Ett viktigt och mycket stort steg i den moderna meteorologins utveckling var införandet av begreppet fronter. Man skulle nästan kunna påstå att det revolutionerade det meteorologiska analysarbetet och förståelsen för de atmosfäriska processerna.
Året var 1918. I Norge, liksom i Sverige, startade man en särskild väderavdelning med syfte att förbättra prognoserna för jordbruket; i Sverige under benämningen ”jordobs” (se tidigare blogg).
Chefen för detta projekt i Norge var professor Vilhelm Bjerknes. Han hade under några år i Leipzig tillsammans med sin son Jack och ytterligare en meteorolog Halvor Solberg studerat väderkartor och främst med inriktning på bildandet och utveckling av oväder. Man upptäckte att dessa oftast förekom längs områden där kalla och varma luftmassor stötte samman. De här gränslinjerna fick efterhand namnet fronter som en anknytning till första världskriget.
På vädertjänsten i Bergen där också två mycket betydande svenska meteorologer tjänstgjorde, Tor Bergeron och Carl-Gustav Rossby, arbetade man fram en så kallade cyklonmodell med ett lågtryck kopplat till en varmfront och kallfront som till en början kallades ”styrlinje” resp ”skurlinje”.
I modellen rörde sig vädersystemet på våra breddgrader från väster till öster. Först passerade varmfronten och sedan kallfronten. Eftersom kallfronten vanligen rör sig snabbare hinner den upp och förenar sig med varmfronten.
Den sammanslagna fronten får ett särskilt namn som inte är så allmänt känt bland allmänheten, nämligen ocklusionsfront. Just den processen upptäcktes av Tor Bergeron. Jag hade äran att träffa honom i början av 1960-talet under min studietid på Meteorologiska institutionen i Uppsala.
/John
