Det nya Coronaviruset, Covid-19, är ett virus som kan spridas från människa till människa via direktkontakt eller luftburna droppar. Förutom dess sjukdomsalstrande egenskaper med potentialen att vara dödlig för den som får visruset, så har det egenskaper som gör den svår att contain, begränsa.
Den som är bärare av viruset kan vara smittsam utan att vara medvetens om att hen bär på smittan. Inkubationstiden kan vara upp till två veckor. Och spridningen kan ske utan fysisk kontakt med smittbäraren. Aerosoler, partiklar, från utandningsluften eller kontakt med fysiska föremål räcker för att den ska få fäste i en ny individ. Smittspridningen sker under insjuknandet och när individen är sjuk, men förefaller det, inte under inkubationstiden.
Det finns i dagsläget inte något vaccin. Inte heller läkemedel eller behandlingar som botar sjukdomen utan tillfrisknandet bygger i stort på att kroppen själv tar hand om viruset.
De flesta som smittas får, såvitt jag kan förstå, lindriga symptom. Men 10-15% drabbas så svårt att de kräver läkarvård. 5% kräver intensivvård. Dödligheten är ca 2%. Äldre och personer som redan är försvagade till följd av andra sjukdomar drabbas i större utsträckning än yngre.
I skrivande stund finns ca 89.000 konstaterade fall. Drygt 3000 har avlidit och 45.000 har tillfrisknat. På John Hopkins CSSE kan man följa utvecklingen.
Än så länge är det få, i relation till andra sjukdomar, som är smittade, svårt sjuka eller omkomna. Men potentialen för spridning är stor. Ju fler kontakter mellan människor, desto större är sannolikheten att viruset ska spridas.
Betyder det att vi kan ta det lugnt? ”Panik är minst lika farligt som pandemi.” kan man läsa mellan raderna på hur regeringen och många myndigheter agerar. ”Vår beredskap är god.” säger man och påpekar till exempel att sjukhusen har möjligheter till provtagning och att vi har ”karantänshamnar” och ”karantänsflygplatser”. Socialminister Lena Hallengren 24 februari, Regeringens YouTube-kanal. (Klippet på Regeringens YouTube har, efter sex dygn, bara 416 visningar.)
Men har vi kapacitet? Hur många flygplan kan vi hålla i karantän? Hur länge? Hur många vårdplatser finns det? Och vad händer om/när även vårdpersonal blir sjuka?
Regeringen, Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, MSB mfl myndigheter får kritik eftersom allmänheten upplever att man hanterar hot och risker genom att prata istället för att påvisa handling. Sjukvärden går på knäna till vardags, hur kan man då säga att vår beredskap är god för att hantera en pandemi?
Detta agerande, eller rättare sagt upplevelsen av hur regering och myndigheter hanterar situationen, skapar misstro och tilliten till samhällsfunktionerna eroderas. Och det finns stora risker med det också.
- Fysiska konsekvenser av sjukdomsspridning (sjuka människor som lider).
- Konsekvenser av oro och panik (ångest och irrationellt beteende).
- Minskad tillit till myndigheter och institutioner (erosion av stabilitet i samhället. Får konsekvenser även på helt andra områden).
I Socialstyrelsens Risk- och sårbarhetsanalys 2016 kan man (på sidan 29) läsa att:
De årliga influensaepidemiernas påverkan på folkhälsan är omfattande vad gäller sjuklighet. Om en ny variant av ett influensavirus utvecklas som de flesta människor inte har någon immunitet emot, så kommer det med största sannolikhet att leda till en världsomfattande epidemi, en så kallad pandemi. Effekterna på hela samhället förväntas då bli betydande. Pandemier av influensa har historiskt sett uppstått med oregelbundna intervaller, ungefär tre till fyra gånger per århundrade. Svåra pandemier uppskattas medföra hög sjuklighet (över 20 procent) och ett ökat antal dödsfall.
Pandemi, nummer 26 i listan från Socialstyrelsens analys från 2016, bedöms ha Medelstor sannolikhet att inträffa och ha konsekvenser som är Mycket allvarliga.
För två veckor sedan så sa man att ”Det blir nog ingen pandemi” och ”Risken att den ska komma till Europa är liten”. Plötsligt poppar den upp i Norra Italien och alla förefaller förvånade. ”Hur sjutton kunde den komma dit?” Tips: den hängde med nån som reste dit. Hen visste nog inte att hen var sjuk under själva resan. Och när personen sedan blev sjuk så hann hen sprida Covid-19 vidare till andra lika litet ont anande individer.
Många andra länder inför restriktioner som är lite begränsande av personliga friheten, tex att hålla koll på vilka som reser in med flyg från länder där man vet att det finns smittspridning, att hålla barnen hemma från skolan en vecka extra eller ställa in event med många deltagare. (Se tex artikel i Quartz).
Men det är på något sätt som att vi i Sverige måste vänta till dess det är ett problem innan vi kan agera på det. Som om det handlade om att slå ihjäl Covid-19 när det väl dyker upp.
Men det ska också sägas att det finna en massa risker med livet. Många saker kan inträffa. När det ena eller andra väl har skett så är det lätt att kritisera samhällsfunktioner för flathet. Men grunna då också en stund på allt som inte har skett, trots att risker finns.
Om jag i inledningen till den här artikeln lät lite kritisk till samhällets respons så kommer nu en vändning. Det här är den omruskning som vi behöver för att ta tag i problem eller en oviss framtid. Det svenska samhället är väldigt invaggat i tryggheten av att myndigheterna tar hand om oss. Vi är lojala, litar på såväl myndigheter som varandra. Men gör man det i för stor utsträckning så… vem är egentligen samhället?
Det är vi, vår samlade kompetens och förmåga att samarbeta. Var och en på sitt sätt. Bränderna 2018 bekämpades både genom att myndigheter bjöd in italienska brandbekämpningsflyg och polska brandmän inför att vår egen kapacitet inte kunde matcha brändernas spridning. Men också genom att gemene man drog på sig kängorna. Man kopplade vattenspridare till traktorn, körde ut mat till de som drog slang, gjorde brandgator och… Vi samarbetade. I stort och i smått.
Det är det jag ser hända nu också. Folk må ha blivit irriterade över att Folkhälsomyndigheten, MSB och regeringen var sena på bollen. Först kommer irritation och alltmer högljutt gnäll. Sedan kommer insikten. Det är vi som är samhället. Vad kan jag göra? Så tänker vi till och provar vi oss fram. Agerar och ställer oss till förfogande. Samarbetar.
Skolans rektor skickar ut meddelande om att elever kan vara hemma första dagen efter sportlovet, även om man är frisk. Skolsyster skickar ut enkät för att samla in uppgifter om vilka områden som barnen vistats i under sportlovet. För att underlätta kartläggning av eventuella smittspridningar. (Och eftersom inkubationstiden är så lång så kan ingen veta om vi har varit i ett riskområde. Än.)
Använd kritiken av systemet (myndigheter, individer, företag, nationer…) till att göra något bra. Låt det inte bli ett självspelande piano som söndrar. Observera såväl misstag som framgång. Var nyfiken, ifrågasättande, kreativ och samarbeta.
Och som ett lärande system under förändring så hittar vi våra roller och gör något av situationen istället för att hoppas att nån annan ska lösa problemen. För någons ansvar är det väl. Allas, våra egna och tillsammans.
DN:s Amina Manzoor hade en artikel i lördags som sammanfattade det hela bra. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att stoppa smittspridningen. Sjukvården stoppade för tre år sedan mässling, som är både mer smittsam och har högre dödlighet, från att spridas i Göteborg.
Det stora problemet med covid19 är inte främst smittspridning i Sverige, utan i länder som är betydligt sämre rustade såväl för att spåra som att begränsa spridning av smitta.
Generaldirektören för WHO, World Health Organization, Tedros Adhanom Ghebreyesus skriver att:
Riskerna för pandemi är stora bland annat för att det fortfarande sker en internationell spridning, sjukvården (och drabbade) har svårigheter att identifiera vilka som bär på smittan i tid för att begränsa spridning till nästa individ och det finns stor risk för kollaps av sjukvårdssystem i nationer som är hårt drabbade.
Folkhälsomyndigheten har samlat information kring viruset, smittspridning, symptom mm. Deras uppgift är att se till att hålla oss vanliga medborgare informerade om risker och ge råd. Och precis som tidigare så bör vi ta till oss av kunskap och samarbeta utifrån vår kompetens och förmåga. Och samarbeta.
/Martin
