I kriser är det uppenbart att framtiden inte är vad den brukade vara. Pandemin skördar liv, och grusar framtidsplaner som för bara ett par veckor sedan var självklara. Dess exponentiella tillväxt tvingar samhällen runt hela jorden till extraordinära åtgärder. Framtiden är mer oviss än någonsin.
Det är en unik tid vi upplever. Jag finner förstånd i begrepp, berättelser och metaforer som resiliens, panarchy, limits to growth, återkopplingar, tipping points, kollaps. Dystopiskt? Njae, realistiskt skulle jag säga. Allt ramlar inte ihop. Men många delsystem, marknader och verksamheter mer eller mindre återlåts av samhällets respons på virusets framfart.
Det är obehagligt när det invanda faller och det ska inte trivialiseras. En del har sagt att det som händer är “bra för klimatet”. Nja, förvisso minskar utsläppen av växthusgaser (men det betyder inte att klimatförändringarna slutar -vi har fortfarande kvar de ackumulerade utsläppen av koldioxid i luften och försurade hav) och mängden partiklar och andra kortlivade luftföroreningar minskar snabbt.
Men systemet som skapar dessa problem, och som dessutom bidrog till den snabba globala spridningen av viruset, flaggas på något sätt som räddningen från kollapsen. “Hur snabbt kan vi komma tillbaka till Business As Usual?”.
Men BAU har aldrig varit “som vanligt” eller “normalt”. Det har varit något temporärt. Och det här har vi känt till i decennier. Sett till våra dagliga liv är det lång tid. Men i ett geologiskt perspektiv är det en explosion vi nu upplever.
Och ingen ska vara förvånad. Vi har haft gott om tid på oss att smälta insikterna. Limits to growth på 70-talet, alla klimatrapporter, IPBES om biodiversitet och ekosystem, Planetary Boundaries, IGBP, begreppet Antropocen, … Inget växer för evigt. Förr eller senare skulle vi antingen plana ut kurvorna, eller slå i taket.
“Optimering sker på bekostnad av flexibilitet” sa forskaren Brian Walker till mig. Vad är det vi har byggt vårat samhälle på? -Optimering. När något utöver det vanliga inträffar (det vi betraktade som “normalt” för det hade varit så i ett par decennier) så kan vi inte längre få fram rätt sak på rätt plats.
Vi har också vaggats in i en illusion om att ha kontroll. Men den är bara temporär, såväl kontrollen som illusionen. För vi har inte kontroll, inte över det som verkligen betyder något: Liv. Att vi kan styra och reglera avgränsade system ska inte tas för intäkt att det ens i teorin går att kontrollera världen. I synnerhet inte när den faller.
Vi lever i en komplex värld. Naturen är komplex. Det sker ett utbyte av information och lärande. Den förändras hela tiden. Det är oförutsägbar. Vi kan bygga modeller, göra scenarier, gissa. Inuti detta komplexa system, och med hjälp av det, har vi byggt våra samhällsstrukturer, vilka också är komplexa system. Allt vi vet handlar om det som har varit. Det vi bryr oss om handlar om framtiden.
Vi betraktar Naturen som en resurs som finns till för oss att förvalta. Frågar man enskilda människor så reflekterar de flesta över det absurda i vårt beteende. Men systemet vi lever i tillåter oss inte att göra mycket annat än att följa med. Och med det även driva på. Den absurda rovdriften där det är okay att konvertera liv till prylar, pengar och avfall.
Har ni tänkt på att i Naturen så finns inget avfall? Inget är för evigt och allt tas tillvara. Det utvecklas och förändras. Inte nödvändigtvis till det bättre. Men det pågår hela tiden. Systemen är semistabila. Det är inte ovanligt att de kollapsar. Skogar brann även innan vi tillämpade “produktionsinriktat skogsbruk” eller förändrade klimat och vädersystem.
Men det var inte så stora ytor som brann på en gång. Det var inte så många växt- och djurarter som utrotades på så kort tid. Och systemen stressades och förändrades inte så globalt, parallellt, snabbt och stort.
Men nu är vi här. Med all kraft, kunskap och förmåga att reflektera, lära och samarbeta. Ska vi verkligen sträva efter att hitta tillbaka till de hjulspår som skapar förutsättningar för kollaps?
Det gamla systemet håller på att spricka. Kan vi krypa ur det och bygga ett system som skapar förutsättningar för liv istället för att erodera liv? Kan vi skala ner vårt tidigare omättliga behov av att leva över våra tillgångar?
“Våra” tillgångar förresten. Vems är skogen? Min eller mårdens, myran, masken eller mykorrhizan? Eller skogen själv, som det system det är? Vem ska jag fråga för att få ett svar? Eller är det så att skogen är min (eller någon annan människa eller juridisk person) bara för att vårt system tillåter att jag inte ställer frågan till andra än de som företräder vårat system?
En som förstod sig på system och hur det kan förändras var Donella Meadows. Jag har tidigare skrivit om hennes arbete kring Leverage points. Andra forskare har tagit vid hennes arbete och förfinat det.
I bilden illustreras principen med att man med en hävstång ska förändra systemet, en sten. Styrkan i metaforer kan göra att man övertolkar dem. Det är hävstången som är Systemet.
Vi, samhället, spenderar merparten av sina resurser inom begreppet “Parametrar”, något som har relativt liten inverkan på systemet. Ju längre ut på hävarmen man tar i, desto bättre utväxling blir det på kraften (samtidigt som vägen blir längre). Men om man bara arbetar inom begreppen “syfte” och “avsikt” så händer inte heller så mycket. Man behöver skapa länkar och synergier mellan hävstångspunkterna, inom systemen.
Det blir också mer intressant rent filosofiskt ju längre ut på hävarmen man är. Insikten om att människan lever i olika paradigm gör att vi kan ifrågasätta många av de grundvalar som våra normer och beteenden vilar på. Insikten om att jorden inte var universums centrum till exempel. Eller atommodellen, kvantfysik, Darwinismen, antropogen klimatpåverkan mm är exempel på olika paradigm. Eller insikten om människors lika värde och att man inte kan äga andra människor.
När vi tittar tillbaka på vår utveckling, tror vi verkligen att vi har kommit till vägs ände intellektuellt? Nä, knappast. Men när man pratar framtid så svarar många “bättre teknik”. Visst, lite bättre kan det bli, men det blir just bara lite bättre. Eller lite mindre dåligt när det gäller viss teknologi, till exempel Ottomotorn. Och en del saker är det bra naivt att tro att vi ska lösas med teknik. Till exempel att reversera de enorma flödena av fosfor, kväve och kol. Eller att återfå bördiga jordar. Eller korallrev. Eller utrotade växt- och djurarter.
Jag tror att den stora aha-upplevelsen kommer att vara att/när vi tar oss ur det system som idag med all oönskad tydlighet håller på att erodera stabiliteten i såväl natur som samhällen. Och för att göra det så krävs det nog ett paradigmskifte i vår syn på oss själva och vår relation till övrigt liv på jorden.
Jag har tidigare skrivit om Naturens rättigheter. Det är ett första steg på en mer jämlik relation med systemen vi lever i. Det är också ett paradigmskifte som gör att man inser att idén om att försöka styra och dominera naturen är befängd. Vi är en del av ett system i ständig förändring och det är faktiskt inte vi som skriver spelreglerna. Men vi använder de abstrakta verktyg som vi skapat, till exempel juridisk person, för att få oss att tänka och agera i nya banor. Om ett företag kan ha rättigheter, varför skulle inte en flod eller ett fiskebestånd kunna ha det? De är därtill både betydligt mer konkreta och var här före oss.
Kanske kan pandemin vi nu upplever skapa om inte annat en ordentlig krismedvetenhet som i sin tur gör att vi ifrågasätter vägen som har lett oss hit. Samt vilka vägar som ligger framför oss och vad vi ska försöka välja för väg in i framtiden. Ju större förändringar i natur och samhällsstrukturer, desto mindre förmåga får vi att se in i framtiden. Det gör också att valmöjligheterna minskar.
Det vi strävade efter, förutsägbarhet och valfrihet, minskar ju längre tid vi strävar efter och håller på med “som vanligt”. Inget är som vanligt och framtiden blir alltmer oviss. Det är hög tid att välja vilka värderingar och visioner som ska vägleda oss och skapa berättelser kring dem.
/Martin
