Archive - juni 2017

Med tåg till Italien

Snart serveras det frukost på nattåget när det nu har blivit morgon. Jag och familjen, fru samt två pojkar på 11 respektive 13 år, är på semesterresa.

Bad från klippa i Manarola

Vi har åkt från Stockholm, genom Danmark, Tyskland, Schweiz och Italien. Mest tid har vi spenderat i Cinque Terre, norra Italien. Sol, bad, vandringar mellan byarna och pasta med fisk och skaldjur har dominerat agendan.

Hamnen i Riomaggiore

Vi har haft var sin ryggsäck varav två har varit helt vattentäta. Vi skippade regnkläder och räknade med bra väder. I Venedig ösregnade det och vi fick komplettera med paraplyer. Annars har vi haft vad många skulle klassa som strålande väder. Växlande molnighet eller sol och 25 till 30 grader.

Vi har använt Interrail-kort och bokade platsbiljetter via resebyrån Tågbokningen innan avresan. Under veckan har vi gjort flera spontana tågresor, oftast utan platsbiljett. Jag har använt appen Rail Planner för att kolla resmål och tågtider.

Venedig

I Italien var man lite si och så med att hålla tiderna. Å andra sidan så är det gott om tåg och ett brett nät även ut till små byar. I Tyskland och Schweiz är det lite mer ordning på tidtabellerna.

Det är trevligt och lätt att resa med tåg. Vi möter folk, men kan också var lagom privat. Vi har tex fått en hel sovkupé för oss själva (sexbäddskupé bäddad för fyra).

Sovkupé mellan Zürich och Hamburg

Jag visste att jag ville åka tåg innan jag var med och skrev samt signerade artikeln i DN om att sluta flyga. Tåg är ett helt annat sätt att resa, och ändå inte.

Vilka är alternativen? (inte bara för att ta sig till Italien, utan i största allmänhet)

Ja först kanske man skall fråga sig vad man vill åstadkomma och man bör undvika fantasier som att ”beama” sig från en plats till en annan a la Star Trek. Där är det uppenbart att resan i sig är ointressant, den skall bara göras så kort och smärtfritt som möjligt. (Ehuru om det var verklighet så vore just resan det enda intressanta).

Vinodlingar mellan byarna i Cique Terre

Flyg. Man kan tillryggalägga stora avstånd och komplicerad terräng på kort tid. Men resan i sig är ingen höjdare.

Bil. Jag kan ta med mig vad jag vill och komma långt ut i nätverket. Men det tar tid och jag reser i min egen lilla bubbla.

Tåg. Nätverket tar mig till städer och byar genom kultur och sammanhang. Jag möter andra och lär mig saker längs med resan. Jag stannar till var jag vill och får/tvingas ta del av lokala villkor, mat och väder längs med vägen.

Båt. Resan är mer än målet. Man har, både fysiskt och kompetensmässigt, det man har och förmår samla på sig. Det egna ansvaret för sig själv och de man reser med är totalt. Och det är en mycket speciell känsla att segla in i en hamn i ett nytt land.

Buss. Som bil och tåg och varken eller. Kommer långt i en något större bubbla.

Lifta. Mycket eget ansvar samtidigt som man utelämnar sig till andra. Möten med människor.

Cykel och till fots. Lite som att segla, men med möten och kontakter inte bara i hamnarna.

Tillbaka till målet och möjligheterna. Jag har vuxit upp i de generationer som från början åkte tåg och buss, men som snabbt vande sig med att man enkelt, snabbt och billigt kan resa vart som helst. Med flyg.

Syftet var att så snabbt som möjligt komma till en annan plats. Kanske lockade av solskensbilder i en resebroschyr. Men har de någonsin sålt in tranferbussar, köer, flygplanmat eller röntgenkontroller?

När jag var 19 och läste på KTH blev jag skoltrött. Flygresan till Israel har jag inget som helst minne av. Däremot minns jag hur jag åkte båt, tåg och liftade hem därifrån. Det var lärorikt.

För att inte tala om seglatserna med Nicorette respektive Grönlandsexpeditionen. Där var resan det fullständiga målet. I och för sig att komma fram (sätta världsrekord New York – England respektive leverera Ola Skinnarmo och Torell Ideström till Grönland). Men ändå att fullända själva seglingen, resan.

Nu färdas vi genom norra Tyskland. Regnet bildar diagonala streck på tågrutan och temperaturen ute förkunnar långbyxor på.

Solen och värmen i södra Europa är trots detta fortfarande närvarande inte så avlägset. Med tåg.

När solenergi är billigare än fossil

Världen står inför stora förändringar i samband med att förnybar energi är på väg att bli billigare än fossil energi. 

Det kommer göra det avsevärt mycket enklare, om än fortfarande svårt, att uppfylla Parisavtalet. Det kommer också att stöpa om maktbalanser och samhällsstrukturer. 

Vilka kommer att äga den nya tekniken? Hur kommer kollapsen för de gamla makthavarna se ut? Hur decentraliserat kommer systemet att vara? Hur kommer kapitalflödena vara? Hur kommer skiften att påverka vår syn på vår historia? Och på vår framtid? Hur kommer detta att påverka kreativitet, innovation, kultur, livsmedelsproduktion, resor, konflikter… 

Förnybar energi, vindkraft, men framför allt solenergi, är billigare än fossil, dvs kol, olja och gas. Det finns variationer och framför allt har vi en massa gammal teknologi och strukturer som går på tex bensin, diesel och kol. Och vi har dessutom inte monterat upp all infrastruktur och teknologi som går på förnybar energi. 

Men i och med att vi passerat den prismässiga tipping pointed så kommer förändringar att ske. 

Världen kommer onekligen att se annorlunda ut och förändringen i sig går inte att stoppa. Den har redan börjat. Vi är alla en del av i att form framtiden, även om vi i mångt och mycket kanske mest upplever att vi bara åker med. Att saker händer som vi först i efterhand kan förklara. 

Men underskatta inte möjligheterna att sätta sig in i utvecklingen av kollapsen, att förstå vad som händer, varför och att både få ett hum om vart vi är på väg, vad som går att styra och hur man kan positionera sig själv för att vara en del av en positiv utveckling. 

/Martin 

Jag har landat

Kan man avstå från att flyga?

Oj vad många argument det finns för att man inte skall avstå från att flyga. De flesta handlar på ett eller annat sätt om att den individuella påverkan är försumbar. Både avseende ökad bränsleförbrukning (mina 75 kg är försumbara jämfört med hela planet) eller marknadspåverkan (min biljett är en liten affär jämfört med flygbolagens omsättning).

Men det finns varianter, tex att man klimatkompenserar, väljer ett bolag som flyger med inblandning av biobränsle eller att man helt enkelt inte hinner om man skulle välja ett alternativ till flyget.

Alla argument kan motiveras, och kritiseras.

Saken är den att vi vill flyga och vi letar febrilt, eller inte alls, efter ursäkter som motiverar det.

Men om man helt enkelt låter bli, hur skulle det te sig? Ja menar de flesta människor flyger ju inte alls. Det är ju vi i väst som lever i en egen (kol)bubbla där vi tycker det är normalt att göra en eller två semesterresor och ett par tre tjänsteresor per år. Inget konstigt med det. Alla gör ju det?

Ett par konstaterande, som randvärden:

  1. Flyget är inte miljömässigt hållbart. Många andra saker (de flesta) kan vi ersätta med fossilfria alternativ, tex energi till bilar, lastbilar, stålproduktion, uppvärmning av hus, för att generera el osv. Men att flyga på något annat är flygbensin (tex el eller vätgas) låter sig inte göra i dagsläget. Att använda biobränsle är inte lika dåligt som fossilt kol, men produktionen är inte okontroversiell och det sker i alla avseenden en undanträngning av nyttjandet inom andra områden.
  2. Det är ingen mänsklig rättighet att flyga. (Och vore det så, så är det många på kö före oss att nyttja den rättigheten.)
  3. Vi behöver halvera våra utsläpp varje decennium, dvs minska dem med ca 7% per år, för att ha en rimlig chans att klara 2°-målet. (”Rimlig” betyder 67% chans, dvs odds sämre än rysk roulette). Btw så motsvarar 2°C en halv istid, fast åt andra hållet. Tex kommer havsnivån att stiga med flera meter in om loppet av ett par hundra år.
  4. Flyget står för en stor andel av våra koldioxidutsläpp, och än mer signifikant blir andelen om man inser att merparten av våra resor är nöjesresor. Det är den för många enskilt största och samtidigt lättaste delen att avstå från om man vill minska sin klimatpåverkan.
  5. Walk the talk. Jag och andra, privata som publika personer, som är engagerade i klimat-, energi- och systemfrågor, påverkar mer än bara med våra egna fotavtryck. Dessa personer visar vad som är möjligt och inspirerar andra till förändring. Man kan kalla dem rebeller, föregångare eller ledare. (Många menar att den verkliga ledare är den som följer en rebell och därmed gör agerandet till mainstream.)

Jag har också bidragit med min beskärda del av höjningen av halten koldioxid i atmosfären genom bilresor, flyg, varmluftsballong, samt flygandet under min tid i Försvarsmakten (Jo att öva och observera väder är nödvändigt, men många flygtimmar hade kunnat vara ogjorda också).

Jag har på intet sätt gjort uppoffringar eller varit rebelliskt tidig med det ställningstagande jag nu avser göra. Jag har tidigare hellre åkt tåg än flugit och hellre cyklat än åkt fossil bil. Detta inte bara av miljöskäl, utan helt enkelt för att jag tycker om att både åka tåg och cykla.

Jag har stöttat folk som avstått från flyg och annat med oproportionerligt stor klimat- och miljöpåverkan, tex köttkonsumtion. Jag har också tryckt på att betydligt större ansvar bör läggas på de individer som har makt över systemen. Ledningen för SAS har tex mycket mer ansvar för flygets utsläpp än min granne som är barnmorska och vill åka på semester. SAS ledning kan enkelt minska utsläppen med säg 10% genom att ställa in var tionde avgång, medan min grannes agerande inte har i närheten så stor inverkan.

Men en del av poängen med frivilliga individuella åtagande är att det inte gör så ont som många tror. Det går att låta bli att flyga och fortfarande leva ett gott liv, i många fall bättre. Om det nu var en uppoffring så var det ju bara ett par dagar per år som jag var tvungen att göra den. Det är liksom inte om att inte få äta frukost.

Jag och några vänner och andra offentliga personer har i dagarna författat en debattartikel som kommer att publiceras på DN Debatt i morgon 3 juni. Syftet är att kommunicera magnituden på den klimatkris vi står inför och att individuella åtaganden faktiskt spelar roll.

Mina övergripande mål sedan slutet av 90-talet har varit att leva allt mer hållbart, minska mina ekologiska och fossila avtryck och sprida kunskap så att andra kan fatta aktiva och välgrundade egna beslut. Jag har i detta värv gjort många aktiva val, tex investerat i solenergi och vindkraft och jag åker som jag sade tidigare hellre tåg än flyg.

Men nu tar jag ett steg till. Jag avstår från att flyga helt och hållet. Semesterflyg går ju fetbort, likaså jobbresor där det finns andra alternativ, även om det innebär mer tid och högre kostnader. Och finns det inget alternativ till flyget så behöver jag inte göra resan alls.

Finns det något som kan få upp mig i luften? Ja, tex om det gör skillnad av hälsoskäl för mig eller närstående, eller om jag genom flygresan kan göra en stor samhällsinsats, då tar jag den.

Men då kommer jag också att kompensera de utsläpp som resan medfört. Och kompensationen kommer att vara fysisk, kolatom-för-kolatom, eller tom lite mer. 150% av det kol som min eventuella resa genererat skall jag gräva ner i marken i form av biochar, pulveriserat träkol. Jag överkompenserar alltså lite när jag ändå håller på.

Att elda fossilt kol är ingen mänsklig rättighet. Det är däremot resilienta ekosystem och stabilt klimat. Jag skall bli fossilfri mycket snabbare än övriga samhället.

/Martin