”Nu skall vi inte måla fan på väggen…” Men det förefaller vara en verklighetsbeskrivning som blir alltmer sannolik. I alla fall om man uppskattar det stabila klimat vi åtnjutit de senaste drygt tiotusen åren, dvs under hela den period som vi gått från att vara jägare och samlare till att bygga samhällen. Dvs under hela vår dokumenterade historia.
Så här ligger det till: Naturen har en mängd så kallade återkopplingar:
– När det blir varmare och glaciärer töar så absorberas mer av solenergin och det blir ännu varmare,
– när haven blir varmare så kan de inte absorbera lika mycket koldioxid,
– när permafrost töar så frigörs koldioxid och metan och växthuseffekten förstärks ytterligare.
Detta har hänt förut, faktiskt varje gång som klimatet har förändrats. Förändringar av inkommande mängd solenergi och hur den fördelas på jorden kan inte ensamt ändra klimatet mellan istid och interglacial period. Men det sker när det får hjälp av ovan nämnda återkopplingar.
Det är bara en tidsfråga innan dessa återkopplingar kickar in. Eller så har det redan hänt. Det viktiga att fatta är att när det väl händer så är det för sent att förhindra det. Förhindra är något man måste göra INNAN det händer.
Men nu står vi här och tvingas alltmer fundera på anpassning. Det är inte bekvämt, men väldigt påtagligt.
Läs mer i Karin Bojs artikel När permafrosten tinar släpps kolet löst i DN.
/Martin
