Archive - 2018

Kan exponentiell tillväxt rädda oss från exponentiell tillväxt?

Det låter som att lyfta sig själv i håret. Många talar sig varma för hur teknisk utveckling och i synnerhet den exponentiella tillväxten inom digital systemutveckling kommer att rädda oss från exponentiella miljöproblem. Men tänk om vi inte löser rätt problem? Eller om det exponentiell skapar nya problem? Eller, absurda tanke (?), om det är det exponentiella i sig som är problemet?

Daniel Pargman förklarar förtjänstfullt i en bloggartikel”The point is that the fact that we have been able to solve some problems that looked really hard is in no way a guarantee that we will solve all problems.”.

Bara för att problemen växer exponentiellt så räcker det inte med att lösningar (i obestämd form) också växer exponentiellt. Matematiskt måste lösningarna växa snabbare än problemen. Och de måste lösa PROBLEMEN, inte vilka problem som helst.

Programvara för att göra direktöversättningar av talat språk är tex en ”lösning” som blivit möjlig till följd av kraftfull beräkningskapacitet och bra programvara. Men den lösningen gör ju ingen nytta för att minska försurningen av haven, metangasutsläpp, förlust av biologisk mångfald osv.

Men det finns en enorm optimism, vilket är bra för att vara kreativ och nytänkande. Och den skapar fantasier som tillskrivs ett värde som om de redan var i det närmaste realiserade. ”Om vi kan lösa det här problemet som verkade olösbart för tio år sedan så kan vi nog i framtiden lösa de problem som verkar svårlösta eller tom omöjliga idag!”.

Var finns realismen?

Bara för att man kan lösa en del problem som förefallit svåra så betyder inte det att man kan lösa alla problem som förefaller svåra. Den euforiska optimismen kring exponentiell tillväxt har förblindat folk så att de inte ser hur naivt resonemanget är.

För ett par år sedan så mötte jag en investerare på en större affärsbank. Han frågade mig med vilken hastighet miljöproblemen växte. Jag svarade att det var lite svårt att definiera hur man skulle mäta, men ta tex halten koldioxid i luften ökar med 0,5-1% per år. ”Men det är ju inte så mycket”, svarade investeraren. ”Om vi kan ordna en avkastning på investerat kapital som överstiger det så är det ju fortfarande smartare att investera pengarna i tex oljeindustrin än att försöka minska utsläppen idag. Om pengarna växer snabbare än problemen så har vi ju mer resurser i morgon att lösa problemen.”.

Var skall man börja resonera med en sån som argumenterar på det sättet? Och dessutom var det en person med makt och inflytande såväl över kapital, som över andra människor med resurser som litade på honom.

Så jag avslutar med berättelsen om riskornen på schackbrädet. Schackspelets uppfinnare visar landets härskare hur man spelar schack. Denne imponeras och som ersättning för spelet skall uppfinnaren få mängden ris som det blir om man lägger ett riskorn på schackbrädets första ruta, två på den andra, sedan fyra på ruta tre osv. Det låter ju fjuttigt, men den totala mängden, när man kommit till ruta 64, är många gånger större än världens totala risproduktion.

Det finns flera varianter på detta, ofta med ersättning till hantverkare som bas. Ersättningen ökar, ofta med en faktor två per dag. Och överraskande snart är köparen bakrutt och säljaren omättligt rik.

Insikten är att man skall vara försiktigt med exponenter. Linjär tillväxt ackumulerar också resurser, men systemet skenar inte på samma sätt som med exponentiell tillväxt.

Oändligt finns inte på en ändlig planet. Någon gång slår systemet i taket. Faran med exponentiell tillväxt, förutom det som nämnts ovan, är att den ser så beskedlig ut i början, men snart skenar den. Och ju högre hastighet man har när man slår i taket, desto besvärligare blir fallet.

Om problemet bara vore en saga om en fiktiv betalning av ett brädspel så vore det väl okay, men nu är det mycket mer än så som står på spel.

Exponentiell tillväxt löser inte valfritt problem.

Exponentiell tillväxt är däremot orsaken till många problem. Man bör därför våga tänka tanken att en del av lösningen är att ta bort det exponentiella från tillväxten.

/Martin

Miljölagar skyddar inte miljön, de ger oss laglig rätt att förbruka den

Vad är viktigast, människors rätt till en frisk miljö, eller människans rätt att förbruka miljö?

Jag lyssnar till en intressant podcast av Kira Allmann vid University of Oxford som intervjuar Mari Margil från USA-baserade Community Environmental Legal Defense Fund (CELDF), en juristbyrå som utifrån juridikens verktyg arbetar för att stärka naturens rättighet att existera för sin egen skull.

Jag träffade Mari för ganska precis ett år sedan då hon var i Sverige på besök. Hon blandar  kunskap och envishet med visdom och ödmjukhet.

Våra juridiska system, bygger på idén om att betrakta naturen som en resurs som vi människor kan nyttja efter behag. Lagar reglerar vem av oss människor, individer, bolag eller nationer som får göra vad och hur.

Är det något fel med det? Naturen bara ligger där, varför skulle vi inte kunna ta vad vi vill? Allt vi behöver göra är att komma överens om vem som har den rätten. För det måste ju vara en av oss, för allt ägs ju av någon? Och äger man det så får man ju göra vad man vill, -så länge man inte bryter mot några lagar. Om jag vill bygga en väg genom orörd natur så frågar jag markägare och myndigheter om det går bra. Våra lagar legitimerar nyttjandet av ekosystemen såväl som resurs som soptunna.

Så vi borrar, bärgar och bryter mineraler, mat och massa. Och på vägen dit och därifrån förorenar vi vatten, förstör livsbetingelser och utrotar växt- och djurarter. Vi fiskar ut haven vilket inte bara rubbar balansen i näringskedjor och utrotar arter, det förstör även för kommande generation människor att leva med mångfald och ekosystem i balans.

Våra lagar reglerar vem, och hur, hen kan använda, förändra och förbruka naturresurser. Den som äger naturen har också rättighet att förstöra den. Men det är inte bara den mark som jag själv äger. När det kommer till utsläpp av luftföroreningar och växthusgaser så ger lagen mig rätten att bidra till att förstöra ekosystem och livsbetingelser för såväl växter och djur som andra människor i andra nationer och för kommande generationer.

Är det så vi vill ha det? Det synsättet som genomsyrar dagens juridiska system och vår filosofiska syn på oss själva och våra rättigheter (och diskrepans visavi skyldigheter) leder oss i den riktningen, till de resultaten.

Paradigmskifte I grunden har vi ett så antropocentriskt perspektiv på vår omvärld att vi ofta har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Om vi inte är tillfreds med utvecklingen så är det inte hastigheten vi förbrukar och förorenar som är intressant att ifrågasätta och reglera. Nej, vi måste till ett djupare filosofiskt plan och ifrågasätta paradigmet vi lever i.

Och det är vi som härskar som behöver släppa på makten. Ungefär som när man avskaffade slaveriet eller kvinnor fick rösträtt. (Det är värt att reflektera över att människan har kunnat flyga längre än kvinnan har kunnat rösta.) Det handlade inte om att slavarna skulle få reglerad arbetstid eller sjukpension. Det handlade om att man inte kan ha slavar. Och rösträtten handlade inte om att kvinnor skulle få rösta om de var gifta eller på annat sätt var under överinseende av en man. Det handlade om att kvinnor skall ha samma rättigheter som män.

Att vi betraktar naturen som en ägodel leder till att den bryts ner, att skogar skövlas, fiskebestånd utrotas, luft och vatten förorenas och sist men verkligen inte minst att vi människor har blivit en geologisk kraft som förändrar hela klimatsystemet. Inte omedelbart och det är inte alla ägare som gör fel. Lika lite som att det kan ha funnits hyggliga slavägare (I doubt) eller kvinnor som inte ville rösta. Men man måste åt principen, paradigmet, för att lösa problemen.

För att förhindra, eller i alla fall begränsa, rovdriften i/på naturen så är det nödvändigt att värdesätta systemet, naturen, för dess egen skull. Ungefär på samma sätt som vi erkänner varje människas rätt till frihet och att inte vara ägd av någon annan eller varje människas rätt att rösta och fatta beslut på lika villkor, oavsett kön. (Vi har lite kvar att jobba på implementeringen av detta.)

Men det är inte helt triviala frågor att få grepp om. Man behöver komma en bit på djupet i Donella Meadows ”Leverage points”, typ till punkt nummer två: ”The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.” (De finns listade i en tidigare bloggartikel.)

Men det fina med de låga numren i Meadows lista över ”places to intervene in a system” är att när väl tanken fått fäste så blir förändringarna av vår syn på världen väldigt självklara.

Men vi har ju miljölagar? Och i länder som Spanien, Frankrike, Portugal och Finland har man slagit fast att människan har en juridisk rättighet att ha en hälsosam miljö. I Sverige har vi Miljöbalken och på Naturvårdsverkets hemsida, står att läsa att Miljöbalken ska tillämpas så att:

  • människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
  • värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
  • den biologiska mångfalden bevaras,
  • mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och
  • återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Men det räcker inte. Mari Margil menar att det är först när vi erkänner att naturen också har juridiska rättigheter som vi kan börja komma till bukt med de problem som vi staplar framför oss i samband med att vi ser på världen som vi gör idag.

Låter det konstigt? Naturen finns väl där ändå? Och hur ska skogar, djurarter, fiskebestånd och korallrev kunna stämma individer, företag eller nationer som bryter deras intressen eller förstör förutsättningar till dess överlevnad?

Men tanken är inte så konstig. Det finns andra som vi skyddar som inte heller kan ta sig till en domstol. Tex barn eller bolag. Barn har rättigheter och om någon bryter mot dem så kan man ställa den personen, företaget eller myndigheten till svars. Och samma sak gäller för bolag.

Man utser helt enkelt en representant som för barnets, bolagets eller naturens talan i den specifika frågan. Naturens rättigheter är inte konstigare än mänskliga rättigheter.

Och det finns samhällen som skapat utrymme inom juridiken för att Naturen kan ha rättigheter som kan försvaras i domstol. I tex Indien och Nya Zeeland har man fattat beslut beslut om att tilldela vissa naturfenomen status som juridisk person. Ecuador erkänner i sin konstitution att naturen har rättigheter vilket också har lett till juridiska utslag i domstolsbeslut.

Och det händer en hel del saker på det här området även i Sverige. Vill du veta mer så kan du besöka organisationen Naturens Rättigheters hemsida.

Jag har svårt att se hur vi skall klara av att leva upp till principer och mål som återfinns i tex Miljöbalken, Convention on Biological Diversity eller Parisavtalet om vi inte erkänner människans beroende av en väl fungerande natur. Och när vi har kommit till den insikten så blir nästa frågeställning varför inte naturen skulle kunna ha egna rättigheter som behöver tillgodoses. Inte bara för att det skulle gagna oss människor, utan för att det faktiskt är så.

Retoriskt stannar en del upp vid den här punkten. För om det inte gagnade oss människor, varför skulle vi då ge naturen rättigheter? Frågan är ungefär lika relevant som ”Om det inte gagnar mig att släppa slavarna fria eller ge kvinnor rösträtt, varför skall vi då göra det?” Svaret på det är ju ”För att det är fel att kunna äga en annan människa och för att alla människor oavsett kön, etnicitet osv, har lika rättigheter”.

När man lyssnar på Mari och andra som har ägnat dessa tankar väsentlig uppmärksamhet så väcks tanken kring att det är så att naturen faktiskt har rättigheter från början -alldeles oavsett om vi insett det eller inte.

Att det stora problemet inte är hur mycket rättigheter vi skall tilldela naturen, dvs synsättet att det är människan som har alla rättigheter och vi beslutar vilka ytterligare vi skall släppa in i klubben. Utan hur vi skall se och inse att hela systemet och dess delar har rättigheter att existera och utvecklas. Att vi är en del av det systemet och att vi behöver resonera om hur vi skall fördela rättigheter och skyldigheter inom systemet.

Jag kommer i en senare artikel presentera en av de föreläsningar jag spelade in med Mari Margil.

/Martin

Geo-engineering för att bromsa glaciärer?

Så här kan jag tänka mig att det låter om man samlar ihop den samlade diskussionen mellan de som förespråkar geo-engineering och de som fördelar resurser när the shit starts hitting the fan.

– Hej, vi har kommit på att klimatet förändras och att det kommer att få ödesdigra konsekvenser för många miljoner människor, ja faktiskt hela samhällen och nationer. Det är helt enkelt samhällsomstörtande, ett hot mot vår civilisation.

– Vad kan vi göra åt det?

– Jo vi tänker oss att vi lägger enorma resurser på ett av alla problem vi ser, vi kan inte hantera allt nämligen. Men vi kan bygga gigantiska murar, piedestaler och pumpanläggningar som bromsar utvecklingen, eller i alla fall knuffar lite på glaciärerna som flödar ut i haven och därmed dränker våra kustnära städer och jordbruksmark och…

– Okay, men det låter dyrt? Och fungerar tekniken? Förresten, kommer det att stoppa problemen eller bara fördröja dem?

– Njae, det löser ju inte själva problemen, och det bara kanske fungerar på det sättet som vi tänker oss. Och det kanske får andra oönskade konsekvenser. Det enda vi vet med säkerhet är att det kommer att kosta mycket pengar och resurser. Väldigt mycket.

– Okay, men det är ju ungefär som vanligt och det brukar ju gå bra, i alla fall för de som fattar de avgörande besluten. Vi kör på det!

Att gå på själva grundproblemet, att vi gräver upp fossilt kol som vi sedan förbränner och dumpar i atmosfär och hav, skövlar skogar och ekosystem, sprider tungmetaller som det var konfetti på nyårsafton, tömmer grundvattenreservoarer och fortsätter att ignorera såväl vetenskaplig kunskap som följa gemensamt fattade internationella avtal och beslut, det föresvävar oss inte. Nä, vi accelererar på en allt krokigare väg.

Geo-engineering showing the panic our society is about to get. Illustration from Nature.

 

Forskarvärlden vet det här. Eller som man konstaterar i slutet av artikeln i Nature:

Geoengineering of glaciers will not mitigate global warming from greenhouse gases. The fate of the ice sheets will depend on how quickly we can reduce emissions. If emissions peak soon, it should be possible to preserve the ice sheets until they are again viable. If they keep rising, the aim will be to manage the collapse of the ice sheets to smooth the rate of sea-level rise and ease adaptation.

Frågan är om beslutsfattarna fattar.

/Martin

Kan det här vara den värsta blooper jag gjort?

Nej, verkligen inte. Jag är förvånad att den överhuvudtaget kom med i kategorin. Dessutom var det ju inte ens jag som stod för misstaget. (utan Cecilia Gralde och det var bara en felaktig överlämning, det händer varje dag).

Men jag får vara glad över att jag hanterade situationen med sån iskall kyla. Tänk att behöva axla publikens förväntningar på att se A-ekonomi, och så blir det väder istället!

Se inslaget (öppnas i nytt fönster):
https://www.oppetarkiv.se/video/3146073/bloopers

Inslaget kommer SVT Morgon från 2002. Men vilket datum? Det är en visuell NOAA-satellitbild och klockan visar 06:30.

  • Solen har gått upp med marginal, jordskuggan ligger en bra bit ute på Atlanten. Om vi antar att den gick upp kl 05:30 över Stockholm så skulle det vara kring den 15 april.
  • Men snön har smält, det är bara snö på de högsta topparna i Skandinaviska fjällkedjan, inte alls i Norra Norrlands inland. Det borde då vara en bit in i maj, kanske tom juni. Jordskuggan på Atlanten skulle kunna vara från en tidigare bild som jag har mappat ihop för att inte den skarpa gränsen som NOAA:s polära satellitbilder har i kanterna.
  • Det skulle också kunna vara på andra sidan sommaren, typ i augusti, men det håller jag för mindre troligt.

Nåväl, det var lite skoj att se ett klipp från min tid på SVT.

Mitt värsta misstag från tiden på SVT? Jag gjorde i alla fall ett lite större misstag alldeles i början av min karriär som TV-meteorolog (1999-2004). Det var morgon-TV med väder en gång i halvtimmen. Jag missade tiden för en sändning och en grafiker ropade ”Martin, du är i sändning!”. ”Det är jag inte alls” tänkte jag där jag satt på kontoret och uppdaterade väderkartorna.
”Shit, jag ska vara i sändning!” insåg jag och började springa genom kontorslandskapet, ner för trappan, genom studiokorridoren, genom kontrollrummet och ut till studion. Jag saktade farten precis innan jag kom in i bild.
Det gick bra att prata de första sekunderna. ”Det här går ju bra ändå”, hann jag tänka. Men strax ville lungorna flåsa för att ventilera ut koldioxiden efter min tjurrusning. Men då höll ju jag på att prata om vädret i Götaland (med Svealand, södra Norrland och norra Norrland kvar). Jag försökte hålla mig väldigt cool medan svettpärlorna trängde fram i ansiktet och jag funderade på hur jag skulle avsluta så snabbt som möjligt, andas, prata och se lugn ut. Eller bara flåsa alternativt gå ur bild. Det var en jobbig kombination rent fysiskt. Den förtjänar att vara med som blooper. Spring aldrig till sändning.

Den jobbigaste situationen mentalt var helt klart när min svensexa radade upp sig runt kameran precis när jag går ut i direktsändning. Och jag hade då ytterligare två minuter då jag skulle prata på i lugn takt och hålla masken. Men det skötte jag förmodligen/tråkigt nog alldeles för bra eftersom det är inte med på listan av SVT bloopers.
Ovanpå det så tog polarna mig inte då. De skulle bara psyka mig, det var en låtsas-uppladdning till svensexan. Den riktiga blev en vecka senare.

/Martin

Ge bort en kaka och vara nöjd med bilder av smulor

Funderar på all kritik som Facebook har fått och att många väljer att lämna stället. Det handlar då mest om hur de hanterar personuppgifter och integritet. Men har du tänkt på all tid och allt innehåll som du lägger i deras händer utan att förvänta dig något tillbaka?

Det finns så många andra givna sätt att kommunicera sin status och sina tankar på, inte minst på sin egen sajt eller i ett nätverk eller förening som man kanske ingår i.

Men att det förefaller som om de flesta ändå fortsätter att hänga på Facebook och ge dem av sin tid, engagemang, bilder och text. Du ger dem allt, inklusive rätten att göra i princip vad de vill med innehållet. Och va får du för det? Jo, sötman av att bli läst, lajkad och kommenterad. För de har ju koll på vilka dina vänner är och vilka av dem som går igång på ditt innehåll.

Men tänk om du hade skrivit på din egen sajt istället? Tänk om du där hade valt hur det skulle presenteras, bilder, typsnitt, färger, animationer och kopplingar till andra funktioner? Förutom att du styr hur det skall presenteras så äger du dessutom ditt material själv och du kan välja om du till och med vill tjäna pengar på annonser, -eller om du hellre låter bli.

Men nej, det är tydligen bättre att ge Facebook förtroendet att förvalta din tid, engagemang och upphovsrätt så att de kan göra vad de känner att de vill.

Det är som att ge bort alla ingredienserna till en god kaka, till och med en färdig kaka, till en anonym fabrik, låta dem baka kakan, sälja den och sedan nöja sig med att få bilder på kaksmulor i ersättning. Och dessutom fastna i monokulturen av att bara läsa och reagera på det som Facebook väljer ut åt dig. Men du kanske har gett upp och tänker att de ändå har bättre koll på vad du gillar än du själv har?

Vill du att det skall vara på ett annat sätt, vill du ha kontroll på vad du gör och hur det presenteras? Gör det själv, det är inte svårt. Och det kommer att sporra dig att också besöka dina kompisars kök och kolla vad de har bakat. Och det kan ju vara rätt trevligt.

/Martin

Jag skriver det här på egna sajten. Och delar det via Facebook och Twitter så att mina kompisar och andra får smaka. 🙂 Men glöm inte bort att man fortfarande kan går direkt till originalet utan att passera den stora FB-portalen.

På onsdag kommer våren

Vintern var blek i början, men samlade sig och höll ut länge och med besked. Men på onsdag inleds början till slutet för årets vinter. Det blir vår med början i söder.

På torsdag blir det vårkänningar även i Norrland. Men här blir det en övergång till årstiden vårvintern.

Nå, nu kanske många tänker ”åh vad härligt med vår!”, men det blir snarare ”oj det regnar!” (Med reservation för att nederbörden i norra Norrland fortfarande faller i fast form).

Hur som helst så blir det mildare. Man skulle kunna tänka sig att det kommer från Nordpolen (i Arktis har det varit en mild vinter), men det är sydvästliga vindar och fuktig atlantluft som breder ut sig över Skandinavien.

/Martin

Podcast om metaforer med Bengt Gustafsson, teoretisk astrofysiker

När en meteorolog möter en astrofysiker så handlar samtalet givetvis om… metaforer. I september 2016 träffade jag Bengt Gustafsson, pensionerad professor i teoretisk astrofysik vid Uppsala Universitet.

Jag gillar metaforer, dels för att de hjälper oss att förstå vår omvärld, men också för att de är fantastiska verktyg för att bygga berättelser. Och jag råkar veta att Bengt också är intresserad av metaforer.

Metaforerna används frekvent inom vetenskapen. Hur skall man annars kunna vare sig utforska, resonera eller kommunicera något som annars är för abstrakt för att förstå. Vad vore väl kemi, biologi och fysik utan metaforer? Svarta hål, strängteori, magnetfält, elektronskal, upkvarkar, DNA, virus, resiliens osv.

Jag tycker det är fascinerande hur vi använder simpla saker som bollar, gummisnoddar och vågor för att förklara hysteriskt svårfångade saker som elektronspinnresonans, synapser eller själva idén om hur vi bygger kunskap genom att foga samman tidigare förvärvad kunskap. Bengt menar att metaforer är en förutsättning för att lära sig något överhuvudtaget.

Bengt påpekar hur vissa ”självklara” metaforer kan betyda något helt annorlunda beroende på vem man är: I en fråga jag ställer till honom så talar jag om ljus respektive mörk framtid. Jag menar, underförstått, att den ljusa är bra, medan den mörka är dålig. -Bengt påpekar lite senare att han som astronom anser att det finns mycket positivt att säga om mörkret…

/Martin

Är grodor smartare än människor?

Vi har alla hört berättelsen om hur en groda som placeras i varmt vatten hoppar ur, men om den sitter i kallt vatten som långsamt värms så kommer den att kokas levande. Berättelsen används som en varning för att acceptera långsamma förändringar.

Men grodan är smartare än så. Den hoppar ur kastrullen innan det blir för varmt. Den är beroende av att befinna sig i en miljö med rätt temperatur för sin överlevnad och den vet hur den skall göra för att klara sig.

Grodor här till kategorin växelvarma, eller ”ektoterma” djur. Termen kommer från grekiskans ecto som betyder yttre och thermos som betyder värme. Ektotermi innebär att djuret är beroende av yttre medel för att reglera kroppstemperaturen.

Andra djur i denna grupp är ödlor och fiskar. (Det finns undergrupper i denna klass, en del håller samma temperatur som omgivningen, andra kan hålla olika/varierande temperatur, inte nödvändigtvis samma som omgivningen).

Dessa skiljer sig från endoterma djur som däggdjur och fåglar.Termen endo kommer från grekiskan och betyder inuti. Vi använder inre processer som svettning, förbränning av fett eller muskelskakningar för att reglera värmen och hålla den på en konstant nivå.

Grodan låter sig inte luras av sakta stigande temperaturer. Men vi människor gör det.

Om man tar andra extremen och istället släpper ner en groda i hett vatten så kommer den förmodligen att dö rätt snabbt. Den har liten kroppsvolym och dessutom känslig hud. Efter bara någon sekund, när värmen trängt in ett par millimeter, kommer dess muskler att sluta fungera.

En människa i samma situation har större chanser att klara sig. Vi har tåligare hud och även om vi får brännskador så är det ”bara” huden som tar stryk av att värmen tränger in ett par millimeter. Vår stora kroppsmassa gör att musklerna fortfarande fungerar och vi kan förmodligen ta oss ur situationen.

Vad lär vi oss av detta? Jo metaforer är fantastiskt bra, men man skall inte tolka dem bokstavligt. I synnerhet inte om man använder dem som guidline för hur man skall hantera sitt liv.

Vi håller på att koka oss själva (och merparten av övrigt liv) som metafor för i vilken takt vi ser på när växt- och djurarter, drivs till utrotning av oss själva.

Långsamma förändringar (i relation till våra egna liv) accepterar vi mer eller mindre okritiskt. (Misstolka mig inte, det vi är med om nu är en explosion ur ett geologiskt perspektiv.) Snabba förändringar, sett till våra dagliga liv, skapar handlingskraft.

Grodan hade inte accepterat de problem som vi nu försöker prata oss ur.

Jag hoppas att det snart börjar spritta lite mer i benen på mänskligheten så att vi klarar av att gå från ord till handling och ta oss ur den sjätte utrotningen med skinnet i behåll.

/Martin

Vi använder sjukt mycket mer sten idag än på stenåldern

Ni känner säkert igen talesättet ”Stenåldern tog inte slut för att det stenarna tog slut”. Uttrycket används ofta som en rolig metafor för att vi kan konvertera från det fossila till ett samhälle baserat på förnybar energi.
Kruxet är att vi använder ofantligt mycket mer sten idag än man gjorde på stenåldern. Tänk tex bara på den mängden sten som vi måste bryta för att utvinna järn och smida en kniv.
Och det ju därtill inte så att vi bara ersatt knivar och spjutspetsar med dito i stål. Det är till och med svårt att peka på något föremål eller system som inte går att spåra tillbaka till mineraler eller sten.
Vi är sjukt beroende av sten, 5000 år efter att stenåldern ”tog slut”. Vi behöver en annan berättelse för hur vi skall ta oss ur det fossila samhället.
/Martin

PM i linje med Meadows: Förbud är effektivare än skatt

Så sent som i fredags så höll jag ett föredrag om att använda scenarier och hävstänger för att förstå och förändra världen (på NAV i Sickla). För att åstadkomma förändring använder jag resultat av Donella Meadows.

PM Nilsson skriver idag på Di ledare att ”Hellre förbud än skatt” avseende bilar som drivs med fossila bränslen. Det är en rubrik och artikel som kommer att skapa debatt. PM:s slutsats har bäring på samma resultat av Meadows.

Han konstaterar att vi i Sverige är mycket glada i att införa skatter som styrmedel, men att man om man verkligen vill ha effekt så skall man hellre införa förbud.

Flera länder redan diskuterar att införa förbud mot fossila bränslen i sin fordonsflotta. Tex Indien, Frankrike, Storbritannien, Norge och Nederländerna som alla strävar efter att vara fossilfria år 2030. (När det gäller Norge så är det inte så lite skenheligt eftersom man samtidigt bryter och säljer olja och gas. Själv är man duktig, men man tjänar pengar på att skapa förutsättningarna för andra att skita ner och indirekt dessutom att skuldbelägga dem för det.)

Ja vi gör det ju även i Sverige, men lite mer diskret. Tex Stockholms Lokaltrafik, Malmö, Växjö och Jämtland/Härjedalen. Och så har vi initiativet Fossilfritt Sverige.

Målet är tydligt. Fossila bränslen hör det förgångna till. Det var en temporär lösning. Vem vill ha luftföroreningar, klimatförändringar och ett beroende av en resurs vi inte själva förfogar över och som dessutom sinar?

Oavsett vad man tycker om idén så har PM rätt i att förbud är effektivare än skatt om man vill skapa förändring. Mycket effektivare. Det skrämmer givetvis det rådande systemet vars särintressen gynnas av systemets nuvarande struktur. Därför kommer det rådande systemet att göra vad det kan för att förlöjliga, kritisera och motarbeta förslag som är/skulle vara effektiva förändrare.

Donella Meadows skrev för två decennier sedan Leverage Points: Places to Intervene in a System. Det revolutionernande var en kartläggning om var man kan gå in och styra i system om man vill åstadkomma förändring av systemet. Det är en 12-punkts lista rangordnad i ökande effektivitet:

PLACES TO INTERVENE IN A SYSTEM
(in increasing order of effectiveness)

12. Constants, parameters, numbers (such as subsidies, taxes, standards).
11. The sizes of buffers and other stabilizing stocks, relative to their flows.
10. The structure of material stocks and flows (such as transport networks, population age structures).
9. The lengths of delays, relative to the rate of system change.
8. The strength of negative feedback loops, relative to the impacts they are trying to correct against.
7. The gain around driving positive feedback loops.
6. The structure of information flows (who does and does not have access to information).
5. The rules of the system (such as incentives, punishments, constraints).
4. The power to add, change, evolve, or self-organize system structure.
3. The goals of the system.
2. The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.
1. The power to transcend paradigms.

Undrar man varför systemen inte förändras så kan man kolla strukturer, återkopplingar, flöden, reservoarer och mindset i Meadows lista. Vill man förstå varför de förändras, eller man själv strävar efter att förändra dem, så bör man ta hjälp av effektiva hävstänger. Det är samma lista.

Att ändra skatter förändrar systemet, men inte så effektivt.Det har möjligen ett signalvärde. Den åtgärden är listad som nr 12 i Meadows hävstångslista.

Att däremot införa ett förbud mot fossila fordon, dvs ändra spelreglerna i systemet, kommer på plats 5 på listan. Det är effektivt.

Den nyfikne studerar givetvis även de andra punkterna. Det är intressant både ur ett filosofiskt och ett politiskt/teknologiskt perspektiv. Nummer 3 och 2 är riktigt intressanta. Nummer 1 är komplex och lite svårare att greppa, vilket ligger i sakens natur.

Vi lever i intressanta tider som inte kommer att vara extrapolationer av det förgångna. Den som vill hänga med spejar inte så mycket i backspegeln som framåt och förbereder sig för förändringar som tidigare betraktades som osannolika.

 

/Martin