DN hade för ett år sedan en artikel om invasiva arter i Sverige och hur de påverkar och hotar det svenska ekosystemen. Det är bra att hålla koll på dem och se till att de inte stör balansen i ekosystemen. För balans vill man ju ha.
Apropå det, är vi människor bra på att upprätthålla balansen i systemenen?
Vi är, som alla djur, opportunister. Men till skillnad från dem så har vi betydligt mer inflytande på vår omgivning. Vi har också mer intellekt, förmåga att samarbeta och förstå konsekvenser av vårt agerande. Hur går det för oss, vad gör vi med vårt intellekt och förmågor?
Okay, så vi flyger, äter kött och beter oss allmänt dåligt. Lösningen på det måste rimligen vara att göra mindre av detta. Så vi flyger mindre, äter mindre kött, klimatkompenserar och så vidare. Bäst vore kanske om jag inte fanns alls?
Men det är ju inte så kreativt.
Göra saker mindre dåligt. Eller göra saker bra? Hur vore det om vi såg själva som en resurs? Någon som gör gott istället för att göra mer eller mindre ont?
Det linjära synsättet tar oss inte dit vi vill. Kan vi tänka på ett annat sätt?
Hur kan vi bli bättre på att samspela med de levande systemen? Utveckla en sorts teknik och system som gör att vi är en bra integrerad del av de livsuppehållande systemen.
För de kanske vi behöver ny teknik, men tekniken i sig kommer inte att lösa annat än temporära och lokala problem. Vi behöver vara mer långsiktiga än så.
Hur tar vi ansvar?
Det finns en djupt rotad idé om att naturen finns till för vår skull, att den kanske till och med är skapad för att vi ska använda, förbruka, den. Det är en grundläggande tanke både inom religionen, tex kristendomen, och industriella revolutionen. Vetenskapen och fossila resurser har givit oss möjligheter att extrahera enorma mängder av dessa resurser som fanns/finns i naturen.
Vi har dessutom kommit att distansera oss från naturen. Vi står liksom utanför den. ”Människa och Natur”. Ändå, eller kanske just därför, är vi herre på täppan.
Men tänk om det är så att vi är en del av naturen? Att vi inte skiljer oss i egentlig mening annat än att vi har så ofantligt mycket mer kraft till följd av vår förmåga att samarbeta, nyttja extern energi och konstruera såväl maskiner som kemiska föreningar.
Det första vi kan göra är att erkänna att alla växter och djur, däribland människan, är opportunister. Ligger det en räkmacka på bordet så tar vi för oss. På samma sätt som växter växer på de mest otillgängliga platser och djur expanderar till nya platser. Tex de invasiva arterna som nämnas i DN:s artikel.
Kruxet är att vi människor är så otroligt bra på att ta för oss. Och på att dumpa saker efter oss. Gör man det så tappar man balansen. Vi måste anstränga oss väldigt mycket för att inte hamna i fritt fall. Signalerna är detekterade, bearbetade och kommunicerade sedan decennier. Men nervsystemet och alla mer eller mindre autonoma aktörer i våra komplexa samhällen har inte koordinerat sig för att återfå balansen.
Vi har spärrat upp ögonen och börjat veva med ena handen. Samtidigt brinner skogarna i Sibirien, glaciärer och permafrost tinar, haven försuras och arter och ekosystem går i spinn.
Vi håller på att tappa balansen, men tänker uppenbarligen inte göra något förrän alla, även de med mycket makt och inflytande, är riktigt tvärsäkra på att även de kommer att följa med i fallet. Och då…
Nä, makten och inflytandet vi har är inte obegränsad. Vi är en del av systemet och vi kan inte förhandla med naturen. Vi har knuffat många andra arter över kanten och håller själva på att förlora balansen. Återkopplingar i naturen gör att det tidigare någorlunda fasta fundament vi hade under fötterna flyttas i en annan riktning, i flera dimensioner, än vi rör oss i.
/Martin
PS. Bilden är ett skelettet av en stenmård, en av de invasiva arterna som nämns i DN’s artikel. DS.