Jag är periodare mellan att vara agnostiker och ateist. Vid ett par tillfällen har tvivlen infunnit sig och jag har funnit mig funderandes på om jag trots allt hade en tro.
Men efter en stunds vidare kontemplation kom jag fram till att anledningen till detta främst torde ha varit för att det skulle underlätta sökandet efter någon eventuell mening med livet. I samma veva infinner sig insikten att livet i sig är så värdefullt och fantastiskt att lättjan inte gärna kan utgöra grund för att tvivla på den verklighet som jag observerar.
Ett skäl att ändå stanna kvar på agnostikerns spelplan, förutom att det inspirerar i samtalet med såväl troende som ateister, är att litteratur med religiös anspelning har en hel del att erbjuda. Detta vare sig det handlar om en förståelse över det historiska kulturarv som vi lever i, eller om det handlar om färgstarka metaforer för att underlätta (återigen denna lättja) tolkningen av livets paradoxer och motsättningar.
Inte vet jag om våra arvingar om en miljon år betraktar oss som patetiska sömngångare eller jämlika bröder och systrar. Eller för den delen hur arvtagarna till korpar, kaniner och kackerlackor, som ju även är objekt för, och utvecklas av, evolutionens obönhörliga selektion, betraktar oss i framtidens historieböcker. Eller vad det nu kan komma att kallas när man eventuellt tittar tillbaka i framtiden.
Men våra religioner lär nog inte överleva så många hundra år till, men det är inte lika väsentligt som hur det går för människor, korpar, kaninen och kackerlackor för den delen. Eller se och se. De som får se är de som överlever, det kanske bara blir bakterier och svampar. Vi människor spänner så många bågar att någon högre makt, om det nu finns någon, har mången anledning att känna sig förtörnad.
Något som jag dock känner mig ganska säker på kommer att fortsätta är vädrets växlingar. Större delen av jordens historia har vädret växlat, och träden fallit i skogen, utan att människor har observerat det. Men tänk om allt var grått och utan egentliga skiftningar? Hur kan jag vara så säker på att det inte varit jämngrått under långa perioder?
Och är inte hösten osedvanligt seg i år? det kom snö, men den slaskade bort och trots att det snart är lucia så töar det i Norrland. Ve så led man kan vara på vädret.
Det här funderade Hjalmar Söderberg på i sin mininovell Duggregnet och det blev jag påmind om precis nyss när jag föreläste om klimatförändringar för Lomma kommun. (Tack Helena Björn). I Skåne, och resten av Sverige också för den delen, är det grått just idag. Men i övrigt har jag ingen anledning att associera mer av berättelsen till Skåne.
Det skulle möjligen vara en parallell till Noak och att delar av södra Sverige kommer att bli översvämmat i och med att havsvattnet expanderar och glaciärerna smälter i takt med att klimatet förändras. Men inte annars…
Jo, möjligen att vi människor är dåliga på att ta hand om den kunskap som vi fått oss i gåva i det samhället som vi ändå lyckats utveckla. (Här vill jag verkligen inte peka ut Skåningar eller andra som bor nära havsnivån. Snarare är det så att dessa individer kommer att ta del av kunskapen lite tidigare än de som bor högre upp.).
Jag tar som sagt var inte ställning till om det var en förmågan att bygga civilisationer och förgöra är en gåva från någon specifik gud eller om det är ett resultat av slumpmässiga och genetiska variationer hos ett stort utfall individer, lång tid och selektion. Men den gode Söderberg hade i alla fall humor och kunde förvalta de religiösa skrifternas verklighetsbeskrivning med en bra metafor.
Här kommer texten Duggregn av Hjalmar Söderberg (från projekt Runeberg):
Åter är det höst och mörka dagar, och solen gömmer sig i rymdens skummaste vrå, för att ingen skall se hur blek och åldrad och tärd hon blivit denna sista tid. Men medan blåsten visslar i fönsterspringorna och regnet porlar i takrännan och en våt hund tjuter framför en stängd port där nere på gatan, och innan höstens första brasa ännu brunnit ned i vår kakelugn, vill jag berätta er en saga om duggregnet.
Hör nu på:
Den gode guden blev för någon tid sedan så förtörnad över människornas dålighet, att han beslöt att straffa dem genom att göra dem ännu dåligare. Allra helst hade han i sin stora godhet velat dränka dem allesammans i en ny syndaflod: han hade icke glömt, hur angenäm den synen var, då allt levande förgicks i floden. Men tyvärr, hade han en gång i ett sentimentalt ögonblick lovat Noak att aldrig göra så mera.
– Hör på min vän, sade han därför en dag till djävulen. Du är visserligen icke något helgon, men du har stundom goda idéer, och man kan resonera med dig. Människorna äro dåliga och vilja icke bättra sig. Mitt tålamod, som är oändligt, har nu tagit slut, och jag har beslutat att straffa dem genom att göra dem ännu dåligare. Jag hoppas nämligen, att de då allesammans skola förgöra varandra och sig själv. Det förefaller mig, som om våra intressen – eljest så vitt skilda – här för en gång skulle kunna finna en beröringspunkt; vilket råd har du att giva mig?
Djävulen bet eftersinnande i spetsen av sin svans.
– Herre, svarade han slutligen, din visdom är lika stor som din godhet. Statistiken utvisar, att det största antalet brott begås om hösten, då dagarna äro mörka och himlen grå och jorden ligger svept i regn och dimma.
Den gode guden grubblade länge över dessa ord.
– Jag förstår, sade han slutligen. Ditt råd är gott, och jag vill följa det. Du har goda gåvor, min vän, men du borde använda dem bättre.
Djävulen log och viftade på svansen, ty han var smickrad och rörd, och därefter haltade han hem.
Men den gode guden sade till sig själv:
– Hädanefter skall det alltid duggregna. Molnen skola aldrig skingras, dimman aldrig lyftas, solen aldrig lysa mer. Och det skall vara skumt och grått till dagarnas ände.
Och det vart så.
Paraplymakarna och galoschmakarna gladde sig i början, men det dröjde icke länge, innan löjet stelnade också kring deras läppar. Människorna veta icke, vilken betydelse vackert väder har för dem, förrän de en tid ha nödgats sakna det. De glada blevo tungsinta. De tungsinta blevo vansinniga och hängde sig i långa rader eller samlades för att hålla konventiklar. Snart arbetade man icke längre, och nöden blev stor. Brotten tilltogo efter en svindlande skala, fängelserna överbefolkades, dårhusen räckte endast till för de kloka. De levandes antal avtog, och deras bostäder stodo övergivna. Man stadgade dödsstraff på självmord; ingenting hjälpte.
Mänskligheten, som genom så många generationer drömt och diktat om en evig vår, gick nu sina sista tider till mötes genom en evig höst.
Dag för dag skred förstörelsen fram. Landsändar lades öde, städer föllo i ruiner. På torgen samlades hundarna och tjöto; men i gränderna gick en gammal halt man omkring från hus till hus med en påse på ryggen och samlade själar. Och varje kväll haltade han hem med påsen full.
Men en afton haltade han icke hem. Han gick i stället till himmelrikets port och rakt fram till den gode gudens tron. Där stannade han och bugade och sade:
– Herre, du har åldrats på sista tiden. Vi ha åldrats bägge, och det kommer sig därav, att vi ha så tråkigt. Ack herre, det var ett dåligt råd jag gav dig. De synder, som intressera mig, behöva då och då en smula sol för att trivas. Se här, du har gjort mig till en usel lumpsamlare!
Och med dessa ord slängde han sin smutsiga påse mot tronens trappsteg så häftigt, att bandet brast och själarna fladdrade ut. De voro icke svarta, utan grå.
-Det är de sista människornas själar, sade djävulen. Jag skänker dem åt dig, herre. Men akta dig väl för att begagna dig av dem, om du har för avsikt att skapa en ny värld!
Blåsten visslar i fönsterspringorna, och regnet porlar i takrännan, och nu är sagan slut. Den som icke har förstått den kan trösta sig med att det blir vackert väder i morgon.
Hjalmar Söderberg, Historietter, 1898.