Samtal med professor Bengt Gustafsson om metaforer

Den 1 september besökte jag Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet för ett samtal med Bengt Gustafsson, pensionerad professor i teoretisk astrofysik. Eller egentligen två samtal. Det första handlade om introduktionsföreläsningen av klimatforskaren Kevin Anderson som vi bägge hade bevittnat dagen innan. Den kommer jag att skriva om detta i en senare artikel.

Det andra samtalet, som presenteras här, handlar om metaforer, något som fascinerar mig, och tydligen även Bengt, mycket. Rätt använda så hjälper de oss att förstå vår omvärld. Men ibland tar metaforerna över så att vi inte ser verkligheten för de metaforer vi använder. Eftersom de är effektiva metoder att skapa bilder av världen så kan också missbrukas.

Vi använder dem dagligen, ofta utan att reflektera över det. Det kan tex vara för att länka samman (metafor!) företeelser, beskriva hur vi mår (Hon sken som en sol, Jag är hungrig som en varg eller En fruktsam idé).

De används ofta i politiska och ekonomiska sammanhang för att beskriva såväl opponenter som tänkbara, hotfulla eller önskvärda framtider. (Han attackerade mina argument, Jag svalde inte betet eller En bra grogrund för affärer). Man kan driva metaforen för långt och ändå övertyga sin publik. Det används ofta inom propaganda. Men måttfullt nyttjade till vardags är de värdefulla verktyg för att beskriva och förstå vår samtid och omgivning.

Metaforerna används också inom vetenskapen. Dels för att förklara den, tex för studenter och media, dels faktiskt för att förstå olika fenomen som observeras. Vad vore väl kvantfysik och strängteori utan metaforer? Vi tar då högst alldagliga objekt och företeelser och förklarar hysteriskt svårfångade saker. Ljus kan uppträda både som vågrörelse och partikel. Elektronskal. Stjärnor som kollapsar. Svarta hål.

Metaforerna blir som byggstenar, trappor och kitt som gör att vi kan ta till oss ny kunskap och foga den samman med annan kunskap.

Bengt Gustafsson resonerar kring metaforernas giltighet om olika synsätt som forskare har på metaforerna och vad man kan/bör använda dem till. Han resonerar kring matematik som metafor för verkligheten och om man i vissa sammanhang till och med kan se matematiken som sanningen, inte bara en metafor.

Vi kommer inte att kunna beskriva hela verkligheten och vissa saker kanske man gör bäst i allt låta bli att försöka analysera för hårt. Tex upplevelser av musik (och kärlek, min anm). Trots att vi alla troligen har rätt mycket erfarenheter av musik så är det svårt att vetenskapligt reproducera upplevelsen av den.

Han påvisar också hur vissa ”självklara” metaforer kan betyda något helt annorlunda beroende på vem man är: I en fråga jag ställer talar jag om ljus och mörk framtid med innebörden att den ljusa är önskvärd och den mörka något man inte vill skall inträffa. Bengt påpekar att han som astronom anser att det finns mycket positivt att säga om mörkret… 🙂

Vi avslutar med att resonera kring klimatförändringar och hur vetenskapen kan/bör beskriva den i många sammanhang obekanta framtid vi står inför. Bengt är eftertänksam när han beskriver hur intresset för klimat- och miljöfrågorna gått upp och ner sedan 70-talet.

Han avslutar med att konstatera att ”… de här frågorna kommer vi inte att växa ifrån, de kommer tillbaka. Men det är så dags att säga det när läget är akut.

/Martin

Related posts

Kommentera