Tag - USA

Enjoy your Atlantic journey Greta!

Greta Thunberg with her father Svante Thunberg and Richard Brisius, The Ocean Race

Today you will set sail to cross the Atlantic. From Plymouth, England to New York, USA. When you last year started talking about sailing to the UN meeting in USA, you primarily viewed it as a sustainable transport. To do what most other people would have done, arguing that you had an important mission and therefore was justified going by airplane, was never an option for you.

You investigated going with a transport vessel or even to take the eastern way around the globe. For some time the option was the southern route over the Atlantic along with the trade winds. But it is long and this time of the year also include the risk of dealing with hurricanes. 

You ended up choosing the northern Atlantic route. It is the shortest distance, not too warm and humid. Well, that is apart from all the moist and water the prevailing westerlies and extratropical cyclones, i.e. low-pressures, cold-fronts and mid-latitude storms, create in interaction with the ocean. 

The crux with the northern Atlantic route, going from Europe to America, is that for lion’s share of time you will deal with variations of head-wind due to prevailing westerlies. The northern route is perfect going west to east. But as long as you don’t get stuck in a high-pressure, you will manoeuvre your sailboat to go in whatever direction you want.

There will be many reasons why the sail trip will make a lasting impression on you. Whatever vehicle you have travelled with before, to sail across an ocean is something extra. The first time you sail off-shore, watch the sun rise and set beyond the 360 degree ocean-horizon, experience a cloud-free night where the atmosphere is not polluted be either aerosols or light from surrounding cities, watch millions of stars in the Milky Way, small and large creatures living in the ocean, ride through a storm, pondering all the thoughts and conversations there are time for on board your ship, not to mention when you spot birds and land for the first time after a many days at sea.

The ship itself on the ocean is like a miniature of a society. Whatever tools, knowledge and skills you bring, is what you will have to do with. Of course you can catch some fish, collect rainwater and today also connect knowledge via satellite-communication. But you still have to handle whatever happens with whatever you have brought. 

Things break, people get sick and there will be conflicts even over small matters. But on the boat there is no escape. One has to deal with everything. And that in itself is pretty beautiful and illustrative. 

In ”the modern” life in cities many people don’t see the connections and relations between people and people, and nature we all depend upon. Neither do many people realize how changes in climate and ecosystems far away from them will impose changes to their life, today and in the future. But on a sailboat it is obvious, because everything is short distance and connected. There is a reason for the proverb ”to be in the same boat”.

The earth is round and there is no risk of falling over any edge when sailing towards the horizon, no matter how far one goes. But using geometry as a metaphor, there are slippery slopes and the world is about to accelerate along one or more of those. Science communicated this decades ago -and had societies acted promptly then, for example around the time for the first report from IPCC 1990, or why not in the 70’s when Limits to Growth was published and we had the first large oil-crisis?, we wouldn’t be in the climate crisis we are in today.

Today we make fun of people who claimed (some still claim!) the earth is flat. In the future people will blame and sue those who today are in the business of actively denying and counteracting the scientific knowledge about anthropogenic climate change and other man-made global changes, threatening resilient ecosystems and societies.

But many people understand the science and are concerned. However a lot think that their capacity to make a significant impact and change the devastating trajectory is too small. But then someone thought and said ”no one is too small to make a difference” 😉 Thank you.

Science is clear. Momentum among people grow. Humanity need to transform, or we will loose biodiversity, resilience, species and infrastructure beyond the carrying capacity of ecosystems and our societies. Systems collapse all the time, but we drive unprecedented changes and intensified collapses. It will force us, and all other life on the planet, into very uncomfortable adaptation. Individuals, eventually societies, suffer and die. Therefore, failure to mitigate the driving forces promptly, is not an option.

Every year of inaction, i.e. business as usual and continued emissions of greenhouse gases, we loose two years. The year of inaction and a year on the other side of the carbon budget. Every year of inaction we make the necessary transformation harder as the rate of change has to increase in order for us to stay within the budget.

Greta, you will have a very interesting, intensive and important year in America. But before that, starting this afternoon, take the opportunity to enjoy your journey with Malizia II, the crew and the ocean as you read the sky and manoeuvre your ship with a deepening understanding and relation to nature.

With kind regards,
/Martin Hedberg

The image was taken June 29, 2019 in Stockholm as Greta was doing her research and was invited to see the interior of a VO65. Also in the image, Gretas father Svante Thunberg and Richard Brisius, The Ocean Race.
Greta and crew will sail
Malizia II with Boris Herrmann, an IMOCA 60.

Harvey, Irma och sedan…?

Vattnet hade precis slutat strila från orkanen Harvey när dånet från orkanen Irma närmade sig. Hur kan det komma sig att USA efter tolv års frid från kraftiga orkaner drabbas av två rekordstora orkaner inom loppet av en vecka?

Till att börja med vill jag poängtera att ingen påstått att varken USA eller någon annan nation som tidigare har hemsökts av orkaner inte längre löpte någon risk att drabbas av orkaner i framtiden.

Men eftersom ”persistens” de flesta dagar fungerar utmärkt som prognosverktyg och eftersom vi människor har en tydlig förmåga att identifiera mönster, så låter vi oss invaggas i en (falsk) trygghet när det har gått en längre tid utan att någon naturkatastrof inträffat.

Om det inte hänt något på flera år, har då sannolikheten för att det skall hända något just i år ökat eller minskat?

När det gäller tropiska cykloner (orkaner) så kanske till och med idén om att ”allt är lugnt” förstärktes av att det var hela tolv år sedan som USA drabbades av någon ”major hurricane”, dvs av kategori 3 eller kraftigare.

2005 års orkansäsong. Källa: Wikipedia.

Just år 2005 var den mest intensiva orkansäsongen som USA upplevt. Den obestridliga drottningen var givetvis Katrina som ödelade stora delar av New Orleans, men hela säsongen präglades av rekord.

  • Totalt antal stormar: 28 (rekord)
  • Orkaner: 15 (rekord)
  • Stora orkaner (Kat. 3+): 7 (tangerat rekord med 1961)
  • Totalt antal omkomna: 3913
  • Skadekostnader: $158.9 miljarder (2005 USD) (Mest kostsamma orkansäsong)

I genomsnitt (år 1950-2000) så var det under den amerikanska orkansäsongen:

  • 11 stormar, varav
  • 6 blev orkaner och
  • 2 blev stora orkaner

Det var med andra ord inte tu tal om annat än att 2005 stack ut i statistiken. Men kunde det hända igen?

Det fanns gott om tecken på att 2017 kunde bjuda på en förhöjd risk för såväl orkaner som att någon av dessa skulle göra ”landfall”, dvs. dra in över land. En neutral situation avseende La Niña/El Niño, varmare vatten på Atlanten och till ett större djup samt svag vindskjuvning var några de mest väsentliga ingredienserna.

Prognoserna för 2017 års säsong (som sträcker sig från 1 juni till 30 november) gav att det skulle (skall) bli:

  • 15 namngivna stormar, varav
  • 7 orkaner (kategori 1 eller kraftigare) och
  • 3 stora orkaner (kategori 3 eller kraftigare)

Men att just nummer 8, Harvey och 9, Irma skulle bli så extrema, det förkunnade inte säsongsprognoserna. De kan de inte heller, de kan ”bara” ange sannolikt antal orkaner och den totala mängden energi, ACE (accumulated cyclonic energy).

Hittills, och då är vi lite drygt halvvägs igenom säsongen, har Atlanten producerat:

  • 13 namngivna stormar (den senate heter Maria) varav
  • 6 orkaner (kategori 1 eller kraftigare) och
  • 3 stora orkaner (kategori 3 eller kraftigare)

Skall man gå på dessa prognoser så har vi alltså bara två stormar kvar att vänta varav den ena blir max en kategori-2 orkan. Orkansäsongen sträcker sig fram till sista november. Tips: Det kommer med stor sannolikhet bli fler än två stormar.

Även ACE blev kraftigare än förväntat. Den 25 maj sade NOAA’s prognos att ACE skulle bli 75-155% av den normala, medianen de senaste åren. Den 9 augusti uppdaterade man den prognosen till 100-170% av medianen. Nedan en graf som visar hur Irma totalt förändrade den bilden mellan den 31 augusti och 10 september 2017.

ACE, Accumulated Cyclonic Energy, ett mått på hur mycket energi som finns i orkaner. Källa: Colorado State University (uppdaterad senast 18 september, 2017)

Men prognoserna, alltså de som producerade dagarna innan Harvey respektive Irma, förkunnade att det skulle bli extremt. Det blev tydligt när nationella amerikanska vädertjänsten NWS i anslutning till Harvey förkunnade att ”This event is unprecedented & all impacts are unknown & beyond anything experienced…” (Twitter).

Att USA inte har drabbats av några kraftiga tropiska cykloner de senaste åren skall inte tolkas som att man inte längre kan drabbas. Det visar årets orkansäsong med tydlighet. Tvärtom kan det stora uppehållet ha bidragit till en minskad riskmedvetenhet och därmed eftersatta system, förberedelser och rutiner för att hantera naturkatastrofer som oundvikligen lurar bortom horisonten.

Avslutningsvis, Harvey och Irma var långt ifrån de enda naturkatastrofer som drabbat oss de senaste veckorna, men det är de som har fått ojämförligt mest medial bevakning här i väst.

På många andra platser, t.ex. i Nepal, Indien och Bangladesh har det förekommit kraftiga skyfall med översvämningar som följd vilket har skördat många fler offer och fått stora konsekvenser för såväl livsmedelsproduktion som infrastruktur. De sätter därför samhället på prov för lång tid framöver.

Även om vattnet slutat strila och dånet från orkanen tystnat så återstår månader och år av sorg efter saknade och återuppbyggnad av samhällen. Allt till följd av extremväder som låg långt utanför den tidigare så trygga antagandet av ”det väder vi hade igår får vi också i dag och i morgon”.

/Martin Hedberg

Klassificering av orkaner:

[table id=1 /]

Trump och USA lämnar Parisavtalet

Så var det då klart, det som alla redan förväntat sig. USA sällar sig till nationer som Nicaragua och Syrien. Nationer som inte signerat eller nu lämnat Parisavtalet.

Det är inte klart om Trump avser kliva ur själva avtalet, vilket tar ca tre år, eller om han vill att USA skall dra sig ur UNFCCC, United Nations Framework Convention on Climate Change, vilket vore ännu mer extremt. Detta enligt sajten Axios.

Anledningen till beslutet är väl inte helt klar. Eller jo, den är väl lika välgrundad som många andra av Mr Trumps beslut. Den senaste han talade med innan han hade chansen att fatta beslutet var väl en person som av någon anledning, typ makt eller pengar, såg större fördelar av att inte vara med än att vara med i det globala klimatavtalet The Paris Agreement som trädde i kraft den 4 november 2016.

The Paris Agreement’s central aim is to strengthen the global response to the threat of climate change by keeping a global temperature rise this century well below 2 degrees Celsius above pre-industrial levels and to pursue efforts to limit the temperature increase even further to 1.5 degrees Celsius. … (mer)

Men USA:s president tycker inte det är värt besväret. Han tänker väl mer på att ”Make America great again”, eller möjligen covfefe. Med beaktande av det senare så klarnar det annars så grumliga resonemanget från Presidenten. Ehh?

Nåväl. Medan USA funderar på hur man skall hitta folk som är villiga att jobba i kolgruvorna så ställer övrigt internationellt näringsliv om för att utvinna förnybar energi ur vädret, bygga nya energisnåla fordon, lyssna på vad vetenskapen säger samt förebygga och förbereda sig på de situationer som uppstår även om man stoppar huvudet i sanden.


Republikanskt lagförslag dra in medlen till IPCC

För ett par veckor sedan lämnade Republikanske kongressledamoten Blaine Luetkemeyer (R-MO-3) in ett förslag om att USA skall dra sig ur finansieringen av IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change), UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change) och Gröna klimatfonden (the Green Climate Fund).

Det kom som ett lagförslag den 24 januari i år och jag fick reda på det någon dag senare när jag var på Svalbard av en kollega. Förslaget kallas “No Tax Dollars for the United Nations’ Climate Agenda Act”.

Idén om att inte bidra till globala ansträngningar om att sammanställa faktagranskad klimatvetenskap skall kanske inte förvåna. Det finns trots allt många stora särintressen som, av okunskap eller med hänsyn till sina egna investeringar, fullkomligt ignorerar sina medmänniskors bästa.

Luetkemeyer har hållit på i liknande stil sedan han kom in i kongressen 2009. Några rubriker från tidigare lagförslag:

  • Luetkemeyer Calls For Congressional Investigation Into ’Climategate’ Emails (3 december, 2009).
  • Luetkemeyer Bill Seeks to Prohibit U.S. Contributions to UN Climate Change Panel (11 februari, 2001).
  • House Passes Luetkemeyer Amendment to Halt Taxpayer Financing of UN Climate Panel (19 februari, 2011).
  • Luetkemeyer Seeks to Prohibit Federal Funding for Job-Killing UN Climate Change Initiatives (13 februari, 2013).
  • Luetkemeyer Calls U.N. Climate Agreement a Bad Deal for Americans (14 december, 2015).

Retoriken går så här, från ett pressmeddelande 2009:

U.S. Rep. Blaine Luetkemeyer … introduced legislation that would save taxpayers $12.5 million this year and millions more in the future by prohibiting the United States from contributing to the United Nations Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), which is fraught with waste and is engaged in dubious science.

“We all know that the UN is incompetent when it comes to spending money, and that is why American taxpayers should not be forking over millions more to one of its organizations that not only is in need of significant reform but is engaged in dubious scientific quests,” Luetkemeyer said. “Folks in Missouri and across the country are tired of this never ending government spending spree, and my goal is to deliver some of our people’s hard-earned money back into their pocketbooks instead of spending it on international junk science.”

Men man blir kluven. Samtidigt som Luetkemeyer förnekar, eller i alla fall föraktar, klimatvetenskap, så är han väldigt engagerad i risker förknippade med de översvämningar som Missouri har drabbats av. Han är också medlem av ”Endangered Species Act Working Group”.

Varför drabbas Missouri (och andra platser)  av översvämningar och andra väder- och miljöproblem? Kan det finnas något i klimat med det? Finns det forskare som studerar detta? Hur får man reda på vad de vet om atmosfärens tillstånd, ekosystemtjänster mm och hur framtiden kan komma att utvecklas?

Jag får inte ihop det. Varför finns det så många som förefaller bry sig om det lilla, men skiter fullständigt i det stora? Fattar det inte att världen hänger ihop? Alltså inte exakt hur, men att saker hänger ihop?

Strax före jul var jag på en middag där jag kom i samtal med en person som var intresserad av klimat och miljö. Efter ett par meningar så framkom det att personen tvivlade på att människan kunde påverka klimatet. Han refererade till svenska ”skeptiker” och kom med till synes välartikulerade argument.

Jag kanske borde vänt mig åt andra hållet. Men jag började att resonera och förberedde mig på att dra allt ifrån Milanković-cykler till syreisotoper. Men när jag sade ”strålningsbalansen till och från jorden är ur balans, vi blir inte av med all energi vi tar emot” så sade plötsligt personen ”men om du säger så så förklarar det saken” och ”varför har forskarna så svårt att berätta?”.

Jag hajade till. Jag hade ju inte förklarat strålningsbalansen, bara dragit översikten. Hur kan någon först vara så övertygad om att vi inte påverkar klimatet, och sedan vända på en femöring?

När jag tänkte på det efteråt så tror jag att orsaken var att personen i fråga inte var så kritisk som han föreföll (de första frågorna jag fick var kritiska). Det handlade mer om ensidighet. Personen hade bara tagit in information från ”ena sidan”, förnekarna. När han nu mötte någon som var lite mer påläst så fungerade inte den linjen längre.

Vart vill jag komma med det här? Jo, jag vill avsluta artikeln/berättelsen i ett lite positivare tonläge än jag startade den. Det finns hopp.

Den tidigare republikanske kongressledamoten from South Carolina, Bob Inglis, var tidigare även en så kallad ”klimatförnekare”. Men efter en resa till Antarktis där han sett hur forskare bedriver sitt arbete och gör korrelationen mellan koldioxid, temperaturer och klimatförändringar så började hans resa till insikter. Den förstärktes när han gjorde en resa till Stora Barriärrevet, såg konsekvenser och träffade fler forskare.

Ingils grundade Republicen för att begränsa klimatförändringar och samla likasinnade för att ”encourage conservatives to lead in developing innovative ways to address climate change”.

Tillsammans med konservative Art Laffer, som kallar sig klimatagnostiker, driver de på för att fler konservativa skall inse att skatteväxling är en bra sak och att klimatfrågorna kräver partipolitisk överbryggning. Med direkta uppmaningar till Blaine Luetkemeyer och kollegor.

Klimat är vetenskap. Du kan ha vilken ideologi, religion eller åsikt som helst. Klimat är helt ortogonalt. Det skär igenom och påverkar allt, men är helt transparent för åsikter.

Men det går inte att undvika taken på att USA:s nya president, i linje med sina övriga påståenden, drivkrafter och idéer faktiskt medverkar till att lagförslag H.R.673 – ”No Tax Dollars for the United Nations’ Climate Agenda Act” faktiskt klarar sig igenom alla passager (ni ser dem under ”Tracker” på omslagsbilden).

Jag tror att såväl IPCC som UNFCC kommer att klara det, men det är en förfärlig utveckling där inte bara ignorans utan direkta lögner ännu lättare kommer att få fäste. Det i en tid då mänskligeheten behöver precis det motsatta, fakta, förtroende och framtidshopp.


Trump, alternativa fakta, Arnulf och Tegnér

När verkligheten tränger sig på så är det lätta att falla i förnekelse. Och vad kan väl då vara bättre än att lyssna till en stark ledare som berättar saker som man vill höra, och låter bli att säga saker som man inte vill höra?

Det tillsammans med grupptillhörighet, en stor flock som rör sig i samma riktning och skapar Vi-känsla, är väldigt gångbart i det mänskliga sinnet.

Man ser det lite varstans, men allra tydligast är det hos USA:s nytillträdde president, Donald Trump. Hans uttalanden och utspel är så absurda att man slutar förvånas. Systemet är mättat, han har för länge sedan passerat alla anständighetsgränser, men bara det faktum att han gått vidare, tagit sig igenom demokratins nålsöga och blivit president, gör att en del kanske tänker att: ”Jomen det skall nog vara så här”, eller ”Det är mest munväder, riktigt så tokiga beslut kommer han inte att fatta.”.

Men se det visar sig nu, knappt en vecka in i presidentandet, att han fattar de mest konstiga beslut och agerar på de mest absurda sätt som någon modern tung beslutsfattare har gjort.

Det är svårt att lista vad som varit tokigast, men jag känner att införandet av ”Alternativa fakta” (alternative facts) tar priset. Trump har ju själv stått för det under en lång tid, men att hans rådgivare Kellyanne Conway uttryckligen definierar begreppet som ett argument i relation till de frågor som journalister och allmänhet ser och upplever… Det är smaklöst, patetiskt och mycket skrämmande. Och inte nog med det, de försvarar dessutom begreppet och retoriken efteråt.

Jag illustrerar detta med ett videoklipp från filmen ”Eric the Viking” där Terry Jones spelar King Arnulf och staten Hy-Brazil sjunker i havet. Med gott mod en en stor dos förnekelse följer folket med i djupet. En variant på den klassiska sagan Kejsarens nya kläder. Alternativa Fakta.

”Everyone stay calm. This is not happening.”

På goda grunder kan man hävda att ovanstående klipp kanske snarare återspeglar klimatförnekare är Trumps ledarskap. Och jag håller med, King Arnulf må vara blind för sanningen, men han följer själv med ner i djupet. Trump har så många fler osympatiska drag att Arnulf kommer till korta i jämförelsen. Men/och det gör det hela ännu mer skrämmande.

Så jag toppar med att citera några strofer i Esaias Tegnér dikt ”Det eviga”:

”Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd,

och örnarne fällas i flykten.


”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd

lugn står hon med strålande pannan.

Hon leder igenom den nattliga värld

och pekar alltjämt till en annan.


Nu skall man kanske inte dra för stora växlar (eller så skall man det) på vad en nationalskald inspirerad av krig och konflikter i dåtidens Europa för drygt 200 år sedan (Napoleon, finsk-ryska kriget mm) funderade kring.

Tegnér visste i alla fall inte något om vad som skulle ske idag, så vi kanske kan ta oss friheten att skriva och tolka om dikten i perspektiv av vad som sker just nu (inte så mycket som en prognos eller som en guidance av att Tegnérs omdöme räcker för att fatta kloka beslut idag). Vi utelämna vissa saker och lägger andra.

Om jag i det perspektivet läser raderna ovanför så känns det lite tryggare. Dravlet som Trump står för är sorgligt, patetiskt, farligt och skadligt. Men det kommer inte att vara för evigt.

Människan kommer att ställa sig upp igen, människor står redan, och tillsammans kan vi röra oss i en riktning som är sansad och i samklang med de värderingar som våra föräldrar och generationerna innan dem kämpat för.

Det sker redan, men/och vi kommer att ha en turbulent politisk och geopolitisk tid framför oss, oavsett vilket av alla tänkbara (och otänkbara) scenarier som inträffar.

Trump personligen utkämpar många strider och han har själv valt dem genom att förakta medmänniskor, yrkeskårer, etniska och religiösa grupper. Han slåss mot sin egen underrättelsetjänst, journalister, forskare, grannländer, andra länder, NATO-medlemmar, de som inte betraktar sig som vita kristna amerikaner, samt de flesta av de som betraktar sig som vita kristna amerikaner och sist men inte minst: Verkligheten. Han har ju en rätt så tung position att slåss från, han är ju ändå USA:s president. Men vi får se hur länge det håller och hur resan utvecklar sig.

Det brukar vanligtvis gå många år innan man kan skämta om stora katastrofer. Men när det gäller Trump så går det fort. Inte bara USA:s alla komiker och talkshows har gyllene tider (de måste upplevt Obama som overkligt svår att skämta och göra narr av), även alla kreativa människor som inte har en TV-kanal som plattform kan med dagens sociala media nagelfara, belysa absurditeteter och sprida information om honom.

Men det är sorgligt och skrämmande att det är verkligheten och inte en uppdiktad fars.


Att väcka åtal mot oljebolag?

Vad visste de egentligen, olje-, gas- och kolbolagen om klimatförändringar? Jag menar inte vad de vet just nu, trots att en del verkar vara lite förvirrade och okunniga. Jag menar vad visste de för 30 år sedan, när vetenskapen var förhållandes väl insatt i vad som höll på att hända och varför.

Ganska mycket visar det sig. De hade kunskap om att klimatet förändrades och vad orsakerna var. De förstod, de teg, de förnekade och de ljög.

En som gör en rättslig sak av detta är juristen Matthew Pawa. Han har varit engagerad sedan mitten av 90-talet i miljö. och klimatfrågor och talade  i förra veckan på konferensen Breaking Through Power arrangerad av Ralph Nader genom hans organisation Center for Study of Responsive Law.

Matthew Pawa arbetar med juridiska medel för att ställa utsläppare av växthusgaser till svars för konsekvenserna av deras agerande. Och det är inga små aktörer han ställer mot väggen, han har text gått upp i ringen mot American Electric Power och ExxonMobil.

Under lång tid har fossilbolagen inte bara förnekat förekomsten av antropogen påverkan på klimatet utan även aktivt spridit falska påståenden kring det vetenskapliga läget.

Därtill, när det på senare år blivit allt mer genant för dem att framstå som knäppskallar som förnekar vetenskap, så har de istället hävdat att de inte kan ta ansvar för vad alla andra också bidrar med. Var och en, även om man är ett stort oljebolag, är ju liten i relation till gruppen av andra företag, nationer eller hela mänsklighetens utsläpp.

Men Pawa köper inte det argumentet utan hänvisar till tidigare domslutär det står klart att företag och individer faktiskt är skyldiga, även om deras bidrag är litet (och i vissa fall inte så litet) i relation till andras utsläpp.

”Pawa has been working tirelessly to establish global warming as a ”public nuisance” under tort law, holding corporations accountable for their greenhouse gas pollution and forcing them to face their victims in court.” (Från Inside Climate News.)

Föreläsningen som Pawa höll på konferensen är ca 20 minuter lång. Det är en av de mest koncisa redogörelserna av klimatsituationen jag sett på länge. Jag har klippt ut episoden, men ännu inte fått ok på att använda klippet (ja, jag har frågat om lov).

Så jag delar istället en länk till den ursprungliga filmen (öppnar i nytt fönster). Den är i sin helhet nästan 9 timmar lång, men filmen startar när Pawa blir introducerad 6:09:13. Hans anförande är slut 6:28:42.

Förutom att det är intressant att följa utveckligen av detta i USA så frågar jag mig dels hur resultat påverkar oss, dels vilka paralleller vi kan göra till detta i Sverige?

Vilket ansvar har företag och individer som hävdat (hävdar) att klimatet inte påverkas av människan eller att konsekvenserna är försumbara?

Jag ifrågasätter inte grannen som pratar i nattmössan på någon fest eller vilsna kollegor på jobbet. Men jag menar att de som fattar beslut om utvinning och förädling av fossila resurser samt de som aktivt deltagit ”på den andra sidan” i ”klimatdebatten” har ett ansvar för konsekvenserna av sitt agerande. Det är inte krångligare än så.

De har bidragit till att många människor lider och omkommer till följd av klimatförändringar och att samhället dröjt (dröjer) med den nödvändiga omställningen till energiförsörjning, livsmedelsproduktion, välfärd mm utan fossil energi eller system som eroderar ekosystem eller skadar livsbetingelser för människor, kulturer och samhällen.

I decennier har vetenskapen varit tydlig, men ändå har företagsledare, politiker och lobbyister hävdat att man måste fortsätta med fossilutvinning med allehanda ursäkter och i vissa fall rena lögner. Men det går inte att skylla från sig. Vare sig på okunskap eller på någon annan. Matthew Pawa tar den fajten mot fossilbolag som förstod vetenskapen (och till och med använde sig av den för att anpassa och skydda sin infrastruktur), men utåt sett förnekade och sopade kunskapen under mattan.



Orwell besöker Miami

Florida Guvernör Rick Scott

När man under ett par år stångat pannan blodig av allt resonerande kring klimatförnekare som inte tar till sig vetenskapliga resultat så dyker det upp en ännu mer absurd företeelse. Politiker och myndighetschefer som förbjuder anställda att använda vissa ord.

För ett par veckor sedan så kom det fram uppgifter om att Florida Department of Environmental Protection (DEP), Floridas Miljödepartement, hade varnats för att använda ord som ”klimatförändring”, ”havsnivåhöjning”, ”global uppvärmning” och ”hållbarhet”.

Fast man kanske inte skall vara så förvånad. Det visar bara hur otroligt mentalt fäste klimatförnekare, så kallade ”klimatskeptiker”, har fått hos många för sina tankar och resonemang.

Nu har i och för sig DEP tagit avstånd från att detta skulle ha skett, men enligt lokal media (bland annat Miami Herald) så vittnar flera anställda om att detta har kommunicerats muntligen vid flera tillfällen.

Det hela skall ha börjat när republikanen Rick Scott blev Guvernör i Florida 2011 och tillsatte Herschel Vinyard Jr. som chef för DEP. Scott har vid upprepade tillfällen sagt att han inte tror att klimatet kan förändras av människan.

Nedan ett filmklipp när en grupp vetenskapsmän träffar Gov. Rick Scott för att informera honom om grundläggande vetenskapliga fakta. Mötet skall ha varit varat i omkring 20 minuter, men utan att Scott skall ha givit någon substantiell respons.

Floridas Guvernör Rick Scott möte klimatforskare, augusti 2014. Han tycks inte ta intryck av vad de har att berätta.

Det märkliga är att Florida är en av de platser i USA som i mycket stor utsträckning kombinerar utsatthet (havsnivåhöjning och tropiska orkaner) med stor klimatpåverkan (energiförbrukning, kolkraftverk), goda möjligheter att producera förnybar energi (sol, havsströmmar, tidvatten, vågor, vindkraft) och dyr infrastruktur (fastighetsvärden).

Men det blir väl för mycket. Om det verkar lite jobbigt så kanske det går över genom att förneka problemens existens?

Kruxet är inte bara att möjligheterna att hantera såväl problem som möjligheter åker med i samma badvatten. Utöver det så är det många affärsmöjligheter som går till spillo, något som borde engagera den tidigare företagaren och riskkapitalisten Scott.

För att inte tala om att verkligheten ski-er fullständigt i om en guvernör stoppar huvudet i sanden eller inte. Klimatet förändras i alla fall. Skattebetalare och medborgare lider och missar såväl möjligheter till anpassning som till välstånd.

Men det kanske förnekare kan leva med. Inklusive att man stora delar av övriga världen tycker man är mer eller mindre knäpp. Bara man slipper ändra åsikt. Eller rättare sagt bara man slipper inse att det hänt saker de senaste femtio åren som kullkastar det gemene man trodde på i mitten av förra seklet.

Men är det inte bara för forskarna och tjänstemännen att hitta på andra sätt att beskriva vad som sker i naturen? Här hemma i Sverige förefaller en sådan fråga vara helt absurd, men i en artikel i Huffington Post så resonerar man utifrån perspektivet att den som har makten över språket har makten över människorna och exemplifierar med författaren George Orwell. Det ligger mycket i det.

”Perhaps no one understood this so well as George Orwell. In his 1946 essay ”Politics and the English Language,” Orwell concluded, ”Political language … is designed to make lies sound truthful and murder respectable,” and that in corrupting language for this purpose, that mutilated language in turn corrupts thought.

In 1984, Orwell took this further. His character Syme explained Newspeak, the language that he helped the Party to create, this way:

You don’t grasp the beauty of the destruction of words. Do you know that Newspeak is the only language in the world whose vocabulary get smaller every year?… Don’t you see that the whole aim of Newspeak is to narrow the range of thought? In the end we shall make thoughtcrime literally impossible, because there will be no words in which to express it…How could you have a slogan like ’freedom is slavery’ when the concept of freedom has been abolished?”

Antingen förstår Guvernör Rick Scott vad han gör eller så går han på magkänsla och blockerar alla intryck från kloka människor i omgivningen. Oavsett vilket så är det skrämmande att människor med makt och inflytande antingen missbrukar denna eller inte har insikt om hur deras agerande missgynnar mänskligheten.

Det ligger mycket i Orwells insikter om hur språket formar oss och våra samhällen. Vi är tjänare under språket och det är viktigt att kalla en spade för en spade. Naturen bryr sig inte om vi väljer bort vissa ord.

Naturen vokabulär är så mycket större än alla våra språk tillsammans. Vi behöver lyssna och lära. Det är det forskare arbetar med. En vetenskapsman är en tolk som lär oss förstå naturens vokabulär. Att inte lyssna, att förneka eller till och med försöka lägga munkavle på dem som kan tolka signaler ur verklighetens brus, det är riktigt korkat.


USA tar ut en ny kurs

Obama har lagt om rodret. Och när USA agerar så händer det saker. Man avslutade andra världskriget, flög till månen, startade krig i Irak osv. Om det blir rätt eller inte beror bland annat på hur bra rådgivare ledningen omger sig med.

Den amerikanska ledningen har nu tillgång till de mest framstående forskarna inom klimat och energi. Och Obama förnekar inte kunskapen. Det ser vidare ut som om man både avser agera för att anpassa sig och minska klimatpåverkan i linje med de alarmerande resultat klimatforskarna presenterat den senaste tiden.

Hillary Clinton presenterar Todd Stern (20090126).

Video: http://www.state.gov/video/?videoid=9120359001
Text: http://www.state.gov/secretary/rm/2009a/01/115409.htm

Jag antar att det finns många som blir förvånade då de inser med vilken kraft USA kommer att möta hoten inom klimat och energi. Men det är inte förvånande. Alla som sätter sig in i frågorna inser behovet. Och man tänker inte agera ensam, man kommer att avkräva resten av världen ansvar och agerande.

Utdrag från talet av Hillary Clinton 20090126:
“… So the urgency of the global climate crisis must not be underestimated, nor should the science behind it or the facts on the ground be ignored or dismissed.
The time for realism and action is now. And President Obama and I recognize that the solutions to this crisis are both domestic and global, that all nations bear responsibility and all nations must work together to find solutions. Under President Obama, America will take the lead in addressing this challenge, both by making commitments of our own and engaging other nations to do the same…”

Hur kommer det här att påverka oss i Sverige? Det är strategiskt klokt att försöka ha tillgång till, och förstå, samma information som ligger till grund för USA administrationens agerande. Glädjande nog så finns informationen i vårt samhälle. Vad vi saknar i Sverige är ledarskap. Och insikt, riktigt djup, insikt.

Visst finns det goda exempel här hemifrån. Men med tanke på de extremt goda förutsättningar vi haft/har både kunskapsmässigt och resursmässigt så är det märkligt att vi inte kommit längre.

Vi behöver en bred och djup kunskap i hela samhället om både komplexiteten och detaljerna i klimat- och ekosystemfrågorna. Vi behöver förstå hur USA och resten av världen kommer att agera. Vi behöver utveckla strategier för att hantera förändringarna.