Tag - Omställning

Webinar: ”Ställa om istället för tillbaka”

Kan vi anpassa oss till omgivningen och förutsättningarna, vara flexibla och förnuftiga och inse att vi aldrig haft kontroll? Och att vi nu har drivit systemen till gränser som gör att vi numera har ännu mindre möjligheter att förutse framtiden?

Kan vi ställa om till ett samhälle som i större utsträckning baserar, och balanserar, sina behov efter lokala och regionala förutsättningar? Ett samhälle som inte förutsätter extraherande av sällsynta jordartsmetaller, fossilt kol, undanträngning av människor och natur? Ett samhälle som lever upp till de fina deklarationer som folkvalda har skrivit under, men utan att med andra handen såga av grenen vi lever av?

Hur odlar man mat lokalt och regionalt? Hur samverkar man med grannar och regioner? Hur fördelar och delar man på resurser? Hur reparerar och återvinner man? Hur släpper man loss kreativitet, nyfikenhet och samarbete när nyheterna präglas av till synes oöverstigliga problem? Hur skapar vi visioner och berättelser som får oss att ställa om?

Det handlar inte om att gå tillbaka, inte heller fortsätta framåt. Som metafor. Utan att ställa om. Till något annat. Hitta andra värdegrunder, målsättningar, visioner. Se världen i ett annat paradigm än att den är en resurs som bara fanns till för oss här och nu. För med Business As Usuall slår vi strax i taket igen, eller faller genom tunn is.

Vad har vi för val?

Det här och mycket annat är sånt som Omställare tänker på, pratar om och agerar för. Jag sitter med i Omställningsnätverkets styrelse. I morgon torsdag 2 april kl 10-13 så arrangerar vi ett webinar med ett digert program kring detta och många andra frågor.

I vintras började vi planera för ett fysiskt seminarium. Men pandemin tvingade oss att konvertera det till ett digitalt möte. För någon vecka sedan, när vi började dela information via sociala media, insåg vi att det skulle dra betydligt fler deltagare än vi från början hade tänkt. Utveckligen av plattformar för att dela information och samarbeta över Internet är en viktigt del av omställningen. Den inte bara gör det möjligt att till stor del ersätta det fysiska mötet, den skapar även nya möjligheter som inte är möjliga i den fysiska världen. Till exempel att på kort tid få över 700 personer att deltaga i en konferens.

Läs pressmeddelandet som också innehåller praktisk information.

Webinaret kommer att ske över Zoom, men också att streamas över facebook. Läs mer .

Här nedan en karta som visar varifrån deltagarna kommer.

Omställningsnätverket hittar du på https://omstallning.net/

/Martin

Illusionen om att allt ska vara som vanligt

Många har inrättat sina liv med rutiner och traditioner som man ogärna gör avkall på. Det märks inte minst i kristider. Önskan (bland de som har det bra) om att livet ska fortsätta som man rutat in det och utvecklas enligt de planer man har är stor. Det är inte bara en möjlighet, det är en förväntan, nästintill ett krav.

Så kommer en kris. Eller rättare sagt så utvecklar sig en av alla de potentiella risker och kriser som livet är sammanvävt av. Samhället måste ställa om, agera och rusta för att möta, bekämpa, lindra, bota det ovälkomna. Anomalin, avvikelsen från det vanliga, våra förväntningar.

Allt vi vet handlar om det som varit. Men alla våra beslut handlar om framtiden -som vi inte vet något om.

Hur navigerar vi då inför framtiden? En approach är att anta att det lullar på som vanligt, Que será, será. Det betyder inte att allt ÄR som vanligt, men att förändringstakten, tex samhällsutveckling, individers åldrande eller kunskapsinhämtning är konstant. Det är ett rimligt antagande. Det har fungerat under merparten av tiden vi har erfarenhet från.

Men vi bör rimligtvis ha i beaktande att det inte är en naturlag att det är så. Världen är full av exempel på såväl stora som snabba förändringar. Både i perfiera och interna system.

Klimatförändringar, övergödning, havens försurning, utrotning av växt- och djurarter samt kollaps av ekosystem hör till förändringar som vi ser pågå och inser kommer att fortsätta, accelererande, om inte vi förändrar det vi betraktar som ”vanlig” eller ”normal” livsstil. Geologiskt sett är det en explosion vi bevittnar. Inte på flera miljoner år har förändringarna gått så snabbt eller varit så omfattande rörande klimat och ekosystem.

Men i relation till pandemin så förändras klimatet som ljummet glas. (Glas är amorft, dvs saknar smältpunkt, det flyter men väldigt långsamt.)

Det är dock samma principiella förändring, exponentiell, på spridningen av covid-19 som vi ser när det gäller förlust av växt- och djurarter, höjning av havsnivån, luftens halt av koldioxid, flöden av kväve osv. Det som kallas ”The Great Acceleration” (IGBP).

En exponentiell utveckling kan inte hålla på hur länge som helst. Antigen når den en inflektionspunkt, mitten på ett S, där utvecklingen bromsar in istället för att accelerera. Eller så kollapsar systemet, man slår i taket.

När det gäller spridningen av Covid-19 så förefaller Kina, Sydkorea och Japan nått inflektionspunkten. Antalet fall av nya smittade från en dag till nästa minskar. Men i Sverige, Europa, USA och merparten av övriga världen så ökar antalet insjuknade från en dag till nästa.

Officiellt antal insjuknade är i skrivande stund ca 165.000 personer. Antal omkomna 6.470 (källa WHO). Liknande siffror från University of Washington. Antalet avlidna är troligen av rätt storleksordning, i alla fall rörande den industrialiserade delen av världen. Det är lätt att räkna och man kan förvänta sig att Västvärlden, Kina mfl rapporterar in dessa siffror till WHO. Möjligen är det en underskattning rörande förhållanden i länder utan social infrastruktur, eller där den har kollapsat, samt i diktaturer.

Antalet insjuknade dock är med säkerhet en stor underskattning. ”Confirmed cases” visar bara hur många som är testade positivt för viruset. Men smittspridningen pågår ute i samhället (givetvis även i Sverige) och sjukvården har inte längre resurser att testa ens de som tror sig vara smittade. Än mindre testa brett för att uppskatta hur många som är smittade utan att veta om det. Jag har sett uppgifter om att antalet insjuknade fördubblas var 3-6:e dag. Någon som har mer insikter får gärna korrigera denna uppgift.

Det är nu av största vikt att ”flatten the curve”. Detta för att antalet svårt sjuka inte skall överskrida sjukvårdens kapacitet. Lägg därtill att sjukvården fortfarande har alla ”vanliga” case att ta hand om.

Ta till exempel det här med att införa begränsningar för att samla många människor, men samtidigt hålla skolorna öppna. Inkubationstiden för Covid-19 räknas i dagar och man kan sprida smitta innan man påvisar symptom. Att dagligen samla hundratals barn och ungdomar är att spela ut ett av de kort som viruset behöver för att snabbt smitta stora delar av befolkningen. Unga har mindre symptom och vet därför inte om de bär på viruset eller inte.

Trots att många andra nationer väljer att fysiskt stänga skolor så väljer svenska myndigheter att ihärdigt hävda att skolorna ska vara öppna. (Det handlar inte om att barnen får ledigt, men att man bedriver undervisningen på distans) Som argument används bland annat ”Många föräldrar arbetar i vården och tvingas då vara hemma och passa sina barn”. respektive att ”Barnen kanske går över till mor- och farföräldrar och smittar dem.

Men föräldrar som inte kan lämna sina jobb får väl se till att någon tar hand om barnen, eller så tar helt enkelt skolan hand om det (vilket man gör i tex Norge).

Det vi nu gör, samlar barnen i skolorna under tvång, resulterar i att viruset har enorm potential till att spridas mellan dem. Bland alla elever finns givetvis barn vars föräldrar arbetar inom sjukvården. Med strategin ”håll skolorna öppna” så ökar vi risken för en snabb spridning av viruset! Vi möjliggör för barn att ta hem smittan till sina föräldrar och syskon. Tvärt emot vad syftet var.

Sveriges agerande analyseras av PM Nilsson i dagens Di: ”Statsepidemiologen Anders Tegnell sa i en uppmärksammad intervju med Expressen att eftersom inte alla kan arbeta hemifrån vill han inte rekommendera någon att göra det.”. PM konstaterar vidare att: ”Sverige väger än så länge in värdegrunder som rättvisa mellan yrkeskategorier. Troligen kommer Sverige att fungera som under flyktingkrisen 2015, det vill säga först hålla fast vid en mer ideologisk hållning för att plötsligt med full kraft göra tvärtom.

Vi är så otroligt fästa vid att allt ska vara som vanligt att vi inte förmår se och inse när det inte längre är det. Vi kan inte ens tro våra ögon när det händer i våra bröder och systrar i grannländer (läs Italien). Vår blindhet inför förändringar gör att vi agerar kontraproduktivt. Vi får mer av det vi inte vill ha (antal sjuka och därmed påtvingade förändringar av beteende och samhällsfunktioner) genom att hålla fast vid att vi ska lulla på som vanligt.

Jag vill förtydliga att jag inte är okritiskt kritisk. I den här artikeln lyfter jag fram en detalj i retoriken och besluten (att avvakta med att övergå från undervisning i skolorna till distansundervisning). Jag gör det som ett exempel på vår strävan efter att saker ska vara som de alltid har varit, även i kris. Vad bekommer andra beslut och agerande från myndigheter så tar jag i och med detta inte ställning till om de vare sig bekräftar eller motsäger detta resonemang.

Pandemin är en stor och omfattande förändring. Den kräver extraordinära åtgärder. Att isolera sig med de närmaste i familj eller arbetskollegor är ingen stor uppoffring, det är något som är nödvändigt att göra för att minska konsekvenserna av pandemin. Och om vi inte gör det tidigt så kommer vi att hamna snabbare där -för att samma individer är sjuka.

Vad riskerar vi? Att vi isolerar oss en vecka för tidigt? Det här kommer att hålla på i månader! Nä, jag vet inte när pandemin är över, men jag hoppas att det sker genom att man utvecklar vaccin och med hjälp av det får kurvorna över antalet insjuknade och avlidna att plana ut.

Fram till dess gäller det att minska antalet möjliga kontaktytor där viruset kan spridas. Självklart om man är sjuk, men faktiskt även INNAN man blivit det. I synnerhet eftersom en del (företrädesvis barn och ungdomar) uppvisar milda symptom. Samt att folk kan sprida smitta innan man vet att/om man bär viruset.

Tvätta givetvis händerna. Men se till att minska antalet människor du träffar.

Statsepidemiolog Anders Tegnell uttryckte det kort och koncist på P1 i morse: ”träffa så få som möjligt”. Sedan lägger han till förbehåll om att folk och familjer kanske har svårt att jobba hemifrån eller ordna barnpassning. Men det behöver inte han ta ansvar för. Det är typiskt såna saker som vi som inte arbetar med de akut samhällsviktiga funktionerna i samhället kan ta på oss att lösa.

Den här krisen, pandemin, är något som kommer att förändra samhället samt kräva både innovationer, systemförändringar, ändrade beteenden och krossade förväntningar om hur framtiden utvecklas. Covid-19 tvingar oss till det. Ju senare vi inser det, desto hårdare blir fallet när polletten trillar ner. I än större omfattning än tidigare behöver vi nu samarbeta och stötta varandra. Lära oss och vara kreativa.

Pandemin visar med all önskvärd tydlighet att vi inte har kontroll över vår tillvaro. Även om det kan förefalla så ibland i begränsade system och med stora felmarginaler. Vi är en del av naturen. Vi samverkar. Påverkar och påverkas. Framtiden är inte förutbestämd, men vad vi gör och hur vi agerar spelar roll. I synnerhet i tider av stora förändringar.

Det är inte som vanligt längre. Det har faktiskt aldrig varit det. Men ibland är förändringarna större. Det är i den riktningen vi nu rör oss.

/Martin

PS. Jag har precis fått mail från en rektor på ett högstadium som berättar att lektioner är inställda eftersom lärare är sjuka eller har sjukdomssymptom. Han konstaterar vidare att: ”Eftersom det i stort sett är en tidsfråga när landets skolor stänger ner kommer vi lärare att antingen onsdag eller torsdag ha en extrainsatt studiedag för att enas om hur distansundvervisning då kommer att genomföras…” DS.

Jag vill avsluta med att rikta min uppmärksamhet och stora uppskattning till alla som arbetar i frontlinjen av pandemin. Givetvis inom sjukvården, men även inom andra samhällsviktiga funktioner.

Att tillsammans fasa ut det fossila

Strategimöte i Telge Energi Vind Ekonomisk förening igår. Jag sitter i styrelsen sedan starten 2011 och föreningens syfte är att producera el från förnybara källor till sina medlemmar och sälja överskottet på elmarknaden. Detta för att utan vinstintresse förse medlemmar/delägare med el samt öka andelen förnybar energi i energimixen på marknaden.

Arbetar nu med vision, mål och aktiviteter som kan ge föreningen ytterligare mening. Det är klart att det ger effekt om vi blir fler medlemmar, finansierar och bygger en solcellspark och ett vindkraftverk till.

Men det är inte mängden förnybar energi som är problemet, utan mängden fossilt kol som grävs ur marken och förbränns (och ett par puckar till…).

Därför är målsättning att ”Tillsammans fasa ut fossilt kol” mer relevant än ”100% förnybar” för en förening som arbetar med energifrågor. Det skapar större möjligheter att åstadkomma nytta, ökat branschsamarbete, inkludera andra aktörer och omställning av samhället utöver leverans av el.

Eftermiddagen inleddes med tanken om att ha visioner och målsättningar kring årtalen 2025 (lagom horisont för normala strategiska beslut) och 2035 (när arrendet för marken där våra vindkraftverk står går ut).

Men vi landade tanken på att se föreningens verksamhet i ett perspektiv som inte var bundet till tid, utan till händelse: Vi är klara när samhället inte längre använder fossilt kol. Det gjorde att vi fick en längre och bredare horisont. Det gjorde det också möjligt att lägga mer kraft på saker som behöver ske Nu.

Vi skapade en mängd konkreta förslag och graderade dem efter hur stor impact de har respektive hur komplexa de var att genomföra.

Men det finns givetvis fortfarande öppna frågor. T.ex. hur långt utanför energifrågorna vi skall gå och hur vi ska hantera/vår roll under potentiella kollapser av samhällsfunktioner och ekosystem. Omställningen har bara börjat.

De kreativa processerna fortsätter och föreningens medlemmar och ägare får under årsstämman i september ta ställning till och besluta om strategier, visioner, mål, aktiviteter och förändringar som ligger utanför föreningens befintlig inriktning.

#klimat #energi #vadärlagom

/Martin

PS. Det finns många föreningar (andelsföreningar, vinkraftkooperativ…) som drivs utan vinstintresse och producerar el till sina medlemmar. De bygger på att man blir delägare och då får rätten att köpa el som föreningen producerar i relation till hur stor andel man äger av föreningen.

Jag råkar (well…) sitta med i Telge Energi Vinds styrelse, men blir lika glad om du går med i en någon annan vindkraftförening, startar egen förening (hör av dig så slussar jag vidare till folk som tipsar om fallgropar att undvika, service, underhåll, försäkringar, avtal mm), bygger eget vindkraftverk, monterar egna solceller och drar ner på energiförbrukningen så mycket du kan.

En andel i Telge Energi Vind kostar 440 kronor och ger rätten att köpa 100 kWh el per år. För närvarande (fortfarande) till priset 19 öre/kWh exkl elcertifikat, energiskatt och moms. Du kan läsa mer om TEV på https://telgeenergi.se/privat/bestall-el/om-ren-el/vindkraft/om-telge-energi-vind/.

Om ni läsare har tips om andra föreningar så publicerar jag dem gärna i kommentarerna nedan. DS.

Berättelsen om Hen

Jag vill rekommendera Sveriges Radios dokumentär om pronomenet hen. Välgjort, pedagogiskt och en massa smarta människor, däribland min syster Karin Milles, som resonerar och rör sig framåt i samtalet.

Själv tycker jag att argumenten från 1966 låter tillräckliga, men sedan dess har det stötts och blötts. Det är också fascinerande, som syrran påpekade för mig alldeles nyss, att förändringsprocessen gynnats av att det finns lite kontroversiella och lite ”skavande” inslag i diskussionen. Det gör att det pratas om begreppet. Men det måste givetvis bottna i sakliga argument för att etablissemanget, typ myndigheter och institutioner, skall anamma det.

Förutom berättelsen och insikter kring själva begreppet Hen så finner jag själva processen mycket intressant. Det handlar om hur vi hanterar samhällsförändringar. Vem säger vad, återkopplingar, kultur, makt, fördomar mm.

Jag ser massor av paralleller till andra områden som klimat, energi, ekologiska livsmedel, skogar, fiske, antibiotika, antropocen, hållbarhet mm. I decennier har vi känt till vad som är rätt och vad som är fel. Det forskas, arrangeras konferensen, görs analyser, skrivs böcker, debatteras, skrivs avtal, skapas komplexa system… men ändå händer för lite och för långsamt.

Och/men nu när Hen har gått i mål så frågar jag mig vilka insikter och lärdomar man kan dra av hens resa på dessa, och eventuella andra, områden. Jag känner både hopp och förtvivlan.

Förtvivlan för att det uppenbarligen har varit så svårt att få acceptans för ett ord, en bokstav som ändå gör så mycket nytta.

Hopp för att processen visar att det går att förändra även de mest konservativa. Många förstår, men alla kämpar inte. Att förstå hur förändringsprocesser kan gå till skapar hopp till de som vill, men misströstar att, ta klivet och aktivt kämpa för en bättre värld.

Vad finns det för paralleller mellan hen och andra områden där samhället behöver ställa om?

/Martin

Expandera inte verksamhet som förutsätter omfattande resor

Idag har jag varit i Isaberg i Småland och talat på konferensen ”Forum för Naturturismföretagare”. Den var fulltecknad och samlade 130 personer, från Lappland till Skåne. Representerade var (är) såväl myndigheter som stora och små företag.

Konferensen pågår i dagarna två, 14-15 november. Dagens programpunkter var bland annat:
”Från vinterdestination till året runt destination.” (Louise Söderlund, VD Isaberg)
”Hur vi bytte strategisk inriktning mot outdoorupplevelser från att tidigare ”bara” varit bra semesterlogi.” (Torbjörn Backlund, Ramsvik Stugby)
– Och så pratade jag på temat ”Förändringar av klimat, ekosystem, tjänster och energiresurser är några av vår tids stora globala frågor. Efter värmeböljan i Sverige 2018 är frågan ännu mer aktuell.”

(Presentationerna filmades så jag bör kunna länka in min presentation om ett par dagar eller när den nu blir klar.)

Hur som helst så förklarade jag bland annat hur vi människor är besatta av iden att förvalta resurser, hur vi formar vår värld genom att skapa berättelser, hur klimatsystemet hänger ihop, såväl med förhistoriska klimatförändringar som nuvarande och hur vi påverkar allt liv på planeten, Vostok, Milankovitchcykler, extremväder, sommarens bränder, värmeböljor, orkaner, översvämningar och blockeringar, klimatscenarier, glaciärer och havsnivån, migration, tipping elements, vad som får oss människor att anstränga oss (känslor snarare än fakta), negativa emissioner, månlandningen, solceller, biokol, flyg- och tågresor. Bland annat.

Nu sitter jag på tåget mot Stockholm så jag vet inte vad de resonerade om kring middagen, men en hint fick jag i slutet av mitt föredrag i form av surret kring en specifik fråga. Man arbetar engagerat på den egna verksamhetens klimatpåverkan. Men hur skall man tänka med den påverkan som gästerna har, tex med sina resor?

Flera av arrangörerna ser stor potential i att expandera utomlands, dvs att locka hit folk från tex Asien för att de skall få uppleva fantastiska naturupplevelser i den svenska naturen. Folk från världens alla hörn skall alltså resa, låt oss anta att det blir med flyg, till Sverige för att paddla, cykla, åka skidor, bada bastu, klättra, vandra, segla osv.

Jag förstår dem. Sverige är fantastiskt. Och exotiskt, i synnerhet om man bor långt härifrån. Men hur smart är det att bygga en verksamhet på att folk skall använda stora resurser för att resa hit och uppleva orörd (nåja) natur? Det är ungefär lika tokigt som att vi längtar bort från detta och spenderar både tid, pengar och naturresurser på att resa till andra sidan jorden för att… (fyll i själv).

Nej, på något sätt så måste det vara vettigare att se till att vi kan finna glädje i omgivningen i närheten av där vi redan är. Att företag som arbetar med naturupplevelser kan göra det utan att erodera vare sig naturen i Sverige eller på andra orter. (Det är tex etablerad kunskap att flygresor skapar utsläpp av växthusgaser som i sin tur bidrar till såväl klimatförändringar som försurning av haven). Vi vill gärna kunna resa, men vi kanske inte måste göra det så ofta. Och när vi väl gör det så skall vi resa på ett sätt som inte tär på naturen och det system som vi, och allt annat liv, är totalt beroende av.

Och vi skall då givetvis inte heller bygga vår egen välfärd på att andra människor, direkt eller indirekt, skall behöva skapa utsläpp av växthusgaser, partiklar eller erodera resiliens i ekosystem eller samhällen för att komma hit och uppleva naturen. Gärna naturupplevelser. Det behöves det mer av såväl för att laga trasiga själar som för att få oss att värdesätta världen vi lever i och av. Men upplevelserna skall givetvis inte sabba den fantastiska naturen. Det är en av hörnstenarna för (förhoppningsvis) alla som arbetar med Naturturism.

Nåväl. Jag kände mig lite som en party pooper när jag bad åhörarna att inte expandera sin verksamhet på ett sätt som gör dem beroende av att folk, gästerna, gör ohållbara saker som tex långa resor. Ska vi alltså avstå från att maximera potentialen och avkastningen från vår verksamhet? Ja, om man ser att den leder till ohållbarhet. Hursomhelst så hade jag publiken med mig och blev inbjuden att fortsätta prata omställning i senare sammanhang.

När jag gick hörde jag hur en företagare funderade i termer av att bli den första som ställer krav på hur dennes gäster lever även utanför sin anläggning och/eller hjälper gästerna att minska sina ekologiska och klimatrelaterade avtryck. Jag tror att det finns ett stort värde i det, såväl för världen och hans verksamhet.

/Martin

PS. Jag känner mig tillfreds när jag ser att saker slår rot. DS,

Kommande vecka blir ännu varmare

Fredag 13 juli. Det är varmt och torrt. Kunde växter och djur tala skulle vi höra dem skrika efter regn. Bönderna kan, och de höjde rösten redan i maj. Det har inte blivit bättre sedan dess.

Tvärtom. Bortsett från att midsommarhelgen traditionsenligt bjöd på regn och kyla, så kommer denna sommar att bli ihågkommen för dess torka och värme.

När jag skriver detta befinner jag mig i en rödmålad stuga i södra Norrlands inland. Getingar, humlor, mygg och en rad för mig mindre specifika insekter surrar utanför det öppna fönstret. Fåglar kvittrar och stackmoln driver förbi på den i övrigt blå himlen.

Igår var en lite annorlunda dag eftersom åskan mullrade, det blåste upp och gulnade löv trillade från björkarna. Det kom ett par millimeter regn, men långt ifrån de mängder som skulle behövas för att kompensera vattenunderskottet i naturen.

SMHI varnar för såväl extrem brandrisk som rekordlåga grundvattennivåer som dessutom sjunker snabbare än normalt.

Innan regnet föll var jag ute på ett skogsskifte för att se om det fanns något vindfälle eller annat dött träd jag kunde ta hand om och göra ved av. Omslagsbilden är från min färd dit. Det är torrt och det dammar även när man kör i måttliga hastigheter.

Samtidigt som det är oändligt ”vackert väder” med sol, svaga vindar, varmt vatten att bada i och höga temperaturer i luften, så gnager det i mig. Det enda riktigt normala är de långa ljusa nätterna. Det övriga är utanför normalt, hur trevligt det än är för semesterfirare och folk med tekniska och ekonomiska resurser. Har man det så är det enkelt att ”anpassa” sig. Man köper sig förbi problem som annars kan vara ödesdigra.

Så lätt livet är att leva när man har resurser och kunskap. Men det sätt som vi skaffat oss dessa resurser och därtill vidmakthåller dem är långt ifrån hållbara. Det betyder att vi inte kan räkna med dem i framtiden.

Samhället lever och frodas av fossilt kol och tvivelaktiga arbetsvillkor för människor långt borta från den svenska sommaridyllen. Hans Rosling sade att han varje gång han skruvar på vattenkranen skänker en tanke till de fattiga arbetare, många gånger barn, som bidragit till att han har vattenledningar i koppar och kromad engreppsblandare. Jag gör samma sak när jag skriver detta på min surfplatta.

Jag ser mig omkring i det som tidigare var ett lantbrukskök. Jag har såväl vin från Nya Zeeland som en espressomaskin från Italien. På väggen har jag en plansch tryckt av NASA på vilken det står ”Earth, Your Oasis in Space. Where the air is free and breathing is easy”.

Jag släpper ut en humla som förirrat sig in i köket. Utanför köksfönstret står en ladugård med plats för åtta kor. Mjölkmaskinen är fortfarande kvar. Sista gången NNP var här och hämtade mjölk var 1994.

Kolatomerna som gjorde det möjligt för NASA att utforska rymden på 60-talet, lantbrukaren Stig att mjölka kor på 90-talet och mig att dricka rödvin från Nya Zeeland sommaren 2018 ligger inte längre kvar i marken.

Kolet från oljan som gjort och gör allt detta möjligt svävar nu omkring i luften. De gör att det i medeltal blir allt varmare och att det hydrologiska kretsloppet blir intensivare. Torka på en del ställen och skyfall på andra.

En del kolatomer återfinns i björkveden jag tänkte värma mig med i vinter. Och en väsentlig del kol har ökat mängden kolsyra i hav och sjöar vilket gör att alla organismer som har skal eller skelett får kämpa hårdare när pH-värdet sjunker och haven blir allt surare.

Skulle vi välja bort den relativt sett kortsiktiga välfärden bara för att undvika en global katastrof, det sjätte massutdöendet, som vi nu är med och skapar?

När vi började resan visste vi inte vilka följderna skulle bli. Men sedan decennier vet vi. Och vi behöver inte ställa välfärd mot att undvika katastrof. Med måttfullhet skulle många må mycket bättre under mycket längre tid. Det gäller dels de enorma orättvisor som råder i denna stund, dels att det fanns (finns?) en begränsad mängd kol som vi kunde sätta fyr på. Vi kunde (kan?) få både välfärd och långsiktig överlevnad.

Vi har nått den gränsen nu. Ge eller ta några miljarder ton kol. Nu måste mänskligheten snabbt minska sitt beroende av fossilt kol. Och biomassa. Detta med den monumentala storleksordningen av ca 10% per år. Det är mycket. Men fortsätter vi att skjuta på problemen framför oss så blir bara hemläxan större till nästa år. Och katastroferna i naturen och för våra samhällen ännu mer omfattande.

Vad krävs för att vi skall fatta? Lantbrukare som tvingas skicka sina djur på nödslakt gör det. Brandförsvaret gör det och förutom att bygga espressomaskiner är italienarna bra på att med flygplan vattenbomba skogsbränder. Finans- och försäkringsbranschen börjar förstå allvaret (men har så vitt jag kan se bara vaga aningar om vart vi är på väg och vad som krävs för att bromsa och ställa om).

Kommer det bara regn, och det gör det (kanske) om en vecka, så kommer årets vinskörd från Skåne att bli bra. Jag behöver verkligen inte unna mig Pinot Noir från andra sidan jorden. Jag dricker faktiskt mycket hellre en god öl. Men sommarvärmen hotar även den svenska produktionen av humle och malt.

När/om det är den här sortens välfärdsproblem som skaver så har vi inte fattat hur annorlunda framtiden kommer att se ut. Både vad gäller anpassning och att minska påverkan på klimat- och ekosystem. Men vi får väl börja där de största påverkarna är mottagliga.

På söndag växer ett omfattande högtryck till över Skandinavien. Det blir soligt och kring 30˚C såväl i söder som i norr, öster och väster. Prognoserna idag tyder på att det blir skyfall om en vecka, efter högtrycket. Det nya normala är ytterligheter.

Kanske vaknar några till. Nu behöver vi samarbeta och ta större ansvar, såväl individuellt som i organisationer och andra sammanhang där vi påverkar varandra. Framtiden är inte förutbestämd, vi påverkar den och den påverkar oss. Vi behöver se oss mindre som individer och mer som delar av samhällen och sammanhang.

Vakna, det är på riktigt.

/Martin

System i samhället som anpassar sig

Jag som så många andra följer räddningsinsatserna för att få ut ungdomarna ur grottan i Thailand. Läser en artikel i DN idag om hur ett mindre samhälle har vuxit fram på det som tidigare var en parkeringsplats framför grottsystemet.

Folk har rest till platsen för att hjälpa till. De är inte beordrade och de får ingen ersättning. Man fixar med de resurser, kunskaper och kontakter man har.

Hur skulle en motsvarande typ av samverkan se ut i Sverige? Den svenska kulturen och samhället är bra på att organisera system. Men kan vi organisera oss själva?

Man vill se att folk ställer upp med de resurser och kunskaper man har för ett gemensamt mål. Det gemensamma målet och visioner och hur man skall nå det är väsentligt i den här berättelsen.

Men jag tror att det i samhället genomsyrade tänket kring affärsmodell såväl som/eller att någon myndighet skall styra upp verksamheten eller insatserna gör att vi inte når vår samlade potential för att självorganisera oss till fungerande system. Tänker man nerifrån, bottom-up, så präglas systemet av en mängd suboptimeringar. Gör man det top-down så tar det lång tid, om det ens är möjligt, att skapa ett fungerande komplext system. Försöker man lösa allt själv så mäktar man inte med.

Vad jag efterfrågar är förmågan hos delsystemen, alla vi små pusselbitar, att visionärt se helheter och identifiera sig själv i den, samt stimulera andra att ta sina roller. Och fortsätta anpassa och utveckla detta utifrån förändringar av omgivningen och det egna systemet.

Världen förändras, det gör den hela tiden, men det går allt snabbare och ”det gamla” kommer inte att hänga med i alla svängar. Det är inte förutbestämt vart vi är på väg, men vad vi gör, som individer och system, kommer att påverka resan.

Jag vill att folk skall lyfta blicken, se scenarier, resonera visionärt och dela med andra. Framtiden handlar inte om vad jag som individ skall åstadkomma eller bli. Det handlar om min roll som en del i ett större sammanhang och att samverka. Det kommer att krävas mycket av oss, men det kommer att vara, är, det mest meningsfulla vi ägnar oss åt.

/Martin

En påtaglig möjlighet är att vi misslyckas

Jag vet att det inte är så uppskattat att tala om eller eller höra någon resonera i banor av misslyckande, men vi behöver ha med det i beräkningarna. Som en i alla fall inte otänkbar option till alla lyckade framtidsscenarier. Vad innebär det?

Jag tänker på klimat, biodiversitet och upplevd välfärd och annat som vi, mer eller mindre ovetande, stresstestar IRL. Vi fortsätter att göra på fel sätt, systemet är fortfarande självförstärkande åt fel håll, det premierar beteenden som under viss tid gynnar delsystem, men missgynnar helheten.

Visst skall vi peppa varandra till att tänka och tro att vi, om vi bara lägger manken till, kommer att fixa klimat-, biodiversitet-, fattigdom- och andra kriser. Bin och insekter återhämtar sig, glaciärerna slutar smälta och fattiga och förtryckta får rätt till ett värdigt liv. Allt vi behöver göra är att tänka lite oftare på miljön, köpa saker och tjänster som någon printat ett grönt löv på och dra ur mobilladdaren ur kontakten när den inte används.

Nä, det senaste exemplet är gammalt, nu kan man installera relästyrda strömställare och fjärrstyra alla elförbrukare i sitt hem via mobilen när man sitter i kön på Essingeleden i sin självkörande bil. Men man kan inte ha oändlig tillväxt när resurserna är ändliga, ”trickle-down” fungerar inte och BNP är ett ofullständigt, kanske till och med riktigt uselt, mått på framgång.

Så om inte någon entreprenör eller multinationellt företag inom snar framtid hittar på en apparat eller app som neutraliserar vår övergödning, försurning av hav, spridning av mikroplaster, utsläpp av tungmetaller och påspädning av såväl växthusgaser som läkemedelsrester och kemiska föreningar till den biosfär som kämpar med näbbar och klor för att hänga med i den geologiska explosion som just nu pågår, ja då får vi väl se vad vi kan göra av resterna.

Eller se vad resterna kan göra för oss. Och tugga i oss att man inte leker ostraffat med naturlagar och komplexa system.

Människans framgångsfaktorer, tex tillväxt, innebär positiv (dvs självförstärkande) återkoppling på sågandet av den gren vi sitter på, och är totalt beroende av. Jag har inget problem med tillväxt av virtuella saker som troféer i ett TV-spel, likes på sociala media eller till och med nollor på ett bankkonto. (Det skapar iof inflation som i värsta fall, när man är beroende av det virtuella systemet, leder till kollaps.) Men när tillväxten sker på bekostnad av de livsuppehållande naturliga systemen, då är vi riktigt illa ute. Och när tillväxten inte bara skapar upplevda orättvisor och avundsjuka utan faktiska och fysiska barriärer och poverty traps som skapar lidande, då är den kultur vi lever i illa ute.

Jag upplever att många gör mycket, men att vi som samhälle ändå inte förmår tänka ut vad som krävs för att lösa den Gordiska knuten i vars andra ände det sitter en snara lindad runt vår hals. Jag utesluter inte att det finns individer eller grupper som har klurat ut det, men vårt system, etablissemanget, har inte de återkopplingarna som gör att långsiktiga lösningar trumfar kortsiktighet och urlakning av resiliens.

Det finns så mycket kunskap, har skrivits och pratas så mycket som vårt predikament, men ändå fortsätter vi i huvudsak i samma riktning som tidigare. ”Limits to growth” visade med all önskvärd tydlighet att det vi håller på med fungerar en tid, men att delar till slut kommer att kollapsa. Och genom kaskader och återkopplingar är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad, när eller hur det sker.

Donella Meadows visade på olika konceptuella systemnivåer och var man kan hitta hävstångseffekter om man vill förändra systemen. Men kraftfulla verktyg kan givetvis användas för att uppnå olika målsättningar, de måste användas med rätt intentioner och vem skall bedöma vad som är rätt? Människans kunskap kring klimat och biodiversitet är enorm. Ändå inte bara fortsätter utsläpp och tex skogsskövling, de ökar.

Frances Westley, som jag talade med igår, menar att i princip all systemförändring har baksidor. Hur goda intentioner man än har så kan man förvänta sig att det kommer att dyka upp minst en icke önskvärd bieffekt. Det medför inte att man skall låta bli att sträva efter att förbättra systemen, men man skall undvika att korka upp champagnen så fort man ser önskvärda resultat.

Många kanske inte ser problemen eftersom de är så tydliga. Det blir då lättare att välja en lagom svår lösning på ett lagom svårt problem och låta det vara styrande för hur man hanterar den stora krisen. Om man håller sig inom det befintliga paradigmet och systemet så minskar man ju också risken för oönskade bieffekter.

Att misslyckas, i smått eller stort, förefaller bli ett alltmer realistiskt alternativ. Härom dagen lyssnade jag till en forskare som menade att vi borde provocera fram, tidigarelägga, kollapsen. Detta för att undvika att den blir monumentalt stor, hellre en begränsad kollaps nu, än en stor i framtiden. Hans idé kanske kan beskrivas som att hellre haverera Titanic dagtid utanför kusten i tempererat vatten, än mitt i natten ute till havs mot ett isberg.

I vilket fall som helst behöver man kunna samarbeta, navigera, simma och ro. Det kräver förberedelser och övning. Man behöver förmodligen tänka utanför den varma salongens väggar och man skall inte vara berusad av champagne.

/Martin

Rob Hopkins, founder of the Transition movement

Rob Hopkins tells us the story of how the Transition movement started and how he uses stories and innovations to paint possibilities and reposition the way we see ourselves in relation to nature and the future.

Rob has created the world-wide network of positive engagement he imagined to himself a more than a decade ago. People rebuilding local agriculture and food production, localizing energy production, rethinking healthcare, buildings, waste management and more.

Rob visited Sweden in October 2017. He was the keynote speaker at the annual meeting of the Swedish Transition Network, Omställningsnätverket, that took place in the town Växjö. After that he visited municipalities, universities, local entrepreneurs and transition initiatives in southern Sweden.

Rob is very inspiring. He knows about the problems we faces, but even so he manages to feed people with hope through his thinking and storytelling. He challenge the world to bring innovation, to imagine a thriving future and to try out things you didn’t think was possible.

Rob uses the water flowing through a forest as a metaphor for local economy. From a presentation in Örebro, Sweden.

He does it by telling stories about what other people have achieved, and by using vivid metaphors. He compares money and economy with rain in a forest. And imagines the Queen throwing bricks through his window because she might get pissed when Rob introduced a local currency.

Kevin Anderson once said: ”The largest obstacle is the human lack of imagination of what a better world would look like”.
In Robs words that is: ”What if?, Let’s try!”

Punk had a big influence on Rob. The spirit of punk, if you don’t like the music on the radio, make your own. If you know 3 chords, form a band.

And in his 20’s he got a book about permaculture, and that’s where he started to question the way we use energy and grow food. And eventually out of that grew the Transition movement.

This interview with Rob was recorded in Uppsala, October 10, 2017.

/Martin Hedberg

Föreläsning av mig på NAV i Nacka

I morse föreläste jag för inbjudna gäster på mötesplatsen NAV i Nacka. Jag måste erkänna att det var en utmaning att få med allt jag hade föresatt mig att tala om. Inbjudan lät meddela att:

Martin beskriver människan som global kraft som påverkar klimat och natur, fossila dilemmat, antropocen, teknologi, investeringar, livsstil och berättelser. Är utvecklingen problemet, eller går den inte fort nog? Vad är ett komplext system och är resiliens bra eller dåligt? Hur kan vi hitta rätt ”leverage points” för att få så stor utväxling som möjligt om vi vill ändra på system? Vad gör det för skillnad vad vi gör lokalt om resten av världen rör sig i en annan riktning? Hur får vi till en omställning och berättelser om vad som sker?

Jo, jag var med och formulerade den själv så jag gnäller inte. Jag vill bara säga att det gick strålande att med hastigheten 1 bpm (bild per minut) ta oss igenom de fem stora områdena Antropocen, Komplexa system, Leverage points, Omställning och Berättelser.

Och jag var så inne i presentationen att jag inte reflekterade över att man (jag) kanske borde släckt ljusen och gasspisen bakom min rygg. Det var varmt ett par gånger, men jag trodde att jag stod längre ifrån den än vad jag ser på videon att jag gjorde i verkligheten.

Nåväl, tänk lika lite på det som jag gjorde och häng istället med på den inspelade versionen av föredraget. Ljudet är lite bullrigt i början, men Daniel Lundqvist från NAV byter mikrofon två gånger så till slut blir det bättre.

Bilderna som jag använde finner du nedan, dock utan eventuella animeringar.

[smartslider3 slider=2]
Vänligen respektera upphovsrätten genom att ange källa (Martin Hedberg samt en länk till den här artikeln) om du skulle vilja använda någon av dem i eget bildspel eller presentation.

/Martin

Notering 11 oktober 2017: Jag har uppdaterat innehållet i en av bilderna, nr 14 den som illustrerar strålningbalansen.