Att flyga supersonic

Någonstans inom oss bor en optimist som säger att det vi inte förstår, det behöver vi inte kunna. Fast å andra sidan behöver vi ju forska för att lära oss mer? Ja, men det är bara för att kunna hantera det i framtiden. För det är först när vi förstår saker och ting som de blir betydelsefulla. Väl?

Innan vi kunde transportera oss snabbare än ljudet så var det inget problem. Så kom man på att man skulle kunna flyga snabbare än ljudet rörde sig. Fascinerande tanke, vad händer när man rör sig snabbare än ljudet? Och vad händer i själva övergången? Att skjuta en gevärskula i överljudsfart, det är en sak, men att sitta i en maskin som passerar ljudvallen, det skulle vara en bedrift (Första gången av Chuck Yeager 14 oktober 1947 i Bell X-1 “Glamorous Glennis”, ett raketdrivet flygplan som dropstartade från en B-29). Man fortsätter forska och experimentera och nu kan vi väl säga att människan kan genomföra flygningar i överljudsfart på ett kontrollerat sätt.

Dyker det upp problem så kan vi lösa dem.

Är det inte på samma sätt med klimatet? Än har vi inte förstått allting, men när vi väl har gjort det så kan vi fixa till det?

Nej, så kommer det inte att gå till. För det första så kan vi faktiskt få problem, även om vi inte visste varför de uppstod.
För det andra så vet vi tillräckligt om vad som orsakar variationer i klimatsystemet (solinstrålning, albedo, växthusgaser mm) och ändå följer vi inte våra egna rekommendationer till fullo.
För det tredje så kan man inte “fixa” systemet efteråt eller få de redan skapade problemen ogjorda.

Det är inte som att bygga ett nytt bättre flygplan efter att det första kraschade. Vi håller på med ett (gigantiskt) experiment. Vi har bara ett försök på oss och det vi experimenterar med är… hela planetens klimatsystem. Ett klimatsystem som inte bara innefattar atmosfären, utan även alla växter och djur, oss själva, våra samhällen och vår framtid.

Försiktighet är en bra egenskap när man bara har en försöksuppsättning.

/M. Hedberg

Related posts

Kommentera