Cirklar sluts med ruttplanering på Atlanten

De senaste tre veckorna har jag detaljstuderat vädret på Atlanten och försett Gurra Krantz och hans besättning på en Swan 66 med beslutsunderlag. Det handlar om säsong två av TV-serien ”Över Atlanten” där Gurra seglar med ett gäng kända och mer eller mindre seglingsvana profiler över Atlanten. (Bilden ovan är en prognosbild med olika ruttförslag från inledningen av seglatsen.)

Årets besättning består av programledaren Sofia Wistam, alpinskidåkaren Frida Hansdotter, kocken Tareq Taylor, tidigare fotbollsspelaren Henrik ”Henke” Larsson, artisten Tommy Nilsson och komikern Klas Eriksson.

Nu är det bara 350 nautiska mil kvar på den 2700 nautiska mil (5000 km) långa resan från Kanarieöarna till S:t Martin.

De har serverats stiltje och storm, sol och ösregn, grov sjö och spegelblankt hav. Besättningen har satts på prov och saker på båten har gått sönder.

Det är fascinerande att segla. Fantastiska naturupplevelser, personliga tankar, insikter och fina relationer med de man seglar med. Men folk kommer inte att må bra hela tiden, vare sig upplevelsemässigt eller fysisk. Sjösjuka får man räkna med, men långvarig innebär risker och det är ett absolut nej för situationer som skapar risker för personskador.

Gurra Krantz vid rodret. Bild från Mastiff och fjolårets säsong av Över Atlanten.

Min uppgift är att i samverkan med Gurra ta fram beslutsunderlag så att de kan planera seglingen såväl flera dygn som några timmar i förväg. Prio ett är säkerheten, att undvika situationer som kan skapa trauma eller fysisk skada. Helt riskfritt går inte, men man vill minimera riskerna och skapa förberedelse inför det som inte går att undvika, eller som man krasst tar, så att man kan rida ut dem på ett bra sätt.

Därefter är det en blandning mellan att skapa förutsättningar för variationer i seglingen, det ska inte vara monotont ombord och att de ska komma fram i tid, vare sig för tidigt eller för sent. Man behöver också planera och koordinera mycket. Stora manövrar som att gippa, slå eller reva segel gör man givetvis hellre i dagsljus än på natten. I synnerhet om det blåser upp, är grov sjö, kraftig vind, regn, kallt eller om folk är trötta eller på annat sätt utslagna.

Vädret till havs kan skifta väldigt mycket. Där de fick stiltje i ett tillfälligt högtryck var det kuling såväl två dygn tidigare som två dygn senare. Och vädret skiftar och rör sig snabbare än man kan segla. Det gäller att befinna sig på rätt plats när vädret utvecklas. (Det är extra tydligt när man av någon anledning vill ha högtryck och vindstilla).

Så själva ruttplaneringen går i mångt och mycket ut på att segla bra (snabbt, säkert… eller vad man har för prioriteringar) till en plats där man kan fortsätta segla bra. Det är genom vädret och hur det skiftar som man tar sig fram, och det är vädret som i stor utsträckning definierar om kriterierna för vad som är bra eller dåligt.

Och det finns inga tvärsäkra prognoser. Det handlar hela tiden om sannolikheter för olika scenarier.

Med VPP, velocity prediction program, eller Polardiagram, definieras hur snabbt en specifik båt seglas i olika väderförhållanden.

Och även om man gör beräkningar som involverar såväl vädrets skiftningar som båtens prestanda (VPP, velocity prediction program, eller ”polardiagram” som visar hur fort just denna båt kan segla med olika segeluppsättningar i olika vindhastigheter och -riktningar), så ligger man inte på maxprestanda hela tiden. Det är kontinuerliga justeringar av den planerade rutten.

De har fått sin beskärda del av olika sorters väder och det, i kombination med besättning och teknik, har påverkat såväl stora som små beslut ombord.

Inför seglingen hade vi också en rush med att ordna bättre förutsättningar för kommunikation till och från båten. Jag och kompisen Jesper ordnade och funktionstestade en satellitmottagare här hemma i Sverige bara dagarna innan de seglade iväg. Ett dygn senare tog en ur TVproduktionsteamet med sig prylarna ner till Kanarieöarna.

Förutom att det var roligt att kunna skaka fram en bra kommunikation på kort tid så hade jag en del speciella kopplingar till detta:

– Dels Greta Thunbergs första seglats, över till USA. Ett tag, innan hon och Svante hade bestämt sig för att segla med Boris Herrmann och Pierre Casiraghi på Team Malizia, så var det meningen att de skulle ha just den här satellitmottagaren på ett av de andra potentiella båtarna. I och med att jag redan hade rotat i frågan så kunde jag snabbt återta kontakterna med firman Network Innovation som hade utrustningen.

– Dels finns det en personlig anekdot mellan mig och Gurra som sträcker sig tillbaka till när jag var under mitt första utbildningsår till att bli meteorolog 1988-89. Jag gjorde praktik på Marinens Helikopterdivision på Berga. Förutom att göra prognoser så hängde jag med meteorologkollegan Lage Larsson och hjälpte till att utrusta den svenska Whitbreadbåten The Card med en satellitmottagare. Gurra Krantz var ombord och seglade även med den satellitmottagaren (Whitbread 89-90). 🙂

Och det var den veckan med Lage som sådde fröet som ledde fram till att jag 1997 gjorde routingen och seglade med på båten Nicorette när vi slog världsrekord över Atlanten.

Nåväl. Apropå att segla över Atlanten, jag var med på ett hörn även inför planeringen när Greta och Svante skulle segla tillbaka till Europa. Det var ingen enkel resa. De seglade med Riley Whitelum, Elayna Carausu och Nikki Henderson på katamaranen La Vagabonde.

Riley och Elayna har i dagarna publicerat en första av sex filmer som visar seglatsen. I en kort passage (ca 5:50 – 6:15) samtalar jag med Riley om stundande väder på Atlanten, strax efter att Svante och Greta fått kontakt med dem. Man ska inte övertolka det samtalet, jag ansvarade inte för väderinformationen eller routingen till dem under seglatsen. (Men jag följde deras position, väder, vägval och scenarier åt de som behövde det här hemma.)

Routing är fascinerande. Det omfattar många intressanta delar av ett större system. Och det kan även fungera som en metafor på vad våra samhällen står inför när det gäller klimatförändringar. Den jämförelsen blir inte sämre av relevansen i uttrycket ”vi sitter i samma båt”.

Istället för båten, besättning, scenarier för kommande väder och en skeppare som fattar beslut så handlar det om planeten jorden, allt liv, klimatscenarier och beslut vi fattar mer eller mindre medvetet och kollektivt. Systemet går också från att vara komplicerat till komplext i många dimensioner och tidsskalor. Vi har både fler och färre frihetsgrader jämfört med båten.

En rätt byggd och utrustad segelbåt klarar väldigt stora skillnader i väder, medan våra samhällen är optimerade för ett visst klimat, Holocen. Det är som att bygga en båt som går finfint i sydvästliga vindar på 7 m/s, men varken klarar stiltje eller storm.

En annan skillnad är att båten inte påverkar vädret, annat än i dess omedelbara närhet, men vi människor påverkar klimatet såväl nära som långt bort i tid och rum.

Jag ser fram emot att Gurra och besättningen kommer fram till St Martin. Just i detta nu undrar jag om de kommer att gippa innan solnedgång, vilket är lite för tidigt för att kunna sträcka hela vägen fram på sista benet, eller om de ska göra det tidigt i morgon, men då har gått lite för långt norrut för att optimera seglingen.

Och så vill jag ta del av deras berättelser. Det är med berättelser vi skapar vår värld. Men det är en annan historia.

/Martin

PS. Serien Över Atlanten produceras av Mastiff och sänds i höst på kanal 5. DS.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: