Det som tidigare präglats av snö, is och i många fall permafrost blir nu allt grönare. Det visar en omfattande studie som NASA genomfört med hjälp av högupplösta bilder från LANDSAT-satelliter. NASA har mätt förändringarna mellan åren 1984 och 2012. 30% av ytan har fått ökad växtlighet. På 3% har växtligheten minskat.
Temperaturerna stiger snabbare i den arktiska miljön än någon annanstans. Det här är inte förvånande, men icke desto mindre oroande. Det beror till stor del på att marken under snön och isen är mörkare än det frusna vattnet. Därav reflekteras allt mindre solljus. Istället värmer det marken varvid mer snö och is töar… Detta kallas för ”albedo-effekt”. Albedo betyder reflektion och anger hur stor andel (i procent) av solljuset som reflekteras ut i rymden.
En positivt återkopplad effekt. Positiv i den bemärkelsen att en liten förändring förstärker sig själv.
Två spontana reaktioner som jag mött rörande detta är dels att det är bra att växtligheten ökar, dels att det skulle kunna bero på att luften innehåller mer koldioxid.
Bägge påståendena är till största delen fel.
Det är iof bra när det växer, men att det växer i den arktiska miljön är illa. Detta utöver att permafrost töar och att isar och snötäcken minskar. Växterna bidrar nämligen i ännu större utsträckning till att hålla markytan mörk: Buskar och träd sticker upp ovanför snötäcket och absorberar solljus som ombildas till värme ännu snabbare än om marken ej täckts av växtlighet.
Den mängd koldioxid som absorberas av växterna kan inte kompensera för albedoförändringen.
Och att det växer mer nu än för trettio år sedan beror på att det blivit varmare. Förvisso är koldioxid ”nyttigt” för växterna, men det kraftigt förhöjda halten kan inte öka växtligheten på det sättet som har skett. Det beror istället på dels att temperaturerna har ökat, dels på att sommarsäsongen har blivit längre.
Det är stora förändringar, men ändå bara början.
/Martin
