Snart serveras det frukost på nattåget när det nu har blivit morgon. Jag och familjen, fru samt två pojkar på 11 respektive 13 år, är på semesterresa.
Bad från klippa i Manarola
Vi har åkt från Stockholm, genom Danmark, Tyskland, Schweiz och Italien. Mest tid har vi spenderat i Cinque Terre, norra Italien. Sol, bad, vandringar mellan byarna och pasta med fisk och skaldjur har dominerat agendan.
Hamnen i Riomaggiore
Vi har haft var sin ryggsäck varav två har varit helt vattentäta. Vi skippade regnkläder och räknade med bra väder. I Venedig ösregnade det och vi fick komplettera med paraplyer. Annars har vi haft vad många skulle klassa som strålande väder. Växlande molnighet eller sol och 25 till 30 grader.
Vi har använt Interrail-kort och bokade platsbiljetter via resebyrån Tågbokningen innan avresan. Under veckan har vi gjort flera spontana tågresor, oftast utan platsbiljett. Jag har använt appen Rail Planner för att kolla resmål och tågtider.
Venedig
I Italien var man lite si och så med att hålla tiderna. Å andra sidan så är det gott om tåg och ett brett nät även ut till små byar. I Tyskland och Schweiz är det lite mer ordning på tidtabellerna.
Det är trevligt och lätt att resa med tåg. Vi möter folk, men kan också var lagom privat. Vi har tex fått en hel sovkupé för oss själva (sexbäddskupé bäddad för fyra).
Sovkupé mellan Zürich och Hamburg
Jag visste att jag ville åka tåg innan jag var med och skrev samt signerade artikeln i DN om att sluta flyga. Tåg är ett helt annat sätt att resa, och ändå inte.
Vilka är alternativen? (inte bara för att ta sig till Italien, utan i största allmänhet)
Ja först kanske man skall fråga sig vad man vill åstadkomma och man bör undvika fantasier som att ”beama” sig från en plats till en annan a la Star Trek. Där är det uppenbart att resan i sig är ointressant, den skall bara göras så kort och smärtfritt som möjligt. (Ehuru om det var verklighet så vore just resan det enda intressanta).
Vinodlingar mellan byarna i Cique Terre
Flyg. Man kan tillryggalägga stora avstånd och komplicerad terräng på kort tid. Men resan i sig är ingen höjdare.
Bil. Jag kan ta med mig vad jag vill och komma långt ut i nätverket. Men det tar tid och jag reser i min egen lilla bubbla.
Tåg. Nätverket tar mig till städer och byar genom kultur och sammanhang. Jag möter andra och lär mig saker längs med resan. Jag stannar till var jag vill och får/tvingas ta del av lokala villkor, mat och väder längs med vägen.
Båt. Resan är mer än målet. Man har, både fysiskt och kompetensmässigt, det man har och förmår samla på sig. Det egna ansvaret för sig själv och de man reser med är totalt. Och det är en mycket speciell känsla att segla in i en hamn i ett nytt land.
Buss. Som bil och tåg och varken eller. Kommer långt i en något större bubbla.
Lifta. Mycket eget ansvar samtidigt som man utelämnar sig till andra. Möten med människor.
Cykel och till fots. Lite som att segla, men med möten och kontakter inte bara i hamnarna.
Tillbaka till målet och möjligheterna. Jag har vuxit upp i de generationer som från början åkte tåg och buss, men som snabbt vande sig med att man enkelt, snabbt och billigt kan resa vart som helst. Med flyg.
Syftet var att så snabbt som möjligt komma till en annan plats. Kanske lockade av solskensbilder i en resebroschyr. Men har de någonsin sålt in tranferbussar, köer, flygplanmat eller röntgenkontroller?
När jag var 19 och läste på KTH blev jag skoltrött. Flygresan till Israel har jag inget som helst minne av. Däremot minns jag hur jag åkte båt, tåg och liftade hem därifrån. Det var lärorikt.
För att inte tala om seglatserna med Nicorette respektive Grönlandsexpeditionen. Där var resan det fullständiga målet. I och för sig att komma fram (sätta världsrekord New York – England respektive leverera Ola Skinnarmo och Torell Ideström till Grönland). Men ändå att fullända själva seglingen, resan.
Nu färdas vi genom norra Tyskland. Regnet bildar diagonala streck på tågrutan och temperaturen ute förkunnar långbyxor på.
Solen och värmen i södra Europa är trots detta fortfarande närvarande inte så avlägset. Med tåg.