Tag - Parisavtalet

Klimatförhandlingar och COP26

31 oktober 2021

Nu börjar FN:s årliga globala klimatkonferens, Conference of the Parties. Den hålls i år i Glasgow och går under namnet COP26. Det har varit ett par förhandlingar tidigare (25 stycken uppenbarligen) och man frågar sig hur tonläge och taktik har förändrats genom åren.

Den mest kända av dessa konferenser var COP21 som hölls i Paris år 2015. Det var den som, till slut, mynnade ut i Parisavtalet. I det beslutades att alla nationer, genom frivilliga åtaganden, ska verka för att begränsa den globala uppvärmningen till 2°C med sikte på 1,5°. Det var stort och klimatvärlden bubblade av lycka. Äntligen!

Men världen varken lättade på gasen eller vred på ratten i den riktningen. Nix, vi fortsatte längs med vanans väg och utsläppen ökade. Jovisst, pandemin skapade ett litet gupp på vägen, men vi accelererar nu i vanlig ordning och har inte tappat så mycket mer än kanske ett år i utsläpp.

I år är det folkliga engagemanget större än någonsin, men förhoppningarna om att COP26 ska resultera i något som matchar de problem mänskligheten står inför är små. Utsläppsminskningarna bygger på frivilliga, inte bindande, åtaganden. Och inte ens då kommer vi i närheten av vad vi behöver göra för att klara Parisavtalet.

Hur kom vi då fram till att förhandlingarna skulle gå till så här?

IPCC:s första klimatrapport kom 1990. De internationella förhandlingarna om att begränsa klimatförändringarna började 1992. Det så kallade Kyotoprotokollet trädde i kraft 2005. Det var ur ett internationellt perspektiv både detaljerat och lite märklig överenskommelse eftersom det var bindande och innehöll detaljer om påföljder för de nationer som inte följde avtalet. Det var ett dokument i tidsandan som följde åren efter att Berlinmuren föll, Sovjet kollapsade och kalla kriget var över. Man hade inställningen att mänskligheten kunde enas kring globala frågor.

Kyotoprotokollet löpte ut och skulle ersättas, men tiderna var förändrade och på COP15 i Köpenhamn 2009 fick vi i stället Köpenhamnsackordet. Det var mindre bindande och baserade sig i stället på ett ”bottom-up” perspektiv: Länderna skulle var och en på frivillig basis anstränga sig för att uppfylla de övergripande målen om att minska utsläpp, stoppa avskogning, hjälpa fattiga och drabbade mm. Frivilliga bidrag i stället för bindande åtaganden.

Processen som startade i Köpenhamn fullbordades i Paris. Parisavtalet bygger på ”pledge and review”. Det innebär att nationerna erbjuder sig att göra icke bindande åtaganden, Nationally Determined Contributions (NDC), för att uppnå de övergripande målen. Därefter sitter man ner och granskar hur långt man kommer med detta. Man har också byggt in en process om att gradvis höja ambitionerna. I cykler om fem år publiceras vetenskapliga sammanställningar och man följer upp och skärper gemensamma mål och enskilda åtaganden.

Vart är vi då på väg? I mitten av oktober så presenterade Stockholm Environment Institute, SEI, rapporten ”The 2021 Production Gap Report”. Den visar att fossilproducerande länder och bolag planerar att utvinna betydligt mer olja, kol och naturgas än vad som är förenligt med såväl Parisavtalet som de NDC’er som länderna lovat FN-processen.

Här har vi lite av pudelns kärna: Ingen välinformerad vill ha global uppvärmning och klimatförändringar. Men det finns enorma särintressen som såväl nationer som bolag och individer värnar. Risken för att förlora tillgångar och investeringar, ”stranded assets”, är uppenbar. Det är många som sitter med Svarte Petter.

Men även på användarsidan sitter vi i klistret. Finns det fortfarande en väg ut ur beroendet av fossilt kol när vi ska vidmakthålla välfärd, livsmedelsproduktion, samhällsfunktioner och geopolitisk stabilitet? Upplevelsen av att man tvingas offra tillgångar och positioner här och i nuet för att minska framtida problem för andra någon annanstans är uppenbar. Med tanke på att utsläppen inte minskar utan ökar och dessutom accelererande så måste man konstatera att det pratas mycket, men de flesta tunga spelare sitter väldigt still i båten eller ror i fel riktning.

Vad kommer att hända? Framtiden inte är huggen i sten. Många försöker sig på att göra profetior om såväl klimat som mänskliga förhandlingar och beslut. Kommande två veckor ligger fokus på mänskliga aktiviteter i form av de senare två. Jag ser med intresse och nyfikenhet fram emot det.

/Martin

Lilla drevet om “väderkillen och global krigsekonomi”

16 oktober 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

42 Comments

Podden Lilla drevet lyfte i avsnitt “206 Hyscha en influencer“ klimatförändringar och samhällets oförmåga att ta till sig vad forskarvärlden säger. Eller är det forskarvärlden som uttrycker sig på ett sätt som invaggar allmänheten i falsk trygghet? Jag och kollegan Pär Holmgren används som argument.

IPCC presenterade förra måndagen som bekant rapporten SR15 – Global Warming of 1,5°C. Jo, visst kände du till det? FN’s klimatpanels rapport som belyser skillnaden mellan effekterna av det kaotiska klimatet vid 1,5 graders uppvärmning och de katastrofala vid 2,0 grader. Sändningen på YouTube av presskonferensen har nu, åtta dagar senare, visats… knappt tiotusen gånger. Jag hoppas innerligt att det inte återspeglar mänsklighetens intresse för vare sig rapporten i sig eller slutsatserna man drar.

Jag tittar ut genom fönstret. Världen rullar på som vanligt. Har någon överhuvudtaget lagt märke till rapporten? Den säger att vi, civilisationen som vi känner den, har anledning att agera kraftfullt för att begränsa globala uppvärmningen och därmed även konsekvenserna av därpå följande klimatförändringar. Vi behöver anpassa oss till konsekvenser och vi har bara en begränsad mäng kol kvar att använda. Detta samtidigt som vi givetvis måste beakta rättviseaspekter, livsmedelsförsörjning och andra globala frågor som sammanfattas bra i de globala hållbarhetsmålen, SDG. Det som krävs för att undvika katastrof är inget mindre än en global transformation av samhället.

Det finns en del som agerar och ryter till. Tydligast på den svenska klimatscenen just nu är kanske Greta Thunberg 15 år som strejkar utanför Riksdagen. För att vi vuxna skall fatta och agera. I alla fall som om vi brydde oss lite om kommande generationer, tex våra barn. Och för den delen även oss själva.

Lilla drevet och Ola Söderholm undrar varför inte media ställer systemkritiska frågor. Om det nu är så här illa som forskarvärlden, om och om igen, säger att det är. Forskare säger att “det är möjligt att begränsa uppvärmningen, men det kräver en enorm omställning“. Men beslutsfattare fattar inte vad det innebär. Än mindre agerar de. På något sätt tror de kanske att det räcker med att forskare har sagt att det går. Men det är upp till samhället, beslutsfattare, politiker och individer att faktiskt ställa om samhället.

Ola plockar upp min medverkan i SVT Aktuellt (måndag 8 okt) och att jag ställer frågan varför inte världen reagerar när vi i decennier känt till klimathotet och hur viktigt det är att vi ställer om. Programledare Lotta Bouvin kastar tillbaka frågan till mig “Vad tror du?“. Ola Söderholm reagerar och undrar varför jag eller andra klimatexperter skall vara bäst skickad att svara på den frågan. Hon själv som politisk journalist borde väl kunna göra “en habil gissning om vilka hinder, maktrelationer, ekonomiska och politiska intressen som står i vägen för att vi inte inför global krigsekonomi för att mot klimathotet. I går.”

Ola menar att det är kontraproduktivt att låta klimatexperter svara på frågan. Det är klart att det går att ställa om. Men kommer vi att göra det? Klimatexperter har fått det att låta som om vi har verktygen att faktiskt ställa om. Men de har bara svarat på frågan om det rent fysikaliskt går. Att sedan genomföra det, det är en helt annan sak.

I IPCC-rapporten från i måndag så trycker man på att man bara svarar på fyra av sex väsentliga frågor om huruvida det är möjligt att nå 1,5°C-målet. De två avslutande frågorna är upp till samhället att besvara. Och om vi skall klara av detta så måste vi klara av alla sex punkter. Misslyckas vi på en av dem så når vi inte målet.

Geophysical: What global emission pathways could be consistent with conditions of a 1.5°C warmer world? What are the physical potentials for adaptation?
Environmental-ecological: What are the ecosystem services and resources, including geological storage capacity and related rate of needed land use change, available to promote transformations, and to what extent are they compatible with enhanced resilience?
Technological: What technologies are available to support transformation?
Economic: What economic conditions could support transformation?
Socio-cultural: What conditions could support transformations in behaviour and lifestyles? To what extent are the transformations socially acceptable and consistent with equity?
Institutional: What institutional conditions are in place to support transformations, including multi-level governance, institutional capacity, and political support?

Själv ställer jag mig tvekande till realismen i att klara av 1,5°C-målet.

Dels för att det är så stor omställning som krävs, så mycket vana och så många kortsiktiga särintressen som skall övervinnas. Jag misstror helt enkelt att människor i tillräckligt stor omfattning kommer att ställa om sina vanor (punkt 5), respektive (främst) att vi kommer att skapa oss de institutioner som krävs för att understödja transformationen (punkt 6).
Dels för att IPCC inte på något sätt garanterar att vi lyckas. Man talar om sannolikheter som handlar om 50-50 chans eller möjligen 67% chans till framgång beroende på hur mycket vi anstränger oss. Det är få andra situationer där vi accepterar samma dåliga odds att nå framgång. Men om man skulle göra beräkningarna för vad som krävs för säg 95% sannolikhet till framgång, då har vi redan förbrukat allt kol i vår tänkta kolbudget. Då skall vi gå till noll fossilt kol och skogsskövling. Igår. Det gjorde vi inte.

Dvs även om vi lyckas kraftsamla hela världen så är det bara 50, eller i bästa fall 67% sannolikhet att vi lyckas nå målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5°C. Men gör det att vi skall kasta in handduken och säga “Skit samma, festen pågår så länge det finns sprit i baren“? Nej. Ju långsammare förändringar vi får, desto färre växt- och djurarter kommer att försvinna. Och förändringarna kommer något senare. Det finns fortfarande all anledning att anstränga sig. Ju mer desto bättre.

En annan sak som gör att jag misströstar är de ekonom som jag (senast igår) hör upprepa mantrat att det inte är någon idé att genomföra åtgärder som inte är “kostnadseffektiva”. Att Sverige inte behöver göra så mycket utan att det är viktigare att andra nationer vidtar åtgärder. Att vi inte kan kräva av Polen att de stänger ner sin kolkraft, det enda vi kan göra är att producera mer el och sälja till Polen (utan att förklara hur detta skulle medföra att polackerna inte eldar kol i alla fall, nu eller i framtiden). Att skatt på utsläpp är bra, bara de inte är så stora att de hämmar tillväxten. Och att “vi hamnar nog på en uppvärmning kring 3 grader.”

Jag frågar mig vad värdet av ett korallrev är. Vid 1,5 graders uppvärmning så beräknas 70-90% av världens korallrev försvinna. Vid 2 graders uppvärmning är mer än 99% borta. Förlusten av korallrev handlar inte om att vi inte längre kan åka på semester och dyka på dem. Förlusten handlar om att de är väsentliga för allt liv i haven. Just nu är vi på en väg som leder oss till 3 eller 4 graders global uppvärmning inom hundra år. Det är inget mindre än att kraschlanda ekosystemen och civilisationen.

Vad är värdet av att städer och jordbruksmark inte översvämmas av stigande havsnivåer? Vad är värdet av dricksvatten? Vad är värdet av att undvika folkvandringar? Vad är värdet av en stabil civilisation?

“Kostnadseffektiv” fungerar i små sammanhang och modeller. “Skall vi förlägga kontoret i Eskilstuna eller Västerås givet att de flesta anställda bor i Katrineholm, men kunderna finns i Örebro, resekostnaderna är x, energipriserna y, räntekostnaderna z och skatteavdragen a?” Där går det bra att räkna med ekonomernas modeller. Men inte när det gäller ekosystem. Som analogi: Man kan använda Newtons mekanik för att förklara hur biljardbollar rör sig, men inte varför katter fångar möss.

Klimatförändringar är helt enkelt en för stor, och framför allt komplex, fråga för att låta vare sig klimatforskare eller ekonomer svara på vad och hur vi skall hantera dem. Vi måste blanda in allt kunnande som finns i samhället. Vi sitter i båten tillsammans och ju förr vi börjar samarbeta desto bättre.

Lilla drevet fångar i podavsnitt 206 tidsandan i klimatdiskussionen rätt bra. Nu behöver vi gå vidare. Alla.

/Martin

Miljölagar skyddar inte miljön, de ger oss laglig rätt att förbruka den

12 april 2018

Martin Hedberg

Uncategorized

13 Comments

Vad är viktigast, människors rätt till en frisk miljö, eller människans rätt att förbruka miljö?

Jag lyssnar till en intressant podcast av Kira Allmann vid University of Oxford som intervjuar Mari Margil från USA-baserade Community Environmental Legal Defense Fund (CELDF), en juristbyrå som utifrån juridikens verktyg arbetar för att stärka naturens rättighet att existera för sin egen skull.

Jag träffade Mari för ganska precis ett år sedan då hon var i Sverige på besök. Hon blandar kunskap och envishet med visdom och ödmjukhet.

Våra juridiska system, bygger på idén om att betrakta naturen som en resurs som vi människor kan nyttja efter behag. Lagar reglerar vem av oss människor, individer, bolag eller nationer som får göra vad och hur.

Är det något fel med det? Naturen bara ligger där, varför skulle vi inte kunna ta vad vi vill? Allt vi behöver göra är att komma överens om vem som har den rätten. För det måste ju vara en av oss, för allt ägs ju av någon? Och äger man det så får man ju göra vad man vill, -så länge man inte bryter mot några lagar. Om jag vill bygga en väg genom orörd natur så frågar jag markägare och myndigheter om det går bra. Våra lagar legitimerar nyttjandet av ekosystemen såväl som resurs som soptunna.

Så vi borrar, bärgar och bryter mineraler, mat och massa. Och på vägen dit och därifrån förorenar vi vatten, förstör livsbetingelser och utrotar växt- och djurarter. Vi fiskar ut haven vilket inte bara rubbar balansen i näringskedjor och utrotar arter, det förstör även för kommande generation människor att leva med mångfald och ekosystem i balans.

Våra lagar reglerar vem, och hur, hen kan använda, förändra och förbruka naturresurser. Den som äger naturen har också rättighet att förstöra den. Men det är inte bara den mark som jag själv äger. När det kommer till utsläpp av luftföroreningar och växthusgaser så ger lagen mig rätten att bidra till att förstöra ekosystem och livsbetingelser för såväl växter och djur som andra människor i andra nationer och för kommande generationer.

Är det så vi vill ha det? Det synsättet som genomsyrar dagens juridiska system och vår filosofiska syn på oss själva och våra rättigheter (och diskrepans visavi skyldigheter) leder oss i den riktningen, till de resultaten.

Paradigmskifte I grunden har vi ett så antropocentriskt perspektiv på vår omvärld att vi ofta har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Om vi inte är tillfreds med utvecklingen så är det inte hastigheten vi förbrukar och förorenar som är intressant att ifrågasätta och reglera. Nej, vi måste till ett djupare filosofiskt plan och ifrågasätta paradigmet vi lever i.

Och det är vi som härskar som behöver släppa på makten. Ungefär som när man avskaffade slaveriet eller kvinnor fick rösträtt. (Det är värt att reflektera över att människan har kunnat flyga längre än kvinnan har kunnat rösta.) Det handlade inte om att slavarna skulle få reglerad arbetstid eller sjukpension. Det handlade om att man inte kan ha slavar. Och rösträtten handlade inte om att kvinnor skulle få rösta om de var gifta eller på annat sätt var under överinseende av en man. Det handlade om att kvinnor skall ha samma rättigheter som män.

Att vi betraktar naturen som en ägodel leder till att den bryts ner, att skogar skövlas, fiskebestånd utrotas, luft och vatten förorenas och sist men verkligen inte minst att vi människor har blivit en geologisk kraft som förändrar hela klimatsystemet. Inte omedelbart och det är inte alla ägare som gör fel. Lika lite som att det kan ha funnits hyggliga slavägare (I doubt) eller kvinnor som inte ville rösta. Men man måste åt principen, paradigmet, för att lösa problemen.

För att förhindra, eller i alla fall begränsa, rovdriften i/på naturen så är det nödvändigt att värdesätta systemet, naturen, för dess egen skull. Ungefär på samma sätt som vi erkänner varje människas rätt till frihet och att inte vara ägd av någon annan eller varje människas rätt att rösta och fatta beslut på lika villkor, oavsett kön. (Vi har lite kvar att jobba på implementeringen av detta.)

Men det är inte helt triviala frågor att få grepp om. Man behöver komma en bit på djupet i Donella Meadows “Leverage points“, typ till punkt nummer två: “The mindset or paradigm out of which the system — its goals, structure, rules, delays, parameters — arises.” (De finns listade i en tidigare bloggartikel.)

Men det fina med de låga numren i Meadows lista över “places to intervene in a system” är att när väl tanken fått fäste så blir förändringarna av vår syn på världen väldigt självklara.

Men vi har ju miljölagar? Och i länder som Spanien, Frankrike, Portugal och Finland har man slagit fast att människan har en juridisk rättighet att ha en hälsosam miljö. I Sverige har vi Miljöbalken och på Naturvårdsverkets hemsida, står att läsa att Miljöbalken ska tillämpas så att:

människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
den biologiska mångfalden bevaras,
mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och
återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Men det räcker inte. Mari Margil menar att det är först när vi erkänner att naturen också har juridiska rättigheter som vi kan börja komma till bukt med de problem som vi staplar framför oss i samband med att vi ser på världen som vi gör idag.

Låter det konstigt? Naturen finns väl där ändå? Och hur ska skogar, djurarter, fiskebestånd och korallrev kunna stämma individer, företag eller nationer som bryter deras intressen eller förstör förutsättningar till dess överlevnad?

Men tanken är inte så konstig. Det finns andra som vi skyddar som inte heller kan ta sig till en domstol. Tex barn eller bolag. Barn har rättigheter och om någon bryter mot dem så kan man ställa den personen, företaget eller myndigheten till svars. Och samma sak gäller för bolag.

Man utser helt enkelt en representant som för barnets, bolagets eller naturens talan i den specifika frågan. Naturens rättigheter är inte konstigare än mänskliga rättigheter.

Och det finns samhällen som skapat utrymme inom juridiken för att Naturen kan ha rättigheter som kan försvaras i domstol. I tex Indien och Nya Zeeland har man fattat beslut beslut om att tilldela vissa naturfenomen status som juridisk person. Ecuador erkänner i sin konstitution att naturen har rättigheter vilket också har lett till juridiska utslag i domstolsbeslut.

Och det händer en hel del saker på det här området även i Sverige. Vill du veta mer så kan du besöka organisationen Naturens Rättigheters hemsida.

Jag har svårt att se hur vi skall klara av att leva upp till principer och mål som återfinns i tex Miljöbalken, Convention on Biological Diversity eller Parisavtalet om vi inte erkänner människans beroende av en väl fungerande natur. Och när vi har kommit till den insikten så blir nästa frågeställning varför inte naturen skulle kunna ha egna rättigheter som behöver tillgodoses. Inte bara för att det skulle gagna oss människor, utan för att det faktiskt är så.

Retoriskt stannar en del upp vid den här punkten. För om det inte gagnade oss människor, varför skulle vi då ge naturen rättigheter? Frågan är ungefär lika relevant som “Om det inte gagnar mig att släppa slavarna fria eller ge kvinnor rösträtt, varför skall vi då göra det?” Svaret på det är ju “För att det är fel att kunna äga en annan människa och för att alla människor oavsett kön, etnicitet osv, har lika rättigheter”.

När man lyssnar på Mari och andra som har ägnat dessa tankar väsentlig uppmärksamhet så väcks tanken kring att det är så att naturen faktiskt har rättigheter från början -alldeles oavsett om vi insett det eller inte.

Att det stora problemet inte är hur mycket rättigheter vi skall tilldela naturen, dvs synsättet att det är människan som har alla rättigheter och vi beslutar vilka ytterligare vi skall släppa in i klubben. Utan hur vi skall se och inse att hela systemet och dess delar har rättigheter att existera och utvecklas. Att vi är en del av det systemet och att vi behöver resonera om hur vi skall fördela rättigheter och skyldigheter inom systemet.

Jag kommer i en senare artikel presentera en av de föreläsningar jag spelade in med Mari Margil.

/Martin

Trump och USA lämnar Parisavtalet

31 maj 2017

Martin Hedberg

Klimat

56 Comments

Så var det då klart, det som alla redan förväntat sig. USA sällar sig till nationer som Nicaragua och Syrien. Nationer som inte signerat eller nu lämnat Parisavtalet.

Det är inte klart om Trump avser kliva ur själva avtalet, vilket tar ca tre år, eller om han vill att USA skall dra sig ur UNFCCC, United Nations Framework Convention on Climate Change, vilket vore ännu mer extremt. Detta enligt sajten Axios.

Anledningen till beslutet är väl inte helt klar. Eller jo, den är väl lika välgrundad som många andra av Mr Trumps beslut. Den senaste han talade med innan han hade chansen att fatta beslutet var väl en person som av någon anledning, typ makt eller pengar, såg större fördelar av att inte vara med än att vara med i det globala klimatavtalet The Paris Agreement som trädde i kraft den 4 november 2016.

The Paris Agreement’s central aim is to strengthen the global response to the threat of climate change by keeping a global temperature rise this century well below 2 degrees Celsius above pre-industrial levels and to pursue efforts to limit the temperature increase even further to 1.5 degrees Celsius. … (mer)

Men USA:s president tycker inte det är värt besväret. Han tänker väl mer på att “Make America great again”, eller möjligen covfefe. Med beaktande av det senare så klarnar det annars så grumliga resonemanget från Presidenten. Ehh?

Nåväl. Medan USA funderar på hur man skall hitta folk som är villiga att jobba i kolgruvorna så ställer övrigt internationellt näringsliv om för att utvinna förnybar energi ur vädret, bygga nya energisnåla fordon, lyssna på vad vetenskapen säger samt förebygga och förbereda sig på de situationer som uppstår även om man stoppar huvudet i sanden.

/Martin

“Rädda klimatet”, en naiv tanke

13 februari 2017

Martin Hedberg

Klimat

4 Comments

I takt med att medvetenheten ökar om den prekära situationen vi befinner oss i så ökar engagemanget och initiativen för att “rädda klimatet“. Det är en naiv tanke av flera skäl.

För det första så handlar det inte om att Klimatet behöver räddas. Det kommer att finnas klimat på den här planeten långt efter att vi människor och alla andra nu levande växter och djur genom evolution har utvecklats till något annat än vi är idag.

Vi borde snarare skriva “Rädda mänskligheten från konsekvenser av förändrat klimat och förändrade ekosystemtjänster”. Jag vet att det är en för lång rubrik. Men genom att säga “Rädda klimatet” så fokuserar vi på ett virtuellt mål och en väsentlig del av jordens befolkning, i synnerhet de med makt, inser inte vad det egentligen handlar om.

Till det kan man lägga att vi kanske borde bry oss lite mer än bara om oss själva. Det kan avfärdas som en filosofisk tanke, men det skulle kunna finnas skäl att inte betrakta liv som värdefullt vare sig det handlar om människor, myror eller mullbär. Men jag lämnar den, eftersom ett strikt egocentriskt perspektiv är tillräckligt för att inse det värdefulla i fungerande ekosystemtjänster.

Om vi bryr oss det minsta om oss själva, det i har byggt upp, våra kommande år och våra barn så gör vi vad vi kan för att naturen skall kunna upprätthålla de ekosystemtjänster som är fundamentalt väsentliga för att vi skall kunna ha välfärd. Vi behöver inte ens tala om “kommande generationer” (även om det i högsta grad gäller även dem), nej det räcker med att inse vad som kan komma att hända med nuvarande generation.

För det andra så kommer vi inte att komma undan omfattande klimatförändringar och förändringar av ekosystemtjänster. Vi behöver mobilisera för anpassning.

Förra gången jorden var så varm som den är är idag, drygt en grad över förindustriell nivå med latent ytterligare en grad (0,5 grader till följd av aerosoler och 0,5 grader från glaciärerna som inte är i balans) så var havsnivån mellan 6 och 9 meter över det vi är vana vid. Det var för 125000 år sedan. Det ger en fingervisning om vart vi är på väg.

Förra gången vi hade den här halten koldioxid i atmosfären, för ca 3 miljoner år sedan, så var havsnivån mellan 15 och 25 meter över “normal” nivå. “Normal” definierade som den nivå den har varit de senaste 7000 åren, dvs under den tiden då väsentligen allt det vi kallar civilisation har utvecklats.

Och havsnivån är bara en av alla parametrar. Vi människor omdefinierar hela planeten, vi är en kraft som är jämförbar i storlek och styrka med de krafter som tidigare omskapat livet på planeten. Alltifrån jordens omloppsbana kring solen (som gör att vi går mellan istider och interglaciala perioder) till asteroider som dimper ner och raderar ut liv. När det gäller jordens förhållande till solen så sker förändringarna på skalan tiotusentals år, när det gäller asteroider så sker förändringen inom loppet av dagar. Vi människor hamnar däremellan, på skalan hundratals år. Men storleken av förändringarna är lika.

Hur mycket vi än anstränger oss för att minska klimatpåverkan (och andra miljöparametrar som utsläpp av kväve, mikroplaster, läkemedelsrester osv) så kommer vi inte undan att det kommer att bli stora förändringar. Antropocen handlar inte bara om att vi påverkar planetens klimat. Det handlar givetvis även om att vi måste anpassa oss till förändringarna.

Nej missförstå mig inte. Vi skall inte ge upp strävan att minska påverkan på klimat och andra system. Vi måste anstränga oss ännu mer där. Gå från prat till genomförande. Vill vi ha en rimligt chans att uppnå Parisavtalet, dvs se till att globala medeltemperaturen hamnar under 2°C, så måste utsläppen av koldioxid minska med ca 6% per år. Kontinuerligt kommande decennier. Och då är det ändå inte några garantier att vi klarar 2-gradersmålet.

År 2050 skall det vara nära noll utsläpp. Vi har en lång resa dit, men/och den börjar nu, inte om något decennium. Vi kommer att få lite “hjälp” av Peak Oil, men det understryker bara behovet av att anpassa oss till en civilisation utan fossilt kol.

Jag vill också poängtera att 2 graders uppvärmning inte är någon söndagspromenad. Under en istid är det tre till fem grader kallare. (Då är hela norra Europa och Nordamerika täckt av ett kilometertjockt täcke av is.). Två grader varmare är sålunda ungefär lika stor förändring som en halv istid, men åt andra hållet.

Men var inte så naiv så du tror att det går att vare sig minska klimatpåverkan, eller att komma undan att anpassa sig till de förändringar som sker i naturen till följd av vad vi redan har gjort. Ingen vet exakt vad som kommer att ske, dels för att vi inte på något sätt slutat att påverka, dels för att det är “uncharted territory“, situationer som inte har inträffat tidigare eller på något sätt är förutbestämda.

Om det är någon rekommendation jag vill ge så är det att skapa förutsättningar för anpassning. Det handlar om att gå från ett samhälle som optimerar sin verksamhet till ett samhälle som är robust genom att vara flexibelt och kan hantera flera helt olika situationer.

Allt från att kunna hantera väderextremer (värmeböljor, skogsbränder, stormar, vattenbrist och översvämningar mm) till entreprenörskap (vilka tjänster och produkter kommer att efterfrågas när vi drabbas av klimat och lämnar det fossila samhället) samarbeten mellan nationer i geopolitiska frågor (flyktingkatastrofer, konflikter om territorium, livsmedel mm).

Vakna, något stort håller på att hända.

/Martin

PS. Bilden som jag illustrerar den här artikeln med är ett växthus på Svalbard. En plats där solen bara lyser under halva året och den högst uppmätta temperaturen är 21,3°C. Är det något man behöver, men saknar, så är det grönsaker. Det är värt ett försök och man lär sig något. DS.