Tag - Berättelser

Cirklar sluts med ruttplanering på Atlanten

De senaste tre veckorna har jag detaljstuderat vädret på Atlanten och försett Gurra Krantz och hans besättning på en Swan 66 med beslutsunderlag. Det handlar om säsong två av TV-serien ”Över Atlanten” där Gurra seglar med ett gäng kända och mer eller mindre seglingsvana profiler över Atlanten. (Bilden ovan är en prognosbild med olika ruttförslag från inledningen av seglatsen.)

Årets besättning består av programledaren Sofia Wistam, alpinskidåkaren Frida Hansdotter, kocken Tareq Taylor, tidigare fotbollsspelaren Henrik ”Henke” Larsson, artisten Tommy Nilsson och komikern Klas Eriksson.

Nu är det bara 350 nautiska mil kvar på den 2700 nautiska mil (5000 km) långa resan från Kanarieöarna till S:t Martin.

De har serverats stiltje och storm, sol och ösregn, grov sjö och spegelblankt hav. Besättningen har satts på prov och saker på båten har gått sönder.

Det är fascinerande att segla. Fantastiska naturupplevelser, personliga tankar, insikter och fina relationer med de man seglar med. Men folk kommer inte att må bra hela tiden, vare sig upplevelsemässigt eller fysisk. Sjösjuka får man räkna med, men långvarig innebär risker och det är ett absolut nej för situationer som skapar risker för personskador.

Gurra Krantz vid rodret. Bild från Mastiff och fjolårets säsong av Över Atlanten.

Min uppgift är att i samverkan med Gurra ta fram beslutsunderlag så att de kan planera seglingen såväl flera dygn som några timmar i förväg. Prio ett är säkerheten, att undvika situationer som kan skapa trauma eller fysisk skada. Helt riskfritt går inte, men man vill minimera riskerna och skapa förberedelse inför det som inte går att undvika, eller som man krasst tar, så att man kan rida ut dem på ett bra sätt.

Därefter är det en blandning mellan att skapa förutsättningar för variationer i seglingen, det ska inte vara monotont ombord och att de ska komma fram i tid, vare sig för tidigt eller för sent. Man behöver också planera och koordinera mycket. Stora manövrar som att gippa, slå eller reva segel gör man givetvis hellre i dagsljus än på natten. I synnerhet om det blåser upp, är grov sjö, kraftig vind, regn, kallt eller om folk är trötta eller på annat sätt utslagna.

Vädret till havs kan skifta väldigt mycket. Där de fick stiltje i ett tillfälligt högtryck var det kuling såväl två dygn tidigare som två dygn senare. Och vädret skiftar och rör sig snabbare än man kan segla. Det gäller att befinna sig på rätt plats när vädret utvecklas. (Det är extra tydligt när man av någon anledning vill ha högtryck och vindstilla).

Så själva ruttplaneringen går i mångt och mycket ut på att segla bra (snabbt, säkert… eller vad man har för prioriteringar) till en plats där man kan fortsätta segla bra. Det är genom vädret och hur det skiftar som man tar sig fram, och det är vädret som i stor utsträckning definierar om kriterierna för vad som är bra eller dåligt.

Och det finns inga tvärsäkra prognoser. Det handlar hela tiden om sannolikheter för olika scenarier.

Med VPP, velocity prediction program, eller Polardiagram, definieras hur snabbt en specifik båt seglas i olika väderförhållanden.

Och även om man gör beräkningar som involverar såväl vädrets skiftningar som båtens prestanda (VPP, velocity prediction program, eller ”polardiagram” som visar hur fort just denna båt kan segla med olika segeluppsättningar i olika vindhastigheter och -riktningar), så ligger man inte på maxprestanda hela tiden. Det är kontinuerliga justeringar av den planerade rutten.

De har fått sin beskärda del av olika sorters väder och det, i kombination med besättning och teknik, har påverkat såväl stora som små beslut ombord.

Inför seglingen hade vi också en rush med att ordna bättre förutsättningar för kommunikation till och från båten. Jag och kompisen Jesper ordnade och funktionstestade en satellitmottagare här hemma i Sverige bara dagarna innan de seglade iväg. Ett dygn senare tog en ur TVproduktionsteamet med sig prylarna ner till Kanarieöarna.

Förutom att det var roligt att kunna skaka fram en bra kommunikation på kort tid så hade jag en del speciella kopplingar till detta:

– Dels Greta Thunbergs första seglats, över till USA. Ett tag, innan hon och Svante hade bestämt sig för att segla med Boris Herrmann och Pierre Casiraghi på Team Malizia, så var det meningen att de skulle ha just den här satellitmottagaren på ett av de andra potentiella båtarna. I och med att jag redan hade rotat i frågan så kunde jag snabbt återta kontakterna med firman Network Innovation som hade utrustningen.

– Dels finns det en personlig anekdot mellan mig och Gurra som sträcker sig tillbaka till när jag var under mitt första utbildningsår till att bli meteorolog 1988-89. Jag gjorde praktik på Marinens Helikopterdivision på Berga. Förutom att göra prognoser så hängde jag med meteorologkollegan Lage Larsson och hjälpte till att utrusta den svenska Whitbreadbåten The Card med en satellitmottagare. Gurra Krantz var ombord och seglade även med den satellitmottagaren (Whitbread 89-90). 🙂

Och det var den veckan med Lage som sådde fröet som ledde fram till att jag 1997 gjorde routingen och seglade med på båten Nicorette när vi slog världsrekord över Atlanten.

Nåväl. Apropå att segla över Atlanten, jag var med på ett hörn även inför planeringen när Greta och Svante skulle segla tillbaka till Europa. Det var ingen enkel resa. De seglade med Riley Whitelum, Elayna Carausu och Nikki Henderson på katamaranen La Vagabonde.

Riley och Elayna har i dagarna publicerat en första av sex filmer som visar seglatsen. I en kort passage (ca 5:50 – 6:15) samtalar jag med Riley om stundande väder på Atlanten, strax efter att Svante och Greta fått kontakt med dem. Man ska inte övertolka det samtalet, jag ansvarade inte för väderinformationen eller routingen till dem under seglatsen. (Men jag följde deras position, väder, vägval och scenarier åt de som behövde det här hemma.)

Routing är fascinerande. Det omfattar många intressanta delar av ett större system. Och det kan även fungera som en metafor på vad våra samhällen står inför när det gäller klimatförändringar. Den jämförelsen blir inte sämre av relevansen i uttrycket ”vi sitter i samma båt”.

Istället för båten, besättning, scenarier för kommande väder och en skeppare som fattar beslut så handlar det om planeten jorden, allt liv, klimatscenarier och beslut vi fattar mer eller mindre medvetet och kollektivt. Systemet går också från att vara komplicerat till komplext i många dimensioner och tidsskalor. Vi har både fler och färre frihetsgrader jämfört med båten.

En rätt byggd och utrustad segelbåt klarar väldigt stora skillnader i väder, medan våra samhällen är optimerade för ett visst klimat, Holocen. Det är som att bygga en båt som går finfint i sydvästliga vindar på 7 m/s, men varken klarar stiltje eller storm.

En annan skillnad är att båten inte påverkar vädret, annat än i dess omedelbara närhet, men vi människor påverkar klimatet såväl nära som långt bort i tid och rum.

Jag ser fram emot att Gurra och besättningen kommer fram till St Martin. Just i detta nu undrar jag om de kommer att gippa innan solnedgång, vilket är lite för tidigt för att kunna sträcka hela vägen fram på sista benet, eller om de ska göra det tidigt i morgon, men då har gått lite för långt norrut för att optimera seglingen.

Och så vill jag ta del av deras berättelser. Det är med berättelser vi skapar vår värld. Men det är en annan historia.

/Martin

PS. Serien Över Atlanten produceras av Mastiff och sänds i höst på kanal 5. DS.

Från Nordstjernan till Njutånger

I tisdags föreläste och samtalade jag med ledningen för Nordstjernan och deras dotterbolag.

Igår gjorde jag samma sak för allmänheten i Njutånger.

Från huvudkontoret på Stureplan till församlingshemmet på Kvavtjärnsvägen.

Det var lika många människor på bägge ställena och bägge serverade termoskaffe och tilltugg. Bägge grupp åhörare hade förväntningar och frågor. De var allvarliga och skrattade. Bägge var fortfarande bekymrade när våra två timmar tillsammans var till ända.

Nej, jag kommer inte med Lösningen. Det är ingen ny maskin eller affär som kommer att ordna upp de bekymmer vi har försatt oss i. Men jag försöker skapa förståelse för hur stora system hänger samman med små. Och små med stora. Hur världen ständigt förändras och vilken roll vi spelar. Hur berättelser, idéer och beslut påverkar framtiden och vad man kan veta och vad som är obekant. Hur vi kan lära oss av historien och att vi i decennier haft tillräckligt med kunskap, men kanske inte mod, att fatta relevanta beslut.

För att citera författaren Clive Hamilton (Den trotsiga jorden, 2017):

Antropocens ankomst motsäger alla berättelser, filosofier och teologier som förutspår ett obrutet predestinerat uppåtstigande mot ständigt högre höjder av materiell, social eller andlig utveckling för mänskligheten.

Från och med nu kommer vår historia i allt högre grad att domineras av ”naturliga” processer utsatta för mänsklig påverkan, tillförda agentskap, men allt oftare bortom vår kontroll eftersom jorden blir allt mindre kontrollerbar i antropocen.

Insikten, som jag är mån om skall sjunka in i församlingarna, är att: Vi varken gör tillräckligt för att undvika problem… Eller förbereder oss för dem.

På individnivå är människan hyfsat bra på att fatta beslut. Men som kollektiv är vi förvånansvärt kortsiktiga. Vilket är märkligt med tanke på vad som står på spel.

Vi måste inse att naturen har visat mänskligheten sin goda sida i ungefär tiotusen år. Och vi har haft kapacitet att utnyttja det – och vänja oss. Men det måste inte vara så. Och med tanke på vilka stora förändringar som klimat och ekosystem har uppvisat i förhistorisk tid, så vore det underligt om ingenting stort händer i framtiden. I synnerhet som tidigare förändringar hade naturliga orsaker. Och nu formligen ruskar vi om hela klimat- och ekosystemen.

Eller som en åhörare påpekade: Man kan plåga en häst ganska mycket och den fogar sig. Men till slut sparkar hon tillbaka.

Vi är alla del av varandra. Vi är sammanlänkade, påverkar och påverkas av allt. Det gäller såväl på Nordstiernan som i Njutånger. Och i hela Naturen.

/Martin

Skriver bok om extremt väder

Jag skriver på en bok om extremt väder. Försöker för tillfället följa vad som hänt med en 11-årig pojke som 2004 drabbades av översvämningar i Indien. Jag har hans namn, by, datum och foto. Han är i och för sig 26 år nu, men några drag kanske går att känna igen. Jag testar med sökmotorer och sociala media.

Jag får träffar som skulle kunna vara honom. Kan det vara så att han nu arbetar med elektriska motorcyklar? Eller är det bara en namne?

Efter en halvtimme tvingas jag erkänna att jag funderar på hur snabbt den tekniska utvecklingen går istället för pojkens öde. Men det skulle vara intressant att veta vad som hänt honom. Jag ger upp letandet för stunden. Han är en symbol för de 220.000 som tvingades lämna sina hem när floder i Assam översvämmades juni 2004.

Har vi glömt det? Ja, vi kanske inte ens visste om det när det hände och ännu större saker har hänt sedan dess.

Strax ska jag beskriva hur vissa snölaviner kan röra sig ned för berget snabbare än en människa i fritt fall. Sedan om microburst, ”regnbomber” och därefter om hur Bolivias näst största sjö kunde förvandlas till torra salta sanddyner.

Det är människans tid på jorden.

/Martin

Jag skriver om Gud som haver

Många får lära sig bönen Gud som haver när de är små. Jag använder den som plattform för att forma några insikter:

Makten som håller barnens öde,
se till mig som lever i överflöde.
Vart jag mig i världen vänder,
ser jag huru människans händer,
format naturen efter behag,
och sagans sinnelag.

Idén om evig tillväxt skapade åtrå,
men den kom bara till de få,
som makten lyckades fånga,
de som blev utan var väldigt många.

Lyckan kommer, lyckan går,
genom generationer är det kor och får,
som näst människan sprider sina gener,
på bekostnad av miljontals evolutionära scener.

Vi har skapat mer än vilsna gudar,
med början när vi bar stenåldershudar.
Är vi på väg att fulländning nå,
när vi strax decimerat miljoner arter till några enstaka få?

Den här bloggen skulle egentligen handla om Tre globala giganter, FridaysForFuture, att vara realist, och alla fantastiska kommentarer som ni läsare skapar här på bloggen.

Men det blev en dikt om vikten av mångfald av en gammal bön istället. Framtiden blir sällan varken som man planerar eller förväntar sig. Inte ens när man själv bestämmer.

/Martin

Berättelsen om Hen

Jag vill rekommendera Sveriges Radios dokumentär om pronomenet hen. Välgjort, pedagogiskt och en massa smarta människor, däribland min syster Karin Milles, som resonerar och rör sig framåt i samtalet.

Själv tycker jag att argumenten från 1966 låter tillräckliga, men sedan dess har det stötts och blötts. Det är också fascinerande, som syrran påpekade för mig alldeles nyss, att förändringsprocessen gynnats av att det finns lite kontroversiella och lite ”skavande” inslag i diskussionen. Det gör att det pratas om begreppet. Men det måste givetvis bottna i sakliga argument för att etablissemanget, typ myndigheter och institutioner, skall anamma det.

Förutom berättelsen och insikter kring själva begreppet Hen så finner jag själva processen mycket intressant. Det handlar om hur vi hanterar samhällsförändringar. Vem säger vad, återkopplingar, kultur, makt, fördomar mm.

Jag ser massor av paralleller till andra områden som klimat, energi, ekologiska livsmedel, skogar, fiske, antibiotika, antropocen, hållbarhet mm. I decennier har vi känt till vad som är rätt och vad som är fel. Det forskas, arrangeras konferensen, görs analyser, skrivs böcker, debatteras, skrivs avtal, skapas komplexa system… men ändå händer för lite och för långsamt.

Och/men nu när Hen har gått i mål så frågar jag mig vilka insikter och lärdomar man kan dra av hens resa på dessa, och eventuella andra, områden. Jag känner både hopp och förtvivlan.

Förtvivlan för att det uppenbarligen har varit så svårt att få acceptans för ett ord, en bokstav som ändå gör så mycket nytta.

Hopp för att processen visar att det går att förändra även de mest konservativa. Många förstår, men alla kämpar inte. Att förstå hur förändringsprocesser kan gå till skapar hopp till de som vill, men misströstar att, ta klivet och aktivt kämpa för en bättre värld.

Vad finns det för paralleller mellan hen och andra områden där samhället behöver ställa om?

/Martin

För 50 år sedan

Den 24 december 1968 (kl 16:40 UTC) togs denna bild, Earthrise, av Bill Anders ombord på Apollo 8 som cirkulerade runt månen.

Bilden lade grunden för miljörörelser och är ett viktigt dokument i förståelsen av hur vi kom att inse att vår planets biosfär inte skall tas för självklar.

En viktig händelse som initierade den enorma fokuseringen och ansträngningen att vara den den första nationen som satte sina fotavtryck på månen var JF Kennedys tal den 25 maj 1961. Något som inte bara gav oss stekpannor i teflon utan också riktigt meningsfulla saker som en medvetenhet om vilken skör planet vi befolkar. Och insikten om vad man kan åstadkomma med en tydlig berättelse och mätbara mål.

Originalet lyder:

”First, I believe that this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of landing a man on the moon and returning him safely to the Earth. 

No single space project in this period will be more impressive to mankind, or more important for the long-range exploration of space; and none will be so difficult or expensive to accomplish.”

Idag har vi något större att kämpa för än att komma först till månen. Att se till att vi och annat liv kan vara kvar här. På planeten Jorden. Det är meningsfullt på riktigt.

Min tolkning:

I believe that mankind should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of finding a way of living that will return safety to the Earth. 
No single earth project in this period will be more impressive to all species, or more important for the long-range exploration of life; and none will be so complex or meaningful to accomplish.

God jul och framför allt God fortsättning på Er.
/Martin

PS: Jorden går inte upp över månens horisont på samma sätt som månen går upp över jordens horisont. Detta eftersom månen alltid vänder samma sida mot Jorden. Begreppet Earthrise förutsätter att man rör sig relativt månen, vilket man också gjorde i sin omloppsbana runt månen. Men uttrycket skall nog ändå snarare ses som en metafor på det uppvaknande som bilden innebar. DS.

Inte konstigt att vi inte reagerar

Forskare kommer med allt mer alarmistiska rapporter om hur illa det är ställt med klimat, ekosystem och andra globala frågor. Samhället samlar sina krafter till konferenser och olika former av lösningar.

Men allt för lite händer. Framför allt händer inte det som skulle kunna påverka och ändra de bakomliggande orsakerna till att vi har problem.

Vi försöker nämligen laga systemet med samma metoder som skapat problemen. Linjärt tänkande och kontroll. Ibland talar vi om exponentiell utveckling, men då är det oftast i samband med hur problemen växer eller hur någon aktör skall vinna marknadsandelar.

”Lösningen” på fossila bränslen heter biobränslen. Men så visar det sig (big surprise) att det i sin tur skapar problem med biodiversitet, utrotade växter och djur, jorderosion… och ännu mer utsläpp av växthusgaser.

Batterier och elektrifiering av samhället! Jovisst, men det leder i sin tur till expansiv malmbrytning, utsläpp av mineraler, transporter och kräver en massa energi.

Men himla dysterkvist! Vad skall vi göra då?

Först skall vi inse att vi inte har kontroll över naturen och vi kommer aldrig att få det. Naturen är ett komplext system, det förändras hela tiden och responser på olika aktiviteter blir olika vid olika tillfällen och situationer.

Vidare så vore det fint med lite ödmjukhet. Vi är inte skapelsens krona. Ingen har givit oss mandat att härska och dominera annat liv, vare sig nu levande eller kommande. Vi tog oss den rätten för att det passade oss.

Och systemet, det som vi nu inser att vi behöver förändra för att samhällsfunktionerna skall trilla över kanten efter det sluttande plan som vi befinner oss på, det VILL INTE förändras. Systemet agerar efter egenintresse. Det strävar efter att vidmakthålla sin position, även om det leder till kollaps och dess undergång.

Låter det knepigt? Det är bara att titta på våra lösningar på de uppenbara problemen. Lösningen på fattigdom heter ”trickle-down”, Lösningen på brist på grundvatten heter Borra djupare, Lösningen på klimatrelaterade värmeböljor heter luftkonditionering eller resa bort, Lösningen på luftföroreningar heter luftfilter, Lösningen på förlust av ekosystem heter ”green growth”, Lösningen på att folk tigger heter Kriminalisering, Lösningen på folkvandringar och flyktingar heter taggtråd och militär, Lösningen på havsnivåhöjning heter vallar och pumpstationer, Lösningen på utsläpp av växthusgaser heter skatter, …

Det är därför det är så svårt att hitta relevanta lösningar. Vi vill göra samma sak som förut, blunda för det jobbiga och hoppas att det som händer i verkligheten inte sker på riktigt.

Jag är övertygad om att vi behöver en ny berättelse om vilka vi är och hur vi kan skapa mening i tillvaron.

Jag önskar att jag hann presentera något som kan ta oss ur denna sinnesstämning av misströstan och förtvivlan. Men jag hinner inte skriva mer om det just nu, skall till Universitetet och lyssna på en expertgenomgång av IPCC:s senaste rapport, den om skillnaden mellan att värma planeten med 1,5 eller 2 grader. Jag tror inte jag kommer att bli mer hoppfull efter det, men jag träffar nog en och annan som har kommit till väsentliga insikter i alla fall.

Efter det skall jag lyssna på vad konsten gör nu när jorden, eller i alla fall civilisationen och systemet som vi känner det, går under.

/Martin

PS. Cred till Erik Garmo för idé till artikeln. Eriks hemsida: erikgarmo.se DS

Om en intelligent utomjording ville förgöra oss

De utomjordingar vi kan komma att stöta på är antigen bakterier eller riktigt intelligenta varelser. Ekorrar, ormbukar eller något liknande lär inte kunna resa genom rymden till vårt solsystem. Antag därför att utomjordingen Zorg* upptäckt planeten Jorden och dessutom bestämt sig för att förändra livet på planeten och slå ut de väl etablerade arterna som befolkar den. Varelsen gör det inte genom att landstiga, kriga eller sprida smitta. Nej, Zorg är betydligt listigare än så, och än oss.

Djur och växter på planeten Jorden är/var bra rustade mot störningar och hot, dvs resilienta. Detta till stor del eftersom planeten haft ett förhållandevis stabilt klimat de senaste drygt 11.000 åren. Men samtidigt har det gjort att vi alla lever under premissen att klimatet, t ex havsnivån, monsuner, havsströmmar, temperaturer och växtzoner mm inte varierar särskilt mycket.

Zorg’s plan var att få till en förändring av just klimatet och att det i sig skulle slå ut många arter. Av dessa så föreföll människan vara en osedvanligt seg och anpassningsbar art, trots sina klena fysiska förutsättningar. Men kreativiteten hos människan gjorde henne också lämplig som katalysator för Zorg’s grandiosa plan. Därtill tänkte sig Zorg komma åt många arter genom dominoeffekter i systemen.

Det finns (minst) sex sätt att ändra/påverka en planets väder och klimat.

  1. Förändra hur mycket energi som solen strålar ut.
  2. Flytta planeten närmare eller längre bort från solen.
  3. Ändra månens rotation kring planeten.
  4. Ändra planetens rotation, rotationsaxelns lutning eller formen på omloppsbanan kring solen.
  5. Ändra planetens färg, ”albedo”. Detta påverkar hur mycket av solljuset som reflekteras ut i rymden respektive blir kvar som energi på planeten.
  6. Ändra sammansättningen eller mängden växthusgaser i atmosfären.

Av dessa så kräver de fyra första stora externa krafter från t ex andra planeter. Till viss del sker förändringar av dessa, men det är på skalor som antingen är för snabba (solfläckar) eller för långsamma (tex Milanković-cykler) för att tilltala Zorg som vill ha en varaktig förändring, men inte orkar vänta flera tusen år till nästa förväntade istid.

De två sista är lite enklare och kräver mindre energi. Interna processer på planeten kan skapa t ex kraftiga vulkanutbrott eller återkopplingar i klimatsystemet. Men även om stora regionala katastrofer som vulkaner och jordbävningar har orsakat mycket skada på livet på jorden de senaste 11.000 åren, så har ingen av dem förmått förändra klimatet varaktigt.

Att ändra planetens reflektionsförmåga, Albedo, är inte heller trivialt. Sot, svavel och andra partiklar faller ner till marken av gravitation eller nederbörd efter någon vecka. Det gör att man aktivt måste ”fylla på” för att andra återkopplingar i klimatsystemet skall kunna starta. Det är nästan som om systemet inte vill förändras annat än att möjligen ”vibrera” kring ett medelvärde.

Växthusgaserna då, hur kan de nyttjas för att ändra planetens klimat? Växthusgaser är lite mer långsiktiga. De ändrar inte mängden energi som kommer till jorden, men däremot hur mycket som strålar ut i rymden. Mer växthusgaser gör att utstrålningen av värmeenergi sker från en högre höjd. Där är det kallare, dvs mindre energi lämnar planeten. Det blir alltså kvar energi på planeten. Och det blir därmed varmare, blåsigare, mer regn och mer torka. Eftersom växthusgaser är gaser så faller de inte ur atmosfären till följd av gravitationen i alla fall. Gaserna det handlar om är:

  1. Vattenånga
  2. Metan
  3. Lustgas
  4. Koldioxid
  5. Ozon
  6. Helt nya kemiska föreningar, tex freoner

Att ha som strategi att försöka förändra dem har sina baksidor. Vattenångan är effektiv som växthusgas och det finns gott om den, men den är alldeles för temperaturkänslig. Så fort det blir kallt, och det räcker med att det blir natt, så kondenserar den och faller ut som dagg, regn eller snö. Men den kan boosta effekten av andra växthusgaser. Metan och lustgas är effektiva sett per molekyl, men bryts ner av solljus efter något tiotals år. Ozon är inte tillräckligt stabilt det heller, reagerar med andra molekyler. Freoner är i och för sig väldigt stabila och effektiva sett per molekyl, men de kostar dock en massa energi och förutsätter kunskap för att skapa.

Koldioxiden däremot skiljer sig från de andra. Dess beståndsdelar, kol och syre, finns i överflöd på planeten. Och koldioxiden är tillräckligt långvarig i atmosfären, flera hundra år, för att en ökad halt av den skall kunna starta andra processer, tex avsmältning av glaciärer, metangasutsläpp från biologisk aktivitet i mark som varit i permafrost i hundratusentals år och förändra växtzoner.

Dessutom så behöver man inte tillföra någon energi för att producera den. Tvärtom, man får energi när man skapar koldioxid!

Det som talar mot koldioxiden är att växter konsumerar den genom fotosyntesen och att koldioxiden löser sig i vatten, tex haven. Men det oroar inte Zorg. Dels eftersom människan redan transformerat så mycket skogar till andra ytor och därmed tagit bort en väsentlig del av den växtlighet som kan binda koldioxid till såväl fibrer som i marken. Dels för att den koldioxid som löst sig i haven förmodligen kommer att komma upp till atmosfären igen när haven blir allt varmare. Vätskors förmåga att binda gaser är ju trots allt temperaturberoende. Och mer än 90% av värmen från den förstärkta växthuseffekten hamnar i haven.

Koldioxiden är Zorg’s trolldryck! Det fossila kolet kommer att bli människans ödesråvara. Får människan väl smaka på den frukten blir det svårt att låta bli att fortsätta. Zorg bevakar Jorden från en av dess Lagrangepunkter där han smider sina planer. Människan har nu etablerat sina vanor och system. Zorg kan sätta sina idéer till verket. Han skall låta människan förgöra sig själva.

Det gäller bara att göra dem beroende av något som i sin tur får dem att såga av grenen de sitter på. Och komma långt nog innan de fattar vad de håller på med. Som grädde på moset kanske de dessutom börjar bråka med varandra och då kommer det att gå ännu snabbare.

Tiden blev mogen för människan att uppleva att hon kan ställa sig utanför naturen och betrakta den som ett objekt. Människan bearbetar detta objekt, denna resurs som tycks ligga helt outnyttjad framför henne, och skapar på så sätt mer välmående till sig själv. Med hjälp av vetenskap, teknik och förfinade berättelser bygger människan upp samhällen, strukturer och rör sig sakta men säkert in i förväntningarnas landskap. Inget problem är för litet eller stort. Men djärva ambitioner och gott självförtroende tar sig människan an problem efter problem. Det förefaller bara vara en tidsfråga innan alla är lösta. Naturen ligger som på ett dukat bord, färdigt för människan att ta sig an. Ja, och det som inte ligger färdigdukat, det kan människan gräva fram och servera sig själv.

Skogarna höll på att ta slut till följd av de energikrävande processer man skapat. Men så fann människan det fossila kolet som legat lagrat i mark, berg och under havsbottnar i miljontals år. Det är ett mirakel större än Miraculix’s trolldryck som ger övermänsklig styrka. Olja, kol och naturgas tycks finnas i obegränsad mängd. Med dess hjälp får man krafter som inte ens forntida kungar eller generaler förfogade över. Den ger makt och rikedom och ju mer fossilt kol man förfogar över, desto mer makt och förmåga att erövra fossilt kol får man.

Det är inte konstigt att alla människor tävlar om att komma åt trolldrycken.

Zorg’s plan håller på att fulländas. Genom att göra människan beroende av något som hade som bieffekt att den skapade koldioxid så är Zorg på väg att lyckas med ambitionen att  människorna skall transformera klimatsystemet och sina livsbetingelser till sin egen nackdel. Varningsklockor ringer, men sötman och belöningen för de som äger kolets kraft trumfar visheten hos de som inser att grenen vi sitter på, och sågar i, håller på att brista.

Men människan är inte beroende av koldioxiden i sig. Inte heller av energin som sådan, det är bara ett verktyg. Vi är beroende av syre, vatten, livsmedel, värme, kyla, fibrer, transporter, sjukvård, kultur, rekreation, bildning mm. Om vi kan finna något annat sätt att skapa denna välfärd på, eller i alla fall det mest nödvändiga av den, så kan vi låta det fossila kolet ligga kvar i marken och skogarna på marken. Men det rådande systemet är beroende av de återkopplingar som ger makt, rikedom, välfärd mm. Det är inte lätt att transformeras. Men transformation blir det förr eller senare, till det ena eller andra.

Grenen håller på att brista. Naturen vrålar. Människan är tondöv och stoppar huvudet i sanden. Som snart är översvämmad. Gör vi inget så är det ett aktivt val att misslyckas.

/Martin

I verkligheten finns givetvis inte Zorg eller någon motsvarighet vi skulle kunna skylla på. Vi gör det här helt själva.

*Alla eventuella likheter med andra verkliga eller fiktiva Zorg är givetvis oavsiktliga.

Föreläsning av mig på NAV i Nacka

I morse föreläste jag för inbjudna gäster på mötesplatsen NAV i Nacka. Jag måste erkänna att det var en utmaning att få med allt jag hade föresatt mig att tala om. Inbjudan lät meddela att:

Martin beskriver människan som global kraft som påverkar klimat och natur, fossila dilemmat, antropocen, teknologi, investeringar, livsstil och berättelser. Är utvecklingen problemet, eller går den inte fort nog? Vad är ett komplext system och är resiliens bra eller dåligt? Hur kan vi hitta rätt ”leverage points” för att få så stor utväxling som möjligt om vi vill ändra på system? Vad gör det för skillnad vad vi gör lokalt om resten av världen rör sig i en annan riktning? Hur får vi till en omställning och berättelser om vad som sker?

Jo, jag var med och formulerade den själv så jag gnäller inte. Jag vill bara säga att det gick strålande att med hastigheten 1 bpm (bild per minut) ta oss igenom de fem stora områdena Antropocen, Komplexa system, Leverage points, Omställning och Berättelser.

Och jag var så inne i presentationen att jag inte reflekterade över att man (jag) kanske borde släckt ljusen och gasspisen bakom min rygg. Det var varmt ett par gånger, men jag trodde att jag stod längre ifrån den än vad jag ser på videon att jag gjorde i verkligheten.

Nåväl, tänk lika lite på det som jag gjorde och häng istället med på den inspelade versionen av föredraget. Ljudet är lite bullrigt i början, men Daniel Lundqvist från NAV byter mikrofon två gånger så till slut blir det bättre.

Bilderna som jag använde finner du nedan, dock utan eventuella animeringar.

[smartslider3 slider=2]
Vänligen respektera upphovsrätten genom att ange källa (Martin Hedberg samt en länk till den här artikeln) om du skulle vilja använda någon av dem i eget bildspel eller presentation.

/Martin

Notering 11 oktober 2017: Jag har uppdaterat innehållet i en av bilderna, nr 14 den som illustrerar strålningbalansen.

Positiva berättelser eller dödsångets

Jag kom i samtal med en präst som just hade lyssnat till en föreläsning jag hållit. Hon förstod min frustration över att vi människor gör oss själva så mycket skada, trots all kunskap vi har. Att kortsiktiga vinster trumfar kommande generationers (även nuvarandes) möjligheter till ett hälsosamt liv. Att vi indirekt accepterar orättvisor, gör oss handfallna, blundar och förnekar saker som vi vet är fel.

Jag hade i min föreläsning talat om slutsatser som författaren Per Espen Stoknes gör i sin bok (med den långa titeln) What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming. Han talar tex om ”The five psychological barriers to climate action: Distance, Doom, Dissonance, Denial and Identity”, typ varför vi förnekar fakta och kunskap. Han (och många andra) talar också om behovet av positiva historier. Berättelser om att det går att skapa en bättre värld. Och just behovet av berättelser och känslor, mer än fakta.

Jag brukar försöka balansera mellan att ge publiken en lagom dos av många saker. Dels fakta (jag är ändå naturvetare, kan inte riktigt släppa det), dels berättelser, såväl andras som egenupplevda.

Jag försöker också finna en balans mellan den något dystopiska berättelsen om var vi är idag och lite mer hoppfulla framtidsvisioner. Men det är ofta lättare att finna verklighetsförankring i de mörka bilderna. De positiva är antingen för små/lokala eller rent naiva. Det går förvisso att hitta berättelser och visioner som skalar upp de positiva berättelserna, men dystopierna försvinner inte för det.

(Tex insikten om att haven håller på att försuras: Det är bara hälften av våra utsläpp av CO2 som stannar i luften, resten binds i biosfär och hav. Detta gör att havens pH-värde sjunker och organismer som använder kalk för att bygga skal eller skelett påverkas. Det fräter helt enkelt. Från plankton och räkor till korallrev och stora fiskar. Vad kan hindra försurningen? Jo att haven blir så varma så att koldioxid slutar bindas eller tom frigörs. Den hamnar då i luften igen och våra möjligheter att begränsa uppvärmningen blir ännu mindre. Inga vegetariska skolmenyer, laddstolpar eller internationella avtal kan ändra på det.)

Prästen såg mig i ögonen och frågade ”Har du provat att ge folk dödsångest någon gång?”

Det var inte en helt ny tanke, men den framfördes på ett överraskande rakt sätt. Jag letade genast fram ett par invändningar, men hon stod på sig. ”Om inget annat fungerar så brukar det ta skruv. Det är väldigt motiverande om personen behöver, men själv inte förmår, skapa förändring av sitt liv”, svarade hon.

Jag lämnar några blankrader här eftersom jag inte skall förta den här berättelsen med alltför många av mina reaktioner, kommentarer och slutsatser på hennes förslag.

Jo två saker. 1. Jag tyckte att jag kunde ana att hon sade det med glimten i ögat -och jag vet inte hur jag skall tolka det. Och 2, jag har blivit ännu mer övertygad om vikten av att finna andra verktyg, företrädesvis positiva berättelser, som går att skala upp från det lokala till det regionala och förhoppningsvis i tid till det globala systemet.

Jag låter hennes verktyg ligga ouppackad längst ner i verktygslådan.

/Martin

PS. Jag vill återigen tipsa om intervjun jag gjorde med forskaren Kevin Anderson på podden Beyond One Degree. Han är lite dystopisk, eller realist som han själv beskriver det. Det kan tidvis vara lite jobbigt, men också uppfriskande med någon som inte blundar för hur verkligheten faktiskt ser ut. I grunden är han optimist, han tror att det går att lösa problemen. Men vi har kort om tid på oss och det kommer att krävas mycket.

Man åtar sig inte att göra som Kevin säger att vi borde bara för att man lyssnar på honom. Men det kan vara bra att hålla sig informerad om vad som kommer att krävas av oss -och vilka konsekvenserna blir om vi (dvs alla tillsammans) låter bli. DS