inställning, eftersom jag inbillar mig att det här är något som går rätt in i urhjärnan/hjärtat på folk i allmänhet och att alla förklaringar till varför rinner av som vatten på en gås, hur goda de än må vara.

    • I 49 år har jag inte flugit hit och det har inte löst problemet. 😉
      Vi måste ändra på hela systemet, inte bara att några låter bli att genomföra en mer eller mindre motiverad fossil resa. DET är givetvis inte ett skäl att genomföra vilken mer eller mindre omotiverad resa som helst.
      Jag stöttar Kevins approach, men/och det finns fler potentiella ”leverage points” att verka genom. Systembilden är att merparten av det fossila kolet behöver vara kvar i marken. Och att vi behöver massiv anpassning till de enormt stora processer som vi redan har dragit igång.
      Jag återkommer till frågan. Den är central på många plan.

    • Ett av världens rikaste länder tycker det är dyrt med en kabel upp till Svalbard för att ersätta sitt kolkraftverk i Arktis (även ryssarna har ett). De har inte förmånen att kunna hyckla som Vattenfall och vår egen regering.

      Longyear hade totalt 60598 passagerare 3:e kvartalet 2016 enligt SSB.

      Om man för enkelhets skull ponerar att alla resenärer tog rutten Arlanda, Gardermoen, Longyear ToR, så blir det ~20000 ton enbart för tredje kvartalet.

      En (1) sådan resa blir 0,66 ton ToR (ca 2m² smält is i Arktis). Gardermoen – Longyear ToR 0,55 ton. Langnes (Tromsö) – Longyear ToR 0,26 ton.

  • Vad ska hindra Arktis från ett nytt bottenrekord i September? Inte vattnet under och inte temperaturerna ovan is vintertid.
    Klippte ihop DMI’s grafer för 2016 och 2017 (temp över 80°N).
    https://s29.postimg.org/uwpxeomcn/DMI_mean_T_2016_2017.png
    Det där är otrevligt mycket och alldeles länge. Men vi har klivit upp ett snäpp på stegen, neråt går det inte så det där blir det nya normala.

    Antarktis då?
    Pine Island kalvade förra veckan men bara en liten (relativt) del. Det som alla(?) följer är sprickan längre upp. Här en mycket enkel animation centrerad vid själva sprickan. Bilderna (från Sentinel via polarview) är:
    S1A_EW_GRDM_1SSH_20170201T044350_123E_S_1.final.jpg (den mörkare av de två)
    S1A_EW_GRDM_1SSH_20170203T042736_5EF7_S_1.final.jpg
    Själva animationen: https://s24.postimg.org/ywn282mn9/PIG_20170201_03.gif
    Biten som sticker ut till vänster i bild är den som kalvade förra veckan.

    Larsen C håller som bekant på att spricka upp. Här en bild från i förrgår:
    https://s29.postimg.org/relbs4tx3/Larsen_C_20170202.png
    Den lilla rutan är där man kan se att sprickan slutar om man zoomar in i originalet:
    S1B_EW_GRDM_1SSH_20170202T074438_AF0B_S_1.final.jpg
    Det kan inte vara långt kvar nu. Frågan är vad som händer efter. Det område som nu kommer lämna Antarktis för gott är ca 5000km². Tittar man på topografin så kommer mycket mer att följa.

    Knorren, är att vetenskapen måste säga; det finns inte tillräckligt med information för att veta att kalvningen av Larsen C beror på klimatförändringar eller inte. Jag kan förstå meningen och varför. Men, ett försäkringsbolag som inte betonar risker, säljer inga försäkringar. Vetenskapen kan inte sälja sitt budskap till vanliga människor som inte orkar läsa raderna under.

    Min gissning är att resten kalvar ända ner mot en linje mellan Churchill och Kenyon.
    https://s27.postimg.org/cuhe3o2fn/Locations.png
    https://s28.postimg.org/uoykwd0v1/Sea_Floor.png
    När?