Archive - januari 2017

Resan till Svalbard

Gick upp klockan 04.00 för att hinna packa (jag lägger fram allting dagen innan, men packar inte förrän strax innan jag åker), gå till bussen, ta tunnelbana och tåget till Arlanda. Övervägde ett tag att trycka ner allt som ett handbagage, men väljer istället att packa lite luftigt och checka in en av ryggsäckarna.

Det kommer att vara -20°C ett par dagar och jag skall ha med mig en del teknik som kamera, bandare, mikrofoner, stativ, dator, kablar och laddare. Det går att minimera, men jag väljer att ta med lite bra-att-ha saker också.

Jag ångrar mig halvvägs till bussen, men då är det för sent. Medveten om att det är en avvägning; Det mest irriterande är att sakna något man inte tog med sig. Det näst mest irriterande är att bära på något man aldrig använde.

Flyget går från Arlanda till Oslo. Från Oslo med mellanlandning i Tromsö och sedan vidare till Longyearbyen. Hela resan tar sju timmar.

På Gardermoen i Oslo möter jag Janet och Kim Holmén, väl förberedda för vädret i Longyearbyen.

På flyget mellan Arlanda och Gardermoen träffar jag min tidigare lärare Kim Holmén. Det är planerat eftersom han och Janet har varit i Stockholm och nu skall tillbaka till Svalbard. Kim är chef för Norska Polarinstitutet och är en av anledningarna till att jag reser till Svalbard då jag skall intervjua honom och hans kollegor.

De sista solstrålarna innan vi flyger in i jordskuggan träffar oss, och ett Stratocumulustäcke, mellan Tromsö och Svalbard.

Det är vackert när Svalbard dyker upp som skuggor och reliefer i olika nyanser av blått, vitt och svart vid inflygningen.

Det är vackert när Svalbards berg visar upp sig vid inflygningen.

Kontrasterna är stora mellan Tromsö och Longyearbyen. Från nollgradigt och fuktig luft till -18° och torr luft. Men blåste gjorde det på bägge platserna.

Ankommer till Longyearbyen flygplats på Svalbard.

Kims bil har stått kall över helgen men startar utan krångel. Han skjutsar lite folk innan vi åker till hans arbetsplats på UNIS, Universitetssenteret på Svalbard. Kim har även en professur i Tromsö som han delar sin tid med.

Kim Holmén på Universitetssenteret på Svalbard, UNIS.

Vi resonerar klimatpåverkan globalt och i synnerhet i Arktis, kommunikation, beslutsfattare och den naiva inställningen som råder till omfattningen av klimatförändringarna. Många inser varken hur mycket bi behöver behöver minska klimatpåverkan eller hur stora förändringarna kommer att bli -även med kraftigt minskad klimatpåverkan (för att inte tala om hur omfattande anpassning som krävs utan kraftigt minskad påverkan).

Det finns många intressanta spår att följa. Ett bygger på temat till en relativt nyutgiven bok som Kim medverkat i, ”The Ice is Melting” med undertiteln ”Ethics in the Arctic”. Jag tar med den hem till hotellet.

Boken The Ice is Melting – Ethics in the Arctic.

Vi resonerar kring själva frågeställningen kring klimatförändringar. Många vill ha ja-nej svar på hur vi skall agera. Men det är inte så enkelt, världen är komplex och full av gråskalor i alla upptänkliga nyanser. Vi ställer ofta frågor om naturen som är anpassade till oss. Istället bör vi anpassa frågorna efter hur naturen är beskaffad, och anpassa oss till det.

I morgon skall jag möta människor med insikter, BBC kommer hit för att intervjua Kim, jag skall på seminarium och lyssna när Kim föreläser för ett Koreanskt (!) rederi. Jag vill få med mig såväl fakta om förändringar av klimat och ekosystem här i Arktis, som känslan av att leva i den här miljön. Ett litet samhälle med stor mångfald, god sammanhållning och insikter om hur beroende man är av såväl dem miljö man lever i som de människor man lever och samverkar med.

/Martin

Mot Svalbard

I morgon måndag reser jag till Svalbard. Mittemellan Nordnorge och Nordpolen, Grönland och Novaja Zemlja. Så här års är det mörkt, men det har just börjat ljusna något mitt på dagen. Inte så att man ser solen, den är fortfarande under horisonten, men i alla fall något som visar att ljuset är på väg tillbaka.

Jag skall träffa forskare, prata förändringar av klimat, ekosystem och geopolitik. Jag skall också förbereda en konferens och workshop kring beslutsprocesser i samband med snabba och stora förändringar av politiska landskap och klimat. Nej, det är ingen udda kombination, de har mycket gemensamt.

Nyckelord i de sammanhangen är resiliens, förmåga till anpassning och att skapa handlingsplaner för olika scenarier. Insikten att optimering kostar i flexibilitet och att få en ökad förståelse för vilka återkopplingar och ”leverage points” som leder till systemskiften.

Det här är tillämpbart på många olika områden, men har aktualiserats de senaste åren dels genom en ökad politisk turbulens, geopolitiska förändringar samt klimatförändringar som sker snabbare än de medelvärden som brukar presenteras för allmänhet och beslutsfattare.

Jag gör det här tillsammans med forskare från Stockholms Universitet, SIPRI och KTH.

/Martin

PS. En personlig anekdot till Svalbard (såväl som till Sibirien). Min morfar hette Axel Dickson. Hans farfars bror hette Oscar Dickson. Oscar Dickson (1823 – 1897) var engagerad i och medfinansiär till ett flertal av de stora expeditionerna i polarområden under 1800-talet. Främst Nordenskiöld och Nansen men även till Andrée. Dessutom lite krydda på det just denna vecka: Bea Uusma, som vigt sitt liv åt att förstå Andrées polarexpedition, kommer att vara på Svalbard och föreläsa denna vecka. DS.

Trump, alternativa fakta, Arnulf och Tegnér

När verkligheten tränger sig på så är det lätta att falla i förnekelse. Och vad kan väl då vara bättre än att lyssna till en stark ledare som berättar saker som man vill höra, och låter bli att säga saker som man inte vill höra?

Det tillsammans med grupptillhörighet, en stor flock som rör sig i samma riktning och skapar Vi-känsla, är väldigt gångbart i det mänskliga sinnet.

Man ser det lite varstans, men allra tydligast är det hos USA:s nytillträdde president, Donald Trump. Hans uttalanden och utspel är så absurda att man slutar förvånas. Systemet är mättat, han har för länge sedan passerat alla anständighetsgränser, men bara det faktum att han gått vidare, tagit sig igenom demokratins nålsöga och blivit president, gör att en del kanske tänker att: ”Jomen det skall nog vara så här”, eller ”Det är mest munväder, riktigt så tokiga beslut kommer han inte att fatta.”.

Men se det visar sig nu, knappt en vecka in i presidentandet, att han fattar de mest konstiga beslut och agerar på de mest absurda sätt som någon modern tung beslutsfattare har gjort.

Det är svårt att lista vad som varit tokigast, men jag känner att införandet av ”Alternativa fakta” (alternative facts) tar priset. Trump har ju själv stått för det under en lång tid, men att hans rådgivare Kellyanne Conway uttryckligen definierar begreppet som ett argument i relation till de frågor som journalister och allmänhet ser och upplever… Det är smaklöst, patetiskt och mycket skrämmande. Och inte nog med det, de försvarar dessutom begreppet och retoriken efteråt.

Jag illustrerar detta med ett videoklipp från filmen ”Eric the Viking” där Terry Jones spelar King Arnulf och staten Hy-Brazil sjunker i havet. Med gott mod en en stor dos förnekelse följer folket med i djupet. En variant på den klassiska sagan Kejsarens nya kläder. Alternativa Fakta.

”Everyone stay calm. This is not happening.”

På goda grunder kan man hävda att ovanstående klipp kanske snarare återspeglar klimatförnekare är Trumps ledarskap. Och jag håller med, King Arnulf må vara blind för sanningen, men han följer själv med ner i djupet. Trump har så många fler osympatiska drag att Arnulf kommer till korta i jämförelsen. Men/och det gör det hela ännu mer skrämmande.

Så jag toppar med att citera några strofer i Esaias Tegnér dikt ”Det eviga”:

”Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd,

och örnarne fällas i flykten.

…”

”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd

lugn står hon med strålande pannan.

Hon leder igenom den nattliga värld

och pekar alltjämt till en annan.

…”

Nu skall man kanske inte dra för stora växlar (eller så skall man det) på vad en nationalskald inspirerad av krig och konflikter i dåtidens Europa för drygt 200 år sedan (Napoleon, finsk-ryska kriget mm) funderade kring.

Tegnér visste i alla fall inte något om vad som skulle ske idag, så vi kanske kan ta oss friheten att skriva och tolka om dikten i perspektiv av vad som sker just nu (inte så mycket som en prognos eller som en guidance av att Tegnérs omdöme räcker för att fatta kloka beslut idag). Vi utelämna vissa saker och lägger andra.

Om jag i det perspektivet läser raderna ovanför så känns det lite tryggare. Dravlet som Trump står för är sorgligt, patetiskt, farligt och skadligt. Men det kommer inte att vara för evigt.

Människan kommer att ställa sig upp igen, människor står redan, och tillsammans kan vi röra oss i en riktning som är sansad och i samklang med de värderingar som våra föräldrar och generationerna innan dem kämpat för.

Det sker redan, men/och vi kommer att ha en turbulent politisk och geopolitisk tid framför oss, oavsett vilket av alla tänkbara (och otänkbara) scenarier som inträffar.

Trump personligen utkämpar många strider och han har själv valt dem genom att förakta medmänniskor, yrkeskårer, etniska och religiösa grupper. Han slåss mot sin egen underrättelsetjänst, journalister, forskare, grannländer, andra länder, NATO-medlemmar, de som inte betraktar sig som vita kristna amerikaner, samt de flesta av de som betraktar sig som vita kristna amerikaner och sist men inte minst: Verkligheten. Han har ju en rätt så tung position att slåss från, han är ju ändå USA:s president. Men vi får se hur länge det håller och hur resan utvecklar sig.

Det brukar vanligtvis gå många år innan man kan skämta om stora katastrofer. Men när det gäller Trump så går det fort. Inte bara USA:s alla komiker och talkshows har gyllene tider (de måste upplevt Obama som overkligt svår att skämta och göra narr av), även alla kreativa människor som inte har en TV-kanal som plattform kan med dagens sociala media nagelfara, belysa absurditeteter och sprida information om honom.

Men det är sorgligt och skrämmande att det är verkligheten och inte en uppdiktad fars.

/Martin

Vulkanutbrott i Mexiko fångat på webcam

Som en metafor på hur många mexikaner kanske upplever tillträdandet av USA:s nye president. Hur som helst så fick en av Mexikos 14 aktiva vulkaner, Volcán de Colima, utbrott i onsdags 18 januari kl 00:27 lokal tid.

Händelsen fångades av webbkameror och det är imponerande hur snabbt explosionen sker. Nu kom det i och för sig inte helt överraskande eftersom vulkanen har visat på en ökad aktivitet de senaste månaderna.


En plym av aska skickades upp ca 2 km i luften. I det sammanhanget får det betraktas som ett måttligt utbrott.

Kraftiga utbrott, tex Pinatubo (Filippinerna) år 1991, skickade upp aska 35 km i luften, dvs inte bara i Troposfären utan även upp i Stratosfären. Som jämförelse kan nämnas att allt vanligt väder sker i Troposfären, dvs från marken och upp till en höjd av 10-15 km. Vanlig flygtrafik färdas på ca 10 km.

Men icke desto mindre är det ett maffigt skådespel. Man kan även se blixturladdningar i plymen. Det är egentligen mindre underligt med elektriska urladdningar i vulkaniska plymer än i Cumulunibusmoln (Cb). Men en väsentlig skillnad, förutom att åskoväder är mycket vanligare, är att den optiska tätheten gör att de är svårare att se i plymer av vulkanisk aska. Blixten måste helt enkelt ske på eller nära ytan av plymen för att den skall synas.

/Martin

Pärlemormoln, PSC

Pärlemormoln, pärlemomoln, Polar Stratospheric Clouds (PSC) eller Nacreous clouds, bildas under vissa betingelser som uppenbarligen var uppfyllda i dag i Jämtland. Bilden ovan är tagen över från Frösön över Vallsundet, Storsjön under förmiddagen den 31 december, 2016. Under eftermiddagen syntes ännu kraftigare PSC:s.

Det är vackra moln som skiftar i färger liknande pärlemor därav namnet. På anrika JPL:s (Jet Propulsion Laboratory, NASA) hemsida kan man läsa att ”…called ”Mother of Pearl” by Scandinavians due to their iridescent appearance”.

De bildas på höjder mellan 15 och 30 km, dvs i stratosfären och påminner ofta lävågsmoln (linsmoln) i strukturen. Det är ingen händelse, pärlemomoln bildas ofta i vågrörelser när det blåser kraftigt över bergskedjor. Och idag var det kraftiga västliga vindar över Skanderna.

De är ovanliga och när de väl syns så är det så gott som alltid i polarområdena, norr om 60°N (söder om 60° S på södra halvklotet). Men det är inte bara den begränsningen, det är dessutom väldigt torrt i stratosfären och det förekommer överhuvudtaget väldigt lite moln här. (99,x% av alla moln finns i troposfären, från marknivå upp till 10-15 km höjd.) Det är sällan moln i stratosfären (men däremot finns det ozon, mer om det lite längre ner).

Det finns två sorters pärlemomoln, typ I och typ II. Jag börjar med II eftersom den är enklast och i stort sett liknar vanliga moln:

Typ II: Pärlemormoln bestående av iskristaller med temperaturer på ca -85°C.

Typ I: Mindre spektakulär än pärlemormoln, mer diffus och mindre ljusa färger. Ibland är pärlemormoln typ II inbäddade i dem. Typ I är inte riktigt lika kalla som typ II, men håller ändå ca -78°C. De är sammansatta av mer komplicerade ämnen eller vätskedroppar och kommer i tre olika former:
Typ Ia: Kristallina föreningar av vatten och salpetersyra – särskilt NAT, salpetersyra trihydrat HNO3.3H2O
Typ Ib: Små sfäriska droppar av en lösning av salpetersyra och svavelsyra.
Typ Ic: Små icke sfäriska partiklar av en metastabil salpetersyra i flytande fas.
Summa summarum: Typ I består huvudsakligen av vattendroppar med salpetersyra och svavelsyra.

Pärlemomolnen må vara vackra, men de bär på obehagliga egenskaper. De bidrar nämligen till nedbrytningen av ozon. Det är inte molnen i sig utan att det sker kemiska processer på deras yta. Det sker på två sätt:

  1. De ger en yta som omvandlar de annars så stabila freonerna (som innehåller klor) till reaktiva former som bryter ner ozon.
  2. De tar också bort kväveföreningar som annars hämmar inverkan av klor.

Det behöver vara kallt, omkring -80°C, det behöver finnas moln (PSC) och det behöver finnas solljus. Det är därför som nedbrytningen av ozonet är som kraftigast över Antarktis under våren. Det är främst pärlemomoln av typ I, dvs de minst färggranna, som bidrar till nedbrytningen av ozonet.

Dess ytor fungerar som katalysator som omvandlar stabila klorföreningar till aktiva fria radikaler, tex klormonoxid ClO som genom kedjereaktioner bryter ner fler ozonmolekyler. Steg två är att de, som ovan beskrivits, tar bort kväve genom dess gasform av salpetersyra. Detta kvävet hade neutraliserat klormonoxiden och bromsat nedbrytningen av ozonet.

Och så lite klimatförändringar på det: Under de senaste åren har stratosfären över Arktis varit kallare än vanligt och pärlemomolnen har funnits kvar längre tid under våren. Som ett resultat har ozonnivåer minskat. (Vid marken/havsnivån är det varmare än normalt, men i stratosfären är det kallare till följd av den förstärkta växthuseffekten.)

Jag har en personlig relation till dessa moln. Mitt examensarbete (1994) när jag läste meteorologi vid MISU, Stockholms Universitet, var att beräkna vad satelliten Odin skulle kunna utläsa av ozonskiktet.

/Martin