Oskars och Cassianis SUP-tur genom Stockholms skärgård flyter på enligt plan. Det är svårt att bryta is med deras bärplan, men planen var å andra sidan snarast att bryta nya mark. Och det går bra.
Människor de möter blir inspirerande och imponerade. Först för att de är ute och paddlar i snö och drivis. Sedan än mer när de får höra om var de startade och vart de är på väg. “Genom hela skärgården! På en bräda med paddel. I snöfall?” Cassiani svarar “Och vi har sett havsörn arton gånger!”.
Oskar är fotograf. Första gången vi träffades var när vi seglade Nicorette över Atlanten 1997. Alla femton ombord hade sina specifika uppgifter vid sidan om att segla. Oskar filmade. Min roll var att navigera, att hitta en rutt som gjorde att vi alltid var där det blåste fördelaktigt -kort och gott mycket.
Fem dagar innan vi avseglade från New York slet jag av korsbandet i höger knä på ett träningspass. Jag, och framför allt mina föräldrar, var tveksam till om det var så lämpligt att segla, och dessutom försöka slå världsrekord, på något som med all säkerhet skulle bli allt annat än en bekväm resa. Men Oskars lugn och försäkran om att prio ett på alla expeditioner han är med på är att alla ska komma hem helskinnade övertygade mig. Jag lämnade kryckorna på bryggan. (Jo, jag fattade att ingen kan lämna några garantier om något. Men det var förtroendeingivande att förstå att jag var i sällskap med en vettig och rationell kamrat med hög riskmedvetenhet.)
Nå, nu på Oskar och Cassiani:s paddeltur genom skärgården handlar det om att välja väg för att slippa de kraftigaste vindarna och vågorna. De är dessutom inte ute för att slå rekord utan för att ha trevligt och inspirera andra att uppleva naturen runt knuten och samtidigt våga utmana sina fördomar om vad som är möjligt att göra.
Men även om en del bilder andas lugn och harmoni så är det inte precis någon söndagspromenad de håller på med. Det är blött, kallt och tidvis riktigt blåsigt. Det är bitvis is såväl på havet som i vattenflaskan.
De har med sig olika kameror och jag undrar hur man, med blöta neoprenhandskar, hanterar en avancerad kamera som inte är vattentät. Om man överhuvudtaget gör det? Svaret blir att njae, det är inte en fotoexpedition. De har med sig kameror, men inte långa teleobjektiv (apropå havsörn) och fotograferar inte när det är som värst. Men jag ser i alla fall fram emot bilder från storm och snöfall på torsdag.
Ja det är kallt och även om de har bra kläder och utrustning så blir man både blöt och kall. Men de konstaterar att jag inte ska tycka synd om dem. Och nej, det gör jag inte. 🙂
Idag har de tagit sig från Björnö (sydöstra Ingarö), förbi Stavsnäs, in under Djuröbron, genom Vindöström och tältar nu på en ö norr om Abborrkroken.
Det flyter på norrut och vindar och väder växlar på ett sätt som i alla fall inte missgynnar dem. Vi går igenom lite olika scenarier och planerar morgondagens rutt. Och ser med spänning fram emot torsdagen då det blir sydostlig kuling. Vinden peakar på torsdag kväll. I god tid om det så ska Cassiani och Oskar antingen vara på västra sidan av, och i lä om, Yxlan. Eller inne bland alla öar och skär väster om Furusundsleden.
Jag lutar mig främst mot två vädermodeller, ECMWF och UKMO. Olika vädermodeller visar lite olika väderprognoser vilket säger oss något om dels vilket väder man kan förvänta sig, dels om hur säger/osäker man bör vara på att olika scenarier slår in.
Framtiden är obestämd. En prognos ger en falsk trygghet. Vi förbereder oss genom att göra scenarier.
/Martin
Foto: Oskar Kihlborg och Cassiani Fotinos.
