Tag - glaciär

Geo-engineering för att bromsa glaciärer?

Så här kan jag tänka mig att det låter om man samlar ihop den samlade diskussionen mellan de som förespråkar geo-engineering och de som fördelar resurser när the shit starts hitting the fan.

– Hej, vi har kommit på att klimatet förändras och att det kommer att få ödesdigra konsekvenser för många miljoner människor, ja faktiskt hela samhällen och nationer. Det är helt enkelt samhällsomstörtande, ett hot mot vår civilisation.

– Vad kan vi göra åt det?

– Jo vi tänker oss att vi lägger enorma resurser på ett av alla problem vi ser, vi kan inte hantera allt nämligen. Men vi kan bygga gigantiska murar, piedestaler och pumpanläggningar som bromsar utvecklingen, eller i alla fall knuffar lite på glaciärerna som flödar ut i haven och därmed dränker våra kustnära städer och jordbruksmark och…

– Okay, men det låter dyrt? Och fungerar tekniken? Förresten, kommer det att stoppa problemen eller bara fördröja dem?

– Njae, det löser ju inte själva problemen, och det bara kanske fungerar på det sättet som vi tänker oss. Och det kanske får andra oönskade konsekvenser. Det enda vi vet med säkerhet är att det kommer att kosta mycket pengar och resurser. Väldigt mycket.

– Okay, men det är ju ungefär som vanligt och det brukar ju gå bra, i alla fall för de som fattar de avgörande besluten. Vi kör på det!

Att gå på själva grundproblemet, att vi gräver upp fossilt kol som vi sedan förbränner och dumpar i atmosfär och hav, skövlar skogar och ekosystem, sprider tungmetaller som det var konfetti på nyårsafton, tömmer grundvattenreservoarer och fortsätter att ignorera såväl vetenskaplig kunskap som följa gemensamt fattade internationella avtal och beslut, det föresvävar oss inte. Nä, vi accelererar på en allt krokigare väg.

Geo-engineering showing the panic our society is about to get. Illustration from Nature.

 

Forskarvärlden vet det här. Eller som man konstaterar i slutet av artikeln i Nature:

Geoengineering of glaciers will not mitigate global warming from greenhouse gases. The fate of the ice sheets will depend on how quickly we can reduce emissions. If emissions peak soon, it should be possible to preserve the ice sheets until they are again viable. If they keep rising, the aim will be to manage the collapse of the ice sheets to smooth the rate of sea-level rise and ease adaptation.

Frågan är om beslutsfattarna fattar.

/Martin

Jag pratar klimat i SR P5 Stockholm

I lördags cyklade jag in till radiohuset i Stockholm för att vara med i ett inslag i P5 Stockholm om klimat. Vi pratar ganska brett om klimatet, vad som de största problemen är, vad man kan göra, hur man undviker dystopi osv. Vi börjar med glaciärer och sedan havsnivån. Därefter tar vi den obligatoriska ”Vad är det värsta…?” och vad kan man göra själv. Jag trycker på att vi har olika mycket ansvar: De som har mycket makt har mer ansvar.

Och när det gäller själva utsläppen av växthusgaser så har man alltför lång tid lastat skuld och ansvar på individer. Det vilar oändligt mycket mer ansvar på fossilbolagen: Om de inte borrar/gräver upp olja, gas och kol så blir det inga utsläpp. Och de hade kunnat börja utfasningen för 30-40 år sedan. De visste, men ignorerade kunskapen. Det var väl lite för frestande att fortsätta tjäna pengar på sin skitiga och destruktiva verksamhet.

I inslaget berörde vi en rapport av Alma Strandmark från Stockholms Universitet som tidigare i somras beskrev ekologiska konsekvenser av en måttlig havsnivåhöjning på 0,5 meter fram till år 2100. Hur det påverkar alltifrån insekter och sjöfåglar till hela ekosystem och samhället i närheten av kusterna.

Vi rullar sedan vidare till geopolitiska konsekvenser, missväxt, värmeböljor, havsnivåhöjningar, migration, personliga tragedier, stängda gränser, behoven av preventiv diplomati och juridik mm.

När man resonerar kring klimat så finns det mycket att prata om. Jag noterar hur vissa frågor får mer fäste än andra. Som extremer som tex ”Vad är det värsta…?”, men också konkreta frågor. Googla på ”3000 öar hotar att försvinna” och se hur många träffar ni får på Alma Strandmark. Kruxet är att det hon forskar om, dvs ekosystem, drunknar (sic!) i antalet öar som försvinner.

Det visuella, nära och personliga vinner över abstrakta och komplexa frågor. Det är bland annat därför som det går lite långsamt i omställningen till ett mindre destruktivt samhälle.

Värd var Demir Lilja.

Om inte länken ovan fungerar så sök efter P5 Sthlm med Demir Lilja, 12 aug 2017 och scrolla fram till 2:07:29 i programmet.

/Martin

På och i en glaciär på Svalbard

Under veckan som gått så har jag varit på Universitet här på Svalbard. Syftet med resan är tvåfalt. Dels att förbereda en kommande konferens som kommer att handla om beslutsprocesser och scenarier under stor osäkerhet. Dels att göra reportage kring klimat, påverkan, förändringar och anpassning.

Men nu var det lördag och jag ville passa på att göra en tur på på och i en glaciär. Nåväl, det är också förknippat med studier, som ni kan se på bilderna nedan så består inte alla glaciärer av genomskinlig eller klarblå is. En del passager är fulla av sten. Glaciärer har en fascinerande dynamik. De är också en viktig pusselbit för att förstå hur klimatet har varierat, såväl som att de i sin tur har ganska stor inverkan på övriga naturen när de påverkas av klimatförändringar.

Men innan det är dags att gå ut så behöver jag anpassa kläderna till vädret. När jag kom hit för en vecka sedan så pendlade temperaturen kring -20°C, men idag var det bara -2°C. I morgon kommer det att var +2°C och regna! Som jag skrev i en tidigare artikel så kan man gräma sig både över det man glömt och det man bär med sig i onödan. Med två snitt i ett par fleecebyxor så tillintetgjorde jag bägge dessa känslor. (Det har varit nära ett par gånger tidigare, men nu fick jag verkligen en anledning)

Det är inte så kallt, varför jag anpassar kläderna efter vädret.

Ryggsäcken har varit på väg att ge upp ett bra tag, men det är först när man inser att den verkligen inte får gå sönder som man fixar det. Nåväl, nu blev det gjort i alla fall (och jag fick nytta av verktygen jag burit med mig).

Jag finner en bra anledning att laga ryggsäcken.

60% av Svalbard är täckt av glaciärer. Vi skall upp på Larsbreen (Larsglaciären) ovanför Longyearbyen. Den ligger till vänster (öster om) berget Sarkofagen. Det här området är fredat från skotrar och bandvagnar. Men det finns isbjörnar varför vi har med oss ett gevär (man får inte vistas utanför byn utan vapen).

På väg upp på Larsbreen.

Klockan är 10 när vi startar vår vandring. Vi är en grupp om sex person som rör oss upp mot glaciären. Det är noterbart mycket ljusare än för bara några dagar sedan. Det går fort nu, ca 25 minuter längre varje dag. Den 15 februari tittar solen upp över horisonten och i början av mars (8?) har den kommit så högt att den visar sig nere i byn (solen måste över bergen också för att synas i byn). På den här länken kan man kolla dagslängd mm för Longyearbyen.

Bergen som utgör ögruppen är till största delen sedimenta bergarter, dvs avlagringar. Det är därför det finns kol här och det är en väsentlig del av Svalbards historia. De flesta gruvorna är stängda nu, men fortfarande använder man kol för att producera värme och el lokalt. Det här är elefanten i rummet. Jag återkommer till det i senare artikel.

Att bergen är sedimenta skapar också karaktäristiska strukturer, mest noterbart är kanske symmetriska formationer skapade av ras och skred.

På ca 600 möh har vi ingången till grottan. Grottan har formats av smältvatten som runnit under sommarmånaderna. Vi klättrar ner genom ett par meter snö innan vi kommer ner till fast is.

Vid ingången i östra kanten av glaciären Larsbreen. 5-600 höjdmeter lägre ner syns Longyearbyen.

Som i alla grottor gäller det att ha respekt för mörkret. Det gäller att inte bli av med belysningen. I en grotta är det mörkt på riktigt. Inte som i ett mörkt rum eller ute en mörk natt. Nej i grottor finns det överhuvudtaget inte något ljus. Man kan försöka anpassa sig hur mycket som helst, det förblir svart.

I och med att berget är sediment så är det poröst, man skulle kunna säga trasigt, från början. Glaciären rör sig sakta, den omformas och om sommaren rinner det vatten på, igenom och under den.

I och med att det snöar på den så blir den tyngre och pressas nedåt i dalen. Den tar med sig sten och grus. När glaciären till slut smälter så faller sten, grus, block mm ut och bildar kullar och åsar nedanför glaciären. De kan ligga både tvärs och längs glaciärkanten eller som högar. Det finns givetvis en dynamik som förklarar detta, men det överlåter jag med varm han till någon geolog att utröna.

Glaciären drar med sig stora mängder sten.

Det är fascinerande att vara i glaciären. Man kan föreställa sig hur vattnet rusar fram genom gången under (den i och för sig korta) smältperoioden på sommaren. När vattnet gör en sväng så eroderar den in i isen i ”yttersvängen”. På andra ställen skär den djupa hål, ”moulin”, i isen.

Det är också tydligt hur isen utgörs av olika lager. Man kan följa ett lager inte bara längs med gången utan även från ena sidan till den andra.

Det är svårt att med fotografier göra isen och gångarna rättvisa. Nedan är en lite film istället.


Vi fikar i glaciären men/och är noggranna med att inte lämna kvar några spår. Vi går så långt in det går, men till slut så kommer vi fram till en moulin, ett djupt schakt, som kräver både mer utrustning och tid än vad vi har idag.

När vi kommer upp ur glaciären har det börjar skymma. Men det går långsamt, vi har fortfarande gott om tid på oss att njuta av utsikterna. Men det hade varit fint med ett par skidor istället för snöskor.

Utsikt från Larsbreem norrut mot Longyearbyen.

Morän, som alltså bildas när glaciären drar sig tillbaka/smälter, är inte bara grus och stenblock. Det är även partiklar ner till storleken av lera, dvs det mesta. Har du sett någon morän, månne? Japp, det har vi. Ungefär 75% av Sveriges yta är morän. Nu är det ju inte lika tydligt som nedanför en glaciär, men eftersom Skandinavien har legat många tusentals år under en inlandsis så har vi fått rätt så mycket morän som jordart och karaktär med mindre eller större stenblock.

I en morän blir det en osorterad blandning av stenar, grus och lera (efterhand jord). Detta till skillnad från tex en rullstensås där stenarna både har likartad form, material och om inte storlek så i alla fall storleksordning.

Att glaciärer inte alltid är genomskinlig eller klarblå is framgick med alla önskvärd tydlighet idag. Isen hade inte bara inslag av mindre och större stenar, tidvis så den riktigt smutsig ut. Det är då i form av finkornigt sediment, typ lera, som gör att en del, många, skikt inte alls är så klara som ren is är.

Men nu är ju dessutom själva anledningen till att vi var i den här grottformationen att det strömmar mycket vatten här. Det i sig gör att fördelningen av lera och stenar torde vara högre här i kanten av glaciären än den är i mitten.

/Martin

Forskarnas tystlåtenhet och haven

James E Hansen, forskare vid NASA och professor vid Columbia University, skriver i en debattartikel att forskarvärldens tystlåtenhet (scientific reticence) hindrar kommunikationen av hoten kopplade kring en potentiellt kraftig höjning av havsnivån.

Hansen påpekar att trögheter i havssystemen gör att vi redan idag kan ha skapat situationer som vi inte kan kontrollera i framtiden. När naturen skapar glaciärer sker det genom en långsam, torr, process som gör att havsnivån sakta sjunker. När istället glaciärerna smälter är det en snabb, och i högsta grad ickelinjär, process. Bara för att havsnivån just nu “bara” stiger med 3,3 mm varje år så betyder inte det att det inte kan ske kraftigare i framtiden.

Hansen ger exempel på en situation för tre miljoner år sedan då jordens medeltemperatur var 2-3 grader varmare än idag och havsnivån 25 meter (+/-10 meter) högre än idag. Vidare ger han exempel på att en väsentlig del av obalansen i strålningen mellan inkommande och avgivande energi till/från jorden går åt till att höja havens temperatur. Men om obalansen i  energiflödet istället gick åt för att smälta isar så motsvarade det redan idag ca en meter högre havsnivå. Vad är det som hindrar en förskjutning av energiflödet till att i större utsträckning smälta glaciärer i framtiden?

Vidare att IPCC’s projektioner på 20-60 cm högre havsnivå inom detta århundrade inte innefattar “rapid dynamic changes in ice flow”, i princip kollaps av ismassor istället för en långsam avsmältning. Det är inte så att IPCC inte beskriver snabba förlopp, men dess ovilja att kvantifiera den -eftersom den är så svår att beräkna- invaggar allmänhetens i en falsk trygghet av att forskarvärlden har kontroll på viktiga systemförändringar.

Tystlåtenheten kan vara ett resultat av vetenskapliga metoder. Framgång inom vetenskaplig forskning är kopplat till objektiv skepticism. Försiktighet har sina meriter och det är sunt att ifrågasätta det man observerar om och om igen innan man drar sin slutsatser.

Men Hansen menar att frågan om havsnivån är så fundamentalt viktig att vi inte får undanhålla oss möjligheten att den faktiskt kan stiga avsevärt mycket mer, och snabbare, än vad IPCC angivit. Ansvaret för att tolka storleksordningen och konsekvenserna av detta ligger på forskarvärlden.

/M. Hedberg