Tag - Politik

Politik mm.

PM i linje med Meadows: Förbud är effektivare än skatt

Så sent som i fredags så höll jag ett föredrag om att använda scenarier och hävstänger för att förstå och förändra världen (på NAV i Sickla). För att åstadkomma förändring använder jag resultat av Donella Meadows.

PM Nilsson skriver idag på Di ledare att ”Hellre förbud än skatt” avseende bilar som drivs med fossila bränslen. Det är en rubrik och artikel som kommer att skapa debatt. PM:s slutsats har bäring på samma resultat av Meadows.

Han konstaterar att vi i Sverige är mycket glada i att införa skatter som styrmedel, men att man om man verkligen vill ha effekt så skall man hellre införa förbud.

Flera länder redan diskuterar att införa förbud mot fossila bränslen i sin fordonsflotta. Tex Indien, Frankrike, Storbritannien, Norge och Nederländerna som alla strävar efter att vara fossilfria år 2030. (När det gäller Norge så är det inte så lite skenheligt eftersom man samtidigt bryter och säljer olja och gas. Själv är man duktig, men man tjänar pengar på att skapa förutsättningarna för andra att skita ner och indirekt dessutom att skuldbelägga dem för det.)

Ja vi gör det ju även i Sverige, men lite mer diskret. Tex Stockholms Lokaltrafik, Malmö, Växjö och Jämtland/Härjedalen. Och så har vi initiativet Fossilfritt Sverige.

Målet är tydligt. Fossila bränslen hör det förgångna till. Det var en temporär lösning. Vem vill ha luftföroreningar, klimatförändringar och ett beroende av en resurs vi inte själva förfogar över och som dessutom sinar?

Oavsett vad man tycker om idén så har PM rätt i att förbud är effektivare än skatt om man vill skapa förändring. Mycket effektivare. Det skrämmer givetvis det rådande systemet vars särintressen gynnas av systemets nuvarande struktur. Därför kommer det rådande systemet att göra vad det kan för att förlöjliga, kritisera och motarbeta förslag som är/skulle vara effektiva förändrare.

Donella Meadows skrev för två decennier sedan Leverage Points: Places to Intervene in a System. Det revolutionernande var en kartläggning om var man kan gå in och styra i system om man vill åstadkomma förändring av systemet. Det är en 12-punkts lista rangordnad i ökande effektivitet:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM
(in increasing order of effectiveness)

12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Undrar man varför systemen inte förändras så kan man kolla strukturer, återkopplingar, flöden, reservoarer och mindset i Meadows lista. Vill man förstå varför de förändras, eller man själv strävar efter att förändra dem, så bör man ta hjälp av effektiva hävstänger. Det är samma lista.

Att ändra skatter förändrar systemet, men inte så effektivt.Det har möjligen ett signalvärde. Den åtgärden är listad som nr 12 i Meadows hävstångslista.

Att däremot införa ett förbud mot fossila fordon, dvs ändra spelreglerna i systemet, kommer på plats 5 på listan. Det är effektivt.

Den nyfikne studerar givetvis även de andra punkterna. Det är intressant både ur ett filosofiskt och ett politiskt/teknologiskt perspektiv. Nummer 3 och 2 är riktigt intressanta. Nummer 1 är komplex och lite svårare att greppa, vilket ligger i sakens natur.

Vi lever i intressanta tider som inte kommer att vara extrapolationer av det förgångna. Den som vill hänga med spejar inte så mycket i backspegeln som framåt och förbereder sig för förändringar som tidigare betraktades som osannolika.

 

/Martin

Inför Klimatriksdagen 2018

Igår gjorde jag en kort intervju med Karin Sundby, ordförande i Klimatriksdagen. Föreningen Klimatriksdagen är obunden och har som syfte att för upp klimatfrågorna högre på den politiska dagordningen.

Föreningen har haft, och kommer att ha, en mängd olika event där forskare, politiker och allmänhet kommer till tals. Just nu laddar man upp inför Klimatriksdag 2018 som kommer att hållas den 4-6 maj i Aula Magna på Stockholms Universitet. Inför det kan allmänhet, företag och organisationer lämna in motioner. Sista dag för inlämnande av motion är 1 mars.

Läs mer om vad Klimatriksdagen gör på deras hemsida klimatriksdagen.se.

Här nedan kan du se samtalet med Karin Sundby.

/Martin

Det kan inte uteslutas att osannolikt kan vara svårt att tolka

Det kan inte uteslutas att jag ibland hör saker i media som får mig att reagera genom att skriva ett bloggartikel. Det hände idag, vilket tydliggörs genom att du läser detta, när jag lyssnade på P1 Godmorgon Världen.

Där avhandlades under några minuter skillnaden mellan begreppen ”kan inte uteslutas” och ”osannolikt”. Detta till följd av att statsminister Löfven vid Folk och Försvars konferens i Sälen i veckan stått kvar vid det senare uttrycket ”ett militärt angrepp mot Sverige är osannolikt” i kontrast till Försvarsberedningens som valt den nya formuleringen ”…kan inte uteslutas”.

Politiker (och en del andra) hade i veckan en diskussion om skillnaderna mellan dessa begrepp. Det politiska etablissemanget (inklusive Löfven) är överens om att hotbilden mot Sverige har ökat. Försvarsberedningen har markerat detta genom den nya formuleringen. Men statsministerns ordval (och han sade det inte bara i förbifarten, utan han markerade det) skapade bilden av att han inte tyckte det var någon skillnad mot tidigare.

För att bringa lite klarhet i sammanhanget så kontaktade Sveriges Radios Godmorgon Världen Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet. Han tänkte högt i söndagens sändning (idag 21 januari 2018) och kom fram till att det snarare var tvärtom, ”kan inte uteslutas” beskriver en mindre sannolikhet än ”osannolikt”.

Tack vare att Rosenkvist tänker högt så kan vi följa hans logik. Ni kan lyssna på inslaget här:

Till att börja med så finns det visst regler för hur begreppen skall tolkas. Han hänvisar tex själv till ordböcker. Lite längre ner så visar jag på hur man gör i klimatsammanhang för att kommunicera sannolikheter i ord.

För det andra så gör han som första steg att översätta ordet ”sannolikt” till ”troligt”, trots att han några sekunder tidigare sade att det inte fanns regler för hur orden skulle tolkas. Nåväl, han beskriver ”osannolikt” ”inte troligt, men fullt möjligt”. Jag är okay med den formuleringen.

Tankevurpan gör han när han skall kvantifiera ”kan inte uteslutas”. Han säger att ”Om man säger att något kan uteslutas så finns det inte ens minsta möjlighet till att det skall inträffa. …och om man säger att något inte kan uteslutas så finns möjligheten, men den kan vara väldigt, väldigt liten”.

– Men bäste professorn, bara för att den kan vara liten så betyder det att den är det! Det betyder inte heller att den inte kan vara stor!

Vill man belysa att en sannolikhet har ökat från nivån ”osannolik” så kan man använda många begrepp. ”Kan inte uteslutas” kanske inte var det bästa, men det bör tolkas som den ökade risknivå det var avsett att belysa.

Sedan rundar Rosenqvist med att föreslå att man hellre borde tala om att ”risken har ökat” istället för att definiera hur stor den är. Nå, man har ju faktiskt rätt många gånger sagt just det. Och det finns faktiskt en poäng med att dessutom försöka definiera hur stor den är, inte bara att den har ökat från någon annan luddig nivå.

Han avslutar, med ett fniss, att det vore bättre med de relativa begreppen ”så att man slipper ringa till en professor i Nordiska språk om såna här saker”. Nå, så mycket klarare över situationen blev man väl inte av den här intervjun. Allra bäst tycker jag det vore om man frågade statsministern respektive försvarsberedningen om vad de egentligen menade istället för att vrida och vända på vad de sade.

Nu kanske ni läsare tycker att jag har varit stöddig och moppsat upp mig mot uttalanden av en professor i Nordiska språk. Vad har jag då att komma med, vad är då min syn på saken?

Jag anser att man bör kvantifiera uttryck som beskriver sannolikheter i matematiska termer. Det är först då som man dels kan vara överens om vad de betyder, ställa dem i relation till varandra, beskriva verkligheten som den ser ut samt fatta rationella beslut utgående från ordvalen. Det är ungefär lika väsentligt när det gäller försvarsbeslut som i klimatfrågor.

Jag använder samma metod som Henrik Rosenkvist, dvs att invertera begreppet. Om ”kan uteslutas” är extremt osannolikt så ger jag det en sannolikhet som är mindre än 1% (Ja man kan diskutera om det skulle vara 0,0001% eller något liknande, men det spelar ingen roll för slutsatserna). Därmed får begreppet ”kan inte uteslutas” en sannolikhet som är större än 1%. Och den sträcker sig upp till 100%.

Begreppet ”osannolikt” har i andra sammanhang, tex rörande klimat (se tabellen nedan) en sannolikhet som är lägre än 33%. Jag tycker själv att det låter som ett stort tal, men min tes håller i alla fall (och stärks ytterligare om vi låter ”osannolik” vara tex <5%).

Vad har vi då? Jo,

  • kan inte uteslutas” är > 1%, dvs en sannolikhet som sträcker sig från 1% till 100%.
  • osannolik” är < 33%, dvs en sannolikhet som sträcker sig från 0% till 33%. (eller från 0 till 5%.)

Vilken av dessa innebär störst risk? Man kan börja med att konstatera att de är överlappande, dvs det kan finnas tveksamma situationer. Men man kan inte, såsom professor Rosenkvist gör, dra slutsatsen att ”osannolik” innebär större sannolikhet än ”kan inte uteslutas”. Och framför allt ser man att situationer som är mer sannolika än ”osannolik” bara omfattas av begreppet, ”kan inte uteslutas”.

När det gäller klimatförändringar så har man definierat begrepp som rör sannolikheter för att kunna tala om dem i vanlig text och tal på ett ledigt sätt utan att blanda in för mycket siffror. Tabellen med sannolikheterna nedan är i och för sig på engelska, men med en konsekvent översättning så kan man använda dem även på svenska.

Från IPCC Assessments of Climate Change and Uncertainties.

The standard terms used in this report to define the likelihood of an outcome or result where this can be estimated probabilistically are:

Likelihood Terminology Likelihood of the occurrence/ outcome
Virtually certain > 99% probability
Extremely likely > 95% probability
Very likely > 90% probability
Likely > 66% probability
More likely than not > 50% probability
About as likely as not 33 to 66% probability
Unlikely < 33% probability
Very unlikely < 10% probability
Extremely unlikely < 5% probability
Exceptionally unlikely < 1% probability

 

Men definitionerna ovan passar illa på det språkliga användandet av ”osannolikt”. Om Sveriges tidigare policy var att ett väpnat angrepp mot oss var ”osannolikt” och detta motsvarade <33% sannolikhet så skulle ”nästa nivå” vara ”about as likely as not” eller 33-66%. Det förefaller vara väldigt stor risk.

Men då kommer också tidsaspekten in. Vilken horisont talar vi om? Är det innevarande år, tio eller 30 år? Med tanke på den tid det tar att bygga upp en försvarsmakt så kanske det är de längre tidsaspekterna man skall ta i beräkning och då ackumuleras riskerna över de betraktade åren.

Rimligtvis så kan man inte betrakta sannolikheten för väpnat angrepp mot Sverige som en slumpmässig händelse. Utfallen av en försvarspolitik är annorlunda än sannolikheter när man kastar tärning. Risken för väpnat angrepp är inte en parameter som är oberoende av länders agerande. Eller formulerat utan de två negationerna: Risken för angrepp är beroende av hur nationerna agerar.

Risken för angrepp är först och främst beroende av beslut som främmande makt fattar. Och det innefattar, rimligen, den potentiella angriparens uppfattning av vad man har att vinna på ett angrepp och den angripna nationens förmåga att försvara sig. Om främmande makt uppfattar att de kan angripa en nation utan att riskera skada eller motgångar så ökar rimligen sannolikheten för angrepp.

Det är i alla fall logiken bakom att rusta upp försvaret när man upplever att hoten från andra nationer ökar. Genom att pressa upp priset för angrepp som pressar man ner sannolikheten för att det skall inträffa.

Men det var inte det som artikeln skulle handla om.

Min slutsats är att det är viktigt att ha tydliga definitioner av sitt språk när man fattar viktiga beslut på basis av språket. Och när det gäller sannolikheter så är det bättre att definiera ordval utifrån en matematisk beskrivning av sannolikheterna, än tvärtom.

/Martin

Debattartikel i SvD om mat, klimat och krisberedskap

Svenska Dagbladet publicerar idag en debattartikel som jag är medförfattare till. Vi tar i den fasta på den uppenbara sårbarheten som svenska samhället har för något så grundläggande som att skapa förutsättningar för sina medborgare att äta i händelse av internationell kris.

Krisen kan bestå i såväl yttre militärt hot som peak oil eller att vi tar klimatansvar och minskar på nyttjandet av fossil energi. Sverige kan idag vare sig producera eller transportera mat till sina medborgare utan att använda olja (diesel eller bensin).

På 80-talet florerade dekaler med en slogan som löd ”Utan bilen stannar Sverige”. Den propagerade för att göra det lättare och billigare att köra bil. (En sökning visar att det fortfarande är en slogan som Bil Sweden och MRF står bakom.) Det må vara behjärtansvärt och till och med viktigt att underlätta transporter och dessutom mer eller mindre sant, men den enkla one-liner’n belyser inte det mest väsentliga: vårt beroende av något som vi inte har rådighet över.

Hur skall vi säkerställa att samhället fungerar, tex kan göra högst väsentliga saker som att producera och transportera livsmedel, utan import av fossil energi? Sverige har unikt bra förutsättningar. Men en alltför naiv tilltro till att marknadslösningar skall vara oss till gagn, eller ens fortfarande fungera, i händelse av kris har gjort oss extremt sårbara.

Och för att inte fastna i ”det går inte”-argument så tar vi artikeln fasta på att våra grannar i öst, Finland, har betydligt bättre beredskap.

Nu har ju finnarna Sisu, en gren där vi svenskar är lite underlägsna, men något djävlar anamma skall vi väl kunna uppbringa? En Finnkamp i krisberedskap? Bortsett från Sisun så har vi inte mycket att gnälla på jämfört med Finland. Vi borde inte bara kunna matcha utan även komplettera våra bröder och systrar.

Tajmingen för debattartikeln är god, den skedde en timme innan Försvarsberedningen publicerade och lämnade över sin rapport Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 till Försvarsminister Peter Hultqvist. Den rapporten belyser dels att hotbilden mot Sverige har förändrats, dels hur Sverige kan/skall bygga upp ett civilt försvar i samarbete med Norge och Finland.

I samband med insikten om förändrade hotbilder och ett stärkt civilt (och militärt) försvar behöver vi öka graden av självförsörjande. Det fina i kråksången är att lösningarna, tex småskaligt jordbruk, energieffektivisering och produktion av förnybar energi, har positiv inverkan på biologisk mångfald, lokalsamhällets utveckling, arbetstillfällen mm.

Nu hoppas vi att diskussion tar fart, att vi kavlar upp ärmarna och sätter ena foten framför den andra och påbörjar en förflyttning.

/Martin

Med en foliehatt som chef

Så tydligt och så skrämmande. Scott Pruitt, chef för EPA, Environmental Protection Agency, dvs USA:s myndighet som motsvarar Naturvårdsverket, tror inte att koldioxid är den primära anledningen till att klimatet förändras just nu.

”I think that measuring with precision human activity on the climate is something very challenging to do and there’s tremendous disagreement about the degree of impact, so no, I would not agree that it’s a primary contributor to the global warming that we see.”

Sedan snubblar han lite och är på väg att säga att vi behöver mer forskning, men ändrar kurs i flykten så att det istället blir:

”But we don’t know that yet. … We need to continue the debate and continue the review and the analysis.”

Ursäkta språkbruket, men maken till tokstolle, nej idiot, på hög befattning får man leta efter. Det skulle i och för sig då möjligen vara hans chef i sin tur.

Jag förstod att han skulle obstruera och slingra sig, men att han så i klartext uttrycker sina tvivel för vad forskare har känt till i decennier, det är bortom allt vett och sans.

Vad lever han i för värld? Han kan inte bara folie runt huvudet, han måste vara mer eller mindre hermetiskt inkapslad i folie. Och under den så ligger förmodligen ett tjockt lager av sedlar.

USA:s nya ledning är sannerligen ett skämt. Men den teknologiska utvecklingen av förnybar energi har kommit så långt att de som får lida mest är amerikanskt näringsliv. Resten av världen springer om i innerspår samtidigt som knäppgökarna i Trumps lag girar åt fel håll i kurvan.

Se och läs mer på CNBC.

/Martin

Republikanskt lagförslag dra in medlen till IPCC

För ett par veckor sedan lämnade Republikanske kongressledamoten Blaine Luetkemeyer (R-MO-3) in ett förslag om att USA skall dra sig ur finansieringen av IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change), UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change) och Gröna klimatfonden (the Green Climate Fund).

Det kom som ett lagförslag den 24 januari i år och jag fick reda på det någon dag senare när jag var på Svalbard av en kollega. Förslaget kallas “No Tax Dollars for the United Nations’ Climate Agenda Act”.

Idén om att inte bidra till globala ansträngningar om att sammanställa faktagranskad klimatvetenskap skall kanske inte förvåna. Det finns trots allt många stora särintressen som, av okunskap eller med hänsyn till sina egna investeringar, fullkomligt ignorerar sina medmänniskors bästa.

Luetkemeyer har hållit på i liknande stil sedan han kom in i kongressen 2009. Några rubriker från tidigare lagförslag:

  • Luetkemeyer Calls For Congressional Investigation Into ’Climategate’ Emails (3 december, 2009).
  • Luetkemeyer Bill Seeks to Prohibit U.S. Contributions to UN Climate Change Panel (11 februari, 2001).
  • House Passes Luetkemeyer Amendment to Halt Taxpayer Financing of UN Climate Panel (19 februari, 2011).
  • Luetkemeyer Seeks to Prohibit Federal Funding for Job-Killing UN Climate Change Initiatives (13 februari, 2013).
  • Luetkemeyer Calls U.N. Climate Agreement a Bad Deal for Americans (14 december, 2015).

Retoriken går så här, från ett pressmeddelande 2009:

U.S. Rep. Blaine Luetkemeyer … introduced legislation that would save taxpayers $12.5 million this year and millions more in the future by prohibiting the United States from contributing to the United Nations Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), which is fraught with waste and is engaged in dubious science.

“We all know that the UN is incompetent when it comes to spending money, and that is why American taxpayers should not be forking over millions more to one of its organizations that not only is in need of significant reform but is engaged in dubious scientific quests,” Luetkemeyer said. “Folks in Missouri and across the country are tired of this never ending government spending spree, and my goal is to deliver some of our people’s hard-earned money back into their pocketbooks instead of spending it on international junk science.”

Men man blir kluven. Samtidigt som Luetkemeyer förnekar, eller i alla fall föraktar, klimatvetenskap, så är han väldigt engagerad i risker förknippade med de översvämningar som Missouri har drabbats av. Han är också medlem av ”Endangered Species Act Working Group”.

Varför drabbas Missouri (och andra platser)  av översvämningar och andra väder- och miljöproblem? Kan det finnas något i klimat med det? Finns det forskare som studerar detta? Hur får man reda på vad de vet om atmosfärens tillstånd, ekosystemtjänster mm och hur framtiden kan komma att utvecklas?

Jag får inte ihop det. Varför finns det så många som förefaller bry sig om det lilla, men skiter fullständigt i det stora? Fattar det inte att världen hänger ihop? Alltså inte exakt hur, men att saker hänger ihop?

Strax före jul var jag på en middag där jag kom i samtal med en person som var intresserad av klimat och miljö. Efter ett par meningar så framkom det att personen tvivlade på att människan kunde påverka klimatet. Han refererade till svenska ”skeptiker” och kom med till synes välartikulerade argument.

Jag kanske borde vänt mig åt andra hållet. Men jag började att resonera och förberedde mig på att dra allt ifrån Milanković-cykler till syreisotoper. Men när jag sade ”strålningsbalansen till och från jorden är ur balans, vi blir inte av med all energi vi tar emot” så sade plötsligt personen ”men om du säger så så förklarar det saken” och ”varför har forskarna så svårt att berätta?”.

Jag hajade till. Jag hade ju inte förklarat strålningsbalansen, bara dragit översikten. Hur kan någon först vara så övertygad om att vi inte påverkar klimatet, och sedan vända på en femöring?

När jag tänkte på det efteråt så tror jag att orsaken var att personen i fråga inte var så kritisk som han föreföll (de första frågorna jag fick var kritiska). Det handlade mer om ensidighet. Personen hade bara tagit in information från ”ena sidan”, förnekarna. När han nu mötte någon som var lite mer påläst så fungerade inte den linjen längre.

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag vill avsluta artikeln/berättelsen i ett lite positivare tonläge än jag startade den. Det finns hopp.

Den tidigare republikanske kongressledamoten from South Carolina, Bob Inglis, var tidigare även en så kallad ”klimatförnekare”. Men efter en resa till Antarktis där han sett hur forskare bedriver sitt arbete och gör korrelationen mellan koldioxid, temperaturer och klimatförändringar så började hans resa till insikter. Den förstärktes när han gjorde en resa till Stora Barriärrevet, såg konsekvenser och träffade fler forskare.

Ingils grundade Republicen för att begränsa klimatförändringar och samla likasinnade för att ”encourage conservatives to lead in developing innovative ways to address climate change”.

Tillsammans med konservative Art Laffer, som kallar sig klimatagnostiker, driver de på för att fler konservativa skall inse att skatteväxling är en bra sak och att klimatfrågorna kräver partipolitisk överbryggning. Med direkta uppmaningar till Blaine Luetkemeyer och kollegor.

Klimat är vetenskap. Du kan ha vilken ideologi, religion eller åsikt som helst. Klimat är helt ortogonalt. Det skär igenom och påverkar allt, men är helt transparent för åsikter.

Men det går inte att undvika taken på att USA:s nya president, i linje med sina övriga påståenden, drivkrafter och idéer faktiskt medverkar till att lagförslag H.R.673 – ”No Tax Dollars for the United Nations’ Climate Agenda Act” faktiskt klarar sig igenom alla passager (ni ser dem under ”Tracker” på omslagsbilden).

Jag tror att såväl IPCC som UNFCC kommer att klara det, men det är en förfärlig utveckling där inte bara ignorans utan direkta lögner ännu lättare kommer att få fäste. Det i en tid då mänskligeheten behöver precis det motsatta, fakta, förtroende och framtidshopp.

/Martin

Trump, alternativa fakta, Arnulf och Tegnér

När verkligheten tränger sig på så är det lätta att falla i förnekelse. Och vad kan väl då vara bättre än att lyssna till en stark ledare som berättar saker som man vill höra, och låter bli att säga saker som man inte vill höra?

Det tillsammans med grupptillhörighet, en stor flock som rör sig i samma riktning och skapar Vi-känsla, är väldigt gångbart i det mänskliga sinnet.

Man ser det lite varstans, men allra tydligast är det hos USA:s nytillträdde president, Donald Trump. Hans uttalanden och utspel är så absurda att man slutar förvånas. Systemet är mättat, han har för länge sedan passerat alla anständighetsgränser, men bara det faktum att han gått vidare, tagit sig igenom demokratins nålsöga och blivit president, gör att en del kanske tänker att: ”Jomen det skall nog vara så här”, eller ”Det är mest munväder, riktigt så tokiga beslut kommer han inte att fatta.”.

Men se det visar sig nu, knappt en vecka in i presidentandet, att han fattar de mest konstiga beslut och agerar på de mest absurda sätt som någon modern tung beslutsfattare har gjort.

Det är svårt att lista vad som varit tokigast, men jag känner att införandet av ”Alternativa fakta” (alternative facts) tar priset. Trump har ju själv stått för det under en lång tid, men att hans rådgivare Kellyanne Conway uttryckligen definierar begreppet som ett argument i relation till de frågor som journalister och allmänhet ser och upplever… Det är smaklöst, patetiskt och mycket skrämmande. Och inte nog med det, de försvarar dessutom begreppet och retoriken efteråt.

Jag illustrerar detta med ett videoklipp från filmen ”Eric the Viking” där Terry Jones spelar King Arnulf och staten Hy-Brazil sjunker i havet. Med gott mod en en stor dos förnekelse följer folket med i djupet. En variant på den klassiska sagan Kejsarens nya kläder. Alternativa Fakta.

”Everyone stay calm. This is not happening.”

På goda grunder kan man hävda att ovanstående klipp kanske snarare återspeglar klimatförnekare är Trumps ledarskap. Och jag håller med, King Arnulf må vara blind för sanningen, men han följer själv med ner i djupet. Trump har så många fler osympatiska drag att Arnulf kommer till korta i jämförelsen. Men/och det gör det hela ännu mer skrämmande.

Så jag toppar med att citera några strofer i Esaias Tegnér dikt ”Det eviga”:

”Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd,

och örnarne fällas i flykten.

…”

”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd

lugn står hon med strålande pannan.

Hon leder igenom den nattliga värld

och pekar alltjämt till en annan.

…”

Nu skall man kanske inte dra för stora växlar (eller så skall man det) på vad en nationalskald inspirerad av krig och konflikter i dåtidens Europa för drygt 200 år sedan (Napoleon, finsk-ryska kriget mm) funderade kring.

Tegnér visste i alla fall inte något om vad som skulle ske idag, så vi kanske kan ta oss friheten att skriva och tolka om dikten i perspektiv av vad som sker just nu (inte så mycket som en prognos eller som en guidance av att Tegnérs omdöme räcker för att fatta kloka beslut idag). Vi utelämna vissa saker och lägger andra.

Om jag i det perspektivet läser raderna ovanför så känns det lite tryggare. Dravlet som Trump står för är sorgligt, patetiskt, farligt och skadligt. Men det kommer inte att vara för evigt.

Människan kommer att ställa sig upp igen, människor står redan, och tillsammans kan vi röra oss i en riktning som är sansad och i samklang med de värderingar som våra föräldrar och generationerna innan dem kämpat för.

Det sker redan, men/och vi kommer att ha en turbulent politisk och geopolitisk tid framför oss, oavsett vilket av alla tänkbara (och otänkbara) scenarier som inträffar.

Trump personligen utkämpar många strider och han har själv valt dem genom att förakta medmänniskor, yrkeskårer, etniska och religiösa grupper. Han slåss mot sin egen underrättelsetjänst, journalister, forskare, grannländer, andra länder, NATO-medlemmar, de som inte betraktar sig som vita kristna amerikaner, samt de flesta av de som betraktar sig som vita kristna amerikaner och sist men inte minst: Verkligheten. Han har ju en rätt så tung position att slåss från, han är ju ändå USA:s president. Men vi får se hur länge det håller och hur resan utvecklar sig.

Det brukar vanligtvis gå många år innan man kan skämta om stora katastrofer. Men när det gäller Trump så går det fort. Inte bara USA:s alla komiker och talkshows har gyllene tider (de måste upplevt Obama som overkligt svår att skämta och göra narr av), även alla kreativa människor som inte har en TV-kanal som plattform kan med dagens sociala media nagelfara, belysa absurditeteter och sprida information om honom.

Men det är sorgligt och skrämmande att det är verkligheten och inte en uppdiktad fars.

/Martin

Al Gore öppnar för Clinton att tala klimat

Igår publicerade jag ett inlägg och beklagade mig över att klimatfrågan föreföll vara frånvarande i presidentvalskampanjen. Men ungefär samtidigt, i tisdags amerikans tid, så gjorde Hillary i Miami ett helt framträdande tillägnat klimatet.

Hon gjorde det i samarbete med Al Gore. Förutom att han har en hel del kunskap om såväl klimat som hur det är att kandidera till president så räknar förmodligen Clintonadministrationen med att hans närvaro skall stärka deras mandat i den yngre generationen.

Men Al Gore har också varit tydlig med att det inte räcker med hans närvaro, Hillary måste själv ha ett starkt budskap och, förhoppningsvis, lika starkt engagemang.

Utöver det så har Al Gore historiska skäl att vara trovärdig i sitt budskap när han uppmanar folk i just Florida att gå och rösta. Det var här han förlorade presidentvalet 2000 mot Bush. Han kommenterade det med: ”Your vote, really, really, really counts. You can consider me as an exhibit A of that.”.

Ett intressant sidospår är att Al Gore tidigare har tagit avstånd från familjen Clinton dels efter Lewinskyaffären, dels efter att Bill Clinton gav Hillary en framträdande roll, möjligen på bekostnad av Al Gore. Al Gore var också relativt sen med att stödja Hillarys nuvarande kampanj. Men nu är han uppe på spåret med henne. Eller hon med honom.

Clintons tal var innehållsrikt både när det gäller konsekvenserna av klimatförändringarna och hennes vision för hur USA kan anpassa sig till olika utmaningar man står inför. Hon förnekade inte de risker man står inför, tex att en av åtta fastigheter riskera att stå under vatten i Florida innan seklet är slut eller att militären identifierar klimatförändringar som ett säkerhetspolitiskt hot.

Hon upprepade också Trump som förnekare och att han hävdar att klimatförändringar är något som Kina har hittat på för att försämra USA:s affärer. (Trump är så ofattbart korkad, ignorant alternativt elak att det är svårt att ta in).

Clinton talade om förnybar energi och planer på att installera 500 miljoner solpaneler över hela USA. Men också att USA måste anpassa sig till de klimatförändringar som är oundvikliga samt att klimatförändringar ofta slår orättvist mycket (minst sagt) mot redan utsatta grupper som låginkomsttagare. Hon prisade Parisavtalet som ”vår sista, bästa chansen att lösa klimatkrisen”. Hillary var engagerad, medan Al Gore mer faktabaserad.

Det är intressant, och förmodligen helt rätt ur flera skäl, att Hillary gör denna satsning just i Florida. Florida och i synnerhet Miami står inför stora risker. Det gäller såväl havsnivåhöjning som tropiska cykloner och vektorburna sjukdomar.

I slutändan kommer man inte att kunna vinna mot dessa hot. Man kan i och för sig har fortsatt tur när det gäller tropiska cykloner, att de inte drar rätt över staden. Men havsnivån kommer man inte att komma undan. Havsnivån kommer att stiga, för närvarande med bara några mm/år men senare med större steg, i ytterligare hundratals år.

Jag kan inte säga exakt när, men inom 1-200 års tid kommer havsnivån att ha stigit med storleksordningen meter och man kommer med stor sannolikhet väsentligen att ha övergivit staden. Det går inte att bygga vallar mot havet eftersom berggrunden består av sandsten, dvs vattnet tränger upp mer eller mindre obehindrat underifrån. Och någon gång, förmodligen innan infrastrukturen slutat fungera, så kommer poletten att ha trillat ner om vartåt det barkar. Då börjar folk flytta därifrån. Och under hotet av kraftiga cykloner (som blir värre i framtiden både av högre havsnivå och varmare vatten) så måste man ha bra skäl att stanna kvar. Frågan är vilka skäl det skulle kunna vara.

Befolkningen i Florida tycker också att klimatfrågorna är viktiga, även om vissa myndigheter och företag har betett sig minst sagt kontraproduktivt i dessa sammanhang, bland annat genom att Floridas guvernör förbjudit begrepp som ”klimatförändringar” och ”antropogen påverkan”.

Hillary var övertygande i sin retorik över hur ignorant Donald Trump är i frågan och därmed även mot alla medborgare som kommer att drabbas. Hon går också loss på andra politiker och förnekare. Hon svarade med att det därför är extra viktigt att amerikanska medborgare bryr sig.

Jag tycker att hon låter riktigt engagerad och det är trevligt att höra vettig retorik om något som är betydelsefullt. Hur som helst har klimatfrågorna kommit in i debatten, i alla fall från demokraternas håll. Det skall bli intressant (eller kanske inte) att höra om, och i så fall hur, Republikanerna svarar på detta.

Hur som helst, Hillary lovade att göra klimatfrågan till en prioriterad fråga om hon blir president. ”It is our last best chance to solve our global climate crisis”.

/Martin

Hur går det i Paris?

Nu är vi snart halvvägs inne i andra veckan av klimatförhandlingarna i Paris. Det börjar med andra ord närma sig upploppet och världen väntar med spänning på resultatet. Flip eller flop?

Jo det kommer att bli ett avtal, frågan är hur kraftfullt det kommer att vara. Och frågan är hur stor del av världen som verkligen frågar sig hur det går med förhandlingarna. Hur många bryr sig?

Jo, jag är allvarlig. Det är en av vår tids stora frågor och man har samlat enorma resurser, men det mesta ute i samhället förefaller rulla på som vanligt. Utövarna, dvs förhandlare, tjänstemän, NGO’s, näringsliv, forskare, administratörer och alla kring förhandlingarna de är totalt koncentrerade och fokuserade på uppgiften.

Det påminner lite om konståkning. Eller bandy, segling, schack, golf, ridning mm. De som är insatta är superintresserade. Andra vet knappt om att det händer. Men okay, media bevakar Paris rätt så intensivt. Det går inte att slå upp en tidning, se eller lyssna på några nyheter utan att i alla fall någon gån få reda på att ”förhandlingarna går trögt”, ”…in i slutfasen” eller liknande.

Hade det varit ett OS så hade man blivit idiotförklarad om man inte följde med i åtminstone ett par grenar som man kunde småsnacka kring vid kaffemaskinen på jobbet.

Det är bara det att det här är en så vansinnigt mycket viktigare fråga än att utse årets bäste löpare, rugbylag eller liknande.

”Det handlar om planetens framtid”. Nix, ”planeten” klarar sig fint, med eller utan oss. Även liv på jorden klarar sig bra. Många växt- och djurarter decimeras och utrotas just nu, men ge det ett par miljoner år till så återkommer liv och mångfald. Inte på samma sätt som idag, men det blir liv.

Det handlar om hur vi människor väljer att se oss själva. Vi är helt klart en mycket säregen djurart med unika förmågor. Dels rent tekniskt, dels filosofiskt. Vi kan resonera om dåtid, nutid och framtid. Vi kan sätta upp scenarier och göra konsekvensanalyser och sannolikhetsberäkningar.

Men vi klarar inte av att undvika stora faror som tex klimatförändringar innebär. Människor dör redan idag till följd av att vi har rubbat strålningsbalansen till/från planeten. Värmeböljor har redan blivit hundra gånger vanligare än de var för femtio år sedan. Glaciärer smälter, sötvattenresurser sinar, haven försuras, stormar blir kraftigare.

Vi förstår varför och vi vet hur vi kan förhindra det. Men vi har ingen känsla för var felet ligger. Det som skapar problemen har ingen upprinnelse i något som vi upplever som moraliskt fel. Vi gör goda saker, typ värmer hus, odlar och lagar mat, hälsar på vänner, konsumerar kultur osv. Och så blir det ändå fel i långa loppet.

Fakta på bordet räcker inte. Det är varken nödvändigt eller tillräckligt för att få oss att sluta skada vår egen nutid och framtid. Men det finns andra vägar:

  1. Moral. Att vi upplever det som moralsikt förkastligt att tex gräva upp och förbränna fossilt kol.
  2. Ekonomi. Att de dåliga alternativen är så pass dyra i relation till hållbara och rena lösningar att vi låter bli fossila energikällor.
  3. Resursbrist. Att det fossila kolet sinar.
  4. Förbud. Att det blir förbjudet att bryta och bränna fossilt kol.
  5. Vädjanden. ”Alla måste dra sitt strå till stacken”
  6. ?

Om någon har några fler alternativ så lyssnar jag gärna. För dessa verkar inte så framgångsrika. Det kan kan hoppas mest på är nog trots allt nummer 2, ekonomiska argument. Men det är svårt eftersom det skulle krävas något överstatligt organ som kunde övervaka vad nationer gör och som kunde döma ut och verkställa straff till de som inte följde avtal. Vem skall göra detta? FN?

Nåväl. Jag är säker på att vi kommer att få ett avtal från Paris på fredag eller senast på söndag. Jag är också säker på att det kommer att vara för urvattnat för att verkligen göra nytta.

Men hellre ett litet steg i rätt riktning än att fortsätta i fel riktning.

/Martin

SVT Forum sändning om EU och klimat

I fredags den 9 oktober modererade jag ett samtal mellan miljöministern, EU-parlamentariker, näringslivsrepresentanter och NGO’er. Nedan finner ni en länk till SVT Forum som spelade in seminariet, samt hålltider för de olika delarna.

SVT Forum: ”Inför klimattoppmötet i Paris – vad vill EU?
Vad Sverige och EU kan bidra med i förhandlingarna? Med bl.a. klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP), EU-parlamentarikerna Linnéa Engström (MP), Fredrick Federley (C) och Christofer Fjellner (M), m fl. Från 9/10.”

Först får vi ett välkomnande av Klas Jansson från arrangerande Europaparlamentets Informationskontor. Länk till deras egen bevakning av seminariet ”Sverige, ett förebildsland inför klimattoppmötet i Paris?”.

00:01-00:11 håller jag (Martin Hedberg) en tio minuters introduktion till klimatfrågorna.

00:11-00:25 berättar Katarina Areskoug Mascarenhas, chef för EU-kommissionens representation i Sverige, presenterar EU-kommissionen ståndpunkter inför Parisförhandlingarna. Länk till texten ”Europaparlamentets resolution av den 14 oktober 2015 om ”Mot en ny internationell klimatöverenskommelse i Paris””.

00:25-01:01 följer en paneldebatt med rubriken ”Vad behöver hända i Paris?” I den deltar Svante Axelsson (Generalsekreterare Naturskyddsföreningen), Ann-Christin L Frickner (gruppledare i Centern i Upplands-Väsby samt styrelseledamot i Klimatkommunerna), Mattias Goldmann (VD tankesmedjan Fores) samt Maria Sunér Fleming (ansvarig Energi och Klimat vid Svenskt Näringsliv).

01:01-01:39 tar EU-parlamentarikerna Linnéa Engström (MP), Fredrick Federley (C) och Christofer Fjellner (M) upp en ny paneldebatt med titeln: ”Vad kan Sverige och EU göra under och efter Parismötet?”.

01:39-01:58 frågar och resonerar jag med klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) kring Parismötet, hur de har arbetat inför det, samarbeten, problem, möjligheter, vad vi kan förvänta oss för resultat mm.

SVT Forum bandade seminariet. Tidigare hade vi en länk som bara fungerade första dagen de sände programmet. Men länken ovan är uppdaterad och leder till det bandade inslaget på SVT Forum.

Mycket nöje.
/Martin