Tag - COP26

Milstolpar under vatten

Hur går det med klimatförhandlingarna i Glasgow?

Det finns många metaforer att välja bland, en variant skulle vara ett steg fram och två tillbaka. En annan om milstolpar som trots löften kommer att bli översvämmade när havet stiger.

En mängd tunga politiker var på plats och inledningstalade väldigt engagerat, men forskare var tveksamma till hur långt löftena skulle hålla och FridaysForFuture analyserade det som ännu ett ”bla-bla-bla”.

Indien lovade att ha ”net zero” utsläpp år 2070, vilket är för lite och för sent. Och dessutom oklart hur och var alla länder ska kompensera sina utsläpp utan att det blir dubbel eller trippel bokföring (naturen binder en hel del koldioxid helt på egen hand, det finns en uppenbar risk i att vi människor tillgodoräknas oss detta som vår förtjänst). Men ändå ett stort steg att Indien kommer med något löfte alls.

Många länder enades om att minska avskogning och börja återplantera skogar. I alla fall från och med 2030.

Förhandlarna är mer eller mindre överens om att anstränga sig (Kina är inte riktigt med i den här båten) för att minska utsläppen an metan, de växthusgasutsläpp som har näst störst klimatpåverkan efter våra utsläpp av koldioxid.

Kina och USA, som tillsammans står för ca 40% av utsläppen av växthusgaser, presenterade ett samarbete om att minska klimatpåverkan.

Men störst av allt var att man lyckades tända en liten lampa ovanför elefanten i rummet, utvinningen av fossilt kol. Att orden ”fossilt kol” överhuvudtaget fanns med i ett utkast till avtal är en världsnyhet!

Samtidigt som det givetvis är en självklarhet. Det går inte att minska utsläppen av fossilt koldioxid med mindre än att utvinningen av fossilt kol minskar. De står i 1:1 relation till varandra.

Men hittills, sedan förhandlingarna startade 1992, så har lobbyister och nationer vars ekonomi är beroende av fossilt kol, lyckats förhandla bort denna uppenbara insikt.

Och så länge som diskursen handlar om utsläpp, gärna om att skuldbelägga dem ner på individnivå, så kan kan utvinningen av fossilt kol fortsätta. ”Vi gör inget fel, det är ju ni som eldar upp oljan som står för utsläppen” som Norges fd statsminister Erna Solberg sa i P1 lördagsintervju 2 nov. Och BP var tidigt ute med att lansera begrepp som ”carbon footprint”.

Nå, COP26 går in på slutvarvet. Återstår att se om/när milstolparna översvämmas. Och om det beror på att man fattar beslut som gör att isarna inte smälter, om målen görs mobila eller om man helt enkelt placerar dem högt upp på berget.

/Martin

Klimatförhandlingar och COP26

Nu börjar FN:s årliga globala klimatkonferens, Conference of the Parties. Den hålls i år i Glasgow och går under namnet COP26. Det har varit ett par förhandlingar tidigare (25 stycken uppenbarligen) och man frågar sig hur tonläge och taktik har förändrats genom åren.

Den mest kända av dessa konferenser var COP21 som hölls i Paris år 2015. Det var den som, till slut, mynnade ut i Parisavtalet. I det beslutades att alla nationer, genom frivilliga åtaganden, ska verka för att begränsa den globala uppvärmningen till 2°C med sikte på 1,5°. Det var stort och klimatvärlden bubblade av lycka. Äntligen!

Men världen varken lättade på gasen eller vred på ratten i den riktningen. Nix, vi fortsatte längs med vanans väg och utsläppen ökade. Jovisst, pandemin skapade ett litet gupp på vägen, men vi accelererar nu i vanlig ordning och har inte tappat så mycket mer än kanske ett år i utsläpp.

I år är det folkliga engagemanget större än någonsin, men förhoppningarna om att COP26 ska resultera i något som matchar de problem mänskligheten står inför är små. Utsläppsminskningarna bygger på frivilliga, inte bindande, åtaganden. Och inte ens då kommer vi i närheten av vad vi behöver göra för att klara Parisavtalet.

Hur kom vi då fram till att förhandlingarna skulle gå till så här?

IPCC:s första klimatrapport kom 1990. De internationella förhandlingarna om att begränsa klimatförändringarna började 1992. Det så kallade Kyotoprotokollet trädde i kraft 2005. Det var ur ett internationellt perspektiv både detaljerat och lite märklig överenskommelse eftersom det var bindande och innehöll detaljer om påföljder för de nationer som inte följde avtalet. Det var ett dokument i tidsandan som följde åren efter att Berlinmuren föll, Sovjet kollapsade och kalla kriget var över. Man hade inställningen att mänskligheten kunde enas kring globala frågor.

Kyotoprotokollet löpte ut och skulle ersättas, men tiderna var förändrade och på COP15 i Köpenhamn 2009 fick vi i stället Köpenhamnsackordet. Det var mindre bindande och baserade sig i stället på ett ”bottom-up” perspektiv: Länderna skulle var och en på frivillig basis anstränga sig för att uppfylla de övergripande målen om att minska utsläpp, stoppa avskogning, hjälpa fattiga och drabbade mm. Frivilliga bidrag i stället för bindande åtaganden.

Processen som startade i Köpenhamn fullbordades i Paris. Parisavtalet bygger på ”pledge and review”. Det innebär att nationerna erbjuder sig att göra icke bindande åtaganden, Nationally Determined Contributions (NDC), för att uppnå de övergripande målen. Därefter sitter man ner och granskar hur långt man kommer med detta. Man har också byggt in en process om att gradvis höja ambitionerna. I cykler om fem år publiceras vetenskapliga sammanställningar och man följer upp och skärper gemensamma mål och enskilda åtaganden.

Vart är vi då på väg? I mitten av oktober så presenterade Stockholm Environment Institute, SEI, rapporten ”The 2021 Production Gap Report”. Den visar att fossilproducerande länder och bolag planerar att utvinna betydligt mer olja, kol och naturgas än vad som är förenligt med såväl Parisavtalet som de NDC’er som länderna lovat FN-processen.

Här har vi lite av pudelns kärna: Ingen välinformerad vill ha global uppvärmning och klimatförändringar. Men det finns enorma särintressen som såväl nationer som bolag och individer värnar. Risken för att förlora tillgångar och investeringar, ”stranded assets”, är uppenbar. Det är många som sitter med Svarte Petter. 

Men även på användarsidan sitter vi i klistret. Finns det fortfarande en väg ut ur beroendet av fossilt kol när vi ska vidmakthålla välfärd, livsmedelsproduktion, samhällsfunktioner och geopolitisk stabilitet? Upplevelsen av att man tvingas offra tillgångar och positioner här och i nuet för att minska framtida problem för andra någon annanstans är uppenbar. Med tanke på att utsläppen inte minskar utan ökar och dessutom accelererande så måste man konstatera att det pratas mycket, men de flesta tunga spelare sitter väldigt still i båten eller ror i fel riktning.

Vad kommer att hända? Framtiden inte är huggen i sten. Många försöker sig på att göra profetior om såväl klimat som mänskliga förhandlingar och beslut. Kommande två veckor ligger fokus på mänskliga aktiviteter i form av de senare två. Jag ser med intresse och nyfikenhet fram emot det.

/Martin