Archive - oktober 2018

Kritik av min kritik och pudel i roll

I mitt förra bloginlägg tog jag i från fotknölarna och skällde på SVT Nyheters inlag där man resonerade om hur man kunde resa ”klimatsmart” med flyget. Detta genom förslag på tips som i jämförelse är som att sätta plåster på benbrott.

Jag har fått support, men också kritik. Och jag tar till mig av dem bägge. Kritiken (och supporten) handlar om att jag använt en svordom och adjektiv som ”infantilt” (barnsligt) och ”patetiskt” (löjeväckande) när jag beskrivit inslaget. Samt att jag uttryckt att jag skäms för att ha arbetat på SVT.

Det senare är inte korrekt. Jag är tvärtom stolt över att ha arbetat på SVT. Det är också därför som jag blir precis så upprörd som jag blev när jag såg inslaget.

Men allt som kan liknas vid personliga omdömen av medarbetare ber jag om ursäkt för. Det var inte det jag åsyftade när jag namngav de som medverkade i inslaget. Namngivandet var för att kunna referera till vad som sades. Min kritik, och det artikeln handlar om, är vad som sades, orden och retoriken i just det inslaget.

Jag lägger mig på rygg för detta. Men för att komma till kärnan så roterar jag att halvt varv till. Åtgärderna som presenteras för att resa ”klimatsmart” eller ”miljövänligt” var barnsliga och löjeväckande. Samhället måste vakna ur sin törnrosasömn och inse vilka konsekvenser våra handlingar får.

En enskild människans bidrag är försumbart i det stora hela -om man inte har stort inflytande över många människors agerande, policy eller teknikutveckling. Och att då säga ”fortsätt flyg, men ta inte med så mycket kläder” är fel av flera anledningar.

  • Dels för att det inte i princip inte gör någon mätbar skillnad på utsläppet från flygresan.
  • Dels för att det invaggar folk i en falsk illusion av att de har gjort vad som krävs för att agera i linje med vad tex FN:s klimatpanel eller forskarvärlden säger behövs, ”vi gjorde vad vi kunde, vi har tagit personligt ansvar”.
  • Dels att man indirekt säger att samhället troligen kommer att fungera på ungefär samma sätt i en framtida värld och att de ekosystemtjänster som våra samhällen är beroende av och där planetära strålningsbalansen är i balans också kommer att göra det.

Men många små bidra tillsammans då? Tillsammans gör vi givetvis stor skillnad på totalen. Men då måste man ju också beakta totalen av det som inte förändrades. Om var och en minskar sina utsläpp med 0,1 promille, så blir det tillsammans…. 0,1 promille. (Om det nu inte är så att en enskild person skall tillgodoräkna sig summan av alla andras skillnader. Men då kan ju inte de andra tillgodoräkna något alls).

Sett ur ett systemperspektiv så innebär detta inte någon förändring av systemet. Att packa lite mindre kläder på flygresan ger inte någon ränta-på-ränta effekt (exponentiell tillväxt), det ändrar inte några återkopplingar, reservoarer eller incitament. Det som i sammanhanget skulle kunna göra skillnad är att resa på ett annat sätt, t ex att avstå från att flyga. Men där har man beröringsskräck. Inte ens att ”klimatkompensera” flygresan fanns med på listan.

Man säger att klimat och miljö är viktigt och att man ska ta ansvar. Men man agerar inte i linje med det, och vill ändå säga att man är ”klimatsmart” och ”miljövänlig”. Det är därför jag är upprörd. Tipsen man kommer med i inslagen är bra, framför allt ur ett individuellt perspektiv. Men de är otillräckliga för att lösa problemen man adresserar.

Man behöver inte ens avstå från att flyga resten av livet, man kan börja med att halvera mängden flygningar. För om det är ”klimatsmart” att banta sin packning med säg 5 kilo, då motsvarar ju min personliga vikt (75 kg) hela 15 stycken ”SVT-klimatsmarta resor” (egentligen ännu mer eftersom jag givetvis inte behöver skicka med någon packning alls på det flyget). Tänk vad stor nytta man kan göra genom att avstå en enda flygresa! Dessutom så sänder man en signal till marknadens osynliga hand att den behöver utveckla andra sätt för oss människor att uppleva vår omvärld.

Ett tv-inslags anslag är givetvis inte detsamma som en hel organisation. Det finns massor av kompetens på SVT som inte har en förenklad syn på en av vår tids allra största frågor, klimatförändringar och samhällets anpassning till verkligheten.

Pudelns kärna: Jag ber om ursäkt för mitt språkbruk, men vidhåller att förslagen i inslaget, om ambitionen var att resa klimatsmart eller miljövänligt, var undermåliga. Jag kunde gott ha uttryckt mig mer ekvilibristiskt.

/Martin

Patetiskt inslag på SVT om att resa miljövänligt

Väx upp SVT! Det är svårt att ha överseende med det inslag som SVT Morgon presterade igår morse angående att ”resa klimatsmart”, eller som url:en säger ”resa miljövänligt”. Inget av förslagen som presenteras är i närheten av att göra någon som helst skillnad.

Men det kanske är det som är syftet? Vi ska kunna göra som vanligt, men bara slippa ha dåligt samvete. Det börjar med att man retoriskt konstaterar att: ”Ofta är vi klimatsmarta hemma, men hur skall man göra när man är ute och flyger?”. Först kan vi eliminera idén om att vi lever klimatsmart hemma. Det finns några som är det, och inom vissa områden sker en bra utveckling, men på det hela taget så är lever vi fortfarande över våra tillgångar. Och det vill inte säga lite det i ett land med så fantastiska förutsättningar som Sverige.

Och när det gäller utlandsvistelsen så är det inte att man ber om en doggybag på restaurangen eller betalar några kronor för plastpåsen i mataffären som gör resan miljövänlig.

Jag ska gå händelserna i förväg och avslöjar redan här att det är själva flygresan som är problemet.

Men nej, den elefanten ser man inte. De vilseledande tipsen kommer rappt och är lika insiktsfulla som när barnet håller för ögonen och tror att hen inte syns:

Du ska flyga så rakt som möjligt”, ”…Gröna landningar”, och ”men framför att så är det så att tungt innebär mycket utsläpp, så många bolag har mindre vatten i handfaten, man har tagit bort dagstidningarna och man har manualer på plattor… och man borde ta bort taxfree för det väger ju också rätt så mycket.

Det är så dumt så jag saknar ord! Vakna, det går inte att göra flygresan ”klimatsmart” genom att ”inte ta med sig onödig packning”.

Det är som att säga att man kan dricka en flaska vodka utan att bli full genom att blåsa på spriten i glaset (jodå, lite alkohol avdunstar innan du sveper drickat).

SVT:s programledare Ted Wigren och Karin Magnusson spelar med i låtsasleken. Karin frågar: ”Hélène, du har ju kommit med fantastiskt bra tips här, men hur långt räcker det för att kompensera för en resa till Thailand?”. ”Nej, det gör det ju inte”, svarar Hélène, ”men det kanske är därför som man skall titta på att göra en lång resa istället för många små”.

Ted gör i de sista sekunderna av inslaget ett försök med att fråga om man skall kompensera resan genom att betala extra… (För att flygbolaget eller någon annan skall kompensera* resan på något annat sätt får jag anta att han menar. Detta kan ske t ex genom att köpa upp utsläppsrätter, plantera träd, bidra till produktion av förnybar energi, nedgrävning av biokol… mm). Men nej, det vill inte Hélène säga att man ska, det är något du får bestämma själv. Det är ingen idé att komma med pekpinnar uppifrån.

Vi tar det en gång till: Väx upp, läs på och sluta berätta fördummande sagor! Hur resonerade den som var redaktör och övriga inblandade kring idén till det här inslaget? Vad kommer i morgon, Hur man lindrar lungcancer genom att dricka morotsjuice och tänka positivt? Om ni inte kan se elefanten i rummet, trots att forskarvärlden riktar massiva strålkastare mot den, så gör inslag om harmlösa saker istället för att låtsas att elefanten är en mygga.

/Martin

* PS. Vilken verkan, eller huruvida alls, så kallad klimatkompensation fungerar är en väsentlig fråga som jag har anledning att återkomma till i en senare artikel. Denna artikel låter jag stanna vid min ilska över löjeväckande och vilseledande råd från SVT om hur man kan hantera miljöpåverkan från flygresor. DS

Polarfararna av Riksteatern

Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation.

I tre podavsnitt samtalar Marika Haeggman från Albaeco och jag, Martin Hedberg, kring pjäsen och några av de vetenskapliga frågorna som ligger till grund för att pjäsen sattes upp. Detta avsnitt handlar om konsten som uttryck för vetenskap. De två kommande podavsnitten handlar om plaster respektive klimat.

Medverkande i detta podavsnitt: Åsa Johannisson, regissör, Måns Lagerlöf, (tidigare) teaterchef och Anna Lundberg verksamhetsutvecklare. Myra Neander och Anita Nyman, skådespelare. Musik: Magnus Larsson.

Vi börjar med ett samtal kring vetenskap, konst och pjäsen.

Vår temporära studio, i vad som under samtalet framkommer är ett ”skitfult rum”, på Riksteatern. Martin Hedberg, Åsa Johannisson, Måns Lagerlöf, Anna Lundberg och Marika Haeggman.

Senare i avsnittet så går vi ner till repetitionslokalen och samtalar med två av skådespelarna, Anita och Myra.

Regissör Åsa Johannisson samtalar med skådespelarna Anita Nyman och Myra Neander kring scenografimodellen.

Pjäsen Polarfararna handlar om tre forskare som är ute på isen i Arktis för att ta prover av snö och is. De är metodiska och repetitiva i sina rörelser. De är ute på ett viktigt uppdrag. Expeditionen kostar resurser att genomföra och de upplever alla att de gör något stort och väsentligt för mänskligheten. Men de tar inga onödiga risker och de resonerar om hur Andrée-expeditionen misslyckades redan vid starten med sin luftballong när de skulle nå Nordpolen.

Men strävan efter att få ännu lite mer data och minska risken för kontaminerade prover gör att de flyttar sig längre och längre ut från den trygga plats de startade vid. Det finns saker som tyder på att de kanske inte borde göra så, men man kan ju inte veta säkert. Och de har de mest avancerade tekniska hjälpmedlen som finns att få tag på för att navigera rätt. Andrées brevduvor känns avlägsna. Men snart ska det visa sig att människan är sårbar och ensam även i goretex-kläder och med satelliter i rymden. Eller kanske till och med ännu mer sårbar, vi faller från en högre höjd.

Tillit till auktoriteter, naturvetenskapens landvinningar, personliga tillkortakommanden, ansvar, skuld, personligt risktagande, smutsiga pengar, rädsla, befrielse och insikter. Pjäsen berör många relationer, egenskaper och känslor. Ett genomgående tema är hur vi hanterar och fattar beslut under osäkerhet, när vi inte har tillräckligt med information, eller när den informationen vi har inte passar det rådande paradigmet eller vår uppfattning om hur världen ser ut och fungerar.

I föreställningen påminner de tre skådespelarna, expeditionsledaren Anita Nyman, hennes kuvade medarbetare Malin Alm, och den spontana och lite oerfarna doktoranden Myra Neander, oss flera gånger om att pjäsen bara är på låtsas. Som för att lugna oss så att det inte är en dokumentär vi ser. Jag tänker att föreställningen är en berättelse med många bottnar, liknelser och metaforer som referenser till kultur och saker som faktiskt har hänt vid expeditioner i den bistra, vackra och oförlåtande miljön i Arktis.

/Martin

Lilla drevet om ”väderkillen och global krigsekonomi”

Podden Lilla drevet lyfte i avsnitt ”206 Hyscha en influencer klimatförändringar och samhällets oförmåga att ta till sig vad forskarvärlden säger. Eller är det forskarvärlden som uttrycker sig på ett sätt som invaggar allmänheten i falsk trygghet? Jag och kollegan Pär Holmgren används som argument.

IPCC presenterade förra måndagen som bekant rapporten SR15 – Global Warming of 1,5°C. Jo, visst kände du till det? FN’s klimatpanels rapport som belyser skillnaden mellan effekterna av det kaotiska klimatet vid 1,5 graders uppvärmning och de katastrofala vid 2,0 grader. Sändningen på YouTube av presskonferensen har nu, åtta dagar senare, visats… knappt tiotusen gånger. Jag hoppas innerligt att det inte återspeglar mänsklighetens intresse för vare sig rapporten i sig eller slutsatserna man drar.

Jag tittar ut genom fönstret. Världen rullar på som vanligt. Har någon överhuvudtaget lagt märke till rapporten? Den säger att vi, civilisationen som vi känner den, har anledning att agera kraftfullt för att begränsa globala uppvärmningen och därmed även konsekvenserna av därpå följande klimatförändringar. Vi behöver anpassa oss till konsekvenser och vi har bara en begränsad mäng kol kvar att använda. Detta samtidigt som vi givetvis måste beakta rättviseaspekter, livsmedelsförsörjning och andra globala frågor som sammanfattas bra i de globala hållbarhetsmålen, SDG. Det som krävs för att undvika katastrof är inget mindre än en global transformation av samhället.

Det finns en del som agerar och ryter till. Tydligast på den svenska klimatscenen just nu är kanske Greta Thunberg 15 år som strejkar utanför Riksdagen. För att vi vuxna skall fatta och agera. I alla fall som om vi brydde oss lite om kommande generationer, tex våra barn. Och för den delen även oss själva.

Lilla drevet och Ola Söderholm undrar varför inte media ställer systemkritiska frågor. Om det nu är så här illa som forskarvärlden, om och om igen, säger att det är. Forskare säger att ”det är möjligt att begränsa uppvärmningen, men det kräver en enorm omställning”. Men beslutsfattare fattar inte vad det innebär. Än mindre agerar de. På något sätt tror de kanske att det räcker med att forskare har sagt att det går. Men det är upp till samhället, beslutsfattare, politiker och individer att faktiskt ställa om samhället.

Ola plockar upp min medverkan i SVT Aktuellt (måndag 8 okt) och att jag ställer frågan varför inte världen reagerar när vi i decennier känt till klimathotet och hur viktigt det är att vi ställer om. Programledare Lotta Bouvin kastar tillbaka frågan till mig ”Vad tror du?”. Ola Söderholm reagerar och undrar varför jag eller andra klimatexperter skall vara bäst skickad att svara på den frågan. Hon själv som politisk journalist borde väl kunna göra ”en habil gissning om vilka hinder, maktrelationer, ekonomiska och politiska intressen som står i vägen för att vi inte inför global krigsekonomi för att mot klimathotet. I går.

Ola menar att det är kontraproduktivt att låta klimatexperter svara på frågan. Det är klart att det går att ställa om. Men kommer vi att göra det? Klimatexperter har fått det att låta som om vi har verktygen att faktiskt ställa om. Men de har bara svarat på frågan om det rent fysikaliskt går. Att sedan genomföra det, det är en helt annan sak.

I IPCC-rapporten från i måndag så trycker man på att man bara svarar på fyra av sex väsentliga frågor om huruvida det är möjligt att nå 1,5°C-målet. De två avslutande frågorna är upp till samhället att besvara. Och om vi skall klara av detta så måste vi klara av alla sex punkter. Misslyckas vi på en av dem så når vi inte målet.

  1. Geophysical: What global emission pathways could be consistent with conditions of a 1.5°C warmer world? What are the physical potentials for adaptation?
  2. Environmental-ecological: What are the ecosystem services and resources, including geological storage capacity and related rate of needed land use change, available to promote transformations, and to what extent are they compatible with enhanced resilience?
  3. Technological: What technologies are available to support transformation?
  4. Economic: What economic conditions could support transformation?
  5. Socio-cultural: What conditions could support transformations in behaviour and lifestyles? To what extent are the transformations socially acceptable and consistent with equity?
  6. Institutional: What institutional conditions are in place to support transformations, including multi-level governance, institutional capacity, and political support?

Själv ställer jag mig tvekande till realismen i att klara av 1,5°C-målet.

  • Dels för att det är så stor omställning som krävs, så mycket vana och så många kortsiktiga särintressen som skall övervinnas. Jag misstror helt enkelt att människor i tillräckligt stor omfattning kommer att ställa om sina vanor (punkt 5), respektive (främst) att vi kommer att skapa oss de institutioner som krävs för att understödja transformationen (punkt 6).
  • Dels för att IPCC inte på något sätt garanterar att vi lyckas. Man talar om sannolikheter som handlar om 50-50 chans eller möjligen 67% chans till framgång beroende på hur mycket vi anstränger oss. Det är få andra situationer där vi accepterar samma dåliga odds att nå framgång. Men om man skulle göra beräkningarna för vad som krävs för säg 95% sannolikhet till framgång, då har vi redan förbrukat allt kol i vår tänkta kolbudget. Då skall vi gå till noll fossilt kol och skogsskövling. Igår. Det gjorde vi inte.

Dvs även om vi lyckas kraftsamla hela världen så är det bara 50, eller i bästa fall 67% sannolikhet att vi lyckas nå målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5°C. Men gör det att vi skall kasta in handduken och säga ”Skit samma, festen pågår så länge det finns sprit i baren”? Nej. Ju långsammare förändringar vi får, desto färre växt- och djurarter kommer att försvinna. Och förändringarna kommer något senare. Det finns fortfarande all anledning att anstränga sig. Ju mer desto bättre.

En annan sak som gör att jag misströstar är de ekonom som jag (senast igår) hör upprepa mantrat att det inte är någon idé att genomföra åtgärder som inte är ”kostnadseffektiva”. Att Sverige inte behöver göra så mycket utan att det är viktigare att andra nationer vidtar åtgärder. Att vi inte kan kräva av Polen att de stänger ner sin kolkraft, det enda vi kan göra är att producera mer el och sälja till Polen (utan att förklara hur detta skulle medföra att polackerna inte eldar kol i alla fall, nu eller i framtiden). Att skatt på utsläpp är bra, bara de inte är så stora att de hämmar tillväxten. Och att ”vi hamnar nog på en uppvärmning kring 3 grader.

Jag frågar mig vad värdet av ett korallrev är. Vid 1,5 graders uppvärmning så beräknas 70-90% av världens korallrev försvinna. Vid 2 graders uppvärmning är mer än 99% borta. Förlusten av korallrev handlar inte om att vi inte längre kan åka på semester och dyka på dem. Förlusten handlar om att de är väsentliga för allt liv i haven. Just nu är vi på en väg som leder oss till 3 eller 4 graders global uppvärmning inom hundra år. Det är inget mindre än att kraschlanda ekosystemen och civilisationen.

Vad är värdet av att städer och jordbruksmark inte översvämmas av stigande havsnivåer? Vad är värdet av dricksvatten? Vad är värdet av att undvika folkvandringar? Vad är värdet av en stabil civilisation?

”Kostnadseffektiv” fungerar i små sammanhang och modeller. ”Skall vi förlägga kontoret i Eskilstuna eller Västerås givet att de flesta anställda bor i Katrineholm, men kunderna finns i Örebro, resekostnaderna är x, energipriserna y, räntekostnaderna z och skatteavdragen a?” Där går det bra att räkna med ekonomernas modeller. Men inte när det gäller ekosystem. Som analogi: Man kan använda Newtons mekanik för att förklara hur biljardbollar rör sig, men inte varför katter fångar möss.

Klimatförändringar är helt enkelt en för stor, och framför allt komplex, fråga för att låta vare sig klimatforskare eller ekonomer svara på vad och hur vi skall hantera dem. Vi måste blanda in allt kunnande som finns i samhället. Vi sitter i båten tillsammans och ju förr vi börjar samarbeta desto bättre.

Lilla drevet fångar i podavsnitt 206 tidsandan i klimatdiskussionen rätt bra. Nu behöver vi gå vidare. Alla.

/Martin

Inte konstigt att vi inte reagerar

Forskare kommer med allt mer alarmistiska rapporter om hur illa det är ställt med klimat, ekosystem och andra globala frågor. Samhället samlar sina krafter till konferenser och olika former av lösningar.

Men allt för lite händer. Framför allt händer inte det som skulle kunna påverka och ändra de bakomliggande orsakerna till att vi har problem.

Vi försöker nämligen laga systemet med samma metoder som skapat problemen. Linjärt tänkande och kontroll. Ibland talar vi om exponentiell utveckling, men då är det oftast i samband med hur problemen växer eller hur någon aktör skall vinna marknadsandelar.

”Lösningen” på fossila bränslen heter biobränslen. Men så visar det sig (big surprise) att det i sin tur skapar problem med biodiversitet, utrotade växter och djur, jorderosion… och ännu mer utsläpp av växthusgaser.

Batterier och elektrifiering av samhället! Jovisst, men det leder i sin tur till expansiv malmbrytning, utsläpp av mineraler, transporter och kräver en massa energi.

Men himla dysterkvist! Vad skall vi göra då?

Först skall vi inse att vi inte har kontroll över naturen och vi kommer aldrig att få det. Naturen är ett komplext system, det förändras hela tiden och responser på olika aktiviteter blir olika vid olika tillfällen och situationer.

Vidare så vore det fint med lite ödmjukhet. Vi är inte skapelsens krona. Ingen har givit oss mandat att härska och dominera annat liv, vare sig nu levande eller kommande. Vi tog oss den rätten för att det passade oss.

Och systemet, det som vi nu inser att vi behöver förändra för att samhällsfunktionerna skall trilla över kanten efter det sluttande plan som vi befinner oss på, det VILL INTE förändras. Systemet agerar efter egenintresse. Det strävar efter att vidmakthålla sin position, även om det leder till kollaps och dess undergång.

Låter det knepigt? Det är bara att titta på våra lösningar på de uppenbara problemen. Lösningen på fattigdom heter ”trickle-down”, Lösningen på brist på grundvatten heter Borra djupare, Lösningen på klimatrelaterade värmeböljor heter luftkonditionering eller resa bort, Lösningen på luftföroreningar heter luftfilter, Lösningen på förlust av ekosystem heter ”green growth”, Lösningen på att folk tigger heter Kriminalisering, Lösningen på folkvandringar och flyktingar heter taggtråd och militär, Lösningen på havsnivåhöjning heter vallar och pumpstationer, Lösningen på utsläpp av växthusgaser heter skatter, …

Det är därför det är så svårt att hitta relevanta lösningar. Vi vill göra samma sak som förut, blunda för det jobbiga och hoppas att det som händer i verkligheten inte sker på riktigt.

Jag är övertygad om att vi behöver en ny berättelse om vilka vi är och hur vi kan skapa mening i tillvaron.

Jag önskar att jag hann presentera något som kan ta oss ur denna sinnesstämning av misströstan och förtvivlan. Men jag hinner inte skriva mer om det just nu, skall till Universitetet och lyssna på en expertgenomgång av IPCC:s senaste rapport, den om skillnaden mellan att värma planeten med 1,5 eller 2 grader. Jag tror inte jag kommer att bli mer hoppfull efter det, men jag träffar nog en och annan som har kommit till väsentliga insikter i alla fall.

Efter det skall jag lyssna på vad konsten gör nu när jorden, eller i alla fall civilisationen och systemet som vi känner det, går under.

/Martin

PS. Cred till Erik Garmo för idé till artikeln. Eriks hemsida: erikgarmo.se DS