Det låter som att lyfta sig själv i håret. Många talar sig varma för hur teknisk utveckling och i synnerhet den exponentiella tillväxten inom digital systemutveckling kommer att rädda oss från exponentiella miljöproblem. Men tänk om vi inte löser rätt problem? Eller om det exponentiell skapar nya problem? Eller, absurda tanke (?), om det är det exponentiella i sig som är problemet?
Daniel Pargman förklarar förtjänstfullt i en bloggartikel så ”The point is that the fact that we have been able to solve some problems that looked really hard is in no way a guarantee that we will solve all problems.”.
Bara för att problemen växer exponentiellt så räcker det inte med att lösningar (i obestämd form) också växer exponentiellt. Matematiskt måste lösningarna växa snabbare än problemen. Och de måste lösa PROBLEMEN, inte vilka problem som helst.
Programvara för att göra direktöversättningar av talat språk är tex en ”lösning” som blivit möjlig till följd av kraftfull beräkningskapacitet och bra programvara. Men den lösningen gör ju ingen nytta för att minska försurningen av haven, metangasutsläpp, förlust av biologisk mångfald osv.
Men det finns en enorm optimism, vilket är bra för att vara kreativ och nytänkande. Och den skapar fantasier som tillskrivs ett värde som om de redan var i det närmaste realiserade. ”Om vi kan lösa det här problemet som verkade olösbart för tio år sedan så kan vi nog i framtiden lösa de problem som verkar svårlösta eller tom omöjliga idag!”.
Var finns realismen?
Bara för att man kan lösa en del problem som förefallit svåra så betyder inte det att man kan lösa alla problem som förefaller svåra. Den euforiska optimismen kring exponentiell tillväxt har förblindat folk så att de inte ser hur naivt resonemanget är.
För ett par år sedan så mötte jag en investerare på en större affärsbank. Han frågade mig med vilken hastighet miljöproblemen växte. Jag svarade att det var lite svårt att definiera hur man skulle mäta, men ta tex halten koldioxid i luften ökar med 0,5-1% per år. ”Men det är ju inte så mycket”, svarade investeraren. ”Om vi kan ordna en avkastning på investerat kapital som överstiger det så är det ju fortfarande smartare att investera pengarna i tex oljeindustrin än att försöka minska utsläppen idag. Om pengarna växer snabbare än problemen så har vi ju mer resurser i morgon att lösa problemen.”.
Var skall man börja resonera med en sån som argumenterar på det sättet? Och dessutom var det en person med makt och inflytande såväl över kapital, som över andra människor med resurser som litade på honom.
Så jag avslutar med berättelsen om riskornen på schackbrädet. Schackspelets uppfinnare visar landets härskare hur man spelar schack. Denne imponeras och som ersättning för spelet skall uppfinnaren få mängden ris som det blir om man lägger ett riskorn på schackbrädets första ruta, två på den andra, sedan fyra på ruta tre osv. Det låter ju fjuttigt, men den totala mängden, när man kommit till ruta 64, är många gånger större än världens totala risproduktion.
Det finns flera varianter på detta, ofta med ersättning till hantverkare som bas. Ersättningen ökar, ofta med en faktor två per dag. Och överraskande snart är köparen bakrutt och säljaren omättligt rik.
Insikten är att man skall vara försiktigt med exponenter. Linjär tillväxt ackumulerar också resurser, men systemet skenar inte på samma sätt som med exponentiell tillväxt.
Oändligt finns inte på en ändlig planet. Någon gång slår systemet i taket. Faran med exponentiell tillväxt, förutom det som nämnts ovan, är att den ser så beskedlig ut i början, men snart skenar den. Och ju högre hastighet man har när man slår i taket, desto besvärligare blir fallet.
Om problemet bara vore en saga om en fiktiv betalning av ett brädspel så vore det väl okay, men nu är det mycket mer än så som står på spel.
Exponentiell tillväxt löser inte valfritt problem.
Exponentiell tillväxt är däremot orsaken till många problem. Man bör därför våga tänka tanken att en del av lösningen är att ta bort det exponentiella från tillväxten.
/Martin
