Utsläppen av koldioxid är ett stort problem. Men/och de fullständigt oöverkomliga problemen kommer när/om vi ökar halten koldioxid så mycket så att naturen själv börjar släppa ut de stora lager av metan som ligger lagrade i tundra och på havsbottnar. Det handlar om metanhydrater som just nu, ännu så länge, ligger stabilt i frusen form.
Till vänster: Meteorit. Skala kilometer. Källa: yttre rymden. Tidpunkt: 65 miljoner år sedan.
Till höger: Metan. Skala picometer (10^-12). Källa: havsbotten och tundra. 250 miljoner år sedan, möjligen högaktuell igen.
Men om uppvärmningen av planeten, tex till följd av vad vi håller på med just nu, blir två-tre grader så kan vi stå på randen till ostoppbara återkopplingar som till slut leder till utrotning av merparten av livet på planeten.
“Last hours” har gjort en snygg animering och film om det:
Låter det osannolikt? Det kanske det gör initialt, men det har hänt förr, så om inte annat för av den anledningen så kan man ta sig en funderare på vad det var som skedde då. Nej, det var inte den stora meteoriten som slog ner och utrotade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Det var utsläpp av koldioxid och metangas för 250 miljoner år sedan som medförde en så snabb uppvärmning, att omkring 70% av alla djurarter på land och 95% av alla arter i haven dog ut.
Jovisst återhämtade sig livet på planeten. Men det tog ungefär 150 miljoner år.
“Business As Usual”, det vi håller på med just nu, är en beskrivning för att om ett par decennier hamna på en väg som leder till en liknande situation. Det är ett sluttande plan, när det väl har börjat halka utför blir det brantare och brantare, det krävs mer och mer för att bromsa resan. Till slut är det inte längre möjligt.
Metanhydrater, dvs metan infrusen i vatten. Från World Ocean Review.
“Men så illa kan det väl ändå inte vara att man måste jämföra det med massutrotning av liv?”. Jo, saken är den att vi i vår enfald och hybris tror att vi kontrollerar våra utsläpp och påverkan på klimat och miljö och därmed kan bromsa eller begränsa en obekväm utveckling av klimatet. Men det är en lång bromssträcka och naturen har återkopplingar som vi varken kan, eller kommer att, kunna styra.
Vi har redan påbörjat den sjätte stora utrotningen, “sixth mass extinction”. Läs tex artikel i The Guardian. Hur långt skall vi låta det gå?
Det enda sättet att ta reda på exakt var “point of no return” ligger är att passera den. Men det vore väl rätt dumt?
/Martin