Det är inte alltid man har tid eller är på humör för att reflektera över tunnelbanereklamen. Men i morse, när jag var på väg till Gävle för att föreläsa och moderera ett seminarium på Gävle Högskola, så gjorde jag det.
Anledningen var att jag funderade på varför samhället har så svårt att ta till sig allvaret i de fakta som i decennier har presenterats av forskare rörande stora globala frågor. Frågor som tex förlust av biodiversitet, klimatförändringar, skogsskövling mm.
Jo visst har samhället “agerat”. Vi tänker miljö, klimatkompenserar, källsorterar, åker på konferenser, skriver och river upp avtal (eller helt enkelt struntar i dem) och vi allt det här så snyggt att vi själva går på det.
Varför?
Ett av skälen kan vara reklamen. Inte bara att den får oss att konsumera mer än vi på riktigt behöver. (Definiera “behöver”).
Utan framför allt att reklamen är så uppenbart falsk. Den lovar saker som vi vet inte är korrekta. Och eftersom en stor del av kommunikationen till oss är envägskommunikation i “one-liners” (vare det är forskare, myndigheter, politiker eller företag), så blir vi allt mer skeptiska. Vi tar in det som stämmer med vår egen världsbild.
Så. I tunnelbanan noterade jag olika storbildsannonser.
“On a mission.” “Helt nya BMW X3.” “Mot tuffare utmaningar.” Det är en förföriskt fin bild på alpin miljö. Och en läcker bil. Men vad är det för mission? Har vi för övrigt inte slutat med såna saker? Och vaddå “helt ny”? Den modulbaserade plattformen kommer från 5 och 7-serien. Den har inte ens laddhybrid som alternativ. Men det är klart, den är 5 centimeter bredare än förra generationen X3. Det var ju nytt så det förslår. Utmaningen? -Gör en helt ny bil, det blir en tuff utmaning som bilen uppenbarligen inte möter.
“Överlevnadskit för mellandagarna“? Om det åtminstone hade varit något man kunde äta, värma sig med, rena vatten, bygga med… Men en mobiltelefon på avbetalning? Överlevnad?
Nä, jag fattar att Telia inte menar allvar med vare sig “överlevnad” eller att man tror att släkten är så besvärande att man måste fjärma (skärma) sig från dem. Men det är också lite det som är problemet, det sliras så mycket på påståenden att det inte finns mycket innehåll kvar till slut.
Så plötsligt blev det en ordentlig kontrast. Hjälporganisationen Plan Sverige som vädjar till oss att skänka pengar så att de kan hjälpa att ta tillvara på barns rättigheter. Den lilla flickans blick borrar sig in i mig och andra resenärer som går förbi. Och i logiken i min (tillräckligt nya) mobiltelefon som fokuserar på hennes ansikte när jag fotograferar annonsen.
Ska det bli en ny fossilbil, ännu en telefon eller pengar som hjälper barn att läsa, skriva och utvecklas som medborgare och individer?
Vi vet alla (troligen även de som lever på att göra, sälja och kommunicera annonser) vad vi borde lägga mer fokus på. Ändå hjälper vi inte så mycket som vi skulle kunna göra.
Jag tror det beror på minst två saker: Dels att det kräver mer av oss för att se och ta till oss resultatet av att hjälpa någon annan. Dels att annonserna ger bilden av att det är lika mycket okay att köpa en ny telefon som att bidra till att barn blir läs- och skrivkunniga.
Jag skyndar vidare till tåget mot Gävle för att prata klimat under temat “Consuming the environment“. Att skapa en bättre framtid handlar inte bara om att moderera akademiska föreläsningar. Det handlar minst lika mycket om att välja rätt julklappar.
/Martin