När verkligheten tränger sig på så är det lätta att falla i förnekelse. Och vad kan väl då vara bättre än att lyssna till en stark ledare som berättar saker som man vill höra, och låter bli att säga saker som man inte vill höra?
Det tillsammans med grupptillhörighet, en stor flock som rör sig i samma riktning och skapar Vi-känsla, är väldigt gångbart i det mänskliga sinnet.
Man ser det lite varstans, men allra tydligast är det hos USA:s nytillträdde president, Donald Trump. Hans uttalanden och utspel är så absurda att man slutar förvånas. Systemet är mättat, han har för länge sedan passerat alla anständighetsgränser, men bara det faktum att han gått vidare, tagit sig igenom demokratins nålsöga och blivit president, gör att en del kanske tänker att: “Jomen det skall nog vara så här”, eller “Det är mest munväder, riktigt så tokiga beslut kommer han inte att fatta.”.
Men se det visar sig nu, knappt en vecka in i presidentandet, att han fattar de mest konstiga beslut och agerar på de mest absurda sätt som någon modern tung beslutsfattare har gjort.
Det är svårt att lista vad som varit tokigast, men jag känner att införandet av “Alternativa fakta” (alternative facts) tar priset. Trump har ju själv stått för det under en lång tid, men att hans rådgivare Kellyanne Conway uttryckligen definierar begreppet som ett argument i relation till de frågor som journalister och allmänhet ser och upplever… Det är smaklöst, patetiskt och mycket skrämmande. Och inte nog med det, de försvarar dessutom begreppet och retoriken efteråt.
Jag illustrerar detta med ett videoklipp från filmen “Eric the Viking” där Terry Jones spelar King Arnulf och staten Hy-Brazil sjunker i havet. Med gott mod en en stor dos förnekelse följer folket med i djupet. En variant på den klassiska sagan Kejsarens nya kläder. Alternativa Fakta.
“Everyone stay calm. This is not happening.”
På goda grunder kan man hävda att ovanstående klipp kanske snarare återspeglar klimatförnekare är Trumps ledarskap. Och jag håller med, King Arnulf må vara blind för sanningen, men han följer själv med ner i djupet. Trump har så många fler osympatiska drag att Arnulf kommer till korta i jämförelsen. Men/och det gör det hela ännu mer skrämmande.
Så jag toppar med att citera några strofer i Esaias Tegnér dikt “Det eviga”:
“Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarne fällas i flykten.
…”
“Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
och pekar alltjämt till en annan.
…”
Nu skall man kanske inte dra för stora växlar (eller så skall man det) på vad en nationalskald inspirerad av krig och konflikter i dåtidens Europa för drygt 200 år sedan (Napoleon, finsk-ryska kriget mm) funderade kring.
Tegnér visste i alla fall inte något om vad som skulle ske idag, så vi kanske kan ta oss friheten att skriva och tolka om dikten i perspektiv av vad som sker just nu (inte så mycket som en prognos eller som en guidance av att Tegnérs omdöme räcker för att fatta kloka beslut idag). Vi utelämna vissa saker och lägger andra.
Om jag i det perspektivet läser raderna ovanför så känns det lite tryggare. Dravlet som Trump står för är sorgligt, patetiskt, farligt och skadligt. Men det kommer inte att vara för evigt.
Människan kommer att ställa sig upp igen, människor står redan, och tillsammans kan vi röra oss i en riktning som är sansad och i samklang med de värderingar som våra föräldrar och generationerna innan dem kämpat för.
Det sker redan, men/och vi kommer att ha en turbulent politisk och geopolitisk tid framför oss, oavsett vilket av alla tänkbara (och otänkbara) scenarier som inträffar.
Trump personligen utkämpar många strider och han har själv valt dem genom att förakta medmänniskor, yrkeskårer, etniska och religiösa grupper. Han slåss mot sin egen underrättelsetjänst, journalister, forskare, grannländer, andra länder, NATO-medlemmar, de som inte betraktar sig som vita kristna amerikaner, samt de flesta av de som betraktar sig som vita kristna amerikaner och sist men inte minst: Verkligheten. Han har ju en rätt så tung position att slåss från, han är ju ändå USA:s president. Men vi får se hur länge det håller och hur resan utvecklar sig.
Det brukar vanligtvis gå många år innan man kan skämta om stora katastrofer. Men när det gäller Trump så går det fort. Inte bara USA:s alla komiker och talkshows har gyllene tider (de måste upplevt Obama som overkligt svår att skämta och göra narr av), även alla kreativa människor som inte har en TV-kanal som plattform kan med dagens sociala media nagelfara, belysa absurditeteter och sprida information om honom.
Men det är sorgligt och skrämmande att det är verkligheten och inte en uppdiktad fars.
/Martin
