Det är skojfriskt att säga ”Stenåldern tog inte slut för att man fick slut på stenar”. Jag antar att man vill säga att ”Med nya upptäckter, teknologier och innovationer kommer vi att kunna lösa såväl dagens som morgondagens problem”. Men det finns en hel del krux. Till exempel att ”problemen” inte går att isolera, att vi inte håller jämna steg med storleken på problemen och att det finns problem som inte har lösningar.
Miniberättelsen om stenåldern är ett tappert försök att gjuta olja på de vågor som skapas av begrepp som Planetära gränsvärden, Limits to growth, The Great Acceleration, Anthropocene, Overshoot, The sixth extinction, Peak oil, Tipping elements och allt fler rapporter, från såväl från forskare som analytiker, om att vi människor sabbar förutsättningarna för drägligt liv för såväl oss själva som många andra livsformer. För överskådlig tid. Från och med nyss tills vidare, flera hundra generationer in i framtiden.
Vi är så förblindade av alla framgångar och fantastiska framsteg människan har gjort att vi förmodligen fått hybris. Inte på individnivå, men som kollektiv. Individer fattar att man själv inte förstår hur alla saker och system fungerar. Men vi ser ju att många andra är bra på sina respektive områden och löser problem som jag inte ens visste fanns. Och visst är människan extremt kreativ. Med de här observationerna är det lätt att bygga upp bilden av att hur komplext och svårlöst än ett problem synes vara för mig, så finns det helt säkert många andra experter och organisationer som har kunskap, färdighet och incitament att både ta sig an och lösa problemet.
Metaforer och berättelser är fantastiska då de kan skapa mening och förståelse för abstrakta händelser, system, idéer och tankar. En foton beskrivs ha förmåga att byta skepnad mellan att vara som en biljardboll eller vågor på en sjö. Vi bygger kunskap av erfarenheter. Och människan är skapelsens krona. Några har planer på att göra en sedan länge död grannplanet beboelig. ”Det är bara fantasin som sätter gränser”.
Man använde mer trä än sten på stenåldern. Men spåren vi ser idag är givetvis de betydligt mer beständiga stenarna. Alla andra redskap är sedan länge återcirkulerade och absorberade i naturen.
Fossilåldern som vi nu lever i kanske tar slut för att oljan sinar. Eller till följd av restprodukterna i form av växthusgaser vi lämnar efter oss. Som cirkulerar i naturen. Men inte absorberas utan istället absorberar långvågig strålning och därmed rycker undan mattan på det stabila klimat under vilken såväl stenåldern som alla civilisationer efter den blomstrat. Eller till följd av att sanden håller på att ta slut. Sedan stenåldern har vi stadigt ökat användandet och beroendet av sten och sand.
I en artikel i Deutsche Welle berättar man hur floder, samhällen och ekosystem förstörs till följd av all sand som samlas in och används vid tillverkning av betong, vägar, glas mm. Visst finns det mycket sand i Sahara, men sandkorn som driver omkring i öknar har slipats för runda för att duga som bas i betong och konstruktioner. Det krävs kantiga sandkorn för att få bra hållfasthet. Den får man leta efter. Skyskrapan Burj Khalifa i Förenade Arabemiraten byggdes med sand från Australien!
Uppskattningsvis 40-50 miljarder ton sand flyttas omkring varje år (UNEP). Det är sex ton per person. Varje år!
Peak sand. Sand av rätt kvalitet håller på att ta slut. Vårt hopp kanske står att finna i att det snart inte finns tillräckligt med sand vi kan stoppa huvudet i.
Oskars och Cassianis SUP-tur genom Stockholms skärgård flyter på enligt plan. Det är svårt att bryta is med deras bärplan, men planen var å andra sidan snarast att bryta nya mark. Och det går bra.
Människor de möter blir inspirerande och imponerade. Först för att de är ute och paddlar i snö och drivis. Sedan än mer när de får höra om var de startade och vart de är på väg. ”Genom hela skärgården! På en bräda med paddel. I snöfall?” Cassiani svarar ”Och vi har sett havsörn arton gånger!”.
Oskar är fotograf. Första gången vi träffades var när vi seglade Nicorette över Atlanten 1997. Alla femton ombord hade sina specifika uppgifter vid sidan om att segla. Oskar filmade. Min roll var att navigera, att hitta en rutt som gjorde att vi alltid var där det blåste fördelaktigt -kort och gott mycket.
Fem dagar innan vi avseglade från New York slet jag av korsbandet i höger knä på ett träningspass. Jag, och framför allt mina föräldrar, var tveksam till om det var så lämpligt att segla, och dessutom försöka slå världsrekord, på något som med all säkerhet skulle bli allt annat än en bekväm resa. Men Oskars lugn och försäkran om att prio ett på alla expeditioner han är med på är att alla ska komma hem helskinnade övertygade mig. Jag lämnade kryckorna på bryggan. (Jo, jag fattade att ingen kan lämna några garantier om något. Men det var förtroendeingivande att förstå att jag var i sällskap med en vettig och rationell kamrat med hög riskmedvetenhet.)
Författaren vid navigationsbordet på segelbåten Nicorette 1997.
Nå, nu på Oskar och Cassiani:s paddeltur genom skärgården handlar det om att välja väg för att slippa de kraftigaste vindarna och vågorna. De är dessutom inte ute för att slå rekord utan för att ha trevligt och inspirera andra att uppleva naturen runt knuten och samtidigt våga utmana sina fördomar om vad som är möjligt att göra.
Men även om en del bilder andas lugn och harmoni så är det inte precis någon söndagspromenad de håller på med. Det är blött, kallt och tidvis riktigt blåsigt. Det är bitvis is såväl på havet som i vattenflaskan.
De har med sig olika kameror och jag undrar hur man, med blöta neoprenhandskar, hanterar en avancerad kamera som inte är vattentät. Om man överhuvudtaget gör det? Svaret blir att njae, det är inte en fotoexpedition. De har med sig kameror, men inte långa teleobjektiv (apropå havsörn) och fotograferar inte när det är som värst. Men jag ser i alla fall fram emot bilder från storm och snöfall på torsdag.
Ja det är kallt och även om de har bra kläder och utrustning så blir man både blöt och kall. Men de konstaterar att jag inte ska tycka synd om dem. Och nej, det gör jag inte. 🙂
Idag har de tagit sig från Björnö (sydöstra Ingarö), förbi Stavsnäs, in under Djuröbron, genom Vindöström och tältar nu på en ö norr om Abborrkroken.
Det flyter på norrut och vindar och väder växlar på ett sätt som i alla fall inte missgynnar dem. Vi går igenom lite olika scenarier och planerar morgondagens rutt. Och ser med spänning fram emot torsdagen då det blir sydostlig kuling. Vinden peakar på torsdag kväll. I god tid om det så ska Cassiani och Oskar antingen vara på västra sidan av, och i lä om, Yxlan. Eller inne bland alla öar och skär väster om Furusundsleden.
Jag lutar mig främst mot två vädermodeller, ECMWF och UKMO. Olika vädermodeller visar lite olika väderprognoser vilket säger oss något om dels vilket väder man kan förvänta sig, dels om hur säger/osäker man bör vara på att olika scenarier slår in.
Framtiden är obestämd. En prognos ger en falsk trygghet. Vi förbereder oss genom att göra scenarier.
Har du inget bättre för dig så här på söndagskvällen, och det här är svårslaget, så kan viga en timme åt en dokumentär på SVT om humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser av klimatförändringar.
58 minuter ägnas mycket övertygande om komplexa problem i form av missväxt, svält, migration, kapprustning, destabiliserade stater, … Och under typ två minuter på slutet, med lite up-beat musik, försöker man ingjuta hopp i att vi kan ordna till det här -om vi tar oss i kragen och gör det vi vet är rätt.
Nåväl, den är väldigt snyggt gjord. Du kan väl se den för dess konstnärliga värde i alla fall? Väck barnen, korka upp en flaska vin och sätt er framför dokumentären ”Klimatets våldsamma konsekvenser”.
/Martin
PS. Medan jag gick tillbaka för att leta efter detaljerna i ett citat så snubblade jag över det smått klassiska ”The stone-age didn’t end because we ran out of stones. We found something better!” Jag fattar att syftet är att skapa hopp, i synnerhet för teknologiska lösningar. Kruxet med argumentet/metaforen är att den är djupt felaktig på flera plan. ”Stenåldern” borde heta ”träåldern”, för det var nog det materialet man använde mest (men de verktygen är inte kvar). Och framför allt: Vi använder väldigt mycket mer sten idag än vad man gjorde på stenåldern. Inte bara totalt utan även på individnivå. Och det vi ersatte stenarna med hade omfattande konsekvenser för oss själva, övrigt liv och kommande generationer.
Men det jag letade efter var ”…Americans can always be counted upon doing the right thing. -After exhausting every other possibility.” Det kan vara vanskligt med roliga och slagkraftiga metaforer och berättelser och det är inte bara USA som bär skuld i frågan. Men det finns anledning att fråga sig hur det kommer sig att vi agerar så irrationellt. Vilket är precis den frågan som filmen ställer sig och oss. DS
Telefonen ringer. – Hej Oskar, hur har ni det? – Tack vi har det bra. Har fått upp tältet, fixat maten och ligger i våra sovsäckar. Paddlingen har gått strålande, men vi glömde prata om en grej. – Jaha…? – Isläget. Vi paddlade norrut i motvinden från Öja (Ön som fyren Landsort står på). Hade tänkt gå genom Dragets kanal, men det var fruset 800 meter innan den. Så vi fick ta samma väg tillbaka gå söderut, i och för sig i medvind, och sedan runda Lökvik på ostsidan. Vi kom inte så långt som vi tänkt idag, men ligger nu i alla fall mittemot södra Lökvikshomen och har det superbra!
På bilderna som Oskar och Cassiani skickar över så skiner solen från en övervägande blå himmel. Om det inte var för torrdräkterna, tjocka handskar och mössa så skulle man kunna tro att det var vilken sommardag som helst.
Och att det är folktomt. För vilken fin sommardag som helst så hade det kryllat med folk i skärgården. Men nu är det 5:e mars. Och även om man pratade om våren i södra Sverige så snöade igår. Solen skiner och allt är så där fantastiskt vackert som det kan vara i Stockholms skärgård. Fast det är bara nån enstaka plusgrad. Även i luften.
I morgon lördag paddlar de sin SUP:ar förbi Nynäshamn, Yxlö och på ostsidan om Muskö. Det kommer att blåsa västliga vindar så de får medvind där det passar och lä av land där det behövs.
Det blir nog en lagom dagstur att ta sig upp till nordöstra Muskö under lördagen.
På söndag kommer det att blåsa mer och dessutom nordväst till nord. Då blir det stökigt, milt uttryckt, att ta sig över till Ornö (med en kraftig vind rätt i sidan). Vi resonerar lite om de skulle kunna hinna ta sig över redan under lördagen. Men eftersom de då vill på östra sidan, i lä om Ornö, så blir det väldigt lång väg. Vi landar i att det förmodligen är bättre att paddla en kortare sträcka i motvind upp till Gålö och sedan gå i lä av land.
Efter att vi gjort liknande resonemang om väder och vägval för resten av veckan så konstaterar vi att ”man får se hur det blir”.
Det är precis så man får göra i övriga livet också. Skaffa sig en uppfattning om nu-läget och sin egen förmåga. Därefter se över sina mål. Och en rad scenarier. För det är ju inte bara att göra. Framtiden är obekant. Det man tar sig an gör man i ett sammanhang som man inte rår över. Men genom att resonera i olika situationer så förbereder man sig för hur man ska agera och vilka konsekvenser det kan få.
Man är då bättre förberedd på vad som kan komma att ske. Men inte nog med det, man får en förståelse för att verkligheten förmodligen kommer att bli något annat än det man trodde sig förutse.
”Man får se hur det blir, vi har gjort vad vi kan för att förstå våra handlingsalternativ och förbereda oss.”
/Martin
Jag planerar att ge dem både snö, vindstilla och kuling. Samt sol, en massa olika moln och vågor. 🙂
Jag, Oskar Kihlborg och Cassiani Fotinos hade briefing i onsdags inför deras projekt att paddla SUP, Stand Up Paddelboard, genom Stockholms skärgård. Just då sken solen i Stockholm, vindarna var svaga, vårblommorna tittade fram. Men riktigt så fint väder kan man inte förvänta sig att det ska vara en vecka i sträck. Än mindre en vecka i början av mars.
Oskar är känd för expeditioner och äventyr, men/och nu frågade han sig vad det finns för rimliga och genomförbara äventyr på nära håll och med liten budget. En inspiration i pandemitider att utforska sin närmiljö? Han och Cassiani tänkte att man skulle kunna paddla SUP genom skärgården, från Arholma till Landsort. De har gjort det förut, men då var det sommar. Det var drägligt varmt, lätta vindar, ljust större delen av dygnet och resan tog sex dygn.
Nu är det kallt, dels i vattnet (det finns is kvar), dels i luften (vårvädret vi haft senaste veckan byts strax till normalare marsväder). Men nu råder mörker halva dygnet. Och vädret präglas mer av vandrande lågtryck än av sjö- och havsbris. Temperaturen kommer att pendla mellan -3 och +3. Vindarna från helt stilla (under en av nätterna när de ändå inte kan paddla pga mörker) och kuling. Resan kommer att ta omkring tio dagar.
Från början var idén att paddla från norr till söder, men som vädret ser ut att utvecklas så tänker vi oss att det är bättre att börja i söder, vid Landsort, och paddla norrut. Planen är att starta i morgon fredag.
De paddlar i torrdräkt och har med sig utrustning och mat för att vara ute i flera dagar. Men utan krav på att göra allt i ett sträck eller på tid. Om det är riktigt ruggit väder så går det bra att kvarta hos nån bekant. Skärgården är trots allt bebodd. Även om det verkligen inte är någon söndagspromenad de planerar så måste man inte lida. Det handlar om att må bra, uppleva naturen, sällskapet och sig själv. Och att inspirera andra.
Vi diskuterar vilka fönster de har när vädret är gynnsamt och när det är för stökigt att paddla. Strategin för att ta sig över till Utö och på vilken sida om Ornö de bör gå. Vädret, och det är framför allt vågor och vindar som sätter gränser och utgör möjligheter, kommer att växla rätt så ordentligt. Alltifrån nordost till sydväst (sic!). På onsdag nästa vecka så ser det ut att bli sydostlig kuling. Men det är i prognoshorisonten.
Det handlar inte bara om att ha bra väder. Cassiani önskar sig ett ordentligt snöfall också. Och jag håller med om att det skulle förgylla en paddeltur i skärgården. Får se om jag kan ordna det.
Ni kan följa Oskar på https://www.instagram.com/oskarkihlborg/ och Cassiani på https://www.instagram.com/cassiani_fotinos/
Jag deltar denna vecka i fascinerande webbinarier och workshops som behandlar effekten av hur kombinationer av förändringar och variationer av väder, klimat och samhälle återkopplar och påverkar sig själv, Compound weather and climate events.
Arrangörerna, universitetet i Bern, ursäktar sig eftersom man tvingas genomföra konferensen digitalt istället för att samlas i Schweiz och mingla på universitetet. Men samtidigt skapar man ju möjligheter för så många fler att ta del av informationen. Det är bra.
Vad handlar det då om? Jo, från beskrivningen läser vi att: ”Compound events result in substantial impacts due to interactions of atmospheric drivers and / or hazards that might be further amplified though societal responses and integration across infrastructure and trade networks.”.
Och målet är att: ”…to bring together specialists in the fields of atmospheric and climate science, climate impact modelling, statistics, forecasting, hazard prevention and first responders, and structural, societal and ecological vulnerability.”.
Konceptet ”compound events” beskriver dynamiken och effekterna av återkopplade komplexa system. Det kan tex vara hur marknadspriset och produktionskapaciteten av spannmål i USA på 30-talet påverkade jordbruksmetoder och hur detta samverkade med nederbörd, luftfuktighet, partiklar i luften, växtlighet, jorderosion och sociala konsekvenser av missväxten. Ska man studera och lära sig något av ”The Dust Bowl” i Nordamerika på 30-talet, precis som alla andra kriser, så kan man inte se världen i stuprör. Inte ens som många stuprör. Man måste kombinera många olika fält och se dynamiken och återkopplingarna mellan dem.
Compound events diskuterades av IPCC SREX 2012 och det sker kontinuerlig utveckling av konceptet. I början handlade det i stor utsträckning av kombinationen av fysikaliska parametrar, till exempel temperatur+kraftig nederbörd, skogsbränder+vind eller försurning+uppvärmning+mikroplaster i haven. Var och en är parametrarna stora problem, men i kombination har de kapacitet att skapa extrema konsekvenser.
Ovanstående är illa nog, men med större förståelse för komplexiteten i naturen och våra samhällen så ser man nu risker som tidigare inte fanns på kartan över möjliga händelseutvecklingar och risker. Ta till exempel hur pandemin i kombinationen med politisk polarisering i USA påverkar den geopolitiska utvecklingen i Europa. Lägg till frekvensen av tropiska cykloner, skogsbränder i Australien, Sibirien och Kalifornien, tillgången till insatsvaror i jordbruket, skogsskövling i Amazonas och energistrategiska frågor.
Ofta, men inte alltid, så ökar risk och negativa konsekvenser med ökat antal parametrar. Men man måste också ha öppet för att det i vissa fall minskar riskerna. Förutsägbarheten för hur systemet ska utvecklas minskar i samband med att antalet parametrar och komplexiteten ökar.
Som i alla sammanhang när vi bygger modeller av världen, vare sig det är datormodeller, konceptuell modeller, fatalistisk, religiös, holistisk, mekanisk, slumpmässig, statisk … you name it… världsbild, så gör vi antaganden och använder metaforer för att få grepp om och beskriva det vi observerar.
Ingen av modellerna kommer att vara korrekt, men som den brittiske statistikern George E. P. Box konstaterade: ”All models are wrong …but some are useful”.
Jag vill här poängtera att man alltså kan kritisera vilken modell som helst. Men det gör dig inte till ”objektiv” eller klokare än de som hänger sig åt en specifik modell. Att inte ha nån modell, ett simpelt exempel är ”det blir samma väder i morgon som det är idag” är nämligen också en modell!
Det man däremot kan göra är att dels att beakta många modeller, dels att inse att de alla är just bara modeller. De kan återspegla verkligheten på ett tillfredsställande sätt. Kanske till och med flera gånger i rad. Men du måste ha med dig insikten om att verkligheten inte följer våra modeller eller metaforer. Det betyder att man inte ska lägga alla ägg i samma korg eller satsa inte allt på en häst (som metaforer av verkligheten, sic!).
Världen är inte huggen i sten (btw så är inte heller sten oföränderligt). Vi behöver såväl flera olika modeller som olika parametrisering av dessa. Detta skapar en palett av scenarier over hur det vi valt att studera kan förändras över tid.
Hittills, förmiddag dag två av fyra, så kretsar presentationerna och diskussionerna fortfarande mest kring konsekvenser av kombinationen av en handfull parametrar. Den tematiska indelningen av webbinarier och workshops är: – Physical understanding, – Forecast skill, predictability and climate change, – Recent events as case studies, – Non-traditional methods, – Impacts, preparedness and adaptation
Den fjärde sessionen, ”Non-traditional methods” är intressant avseende ytterligare en viktig aspekt, kommunikation. Dess beskrivning lyder ”This session invites contributions that propose or evaluate methods to assess very unlikely but high impact compound events (wild cards). Methods that provide different ways to imagine outcomes such as storylines, scenarios, downward counterfactuals.”.
Om vi nu tror oss veta något om framtiden, hur ska vi begripliggöra och kommunicera detta? Just ”conterfactuals” har jag anledning att återkomma till. Detta då jag och Omställningsnätverket deltar i metodutveckling och forskning med KTH i projektet Event Horizon kring hur konceptet kan användas för att ställa om samhället.
”Counterfactuals” handlar om att skapa scenarier och händelseutvecklingar utifrån antaganden om att världen valde en annan väg i en tidigare situation. Hur hade till exempel världen sett ut idag om vi redan i samband med oljekrisen på 70-talet hade skiftat över till förnybara energikällor? Antingen för att vi aktivt gjorde det valet eller att det bara var hälften så mycket olja som var utvinningsbar.
Vad har man för nytta av det hypotetiska antagandet kanske du undrar? Jo, det skapar insikter dels om att vi ständigt gör val, dels minskar det tröskeln för att faktiskt genomföra systemförändringar. Det har visat sig att det är lättare att föreställa sig att världen förändras olika till följd av historiska förändringar ”what if…?”, än att vi skulle ha möjligheter att göra det idag. Det som stoppade oss för 30, 40 eller 50 år sedan kanske var argument som ”det är utopiskt att skörda så mycket energi från sol och vind”, ”oljan kommer inte ta sina” eller ”människan kan inte påverka klimatet”.
Men idag vet vi bättre och kan därmed föreställa oss utvecklingen om vi hade valt andra vägar, retorik och incitament då. Det säger oss något om vilka möjligheter vi har om vi kan inse vidden av paletten av tänkbara och inte otänkbara scenarier som dagens modeller och förståelse av vår omvärld ger.
Därtill kommer behovet av storylines, berättelser och narrativ. Vi kan fortsätta på den inslagna vägen som egentligen bygger på nån form av fatalism: ”Det var inget bra, men oundvikligt att det skulle bli så här”, eller vi kan säga (som tom Dalai lama nyligen sade till just Greta) ”Vår generation har gjort fel, men/och nu är det bra att Greta och alla unga tar tag i det här och gör något åt saken” (Well, i så fall ska vi rimligen kliva åt sidan och ge dem makten att göra det också.). Eller vi kan säga som Johan Rockström och Dramatiska teatern: ”Vi har tekniken som krävs och står nu vid ett vägskäl”. Eller klimatforskaren Michael Mann som i sin nya bok ”The Climate war” menar att individuella beslut och marknadskrafterna förvisso är bra, men inte är tillräckliga utan de facto är en del av fossilbolagens strategier att fördröja nödvändiga omställningar. Han konstaterar ”Recycle. Fly less. Eat less meat. These are some of the ways that we’ve been told can slow climate change. But the inordinate emphasis on individual behavior is the result of a marketing campaign that has succeeded in placing the responsibility for fixing climate change squarely on the shoulders of individuals.”.
Det finns massor av narrativ och storytelling kring klimat, hållbarhet, naturen, samhällen, innovationer, ansvar och framtid. (Att jag valde exemplen ovan var för att det var de som passerade min näthinna alldeles nyligen). Jag hoppas ha större förståelse för hur man kan utveckla kraftfulla narrativ efter denna vecka.
Men just idag kretsar det mesta fortfarande kring cykloner, vorticity, värmeböljor, bränder, nederbörd, klorofyll, risk, översvämningar, Rossbyvågor, jetvindar, sannolikheter och liknande.
SMHI har utfärdat den kraftigaste varningen, klass 3, för kraftigt snöfall i Västernorrlands län from nu och fram till tisdag kväll. Det kan komma 40-70 cm snö. Lokalt en meter i samband med att den kraftiga vinden skapar drivor.
Modellen som jag illustrerar detta med är ECMWF som är en av dem mest tillförlitliga vädermodellerna. Nu måste det inte bli precis så mycket snö och framför allt inte precis där. Det kan diffa med säg 30% upp/ner och gränserna är inte heller huggna i sten. Men modellerna har varit rätt så entydiga i flera dagar. Olika modeller och upprepade initieringar.
Kartan här nedan visar ackumulerad nederbörd från idag måndag kl 06 utc till i morgon tisdag (12 jan) kl 18 utc (19 svensk tid).
Ackumulerad nederbörd måndag kl 07 till onsdag kl 19. Källa: ECMWF via weathermodels.com.
Den röda fläcken över Västernorrland motsvarar 63 mm nederbörd i smält form. Som tumregel kan man använda sig av att snö har en densitet som är en tiondel av vatten i flytande form. Dvs den röda fläcken motsvarar drygt 60 cm nysnö. Och det mesta faller from nu och 24 timmar framåt.
Varför så mycket just där? Nederbörden hänger samman med ett lågtryck och fronter som dels genererar nederbörd i sig, dels skapar sydostliga vindar. Och dessa vindar fångar upp fukt från det ännu öppna Bottenhavet som sedan snöar ur när luften hävs över land.
Ögonblicksbild av hur det blåser tisdag kl 07. Källa: ECMWF via weathermodels.com.
Även andra platser, främst Jämtland och Västerbotten, får också ordentligt påslag på snötäcket. Och blåsigt.
Det hänger i luften hur mycket, när och var snön faller. Men ner kommer den. I morgon vid den här tiden vet vi var.
Fram till dess hoppas jag att alla tar det lugnt och håller sig inomhus. Kollektivtrafiken kommer i stort att vara inställd och det är inte läge att ge sig ut i bil om man inte är beredd på att spendera natten och morgondagen i den. Samt se till att bilen syns ordentligt, beaktandes att det kan komma en snöplog i marchfart för att röja snö längs med vägen där man eventuellt kör fast.
Även i södra Sverige är det stökigt väder att vänta med regn, blötsnö, snö och kraftiga vindar. Det är mycket på en gång. Ta det varligt.
På onsdag rör sig lågtrycket åter söderut och det öppnar upp för kallare luft att leta sig ner över hela landet. Även våra södra landskap ser därmed ut att få minusgrader, i alla fall ett par dagar. Fattas bara annat, det är ju ändå januari, den vintrigaste månaden av dem alla.
Min bok Extremt väder är översatt till tyska (Extremes Wetter) och har tagits emot bra av recensenter. Bonnier förlag skickade mig just en pdf från en recension i tidningen Sonntags Zeitung. När jag googlar på artikelns titel så finner jag den också på Tagesanzeiger.
Det är hedrande att få sin första bok översatt till främmande språk (tyska och snart japanska). Därtill goda recensioner i sällskap med andra tunga böcker. Ovanpå det en rubrik på artikeln som går i linje med det jag vill säga med boken ”Bücher, die den Blick auf die Welt verändern”, typ ”Böcker som förändrar vår syn på världen”.
För boken handlar inte bara om att fascineras av bilder och bakgrund till naturkatastrofer. De två avslutande kapitlen handlar om vår relation till planeten vi bebor. Inte minst hur vi uppfattar den, vilka konsekvenser det fått och hur framtiden kan komma att utvecklas.
Första sidan av uppslaget med recensionen.Andra sidan av artikeln, med recensionen av min Extremes Wetter.Recensionen av Extremes Wetter.
Den tyska översättningen av boken är inte en exakt kopia av den svenska. De har valt en annan framsida på boken och har gjort en del mindre justeringar av layouten (tex lite större font på texterna). Jag uppskattar deras justeringar.
Jag har bara skoltyska att falla tillbaka på så jag kan inte göra nån avancerad tolkning vare sig av recensionerna eller detaljer i översättningen av boken. Men jag är både glad och stolt att boken väcker uppmärksamhet och förundran utanför Sveriges gränser. Det är trots allt den sortens frågor som boken handlar om.
/Martin
PS. Ser med spänning fram emot den japanska översättningen. DS.
Torsdag förmiddag så ska jag föreläsa i Södertälje. Det är lite annorlunda upplägg än tidigare framträdanden som antingen är seminarium fysiskt framför publik, eller webbinar på en plattform för videosamtal till en inbjuden publik. Det här streamar jag över deras YouTubekanal.
Jag gör allt själv, grafik, manus (förberedd improvisation), Keynotepresentation, jag filmar, tar upp ljud, mixar och sänder. Det är fantastiskt vilka möjligheter tekniken har försett oss med.
När jag började fotografera som tonåring så hade jag en mekanisk systemkamera (Praktica) som jag fotograferade svartvita bilder med. Kodak Tri-x var referens för många, men jag körde också Agfa. Man kunde köpa 10 meter på rulle, klippa och ladda i egna filmkassetter. Därefter vidtog framkallning och förstoring innan man fick se resultat. Som stillbilder.
Nu har man dynamisk mikrofon, digital film och ett litet kontrollbord som streamar ut allt i realtid över hela världen. Jag kan mixa olika bild- och ljudkällor i hög kvalitet och broadcasta i valfritt format och protokoll hos vem som helst. Det är fantastiskt vilka möjligheter vetenskaplig förståelse, kreativitet och samarbete kan skapa.
Nå, innan jag kunde sätta upp allt så var jag tvungen att reparera ett ledat stativ som jag satt fast i skrivbordet. Så lite mekaniska utmaningar finns det fortfarande kvar.
Men alla dessa tekniska framgångar och landvinningar som vi gjort de senaste decennierna får inte låta oss vilseledas. Det är lätt att lura sig att tro att teknik löser problem problem som vi ställs inför. Men bara för att det löser en del problem så kan det inte lösa vilket problem som helst, kanske i synnerhet inte de riktigt stora globala problemen.
Och hur fantastiska systemen än är som löser problem för oss (vare sig det är att streama ett föredrag eller koordinera finansiella transaktioner) så är vi sårbara när vår välfärd förutsätter dessa fantastiska system. Vad gör vi om de slutar att fungera? Komplexiteten och beroendet gör att vi står på barbacken om/när något går fel. Man lagar dem inte med en insexnyckel, polygrip och kullagerfett precis.
Tack Dagens Nyheter för att ni vågar vara progressiva och gå utanför komfortzonen. Tack Greta Thunberg för att du skådar och tränger igenom sånt som så många andra ser som hinder.
Idag 6 december är dagen då Dagens Nyheter ”lämnar över ansvaret för Sveriges största dagstidning till en omyndig, outbildad aktivist…” för att citera Greta själv som gästande chefredaktör. Hon må ännu vara omyndig (fyra veckor kvar), men epiteten outbildad aktivist är där för att belysa de patetiska argument som många makthavare, lobbyister och fördomsfulla uttalat om henne.
Tidningen innehåller mängder av relevanta fakta, pedagogiska sammanställningar och illustrationer. Man behöver ta sig tid att läsa, observera och kontemplera. Kan vi förstå skillnaden mellan 37,6 miljoner fler extremt fattiga år 2030 (”optimistiskt scenario”) och att 100,7 miljoner människor (”mindre optimistiskt scenario”) knuffas in i extrem fattigdom år 2030 till följd av klimatförändringar?
En mening i Gretas inledning behöver understrykas än mer än vad som sker i den utmärkta tidningen. ”Om vi ska lösa klimatkrisen måste vi inse att den är en del av en större hållbarhetskris”.
Så när vi har tagit in insikterna om hur stora problemen är, att det inte går att fly eller köpa sig fri från konsekvenser (jag har mött många välbärgade som tycks resonera i termer av att ”det är synd om de fattiga, men jag har resurser att klara mig”) och hur genomgripande förändringar som måste till såväl för att undvika katastrofer som för att anpassa oss till det som inte går att undvika, då är det dags att filosofera över vad den större krisen går ut på.
En del svar hittar jag i frågor som ”varför finns vi?”. Inte för att det måste finnas något specifikt syfte med mitt, mänsklighetens eller annat liv. Men att allt (?) liv har en strävan och att vi människor dessutom har förmågan att reflektera över våra roller och vilka eventuella syften vi har eller kan tillskriva vår strävan, rörelse och riktning.
Själv har jag tagit intryck av Donella H. Meadows texter kring systemförståelse. Läs gärna hennes bok Thinking in Systems och artikeln Leverage Points: Places to Intervene in a System, där hon resonerar kring hur system är återkopplade och vad som krävs, eller underlättar, om man vill förändra dem.
För att göra en lång historia kort så underlättar det om man förstår var i systemet man försöker angripa det. De flesta av våra klimatinsatser rör saker som förvisso är bra, men som bara putsar systemet. Vad jag talar om är 12. Parametrar (constants…), 11. Reservoarer (buffers … stabilizing stocks…) och 10. Strukturer (structure of material stocks and flows).
Lista från Meadows hävstång (från länken ovan). 12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards). 11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows. 10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures). 9. The lengths of delays, relative to the rate of system change. 8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against. 7. The gain around driving positive feedback loops. 6. The structure of information flows (who does and does not have access to information). 5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints). 4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure. 3. The goals of the system. 2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises. 1. The power to transcend paradigms.
Meadows beskriver punkterna 12 till 1 som en metafor över olika angreppspunkter på en hävstång med vilken man försöker ändra systemet, illustrerat av en sten som ska vältas. Det är en bra metafor, men som alla metaforer har den sina tillkortakommanden. Det tog ett tag tills jag insåg att stenen inte var ”systemet”. Systemet är alla de tolv angreppspunkterna.
Man måste vara över hela spektrat, men/och de områden som verkligen har kraft att förändra systemet, och som man i alla händelser förr eller senare kommer att vingas beröra och hantera, är punkterna längst ner på listan: …4. Förmåga till självorganisering, 3. syftet med systemet, 2. Paradigmet och de grundläggande berättelserna om varför vi finns, och 1. Förmågan att se, lämna och inse/skapa paradigm. Det senare ger förutsättningar till ”hållbarhet” -eller i alla fall en bättre verklighetsförankring.
Men det mesta av klimatåtgärder (samma sak gäller de flesta problem i var i samhället) vi ägnar oss åt handlar om punkten 12, konstanter, parametrar och tal. Alltifrån bränsleförbrukning till kolbudget. Bra grejer, men de ändrar inte systemet.
Vill vi verkligen gör skillnad så måste vi fråga oss, och förmodligen förändra, syftet med våra samhällen, företag, organisationer och individuella. Det kan vara nyttigt att reflektera över om syftet med livet på jorden, 3,7 miljarder år av liv och utveckling, är att vara vår generations räkmacka? Så länge som vi betraktar naturen och övrigt liv som en resurs som finns till för oss att utnyttja, och att vår roll är att förvalta denna möjlighet så att det gagna oss, här och nu, då handlar det nog mest om i vilken takt det går överstyr.
Men om syfet med våra samhällen är att leva med respekt för och i samverkan med övrigt liv, även det som vi ännu inte förstått gagnar oss, då har vi lite bättre förutsättningar att inte fullfölja den 6:e massutrotningen, inklusive förutsättningarna för våra egna tekniskt och intellektuellt sofistikerade samhällen.
Så, Dagens Nyheter den 6 december 2020 är ett bra nummer att kontemplera över. Annonsavdelningen kunde man dock haft i lite tajtare koppel. Jag förstår att annonssäljarna sett möjligheter att dra in pengar på helsidor till politiker, företag och aktörer som känner att de gör gott för klimat och miljöfrågor. Eller som vill spinna på det varumärket.
Men jag antar att annonsörerna varken läst eller på annat sätt tagit in budskapet som förmedlas i tidningen. Det smakar illa att se klichéartade uttalanden från politiska partier och företag, inte minst BMW. De senare har gjort en parafras på Gretas handmålade plakat och till och med placerat det på kullerstenarna utanför riksdagen. ”VÄRLDENS BÄSTA BILMÄRKE FÖR KLIMATET…”.
Det är så j-la osmakligt och korkat att jag inte riktigt finner ord att beskriva det. Vad tänker man med? Det kan bara visa hur LITE de har fattat. Såväl om klimat och hållbarhetsfrågor som om kommunikation. Skäms på er BMW!
Just nu löper de gatlopp i sociala media för detta och deras annons kommer att gå till historien som ett exempel på hur man absolut INTE ska göra. Snylta inte på Gretas eller klimat- och miljörörelsers autenticitet, trovärdighet eller inarbetade varukännetecken. Det slår tillbaka och det borde ni fatta.
Det senare, varukännetecken, är beskrivet av Patent och registreringsverket PRV. Det är ingen vild gissning att Gretas handmålade skylt faller in under den kategorin.
BMW hade liknande frågor på bordet för ett år sedan då Greta seglade över Atlanten med segelbåten Maliza II. Som i princip alla båtar liknande kategori så var den var sponsrad, men strippades på alla loggor och företagskopplingar -just för att Greta inte vill förknippas med kommersiella intressen. BMW var (är) huvudsponsor till Maliza II. Lärde man sig något eller trodde man att man nu var kompisar och kunde kränga lite mer genom att kopiera något som unikt uttrycker Gretas patos?
Här en tweet där Greta adresserar frågan om annonsörer och i vilken utsträckning hon kunnat påverka det.
Och självklart har jag – som alla chefredaktörer antar jag – haft en väldigt begränsad roll. Jag har kommit med förslag och feedback, som t.ex att man inte kan ha en seriös klimat- och miljörapportering samtidigt som man tillåter klimat- och miljöskadlig annonsering…
Nåväl, hinner vi smälta det som står i tidningen innan glaciärerna har gjort det och den nödvändiga transformationen snarare handlar om långskott på att rädda och bevara skärvor av det som en gång var? Intressant i artikeln är inte bara alla insikter om klimat, pandemier, åtaganden, kriser, teknikoptimism, migrationsvågor, svält, vattenbrist och extremväder… utan också ljusglimtar och berättelser som ”rewilding” och blottläggande av brister i tex Parisavtalet som vi kan rätta till.
Komplexa globala frågor som rör klimat, ekosystem, samhällsutveckling, rättvisa mm är inga end games som fotboll, schack eller affärer där man vid en given tidpunkt kan säga om man lyckades, vann eller förlorade. Livet är något som pågår hela tiden och det tar sig uttryck i olika system med olika återkopplingar, strävan och karaktärer. Ingen har kontroll, men vi påverkar alla systemen på olika sätt, nivåer och tidshorisonter.
Det är inte ovanligt att direkta ”lösningar” är kontraproduktiva på långt sikt. Om man alltid plockar upp och städar efter sina barn så ska man inte vara förvånad över att de blir obenägna att göra det själva, ”det brukar ju lösa sig av sig självt”. Eller som när man för tiotalet år sedan började ersatta olja med biobränsle vilket ledde till skogsskövling och skenande matpriser för fattiga. Goda intentioner, men en kortsiktigt lösning med ”unintended consequences” och utan att faktiskt lösa problemet man adresserade.
Vi måste se helheten i systemen, här är DN idag utmärkt som startpunkt, vidta no-brainers, hur små de än förefaller (som tex att sluta med skidvalla som innehåller fluor) och parallellt fråga oss hur vi ändrar paradigm, mål, visioner, berättelser och spelregler för att uppnå andra framtider än de som IPCC och IPBES målar med penslar doppade i orange och rött.
Länk för att läsa hela Dagens Nyheter året ut utan kostnad.
