Telefonen ringer. – Hej Oskar, hur har ni det? – Tack vi har det bra. Har fått upp tältet, fixat maten och ligger i våra sovsäckar. Paddlingen har gått strålande, men vi glömde prata om en grej. – Jaha…? – Isläget. Vi paddlade norrut i motvinden från Öja (Ön som fyren Landsort står på). Hade tänkt gå genom Dragets kanal, men det var fruset 800 meter innan den. Så vi fick ta samma väg tillbaka gå söderut, i och för sig i medvind, och sedan runda Lökvik på ostsidan. Vi kom inte så långt som vi tänkt idag, men ligger nu i alla fall mittemot södra Lökvikshomen och har det superbra!
På bilderna som Oskar och Cassiani skickar över så skiner solen från en övervägande blå himmel. Om det inte var för torrdräkterna, tjocka handskar och mössa så skulle man kunna tro att det var vilken sommardag som helst.
Och att det är folktomt. För vilken fin sommardag som helst så hade det kryllat med folk i skärgården. Men nu är det 5:e mars. Och även om man pratade om våren i södra Sverige så snöade igår. Solen skiner och allt är så där fantastiskt vackert som det kan vara i Stockholms skärgård. Fast det är bara nån enstaka plusgrad. Även i luften.
I morgon lördag paddlar de sin SUP:ar förbi Nynäshamn, Yxlö och på ostsidan om Muskö. Det kommer att blåsa västliga vindar så de får medvind där det passar och lä av land där det behövs.
Det blir nog en lagom dagstur att ta sig upp till nordöstra Muskö under lördagen.
På söndag kommer det att blåsa mer och dessutom nordväst till nord. Då blir det stökigt, milt uttryckt, att ta sig över till Ornö (med en kraftig vind rätt i sidan). Vi resonerar lite om de skulle kunna hinna ta sig över redan under lördagen. Men eftersom de då vill på östra sidan, i lä om Ornö, så blir det väldigt lång väg. Vi landar i att det förmodligen är bättre att paddla en kortare sträcka i motvind upp till Gålö och sedan gå i lä av land.
Efter att vi gjort liknande resonemang om väder och vägval för resten av veckan så konstaterar vi att ”man får se hur det blir”.
Det är precis så man får göra i övriga livet också. Skaffa sig en uppfattning om nu-läget och sin egen förmåga. Därefter se över sina mål. Och en rad scenarier. För det är ju inte bara att göra. Framtiden är obekant. Det man tar sig an gör man i ett sammanhang som man inte rår över. Men genom att resonera i olika situationer så förbereder man sig för hur man ska agera och vilka konsekvenser det kan få.
Man är då bättre förberedd på vad som kan komma att ske. Men inte nog med det, man får en förståelse för att verkligheten förmodligen kommer att bli något annat än det man trodde sig förutse.
”Man får se hur det blir, vi har gjort vad vi kan för att förstå våra handlingsalternativ och förbereda oss.”
/Martin
Jag planerar att ge dem både snö, vindstilla och kuling. Samt sol, en massa olika moln och vågor. 🙂
De senaste tre veckorna har jag detaljstuderat vädret på Atlanten och försett Gurra Krantz och hans besättning på en Swan 66 med beslutsunderlag. Det handlar om säsong två av TV-serien ”Över Atlanten” där Gurra seglar med ett gäng kända och mer eller mindre seglingsvana profiler över Atlanten. (Bilden ovan är en prognosbild med olika ruttförslag från inledningen av seglatsen.)
Årets besättning består av programledaren Sofia Wistam, alpinskidåkaren Frida Hansdotter, kocken Tareq Taylor, tidigare fotbollsspelaren Henrik ”Henke” Larsson, artisten Tommy Nilsson och komikern Klas Eriksson.
Nu är det bara 350 nautiska mil kvar på den 2700 nautiska mil (5000 km) långa resan från Kanarieöarna till S:t Martin.
De har serverats stiltje och storm, sol och ösregn, grov sjö och spegelblankt hav. Besättningen har satts på prov och saker på båten har gått sönder.
Det är fascinerande att segla. Fantastiska naturupplevelser, personliga tankar, insikter och fina relationer med de man seglar med. Men folk kommer inte att må bra hela tiden, vare sig upplevelsemässigt eller fysisk. Sjösjuka får man räkna med, men långvarig innebär risker och det är ett absolut nej för situationer som skapar risker för personskador.
Gurra Krantz vid rodret. Bild från Mastiff och fjolårets säsong av Över Atlanten.
Min uppgift är att i samverkan med Gurra ta fram beslutsunderlag så att de kan planera seglingen såväl flera dygn som några timmar i förväg. Prio ett är säkerheten, att undvika situationer som kan skapa trauma eller fysisk skada. Helt riskfritt går inte, men man vill minimera riskerna och skapa förberedelse inför det som inte går att undvika, eller som man krasst tar, så att man kan rida ut dem på ett bra sätt.
Därefter är det en blandning mellan att skapa förutsättningar för variationer i seglingen, det ska inte vara monotont ombord och att de ska komma fram i tid, vare sig för tidigt eller för sent. Man behöver också planera och koordinera mycket. Stora manövrar som att gippa, slå eller reva segel gör man givetvis hellre i dagsljus än på natten. I synnerhet om det blåser upp, är grov sjö, kraftig vind, regn, kallt eller om folk är trötta eller på annat sätt utslagna.
Vädret till havs kan skifta väldigt mycket. Där de fick stiltje i ett tillfälligt högtryck var det kuling såväl två dygn tidigare som två dygn senare. Och vädret skiftar och rör sig snabbare än man kan segla. Det gäller att befinna sig på rätt plats när vädret utvecklas. (Det är extra tydligt när man av någon anledning vill ha högtryck och vindstilla).
Så själva ruttplaneringen går i mångt och mycket ut på att segla bra (snabbt, säkert… eller vad man har för prioriteringar) till en plats där man kan fortsätta segla bra. Det är genom vädret och hur det skiftar som man tar sig fram, och det är vädret som i stor utsträckning definierar om kriterierna för vad som är bra eller dåligt.
Och det finns inga tvärsäkra prognoser. Det handlar hela tiden om sannolikheter för olika scenarier.
Med VPP, velocity prediction program, eller Polardiagram, definieras hur snabbt en specifik båt seglas i olika väderförhållanden.
Och även om man gör beräkningar som involverar såväl vädrets skiftningar som båtens prestanda (VPP, velocity prediction program, eller ”polardiagram” som visar hur fort just denna båt kan segla med olika segeluppsättningar i olika vindhastigheter och -riktningar), så ligger man inte på maxprestanda hela tiden. Det är kontinuerliga justeringar av den planerade rutten.
De har fått sin beskärda del av olika sorters väder och det, i kombination med besättning och teknik, har påverkat såväl stora som små beslut ombord.
Inför seglingen hade vi också en rush med att ordna bättre förutsättningar för kommunikation till och från båten. Jag och kompisen Jesper ordnade och funktionstestade en satellitmottagare här hemma i Sverige bara dagarna innan de seglade iväg. Ett dygn senare tog en ur TVproduktionsteamet med sig prylarna ner till Kanarieöarna.
Förutom att det var roligt att kunna skaka fram en bra kommunikation på kort tid så hade jag en del speciella kopplingar till detta:
– Dels Greta Thunbergs första seglats, över till USA. Ett tag, innan hon och Svante hade bestämt sig för att segla med Boris Herrmann och Pierre Casiraghi på Team Malizia, så var det meningen att de skulle ha just den här satellitmottagaren på ett av de andra potentiella båtarna. I och med att jag redan hade rotat i frågan så kunde jag snabbt återta kontakterna med firman Network Innovation som hade utrustningen.
– Dels finns det en personlig anekdot mellan mig och Gurra som sträcker sig tillbaka till när jag var under mitt första utbildningsår till att bli meteorolog 1988-89. Jag gjorde praktik på Marinens Helikopterdivision på Berga. Förutom att göra prognoser så hängde jag med meteorologkollegan Lage Larsson och hjälpte till att utrusta den svenska Whitbreadbåten The Card med en satellitmottagare. Gurra Krantz var ombord och seglade även med den satellitmottagaren (Whitbread 89-90). 🙂
Och det var den veckan med Lage som sådde fröet som ledde fram till att jag 1997 gjorde routingen och seglade med på båten Nicorette när vi slog världsrekord över Atlanten.
Nåväl. Apropå att segla över Atlanten, jag var med på ett hörn även inför planeringen när Greta och Svante skulle segla tillbaka till Europa. Det var ingen enkel resa. De seglade med Riley Whitelum, Elayna Carausu och Nikki Henderson på katamaranen La Vagabonde.
Riley och Elayna har i dagarna publicerat en första av sex filmer som visar seglatsen. I en kort passage (ca 5:50 – 6:15) samtalar jag med Riley om stundande väder på Atlanten, strax efter att Svante och Greta fått kontakt med dem. Man ska inte övertolka det samtalet, jag ansvarade inte för väderinformationen eller routingen till dem under seglatsen. (Men jag följde deras position, väder, vägval och scenarier åt de som behövde det här hemma.)
Routing är fascinerande. Det omfattar många intressanta delar av ett större system. Och det kan även fungera som en metafor på vad våra samhällen står inför när det gäller klimatförändringar. Den jämförelsen blir inte sämre av relevansen i uttrycket ”vi sitter i samma båt”.
Istället för båten, besättning, scenarier för kommande väder och en skeppare som fattar beslut så handlar det om planeten jorden, allt liv, klimatscenarier och beslut vi fattar mer eller mindre medvetet och kollektivt. Systemet går också från att vara komplicerat till komplext i många dimensioner och tidsskalor. Vi har både fler och färre frihetsgrader jämfört med båten.
En rätt byggd och utrustad segelbåt klarar väldigt stora skillnader i väder, medan våra samhällen är optimerade för ett visst klimat, Holocen. Det är som att bygga en båt som går finfint i sydvästliga vindar på 7 m/s, men varken klarar stiltje eller storm.
En annan skillnad är att båten inte påverkar vädret, annat än i dess omedelbara närhet, men vi människor påverkar klimatet såväl nära som långt bort i tid och rum.
Jag ser fram emot att Gurra och besättningen kommer fram till St Martin. Just i detta nu undrar jag om de kommer att gippa innan solnedgång, vilket är lite för tidigt för att kunna sträcka hela vägen fram på sista benet, eller om de ska göra det tidigt i morgon, men då har gått lite för långt norrut för att optimera seglingen.
Och så vill jag ta del av deras berättelser. Det är med berättelser vi skapar vår värld. Men det är en annan historia.
/Martin
PS. Serien Över Atlanten produceras av Mastiff och sänds i höst på kanal 5. DS.
