Av Anders Persson
I en av mina kommentarer till den tredje delen av denna artikelserie gav jag bakgrunden till den destruktiva rivalitet som utvecklats mellan prognosmeteorologer och datormeteorologer. Detta gäller inte bara i Sverige utan runt om i världen.
Orsaken är att alltsedan datorprognoserna började utvecklas för sisådär 50 år sedan har det hetat att ”om 5-8 år behöver vi inga meteorologer”. Detta var dock bara taktiksnack. Datorkillarna visste att statsmakterna inte lyssnade på löften om bättre prognoser men däremot var lyhörda för möjligheterna av billigare prognoser. Därför kom utbildningen av meteorologer aldrig att befatta sig i nämnvärt med hur de skulle samspela med numeriska prognoser (dataprognoser eller NWP). Varför kosta på en utbildning som skulle vara onödig om 5-8 år?
Bildtext: 1905 började SMHI utfärda kulingvarningar som sista institut i nordvästra Europa, från 1924 utvärderade man också deras kvalitet – men komplikationer tillstötte på 1950-talet…
Men också en annan faktor hämmade utbildningen, och här är både datormeteorologer och prognosmeteorologer ansvariga: man ogillade djupt inblandning av statistiker eller statistiskt kunniga meteorologer, dvs folk som verkligen kunde besvara frågan i rubriken ovan ”Hur bra är väderprognoserna?” Ty i den mån de meteorologiska instituten runt om i världen bedrev prognosverifikation, dvs statistisk utvärdering av väderprognoserna, visade dessa resultat irriterande ofta inte hur bra prognoserna var ”egentligen”, dvs enligt vad meteorologerna själva ansåg. Meteorologins historia är därför full av dråpliga eller tragikomiska episoder hur meteorologerna söker ducka frågan ”Hur bra är väderprognoserna?”.
Anders Ångström hette en legendarisk meteorolog i början av förra seklet (son och sonson till den berömde fysikerna och själv generaldirektör 1949-54). 1924 när ”rundradion” började radiera väderprognoser satte Ångström på sunda vetenskapliga principer i stånd ett verifikationssystem av prognoserna för land- och sjödistrikt. Kvaliteten av de senare mättes i vad mån utfärdade kulingvarningar (dvs vind mer än 14 m/s) korrelerade med inträffade kulingar. Siffrorna utvärderades i slutet av året och meddelades i den årliga rapporten till K:Majt – där de förfarande finns att beskåda.
I takt med den tekniska och vetenskapliga utvecklingen inom meteorologin blev dessa prognoser sakta men säkert bättre. Men i slutet av 1950-talet bröts trenden och korrelationerna började gå neråt. Vad hade hänt? Jo, Sjöfartsverket hade börjat rationalisera och dra in utsjöfyrarna, dvs fyrarna långt från land. Detta hade konsekvenser för verifikationssystemet i synnerhet för kusten mellan Gävle och Sundsvall; när det rådde västlig kuling till havs rapporterade de kvarvarande fyrarna i lä av kusten sällan över 14 m/s.
Ett problem hade uppstått, och hur löstes det? Jo, meteorologerna fick bestämda muntliga instruktioner att vara försiktiga, återhållsamma med att varna för västlig kuling mellan Gävle och Sundsvall! Vi lär aldrig få veta hur många sjömäns och fiskares liv som sattes i fara genom denna politik, men den hjälpte upp statistiken.
Jag började själv på SMHI under denna epok och minns hur vi meteorologer, som både ville rädda människoliv och förbättra SMHI:s statistik uppfann diverse kluriga vägar runt ”förbudet”. Det vanligaste var att prognosera västlig hård bris (mindre än 14 m/s) med tillägget ”tidvis ökande” eller ”lokalt kuling” eftersom dessa formuleringar inte krävde en formell kulingvarning.
Under denna tid hade verifikationerna av landvädret fortsatt utan att väcka uppmärksamhet. Detta var egendomligt ty när man började titta närmare på den under 1970-talet upptäcktes att enligt dessa siffror, pliktskyligt redovisade för K:Majt varje år hade SMHI:s landväderprognoser inte förbättrats ett dugg sedan 1924, möjligen blivit något sämre! Man löste detta problem på rent administrativ väg genom att helt sonika upphöra med verifikationen 1977!
Det var synd, ty hade man tagit vetenskapligt på problemet och gått till botten med frågan varför bevisligen bättre prognoser inte visar sig i statistiken hade man kanske löst det problem som förföljt moderna datamaskinsmeteorologer in i våra dagar: trots att deras datamaskinsmodeller bevisligen förbättrats visar statistiken bara blygsamma förbättringar eller inga alls. Men det får bli nästa kapitel.
/Anders
PS. I Lars-Göran Nilssons och Anders Nylunds nyligen publicerade bok om sjörapporten finns i kapitlet om Kuggören ett avsnitt med rubriken: ”Tidvis ökande… När meteorologerna lärde sig att trolla bort kulingar.” (Boken heter ”Sjörapporten : om väder, fyrar och skeppsbrott längs våra kuster”. Se sidan 215-216). DS.
Dagens meteorologer kanske skulle ta lite lärdom av sättet att kringgå exaktheten i kulingprognoserna i slutet av 50-talet. Dagens rapportering, där vi får prognoser ner på lokalorten, med exakta temperaturer, vindhastigheter och nederbördsmängder samt mellan vilka klockslag det ska regna, stämmer ju inte överens med den osäkerhet som alltid finns i ert jobb.
Den engelska modellen som beskrivs i avsnitt 3 borde egentligen vara självklar. Meteorologen borde – men sin expertis – mer beskriva möjliga utvecklingar och arbeta med en förståelse för det kommande vädret än att berätta att det kl 14 kommer att regna 0,2 mm, kl 15 0,1 mm och samtidigt blåsa 4 m/sek från västsydväst för att exakt kl 16 vrida till sydväst. För det stämmer ändå nästan aldrig.
Att ena dagen framföra med stor säkerhet i stämman att det blir soligt om tre dagar, för att nästa dag lika säkert säga att det kommer att regna om två dagar och återigen nästa dag att det kommer vara soligt i morgon, det är bara frustrerande och gör att man inte tror på meteorologin.
Så den engelska metoden borde egentligen vara självklar i ert yrke.
Sommaren 1975 besökte jag England och passerade bland annat Bracknell som då var högkvarter för Meteorological Office (nu i Exeter). På den tiden gick det bra att knalla in och fråga, som kollega, om det gick bra att få se deras vädertjänst. Jo, och jag fick en fin guidning. När den var slut hade jag en sista fråga:
-Jag har under min vistelse här lyssnat på väderprognoserna i BBC:s Radio 4 (motsvarigheten till vår P3). Vad som slagit mig är att de inte bara är lättbegripliga, jag m i n n s dem också; detta till skillnad från våra svenska motsvarigheter.
-Ja, vad ni gör i Sverige vet vi inte, svarade min kollega, men vi har principen att en populärprognos inte får innehålla mer än 30, högst 35 ord. Dels tvingar det meteorologen att koncentrera sig på det viktigaste, dels underlättar det för lyssnarna att förstå och minnas prognosen.
Vad bra tänkte jag, det ska jag pröva när jag kommer tillbaka till SMHI i Norrköping. Vid första tillfälle, det var en morgontjänst, tillämpade jag det brittiska receptet och skrev ihop en P3-prognos på 30 ord. Det var ganska händelserikt väder över Svealand och södra Norrland så jag fick skippa skurarna i norra Lapplandsfjällen och morgondimman på Gotland.
All hell broke out som britterna säger, eller ”det tog hus i helvete” som det heter på svenska. Chefsmeteorologen tryckte upp mig mot väggen och chefen själv kom upp rasande: – Varför har du utelämnat skurarna i norra Lapplandsfjällen och morgondimman på Gotland?
Ingen hjälp stod att finna, mina dagar verkade räknade när något à la Hollywood inträffade – den röda telefonen ringde. Det var kontrollcentralen på Sveriges Radio uppe i Stockholm som ringde ner enbart för att tacka för en ”ovanligt trevlig” P3-prognos.
Jag var räddad för den här gången. Men jag visste att om inte Sveriges Radios killar ringde ner varje gång jag tillämpade det brittiska receptet så var det lika bra falla in i det gängse mönstret. Ni vet det där om att det är bättre att ha fel med Partiet än rätt emot Partiet. Och väderpolitiken var då, liksom nu, är att imponera med en massa detaljer, då genom tradigt långa och ordrika textrapporter, nu mer övernaturligt detaljerade sifferprognoser på webben.
Håller med Mats.
Och inför procentangivelser för prognoserna _överallt_, speciellt på ort- och länsnivå, tydligt angivna i tabellform under kartorna. 20% chans till regn, 80% för sol, osv. Det tror jag hade ökat förståelsen för prognoserna.
Att bara säga att om ni inte gillar prognoserna så låt bli att klicka på dem leder ingen vart. Alla vill väl förbättra prognoserna och hur de uppfattas?
Anders, det där med tradiga, långa och ordrika för att imponera ser ut att gälla även för dom komplicerade scenarierna för klimatutvecklingen om 20 år.
Risk att folk slår dövörat till.
Martin: Här kommer klimatfrågan uttryckt med 35 ord:
”Människan har ökat halten långlivade växthusgaser i atmosfären. Det har förändrat strålningsbalansen från Jorden vilket genererat klimatförändringar. Fortsatt icke hållbart skogs- och jordbruk samt nyttjande av fossil energi får omfattande negativa konsekvenser för våra samhällen.”
Fråga: Görs inte ALLA prognoser med statistiksom underlag; tidigare kända fakta. Kokas sedan inte denna ”faktamassa” ihop och en trolig väderutveckling växer fram. Jmf gärna med att om en människa ska få en hjärtinfarkt så fordras att en massa olika faktorer som enzymer står i ett visst förhållande till varandra, blodtryck m.m.m.m.m. Alltså lika med en massa olika olyckliga omständigheter samtidigt. Kan man tänka så när det gäller väderförutsägelser? Vind,luftfuktighet, årstid, marktemperaturer etc?
Nej Stig Reinebo, principen är den samma som när du skjuter en artilleripjäs: du siktar så gott du kan och litar sedan på att dina matematiska förhandsberäkningar (Newtons lagar + luftmotstånd) gör att kulan slår ner på rätt plats. Meteorologen låter datorn kartlägga atmosfären så noggrant som möjligt, t.ex. för kl. 12 GMT. Därefter räknas prognosen fram i tio-minuters steg. Matematiken är kalibrerad så att medelvärdet av många prognoser ger de klimatologiska typvärdena. Datorn ”vet” alltså inte om klimatet i stort sett. Redan 1956 gjorde den svensk-amerikanska meteorologen Norman A. Phillips sensation genom att från ”ingenting” låta en dator räkna fram hela det globala cirkulationsmönstret.
”Människan har ökat halten långlivade växthusgaser i atmosfären. Det har förändrat strålningsbalansen från Jorden vilket genererat klimatförändringar. Fortsatt icke hållbart skogs- och jordbruk samt nyttjande av fossil energi får omfattande negativa konsekvenser för våra samhällen.”, skriver Martin.
Människan lilla påverkan är väl minimal i sammanhanget? Just nu, en ögonblicksbild i jordens miljardlånga historia, ligger kontinenterna så turligt placerade på jordens yta att Antarktis befinner sig över Sydpolen. Det gör att en jättemassa ligger där det är väldigt kallt och också härbärgerar kopiösa mängder snö/is. Om ett antal (miljoner) år när kontinentaldriften flyttat på kontinenterna på ett sådant sätt att Antarktis förflyttat sig till varmare breddgrader så kommer all denna snö och is att smälta, havsytan att höja sig flera meter men viktigast av allt, Sibirien kommer tina och närmast ofattbara mängder nu i marken bunden metangas kommer att frigöras. I det sammanhanget är väl människans ökade växthusgaser bara att anse som en fjärt i universum?
Som tur är slipper vi som lever nu behövas läsa de väderprognoser som då blir aktuella. De flesta prognoserna lär bli sjöprognoser eftersom inte mycket land kommer sticka upp ur de nivåhöjda haven. Men mycket, regn, blåst och stormar lär bli lika vanligt som snödjup blir totalt obefintligt.
Vad jag förstår är glaciärer och frusna pooler någonting ovanligt i jordens historia, om man ser den i miljonårigt perspektiv, och beror just nu då på Antarktis läge över Sydpoolen, om man kan uttrycka det så.
Martin: Människans ”lilla” påverkan är inte minimal. I alla fall inte i perspektiv av vår egen civilisation. Försök t ex föreställa dig hur våra samhällen skall anpassa sig till en havsnivåhöjning som är av storleksordningen 1-5 meter per århundrade pga av smältande glaciärer och varmare havsvatten.
Eller temperaturförändringar som är av samma storleksordning (3-5 grader) som då vi gick ur förra istiden -men istället för att ske under loppet av flera tusentals år sker inom loppet av hundra år.
Sett i ett geologiskt perspektiv är det en explosion, men som du antyder så kommer naturen att anpassa sig under årmiljonerna, precis som så många gånger förr.
Kruxet är att vi byggt våra samhällen på premissen att klimatet inte brukar förändra sig så radikalt. Och vi gjorde det på goda grunder, det har inte skett några stora globala förändringar under de senaste ca 12.000 åren då vi utvecklat vår civilisation.
Problemet är alltså hur vi människor skall klara av att anpassa oss till de ständigt nya förutsättningar som kommer att utvecklas, dels rörande klimat och väder (tex förekomst av extremväder), dels hur vi skall klara av livsmedelsförsörjning när vi (på olika sätt, bland annat genom klimatförändringar) urholkar ekosystemtjänster. Många människor kommer att lida och avlida till följd av detta. Många kommer inte att få det så bra som de hade kunnat om vi tidigare hade valt en annan utveckling.
Många tärningar är redan kastade. Men vi kanske inte behöver kasta så många fler?
”Vid första tillfälle, det var en morgontjänst, tillämpade jag det brittiska receptet och skrev ihop en P3-prognos på 30 ord.”
Här kommer min kommentar och fråga uttryckt med 30 ord/tal:
”Din prognos från 1975, som chefsmeteorologen rackade ner på, men som kontrollcentralen berömde, kan du återge den på denna väderblogg? Det kanske kan påverka dagens chefsmeteorologer, chefer och andra beslutsfattare?”
Varför är det fuktigt i augusti?
Kan det ha att göra med att det ska bli höst efter sommaren?
Mera på s a s datornivå, algoritmer och sånt, finns det ett återkopplingssystem? Dvs något som automatiskt, eller via handpåläggning av metronomerna själva, för in de sedermera riktiga värdena. Annars kommer ju ständigt samma fel ”i kalkylen” att återkomma.
Anders Persson: Ett sådant finns på många vädertjänster, jag har själv utvecklat ett för SMHI och mitt arbete på Meteorological Office i Exeter 2008-2010 hade detta som huvudändamål. Principer bygger på ”självlärande ekvationer”, dvs ett matematiskt system som lär sig av erfarenheter och dag för dag uppdaterar denna erfarenhet i skenet av nya observationer.
Martin: Vi håller även på att införa ett system som kan skilja på människor och maskiner och vad man har dem till. Det visade sig att metronomen inte kunde hålla takten med vädret, det kunde däremot meteorologen. 😉
Den som lever nära naturen förstår hur liten människan verkligen är.
Det där med tradiga, långa och ordrika för att imponera kan ju faktiskt stärka egot några snäpp.
Anders// Tack för ett klargörande svar.
-har nyligen läst all den här ordsmörjan som bara leder till ett passande och låtsaskunnande människor emellan. Jag,pensionären från Enköping, har större glädje av att få enkla och lite utförligt tolkade rapporter, som från t.ex. meteorolog Anders Nylund i TV 4. Det stärker en 72 årig pensionär som till vardags gillar att titta på molnformationer. Deras latinska namn och bilderna. Det som sagts ger fyllighet och ger dessutom mer lust till enkla studier än de oändliga proffssnacket som inget leder till. Förstår även meteorolog Hedberg det sagda. Bli vardagsnära. sign. Sune Cirrus i Enköping.