Nu börjar FN:s årliga globala klimatkonferens, Conference of the Parties. Den hålls i år i Glasgow och går under namnet COP26. Det har varit ett par förhandlingar tidigare (25 stycken uppenbarligen) och man frågar sig hur tonläge och taktik har förändrats genom åren.

Den mest kända av dessa konferenser var COP21 som hölls i Paris år 2015. Det var den som, till slut, mynnade ut i Parisavtalet. I det beslutades att alla nationer, genom frivilliga åtaganden, ska verka för att begränsa den globala uppvärmningen till 2°C med sikte på 1,5°. Det var stort och klimatvärlden bubblade av lycka. Äntligen!

Men världen varken lättade på gasen eller vred på ratten i den riktningen. Nix, vi fortsatte längs med vanans väg och utsläppen ökade. Jovisst, pandemin skapade ett litet gupp på vägen, men vi accelererar nu i vanlig ordning och har inte tappat så mycket mer än kanske ett år i utsläpp.

I år är det folkliga engagemanget större än någonsin, men förhoppningarna om att COP26 ska resultera i något som matchar de problem mänskligheten står inför är små. Utsläppsminskningarna bygger på frivilliga, inte bindande, åtaganden. Och inte ens då kommer vi i närheten av vad vi behöver göra för att klara Parisavtalet.

Hur kom vi då fram till att förhandlingarna skulle gå till så här?

IPCC:s första klimatrapport kom 1990. De internationella förhandlingarna om att begränsa klimatförändringarna började 1992. Det så kallade Kyotoprotokollet trädde i kraft 2005. Det var ur ett internationellt perspektiv både detaljerat och lite märklig överenskommelse eftersom det var bindande och innehöll detaljer om påföljder för de nationer som inte följde avtalet. Det var ett dokument i tidsandan som följde åren efter att Berlinmuren föll, Sovjet kollapsade och kalla kriget var över. Man hade inställningen att mänskligheten kunde enas kring globala frågor.

Kyotoprotokollet löpte ut och skulle ersättas, men tiderna var förändrade och på COP15 i Köpenhamn 2009 fick vi i stället Köpenhamnsackordet. Det var mindre bindande och baserade sig i stället på ett ”bottom-up” perspektiv: Länderna skulle var och en på frivillig basis anstränga sig för att uppfylla de övergripande målen om att minska utsläpp, stoppa avskogning, hjälpa fattiga och drabbade mm. Frivilliga bidrag i stället för bindande åtaganden.

Processen som startade i Köpenhamn fullbordades i Paris. Parisavtalet bygger på ”pledge and review”. Det innebär att nationerna erbjuder sig att göra icke bindande åtaganden, Nationally Determined Contributions (NDC), för att uppnå de övergripande målen. Därefter sitter man ner och granskar hur långt man kommer med detta. Man har också byggt in en process om att gradvis höja ambitionerna. I cykler om fem år publiceras vetenskapliga sammanställningar och man följer upp och skärper gemensamma mål och enskilda åtaganden.

Vart är vi då på väg? I mitten av oktober så presenterade Stockholm Environment Institute, SEI, rapporten ”The 2021 Production Gap Report”. Den visar att fossilproducerande länder och bolag planerar att utvinna betydligt mer olja, kol och naturgas än vad som är förenligt med såväl Parisavtalet som de NDC’er som länderna lovat FN-processen.

Här har vi lite av pudelns kärna: Ingen välinformerad vill ha global uppvärmning och klimatförändringar. Men det finns enorma särintressen som såväl nationer som bolag och individer värnar. Risken för att förlora tillgångar och investeringar, ”stranded assets”, är uppenbar. Det är många som sitter med Svarte Petter. 

Men även på användarsidan sitter vi i klistret. Finns det fortfarande en väg ut ur beroendet av fossilt kol när vi ska vidmakthålla välfärd, livsmedelsproduktion, samhällsfunktioner och geopolitisk stabilitet? Upplevelsen av att man tvingas offra tillgångar och positioner här och i nuet för att minska framtida problem för andra någon annanstans är uppenbar. Med tanke på att utsläppen inte minskar utan ökar och dessutom accelererande så måste man konstatera att det pratas mycket, men de flesta tunga spelare sitter väldigt still i båten eller ror i fel riktning.

Vad kommer att hända? Framtiden inte är huggen i sten. Många försöker sig på att göra profetior om såväl klimat som mänskliga förhandlingar och beslut. Kommande två veckor ligger fokus på mänskliga aktiviteter i form av de senare två. Jag ser med intresse och nyfikenhet fram emot det.

/Martin

1 Comment

  • Har inte nåt större hopp om mänskligheten. Exempelvis så är ju de löften USA avger nu inte värt ett dugg om Trump blir president igen. Eller vilken republikan som helst för den delen. Det partiet verkar mer och mer bestå av Qanon-fanatiker som verkar tävla om vem som kan komma på den mest bisarra konspirationsteorin. USA är ett land i fritt fall känns det som. Och diktaturer som Kina och Ryssland lär väl fortsätta göra lite som de vill.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: