Jag fick en kommentar från Klimatskeptiker (hen kallar sig så) på min förra artikel. Klimatskeptiker formulerade ett par grundläggande problem på ett så bra sätt att jag svarar på den i en egen artikel. Eller rättare sagt, när mitt svar började bli långt så insåg jag att jag kanske gjorde bättre i att skriva den som en egen artikel. Kommentaren lyder:
För det första finns det ju inga objektiva bevis på att vi verkligen har en global uppvärming som är orsakad av människan.
För det andra, om nu klimatet ändå skulle bli varmare så kommer människan att anpassa sig. Människan är till skillnad från dinosaurierna och andra utdöda förhistoriska djur en intelligent och anpassningsbar varelse. Vi människor har genom tiderna kunnat anpassa oss både till extrem kyla och extrem värme. Den fria marknaden och människans uppfinnesrikedom och förmåga kommer att lösa eventuella problem som kan uppstå. Skulle nuvarande bränslen ta slut så tar vi fram alternativa energikällor. Blir det för varmt så bygger vi effektivare kylanläggningar. Blir det för torrt bygger vi bättre bevattningssystem. Och så vidare.
Stort tack för din kommentar. På riktigt. Din retorik återspeglar resonemanget hos en del av befolkningen som rimligen bör gå under beteckningen “klimatförnekare”. En hyggligt optimistisk grupp som observerar världen, resonerar och argumenterar utifrån vad de upplever och känner sig trygg med.
Det är vanskligt att kategorisera, men det du skriver representerar traditionell “ingenjörs” och “ekonom”-retorik. Det betyder givetvis inte att alla (eller ens flertalet) ingenjörer och ekonomer resonerar så här. Det skall ses som ett paradigm, ett synsätt som präglat vårat västerländska samhälle under lång tid.
I klassisk ingenjörskonst skolas man i att “problem” som dyker upp kan lösas med teknik. Man tillämpar kunskap vi har om fysik, mekanik, kemi osv. Det började med Descartes (som sa att om man förstår alla delar så förstår man helheten) på 1600-talet och fortsatte med Newton (och insikten om att det finns universella lagar) i början av 1700-talet. Det är korrekt, men man måste också beakta att även lösningarna har konsekvenser. Att man lyckats lösa många problem är ingen garanti för att man kan lösa alla problem. Och den här tekno-fix mentaliteten beaktar sällan konsekvenser som ligger utanför det definierade problemområdet. James Watts ångmaskin gav oss ett bekvämare, tryggare, längre och stimulerande liv. Men i förlängningen (vi är där nu) så försuras haven och merparten av korallreven utrotas.
Dra nu inte slutsatsen att jag inte önskar mig/oss det här bekväma livet. Jag gör en observation. Och jag drar slutsatsen att saker vi gör får konsekvenser. En del är oönskade. Världen är komplex.
Inom ekonomin refererar man ofta till kraften som Marknaden har för att lösa problem. Men trots att den mirakulösa Osynliga handen uppenbarligen inte löser alla problem så är det ändå en idé eller berättelse som är svår att bli av med. Det kan nog bero på att ingen alternativ idé ännu är tillräckligt tydlig, rättvisande eller att de helt enkelt utgör ett för stort hot mot den etablerade bilden av nyttan och konsekvenserna av Marknaden. Vidare så har vi “externaliteter”. Det är oönskade konsekvenser som är obekväma eller krångliga att beräkna varför man bortser från dem. (Man grupperar dem som externalitet. Sedan bortser man från dem).
“Men hur ska vi göra istället då? Gå tillbaka till stenåldern?” kan man få som svar på ovanstående konstateranden.
“Nej” blir mitt svar. Vi måste hantera situationen vi befinner oss i, men utan att förblinda oss av fantasier eller förneka förluster. Vi bör ta in så mycket vi kan av verkligheten och förhålla oss till den, även om det vi ser är bekvämt eller utgör ett hot mot det paradigm vi växt upp i och är en del av.
För övrigt har de allra flesta av oss inte kompetens eller färdigheterna som krävs för att överleva som stenåldersmänniskor. (“stenåldern” borde dessutom heta “träåldern”. De flesta av deras verktyg var gjorda av andra material än sten, men det är bara stenflisorna som bevarats så vi kan studera dem).
Jag ska också svara på några av påståendena i kommentaren från “klimatförnekare”. Det är nämligen bland annat den sortens resonemang som gjort att vi hamnat i den här situationen som forskare kallat “The Great Acceleration“, “Antropocen” mm. Det går bra (?) för oss ett tag, men det kan, av fysikaliska, kemiska och biologiska skäl, inte fortsätta i tangentens riktning i evighet. Hur uppfinningsrika vi än är så är vi inte gudar. Naturlagarna är inte förhandlingsbara.
Jo du bäste klimatförnekare, det finns objektiva bevis för att vi har en pågående global uppvärmning. Och att den är orsakad av människan.
Men/och du har rätt i att vi kommer att anpassa oss. Vad du däremot förefaller inte inse är att det kommer att göra ont. När monsunregn, havsströmmar och vädermönster förändras så kommer marker att torka och översvämmas, skogar brinna, brunnar sina och grödor att förtvina. När växt-, djurarter och hela ekosystem slås ut så gör de det för evigt. När havsnivån stiger så kommer samhällen och hela nationer att tvingas överge såväl infrastruktur som mark. Inte överallt och samtidigt, men tillräckligt mycket för att många människor skall lida. Eller investeringar så går förlorade. Osynlig eller inte, “anpassning” betyder “förändra dig eller dö”. Förr eller senare kommer människan att bli varse, om än så för en kort stund, hur beroende hon är av naturen. Detta såväl som individ, som samhälle och civilisation.
När det inte finns vatten att dricka, ge till sina djur eller släcka bränder med, vad gör människan då? Migrerar. Flyttar på sig, bosätter sig någon annanstans. Eller försöker i alla fall, om det inte är ett hav, beg eller taggtråd i vägen. Då försöker vi ta oss förbi dem. Får jag inte köpa en biljett eller har resurserna, passet eller kontakterna som krävs så går jag en annan väg. Vi anpassar oss, eller hur?
Och samtidigt som detta sker så blomstrar någon annans ekonomi någon annanstans. (Det finns även scenarier som illustrerar globala kriser, dvs att det går åt pipsvängen för alla, samtidigt). Så länge som vi väljer att titta på framgångarna, och bortse från motgångar och kollapser (de bidrar ju för övrigt inte till tillväxt, BNP och andra väsentliga KPI:er och är därmed inte relevanta att väga in så hårt i huruvida det går bra eller inte för världen som helhet), så kan vi med gott samvete (well…) fortsätta på den inslagna vägen.
Anpassning händer hela tiden och har gjort så genom årmiljonerna, dvs även innan människan gjorde entré på planeten. Det tragiska är att vi fortätter allt längre ut på grenen, eller den allt tunnare isen, utan insikter om att det vore lite intelligentare att se världen som den verkligen ser ut istället för att lägga på vårat filter av “det har ju gått bra hittills…”.
Klimatförändringarna vi har framför oss kommande decennier motsvarar övergången mellan istid och interglacial period (3 till 4 grader). Som om inte det räckte så går förändringarna femtio till hundra gånger så snabbt nu (typ hundra år) som när vi gick ur förra istiden (6000 år).
I vissa avseenden har det gått fantastiskt bra. Men vi har också byggt in en mängd latenta katastrofer. Ytterligare två-tre miljarder människor kommer att födas kommande decennier. De vill också ha mobiltelefoner, flygsemester, 3000 kcal mat per dag, stora hus, upplevelser och en bekväm pension. Hur löser vi det? Effektivare kylanläggningar och bättre bevattningssystem svarar du. Hur då och vad får det för konsekvenser frågar jag.
Om några decennier kan det vara så varmt och framför allt fuktigt kring ekvatorn att vår svettning inte förmår kyla oss tillräckligt. Eller djuren. Vad ska vi göra då? Bygga tak och ha kylanläggningar över allt (betesmark, åkermark, ekosystem…) där som vi behöver för att överleva?
Prisad vare marknaden och behovsdrivna innovationer! Kommer du ihåg skogsbränderna i somras? Då behövde vi vatten, regn hade varit fint. Men det var minsann ingen som uppfann det! Det brann och folk fick göra precis som du säger, man anpassade sig. Man nödslaktade djur, fällde skog och kunde inte skörda det man hade sått. Man förlorade pengar, material, resurser, liv. Anpassade sig. Men idén om att “när behoven är stora så är det nån som uppfinner en lösning“, den lyste med sin frånvaro i skuggan av alla brandrök. Eller fick inte vatten på sin kvarn. Eller kunde inte gro, eller förvandlades till aska. Välj vilken metafor du vill.
Kalifornien har haft extrema bränder på riktigt. 760 000 hektar brann i höstas, det kostade 3,5 miljarder dollar och fler än hundra människor omkom. Året innan så dumpade orkanen Harvey en årsnederbörd över delar av Texas under loppet av ett par dagar. Det kostade 125 miljarder dollar. Varför kom inte Marknaden på ett smart sätt att hämta det enorma överskott av vatten som fanns i Texas och släcka bränder i Kalifornien? Man hade löst två problem och tjänat pengar samtidigt, hur svårt ska det vara?
Världen blir på många sätt bättre och bättre. Men helt i onödan lägger vi grunden för allt fler situationer med ödesdigra konsekvenser.
Idén eller berättelsen om att människans uppfinningsrikedom, marknadens kraft att allokera resurser och hybris när det gäller vår förmåga att “förvalta” naturen gör att vi skapar problem som vi hade kunnat undvika.
Insikter om, och respekt för, det komplexa system som naturen utgör och som vi är en del av minskar lidande och skapar förutsättningar för ett hyfsat gott liv för oss människor. Om det nu är det vi är intresserade av.
Men en förutsättning är att man tar till sig av den kunskap som forskare inom såväl naturvetenskap som humaniora besitter, att man inte är naiv optimist. Samt att man övar på sin förmåga att se saker ur andra perspektiv än det rådande paradigmet, även om man själv är en integrerad del av det.
/Martin
