Archive - november 2018

Polarfararna del 3, Klimat med Isak Stoddard

(Episode in Swedish) Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation.

I detta avsnitt samtalar jag, Martin Hedberg, med Isak Stoddard, forskare vid CEMUS vid Uppsala Universitet om klimat och om att vända ut och in på jordskorpan samt insikten om att livet i mångt och mycket handlar om förlust. Vad är värt att rädda och vad kan vi släppa taget om? Om frontallobens betydelse för människans förmåga att tänka långsiktigt.

Klimatet är en existensiell fråga. Vi kommer också in på språkets betydelse för att kunna beskriva och tolka världen omkring oss. Vad innebär ”hållbar utveckling” egentligen? Är det en godispåse där man kan plocka det som passar sin verksamhet och på så sätt legitimera en kanske i grunden ohållbar verksamhet?

Klimatet som en moralisk storm där begreppet rättvisa kommer att bli alltmer centralt. Klimatförändringar orsakas främst av människor som är sist att känna av konsekvenserna, medan de som bidragit minst till skadorna är de som känner av konsekvenserna först och mest.

Kommer samhället att kollapsa? Vilka metaforer och berättelser skulle kunna hjälpa oss hantera situationen bättre?

Musik: Magnus Larsson.

Isak tipsar om Påvens skrift om klimat, miljö och ekologi Laudato Si.

Det första avsnittet handlade om pjäsen i sig, det andra om plaster. Det här är det avslutande avsnittet som alltså handlar om klimatfrågor.

 

Polarfararna del 2 Om plast

(Episode in Swedish) Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation.

I detta avsnitt samtalar jag, Martin Hedberg, och Marika Haeggman (Albaeco) med Marie Löf, miljövetare och ekotoxikolog vid Stockholms Universitet om plaster. Hur kan det komma sig att man hittar plaster i Arktis? Hur lång tid tar det att för naturen att bryta ner plaster? Varifrån kommer plasterna och vad skall vi göra åt problemen?

Musik: Magnus Larsson.

Marie tipsar om SIN List där man kan kolla kemiska föreningar.

Det första avsnittet handlade om pjäsen i sig.

Nästa avsnitt handlar om klimat.

Podcastserien är ett samarbete mellan BeyondOneDegree och Albaeco vid Stockholms Universitet.

Hit men inte längre? Och att lära sig simma.

”Hit men inte längre!” sa vi och drog en linje i sanden. Men vattnet steg och linjen raderades ut.

Vi fällde ett träd och sade ”Inte över den här gränsen!” Men vattnet steg och stocken flöt iväg.

Vi byggde en mur av stenar och sa ”De här flyter inte” Men vattnet sipprade emellan stenarna.

Vi tätade med lera och sa ”Ha, nu kommer inget vatten in”. Då började det att regna och inget vatten kunde rinna ut.

Vi tror vi är så smarta. Och vi har god anledning, vi har lyckats med en mängd enormt stora bedrifter. Men vi misslyckas också. Stort.

Tiden är inte på vår sida. Vare sig före eller efter. Människan har samlat erfarenheter under 200.000 år, men minns men nöd och näppe de senaste 200, i vissa fall bara 20, åren och planerar ännu kortare in i framtiden. Planeten har roterat i drygt fyra miljarder år, liv har funnit i mer än två miljarder. Och vilket liv dessutom! En sådan mångfald av livsformer, betingelser och förutsättningar.

Nej, tiden är inte på vår sida. Några polletter har trillat ner, men vi fortsätter på i princip samma sätt som tidigare. Vi accelererar utför ett sluttande plan. Det var lite skrovligt och trögt i början, men snart blir det blankt och halt. Då kan vi titta tillbaka och försöka beräkna när vi borde gjort vad. Det kanske var för tio år sedan, nu eller nästa år som vi borde agerat stort. Det beror på om vi verkligen, dvs tillräckligt många tillsammans, är tillräckligt intresserade av att göra skillnad. Var finns nästa hållpunkt och hur stadig är den gropen eller grenen? Välj metafor.

Jorå, vi kommer att lära oss, men jag har svårt att se att det inte också kommer att göra ont. Det gör det redan idag. Orkanerna blir större och lever längre, nederbörden kraftigare, värmeböljan torrare, bränderna intensivare. Skogarna krymper och de vilda djuren blir färre. Glaciärerna smälter och kalvar. Och haven stiger.

Vi tittar på och försöker förstå. Vi äger varken naturen eller processerna som förändrar den. Vi kommer aldrig att vinna mot naturen. Hela idén med att bemästra och kontrollera är befängd. Det gör ont, men vi kommer att lära oss att simma. Med naturen. Det är det enda som fungerar.

/Martin

Expandera inte verksamhet som förutsätter omfattande resor

Idag har jag varit i Isaberg i Småland och talat på konferensen ”Forum för Naturturismföretagare”. Den var fulltecknad och samlade 130 personer, från Lappland till Skåne. Representerade var (är) såväl myndigheter som stora och små företag.

Konferensen pågår i dagarna två, 14-15 november. Dagens programpunkter var bland annat:
”Från vinterdestination till året runt destination.” (Louise Söderlund, VD Isaberg)
”Hur vi bytte strategisk inriktning mot outdoorupplevelser från att tidigare ”bara” varit bra semesterlogi.” (Torbjörn Backlund, Ramsvik Stugby)
– Och så pratade jag på temat ”Förändringar av klimat, ekosystem, tjänster och energiresurser är några av vår tids stora globala frågor. Efter värmeböljan i Sverige 2018 är frågan ännu mer aktuell.”

(Presentationerna filmades så jag bör kunna länka in min presentation om ett par dagar eller när den nu blir klar.)

Hur som helst så förklarade jag bland annat hur vi människor är besatta av iden att förvalta resurser, hur vi formar vår värld genom att skapa berättelser, hur klimatsystemet hänger ihop, såväl med förhistoriska klimatförändringar som nuvarande och hur vi påverkar allt liv på planeten, Vostok, Milankovitchcykler, extremväder, sommarens bränder, värmeböljor, orkaner, översvämningar och blockeringar, klimatscenarier, glaciärer och havsnivån, migration, tipping elements, vad som får oss människor att anstränga oss (känslor snarare än fakta), negativa emissioner, månlandningen, solceller, biokol, flyg- och tågresor. Bland annat.

Nu sitter jag på tåget mot Stockholm så jag vet inte vad de resonerade om kring middagen, men en hint fick jag i slutet av mitt föredrag i form av surret kring en specifik fråga. Man arbetar engagerat på den egna verksamhetens klimatpåverkan. Men hur skall man tänka med den påverkan som gästerna har, tex med sina resor?

Flera av arrangörerna ser stor potential i att expandera utomlands, dvs att locka hit folk från tex Asien för att de skall få uppleva fantastiska naturupplevelser i den svenska naturen. Folk från världens alla hörn skall alltså resa, låt oss anta att det blir med flyg, till Sverige för att paddla, cykla, åka skidor, bada bastu, klättra, vandra, segla osv.

Jag förstår dem. Sverige är fantastiskt. Och exotiskt, i synnerhet om man bor långt härifrån. Men hur smart är det att bygga en verksamhet på att folk skall använda stora resurser för att resa hit och uppleva orörd (nåja) natur? Det är ungefär lika tokigt som att vi längtar bort från detta och spenderar både tid, pengar och naturresurser på att resa till andra sidan jorden för att… (fyll i själv).

Nej, på något sätt så måste det vara vettigare att se till att vi kan finna glädje i omgivningen i närheten av där vi redan är. Att företag som arbetar med naturupplevelser kan göra det utan att erodera vare sig naturen i Sverige eller på andra orter. (Det är tex etablerad kunskap att flygresor skapar utsläpp av växthusgaser som i sin tur bidrar till såväl klimatförändringar som försurning av haven). Vi vill gärna kunna resa, men vi kanske inte måste göra det så ofta. Och när vi väl gör det så skall vi resa på ett sätt som inte tär på naturen och det system som vi, och allt annat liv, är totalt beroende av.

Och vi skall då givetvis inte heller bygga vår egen välfärd på att andra människor, direkt eller indirekt, skall behöva skapa utsläpp av växthusgaser, partiklar eller erodera resiliens i ekosystem eller samhällen för att komma hit och uppleva naturen. Gärna naturupplevelser. Det behöves det mer av såväl för att laga trasiga själar som för att få oss att värdesätta världen vi lever i och av. Men upplevelserna skall givetvis inte sabba den fantastiska naturen. Det är en av hörnstenarna för (förhoppningsvis) alla som arbetar med Naturturism.

Nåväl. Jag kände mig lite som en party pooper när jag bad åhörarna att inte expandera sin verksamhet på ett sätt som gör dem beroende av att folk, gästerna, gör ohållbara saker som tex långa resor. Ska vi alltså avstå från att maximera potentialen och avkastningen från vår verksamhet? Ja, om man ser att den leder till ohållbarhet. Hursomhelst så hade jag publiken med mig och blev inbjuden att fortsätta prata omställning i senare sammanhang.

När jag gick hörde jag hur en företagare funderade i termer av att bli den första som ställer krav på hur dennes gäster lever även utanför sin anläggning och/eller hjälper gästerna att minska sina ekologiska och klimatrelaterade avtryck. Jag tror att det finns ett stort värde i det, såväl för världen och hans verksamhet.

/Martin

PS. Jag känner mig tillfreds när jag ser att saker slår rot. DS,