Föreställ dig att du är sjuk

Först: Tack alla ni som arbetar i pandemins frontlinje. Respektive med andra samhällsbärande funktioner. Jag är oerhört tacksam för alla som drar sitt strå till stacken och bidrar till samhällets funktioner, och vissa funktioner är mer väsentliga än andra i den kris som vi upplever -och som accelererar.

Och jag frågar mig vad jag/via andra kan göra för att stötta de som har väldigt väsentliga samhällsfunktioner, till exempel arbetar inom sjukvård, blåljus, livsmedelsförsörjning, energiinfrastruktur osv? Vad är mina strån?

Svaret är: Stanna hemma! Typ föreställ dig att du är sjuk. Men fortsätt jobba om du har möjlighet till det. Annorlunda, men fortfarande produktivt. (BTW, du, eller familjen, kanske redan är sjuk, men befinner dig/er i inkubation. Smittsam, men ännu utan symptom.)

Om du inte gör det så är det inte otänkbart att du ändå förr eller senare att hamnar där. Sjuk alltså. Och förutom ditt eget lidande så blir belastningen på samhället större eftersom du bidrar till smittspridningen. Och allt blir tyngre. För dig och andra.

Jag skulle givetvis kunna pröva mig på konststycket att göra en lista på vilka yrkeskategorier som bör vara hemma, men med lite självrannsakan så fixar man nog det här själva: Man kan ställa sig några enkla frågor. Till exempel:

• Kan jag lösa mina arbetsuppgifter någorlunda bra hemifrån?
  Ja: -Stanna självklart hemma!
  Nej: -Gå vidare till nästa fråga.
• Är det någon som drabbas svårt om jag inte är på arbetsplatsen?
  Ja: -Okej, din arbetsinsats är unik. Du ska känna extra stolthet för det du gör och jag är tacksam för dina insatser för mig och övriga samhället.
  Nej: -Då kan du kanske sätta dig i frivillig hemkarantän. Eller i alla fall begränsa mängden fysiska kontakter du har med andra.

Ja, jag har medlidande med alla som behöver intäkter för att klara vardagen (men jag har inte i närheten lika mycket medlidande med de som är ignoranta eller masar sig till jobbet och ökar risker för andra fastän de redan har det bra ställt eller hade kunnat agera annorlunda).

Och grejen är den att det här inte är en fråga om tycke och smak. Det handlar om att begränsa en pandemi. Om vi gör det för långsamt eller för sent så får den större spridning. Och vi hamnar i de åtgärder (isolering från andra, inte utföra sina arbetsuppgifter) som skulle begränsat spridningen. Det är bara det att det händer en vecka senare. Och den veckan är inte värd ett smack i relation till:

• hur länge den här pandemin kommer att hålla på (flera månader),
• antal avlidna,
• antal sjuka,
• ekonomiska konsekvenser.

Är inte det här att ropa ”vargen kommer”? För kraftfulla åtgärder? För tidigt?

Nej. Vi försöker hinna ikapp något som rör sig med exponentiell hastighet. Och de nationer, inklusive WHO, som ligger alltifrån dagar till veckor före oss vad gäller praktiska erfarenheter kring verkligheten av Covid-19 epidemin, uppmanar oss att förstå vidden.

De tre första punkterna är självklara. Den sista punkten, ekonomin, har använts som argument för att avvakta med åtgärder. Men hallå, om du är orolig för sysselsättning, ekonomi, finans osv, då gäller det ju att agera tidigt. Det kan närmast jämföras med att släcka bränder. Ja, det kan bli vattenskador i fel rum när man släcker bränder, men det är dels ett mindre problem i relation till att hela huset brinner (Lär av Italien), dels blir det mindre skador än om man ger elden chansen att sprida sig i trossbotten (för att man var rädd om parkettgolvet).

Det som förvånar mig är:

• hur många som blir förvånade över att pandemin sprider sig även i det svenska samhället.
• de som blir förvånade över att sjukvården uttrycker allt tydligare uppmaningar om att vi ska vidta kraftfulla åtgärder för att minska spridningen. (Till exempel genom att testa fler för sjukdomen så man vet var det pyr eller brinner, samt idka frivillig karantän.)
• de som blir förvånade över att åtgärder, inskränkningar i personlig frihet och kostnaderna för att mota Olle i grind växer med tiden.

Detta var inte bara möjligt att förutsäga. Det förutsågs. Och det var inte någon ”kanske-eventuellt-händelse” med liten sannolikhet. Det var det mest sannolika utfallet. Det var bara att se sig om i världen och lyssna på de som hade erfarenhet.

Men på något sätt så ville vi hellre höra ”Vi har kontroll”, ”Vår beredskap är god”, ”Vi har kraftfulla verktyg att ta till om det behövs”, ”Det kostar för mycket att agera för tidigt”.

Personer som flaggade för att det vi höll på med inte var rätt strategi, att vi borde göra mer och tidigare, fick löpa gatlopp både i sociala media och från myndighetsutövare. Till exempel Peter Wolodarski för en ledarartikel i DN den 13 mars där han uppmanade till kraftfulla åtgärder.

En av de mest illustrativt naiva argumenten för att lugna oss var/är ”Vi följer utvecklingen timme-för-timme”: -Men när något växer exponentiellt så måste inställningen vara att ligga långt före utvecklingen. Att ”följa utvecklingen” är något man gör för att se om strategin håller. Och när strategin inte håller så måste man ändra den.

Så, det var en liten riot mot den officiella svenska (icke framför-) hållningen kring pandemin.

Nu kommer min uppmaning: Idka självkarantän. Stanna inne. Träffa så få som möjligt. För din egen skull, för samhällets och medmänniskors skull och inte minst för att de som verkligen behöver kunna arbeta, ska kunna göra det.

Nej, det är inte att gå emot rekommendationer från medicinska experter eller myndigheter. Det är att göra mer än experterna säger är det minsta vi behöver göra. Och det är att ta eget ansvar och lätta på bördan för de som inte har praktiskt möjlighet att sätta sig i karantän. Vare sig längre eller kortare tid.

I en artikel i Nature får USA och Storbritannien svidande kritik. Indirekt även Sverige eftersom vi har ungefär samma strategi som Storbritannien. Vi behöver göra mer för att begränsa spridningen. Vara mer transparenta. Samt öka testningen av vilka som bär på smitta. WHO:s chef Tedros Adhanom Ghebreyesus citeras: “The idea that countries should shift from containment to mitigation is wrong and dangerous.” “You can’t fight a virus if you don’t know where it is. That means robust surveillance to find, isolate, test and treat every case, to break the chains of transmission.”

Här en artikel som beskriver och jämför två olika strategier, ”Suppression” (undertryckande) och ”Mitigation” (lindra). Från rapporten: ”The strategies differ in whether they aim to reduce the reproduction number, R, to below 1 (suppression) – and thus cause case numbers to decline – or to merely slow spread by reducing R, but not to below 1 (mitigation).” Man resonerar om möjligheterna att lyckas med alternativen respektive konsekvenser (inklusive omkomna) om man inte lyckas. Man konstaterar att det är möjligt att trycka tillbaka pandemin, Kina och Sydkorea har lyckats göra det i ett kort perspektiv. Men man frågar sig om man klarar det i det längre perspektivet. Det finns inga givna svar eller enkla vägar.

Bilden som förgyller den här artikeln kommer från:

Dr Ahmed Rabea posted this to raise awareness. TY for sharing

The importance of social distancing. Working together to protect the most vulnerable in our #communities & finding other ways to connect

“The Power of Social Distancing”#StaySafe #COVID19 #covid19UK #WorkingTogether pic.twitter.com/IEjTXZAO1i

— Manira Ahmad (@ManiraAhmad) March 18, 2020

/Martin