Jag vill rekommendera Sveriges Radios dokumentär om pronomenet hen. Välgjort, pedagogiskt och en massa smarta människor, däribland min syster Karin Milles, som resonerar och rör sig framåt i samtalet.
Själv tycker jag att argumenten från 1966 låter tillräckliga, men sedan dess har det stötts och blötts. Det är också fascinerande, som syrran påpekade för mig alldeles nyss, att förändringsprocessen gynnats av att det finns lite kontroversiella och lite “skavande” inslag i diskussionen. Det gör att det pratas om begreppet. Men det måste givetvis bottna i sakliga argument för att etablissemanget, typ myndigheter och institutioner, skall anamma det.
Förutom berättelsen och insikter kring själva begreppet Hen så finner jag själva processen mycket intressant. Det handlar om hur vi hanterar samhällsförändringar. Vem säger vad, återkopplingar, kultur, makt, fördomar mm.
Jag ser massor av paralleller till andra områden som klimat, energi, ekologiska livsmedel, skogar, fiske, antibiotika, antropocen, hållbarhet mm. I decennier har vi känt till vad som är rätt och vad som är fel. Det forskas, arrangeras konferensen, görs analyser, skrivs böcker, debatteras, skrivs avtal, skapas komplexa system… men ändå händer för lite och för långsamt.
Och/men nu när Hen har gått i mål så frågar jag mig vilka insikter och lärdomar man kan dra av hens resa på dessa, och eventuella andra, områden. Jag känner både hopp och förtvivlan.
Förtvivlan för att det uppenbarligen har varit så svårt att få acceptans för ett ord, en bokstav som ändå gör så mycket nytta.
Hopp för att processen visar att det går att förändra även de mest konservativa. Många förstår, men alla kämpar inte. Att förstå hur förändringsprocesser kan gå till skapar hopp till de som vill, men misströstar att, ta klivet och aktivt kämpa för en bättre värld.
Vad finns det för paralleller mellan hen och andra områden där samhället behöver ställa om?
/Martin
