Kan mina tankar påverka VM i fotboll?

Kan mina tankar påverka VM i fotboll?

Jag har just sett matchen mellan Kroatien och England. Den slutade som bekant 2-1 till Kroatien. Matchen blev betydligt mer spännande än vad som föreföll sannolikt efter att England tagit ledningen efter bara fem minuter.

Att England fick ett inledande mål så tidigt gjorde att jag höll på Kroatien. De är ju också en underdog som fotbollsnation. Jag känd medgång när de svartklädda spelarna vann boll, och motgång när vita tröjor fick bollen och dirigerade spelet.

Men varför?

När Kroatien kvitterade i andra halvlek så bestämde jag mig för att jag istället ville att England skulle vinna. De förtjänade det efter många år som stor fotbollsnation utan medaljer i VM och det skulle dessutom bli en rafflande och förmodligen klassisk finalmatch mot Frankrike.

Jag hoppades på oavgjort genom ordinarie speltid och förlängning. Jag ville att England skulle vinna över Kroatien genom straffläggning. Så under förlängningen satt jag och hoppades på att ingen skulle göra mål. Och när Kroatien satte 2-1 kände jag mer och mer tvivel allteftersom vi närmade oss den 120:e spelminuten. Men inte ens en väl tilltagen extra speltid kunde hjälpa mig hjälpa England kvittera.

För det är så det känns. Att jag med mina varma och hoppfulla tankar skall hjälpa mitt favoritlag att få bollen att studsa och skruvas rätt väg. Jag tror inte jag är ensam. Jag befinner mig nog någonstans i mitten, eller möjligen med en ordentlig dragning åt det rationella hållet, i normalfördelningen över hur människor tror att deras tankar skall kunna hjälpa andra till framgång.

Det är ju en sak att påverka spelet när man själv är på planen. Att då känna hopp eller förtvivlan hör ihop med strid och fruktan som gör att vi läser av händelser, mobiliserar, koordinerar oss med stammedlemmar och försöker överlista våra fiender. Ja till och med när man är på läktaren så kan ju våra primitiva ljudliga läten stötta eller störa vänner och motståndare på planen.

Men när man sitter hemma stugan och glor på tv?

Jovisst är det ett arv från tider när vi endast var spelare IRL (In Real Life, dvs verkligheten (för min mamma och andra som inte hänger med i jargongen)), men känslan finns fortfarande där, väldigt närvarande. Förvånande närvarande.

Visst skall man bli glad/ledsen när ”sitt” lag vinner /förlorar. Men att ha känslor som gör att förnuftet helt åsidosätts och att faktiskt tro att vad jag tänker och känner kommer att påverka spelarna på planen i Moskva?

Det är ju till att råga på allt en fördröjning på någon eller några sekunder i och med att tv-bilderna skall processas och skickas i diverse system innan de når fram till min soffa.

Vi hoppas så gärna, mycket, lätt och på lösa grunder att vi lurar oss att tro att sannolikheterna förändras till vår fördel om vi tror tillräckligt starkt.

Min förra artikel handlade om räddningen av ungdomarna som fastnat 4 kilometer in och 800 meter under markytan i vattenfyllda grottor i Thailand. De hoppades och höll ihop, trots att oddsen inte var på deras sida för att de skulle klara sig. Men det lyckades. DÄR var det relevant att hoppas och tro, även på det mindre sannolika, eftersom det påverkade deras egen hälsa, stresshormoner, förmåga att fatta rationella beslut osv. Det påverkade däremot inte dykarnas och räddningsteamets förmåga att hitta dem eller ta dem därifrån.

Och nu kommer kopplingen ni alla har väntat på, klimatet.

De flesta förstår vad vi borde ha gjort för länge sedan och att många möjligheter inte längre är möjliga att nå. Men vi hoppas att på någon form av mirakel, att det skall komma fram någon forskarrapport som säger att allt bara var en jobbig dröm, felmätningar eller något annat som jag ännu inte begriper mig på.

Men det är inte så. Det var inte mina tankar eller mitt stöd för Kroatien som gjorde att de kvitterade i 68:e minuten. Och hur mycket jag än önskade oavgjort vid full tid och förlängning så kunde varken jag eller någon annan än spelarna och de aktiva vid planen påverka det. Inga tankar i världen från min sida kunde hjälpa England göra mål.

När det gäller klimat och miljöfrågor så är vi drygt sju miljarder människor på planen/planeten. Vad vi gör, snarare än vad vi tror eller hoppas, spelar roll. Men vissa har betydligt mer inflytande än de flesta andra. Det är företagsledare, investerare, politiker och influensers. Lite kategoriskt kan man säga att ju mer pengar och högre position i samhället, desto mer inflytande och därmed ansvar.

Ansvar för vår gemensamma framtid. Spelreglerna finns i naturen och uttolkas av vetenskapen. Naturen dömer obönhörligt, inte alltid (kanske tom sällan) rättvist enligt vår mänskliga moral och etiska riktlinjer. Och det finns inge möjlighet att överklaga eller begära VAR (video assistant referee).

Matchen slutar inte heller. Enskilda spelare får vi alla lämna planen efterhand. Och spelplanen förändras dessutom snabbare än någon gång tidigare, undantaget efter kollision med riktigt stora meteoriter. Vi har skapat situationen. Antropocen pågår och vi åker med.

/Martin

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Tänkte något liknande häromdagen. När hundratals journalister live-sände från Thailand. Visst var det dramatiskt. Och skrämmande. Och och… Men vilken händelse skulle kunna utlösa samma massiva bevakning av klimatet?
    Skalan är fel. Klimatet blir inte vardagsdramatik så som 12 pojkar i en grotta blev. Eller? Översvämningarna i Japan, de är för storskaliga. Bränderna i Norrland är för många.
    Det är ngt fundamentalt fel på vårt sätt att tänka.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny
%d bloggare gillar detta: