Tag - geopolitik

Klimatets våldsamma konsekvenser

Har du inget bättre för dig så här på söndagskvällen, och det här är svårslaget, så kan viga en timme åt en dokumentär på SVT om humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser av klimatförändringar.

58 minuter ägnas mycket övertygande om komplexa problem i form av missväxt, svält, migration, kapprustning, destabiliserade stater, … Och under typ två minuter på slutet, med lite up-beat musik, försöker man ingjuta hopp i att vi kan ordna till det här -om vi tar oss i kragen och gör det vi vet är rätt.

https://www.svtplay.se/video/17705823/klimatets-valdsamma-konsekvenser

Nåväl, den är väldigt snyggt gjord. Du kan väl se den för dess konstnärliga värde i alla fall? Väck barnen, korka upp en flaska vin och sätt er framför dokumentären ”Klimatets våldsamma konsekvenser”.

/Martin

PS. Medan jag gick tillbaka för att leta efter detaljerna i ett citat så snubblade jag över det smått klassiska ”The stone-age didn’t end because we ran out of stones. We found something better!” Jag fattar att syftet är att skapa hopp, i synnerhet för teknologiska lösningar. Kruxet med argumentet/metaforen är att den är djupt felaktig på flera plan. ”Stenåldern” borde heta ”träåldern”, för det var nog det materialet man använde mest (men de verktygen är inte kvar). Och framför allt: Vi använder väldigt mycket mer sten idag än vad man gjorde på stenåldern. Inte bara totalt utan även på individnivå. Och det vi ersatte stenarna med hade omfattande konsekvenser för oss själva, övrigt liv och kommande generationer.

Men det jag letade efter var ”…Americans can always be counted upon doing the right thing. -After exhausting every other possibility.” Det kan vara vanskligt med roliga och slagkraftiga metaforer och berättelser och det är inte bara USA som bär skuld i frågan. Men det finns anledning att fråga sig hur det kommer sig att vi agerar så irrationellt. Vilket är precis den frågan som filmen ställer sig och oss. DS

Debattartikel i SvD om mat, klimat och krisberedskap

Svenska Dagbladet publicerar idag en debattartikel som jag är medförfattare till. Vi tar i den fasta på den uppenbara sårbarheten som svenska samhället har för något så grundläggande som att skapa förutsättningar för sina medborgare att äta i händelse av internationell kris.

Krisen kan bestå i såväl yttre militärt hot som peak oil eller att vi tar klimatansvar och minskar på nyttjandet av fossil energi. Sverige kan idag vare sig producera eller transportera mat till sina medborgare utan att använda olja (diesel eller bensin).

På 80-talet florerade dekaler med en slogan som löd ”Utan bilen stannar Sverige”. Den propagerade för att göra det lättare och billigare att köra bil. (En sökning visar att det fortfarande är en slogan som Bil Sweden och MRF står bakom.) Det må vara behjärtansvärt och till och med viktigt att underlätta transporter och dessutom mer eller mindre sant, men den enkla one-liner’n belyser inte det mest väsentliga: vårt beroende av något som vi inte har rådighet över.

Hur skall vi säkerställa att samhället fungerar, tex kan göra högst väsentliga saker som att producera och transportera livsmedel, utan import av fossil energi? Sverige har unikt bra förutsättningar. Men en alltför naiv tilltro till att marknadslösningar skall vara oss till gagn, eller ens fortfarande fungera, i händelse av kris har gjort oss extremt sårbara.

Och för att inte fastna i ”det går inte”-argument så tar vi artikeln fasta på att våra grannar i öst, Finland, har betydligt bättre beredskap.

Nu har ju finnarna Sisu, en gren där vi svenskar är lite underlägsna, men något djävlar anamma skall vi väl kunna uppbringa? En Finnkamp i krisberedskap? Bortsett från Sisun så har vi inte mycket att gnälla på jämfört med Finland. Vi borde inte bara kunna matcha utan även komplettera våra bröder och systrar.

Tajmingen för debattartikeln är god, den skedde en timme innan Försvarsberedningen publicerade och lämnade över sin rapport Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 till Försvarsminister Peter Hultqvist. Den rapporten belyser dels att hotbilden mot Sverige har förändrats, dels hur Sverige kan/skall bygga upp ett civilt försvar i samarbete med Norge och Finland.

I samband med insikten om förändrade hotbilder och ett stärkt civilt (och militärt) försvar behöver vi öka graden av självförsörjande. Det fina i kråksången är att lösningarna, tex småskaligt jordbruk, energieffektivisering och produktion av förnybar energi, har positiv inverkan på biologisk mångfald, lokalsamhällets utveckling, arbetstillfällen mm.

Nu hoppas vi att diskussion tar fart, att vi kavlar upp ärmarna och sätter ena foten framför den andra och påbörjar en förflyttning.

/Martin

Surrealistiskt samtal om extrem värme

Lyssnade just på ett samtal om extrem värme till följd av klimatförändringar på P1 Morgon. Undertonen råkade bli att ”människorna som drabbas i tex Indien och Pakistan kanske kan anpassa sig ändå”.

Bakgrunden var att en forskarrapport visar att klimatförändringarna kan bli så extrema avseende temperatur och luftfuktighet, daggpunkt/”våta temperaturen” (wet-bulb temperature), att människan inte längre kan göra sig av med överskottsvärme. Vi blir då överhettade och i övrigt fullt friska människor avlider. Detta kommer att göra delar av Sydasien, tex områden kring Indus och Ganges, mer eller mindre obeboeligt.

Värst ser det ut att bli kring Persiska viken. Men anledningen till att man fokuserar på Indus och Ganges är för att det blir tillräckligt illa där för att hettan/fukten skall vara dödlig och att en stor del, 20%, av jordens befolkning bor i de områdena.

Från artikeln i Advanced Science: If ambient air TW exceeds 35°C (typical human body skin temperature under warm conditions), metabolic heat can no longer be dissipated. Human exposure to TW of around 35°C for even a few hours will result in death even for the fittest of humans under shaded, well-ventilated conditions. While TW well below 35°C can pose dangerous conditions for most humans, 35°C can be considered an upper limit on human survivability…

Pia Sjögren intervjuade Johan Rocklöv, docent i epidemiologi vid Umeå universitet. (Nej inte Rockström och det som om journalisten Pia var lite ovan att säga ”Johan Rock…” och inte få avsluta med …ström).

Nåväl, Johan redogjorde för bakgrunden där man har gjort studier på hur människokroppen påverkas av hög värme i kombination med hög luftfuktighet. Det är föga överraskande att kroppen inte förmår bli av med överskottsvärme genom svettning om det är väldigt varmt och fuktigt.

Det som är uppseendeväckande är att vi inom några decennier tidvis med stor sannolikhet kommer att ha dessa förhållanden på platser där det idag bor väldigt många människor. Det skall tilläggas att det redan idag avlider storleksordningen tusentals människor varje år till följd av värme och hög fuktighet.

Intervjun rundas av med att konstatera att västerländska idrottare och brandmän ingått i studien. Kan det vara så att människor som bor där borta i Indien har bättre fysiologiska eller livsstilsmässiga förutsättningar för att klara den extrema värmen? Ja, kanske…

Men hallå! Vi pratar om hur nära kanten man kan gå innan man avlider. Och samtalet rundas av med något som ger känslan av att de kanske tål mer och kan anpassa sig?”. Till lyssnaren lämnar man därmed att dra sina egna slutsatser. Jag misstänker att många tänker: ”Den där forskarrapporten kanske inte är så relevant.”, respektive ”Vi behöver nog inte grunna så mycket på det här, vare sig för att minska klimatpåverkan eller för att anpassa oss till värme”.

Vi behöver nog inte heller känna skuld för att andra lider, eller avlider, till följd av mänsklighetens beroende av fossilt kol och fortsatta suicidala beteende, trots all vetenskaplig kunskap. Vi behöver inte heller fundera på mänskligt lidande och vad som händer geopolitiskt om folk börjar vandra från platser för att de tinte längre går att överleva där.

Missförstå mig inte, inslaget i P1 Morgon var sakligt och bra. Men det speglade inte den väckarklocka som den vetenskapliga artikel man refererade till är.

Johan Bergendorff och Vetenskapsradions inslag omfattade mer, lyssna gärna på det också, länk nedan.

/Martin

Länk till intervjun (15 minuter och 45 sekunder in i sändningen) i P1 Morgon.

Länk till Vetenskapsradions inslag.

Länk till artikeln i Science Advances:

”Rädda klimatet”, en naiv tanke

I takt med att medvetenheten ökar om den prekära situationen vi befinner oss i så ökar engagemanget och initiativen för att ”rädda klimatet”. Det är en naiv tanke av flera skäl.

För det första så handlar det inte om att Klimatet behöver räddas. Det kommer att finnas klimat på den här planeten långt efter att vi människor och alla andra nu levande växter och djur genom evolution har utvecklats till något annat än vi är idag.

Vi borde snarare skriva ”Rädda mänskligheten från konsekvenser av förändrat klimat och förändrade ekosystemtjänster”. Jag vet att det är en för lång rubrik. Men genom att säga ”Rädda klimatet” så fokuserar vi på ett virtuellt mål och en väsentlig del av jordens befolkning, i synnerhet de med makt, inser inte vad det egentligen handlar om.

Till det kan man lägga att vi kanske borde bry oss lite mer än bara om oss själva. Det kan avfärdas som en filosofisk tanke, men det skulle kunna finnas skäl att inte betrakta liv som värdefullt vare sig det handlar om människor, myror eller mullbär. Men jag lämnar den, eftersom ett strikt egocentriskt perspektiv är tillräckligt för att inse det värdefulla i fungerande ekosystemtjänster.

Om vi bryr oss det minsta om oss själva, det i har byggt upp, våra kommande år och våra barn så gör vi vad vi kan för att naturen skall kunna upprätthålla de ekosystemtjänster som är fundamentalt väsentliga för att vi skall kunna ha välfärd. Vi behöver inte ens tala om ”kommande generationer” (även om det i högsta grad gäller även dem), nej det räcker med att inse vad som kan komma att hända med nuvarande generation.

För det andra så kommer vi inte att komma undan omfattande klimatförändringar och förändringar av ekosystemtjänster. Vi behöver mobilisera för anpassning.

Förra gången jorden var så varm som den är är idag, drygt en grad över förindustriell nivå med latent ytterligare en grad (0,5 grader till följd av aerosoler och 0,5 grader från glaciärerna som inte är i balans) så var havsnivån mellan 6 och 9 meter över det vi är vana vid. Det var för 125000 år sedan. Det ger en fingervisning om vart vi är på väg.

Förra gången vi hade den här halten koldioxid i atmosfären, för ca 3 miljoner år sedan, så var havsnivån mellan 15 och 25 meter över ”normal” nivå. ”Normal” definierade som den nivå den har varit de senaste 7000 åren, dvs under den tiden då väsentligen allt det vi kallar civilisation har utvecklats.

Och havsnivån är bara en av alla parametrar. Vi människor omdefinierar hela planeten, vi är en kraft som är jämförbar i storlek och styrka med de krafter som tidigare omskapat livet på planeten. Alltifrån jordens omloppsbana kring solen (som gör att vi går mellan istider och interglaciala perioder) till asteroider som dimper ner och raderar ut liv. När det gäller jordens förhållande till solen så sker förändringarna på skalan tiotusentals år, när det gäller asteroider så sker förändringen inom loppet av dagar. Vi människor hamnar däremellan, på skalan hundratals år. Men storleken av förändringarna är lika.

Hur mycket vi än anstränger oss för att minska klimatpåverkan (och andra miljöparametrar som utsläpp av kväve, mikroplaster, läkemedelsrester osv) så kommer vi inte undan att det kommer att bli stora förändringar. Antropocen handlar inte bara om att vi påverkar planetens klimat. Det handlar givetvis även om att vi måste anpassa oss till förändringarna.

Nej missförstå mig inte. Vi skall inte ge upp strävan att minska påverkan på klimat och andra system. Vi måste anstränga oss ännu mer där. Gå från prat till genomförande. Vill vi ha en rimligt chans att uppnå Parisavtalet, dvs se till att globala medeltemperaturen hamnar under 2°C, så måste utsläppen av koldioxid minska med ca 6% per år. Kontinuerligt kommande decennier. Och då är det ändå inte några garantier att vi klarar 2-gradersmålet.

År 2050 skall det vara nära noll utsläpp. Vi har en lång resa dit, men/och den börjar nu, inte om något decennium. Vi kommer att få lite ”hjälp” av Peak Oil, men det understryker bara behovet av att anpassa oss till en civilisation utan fossilt kol.

Jag vill också poängtera att 2 graders uppvärmning inte är någon söndagspromenad. Under en istid är det tre till fem grader kallare. (Då är hela norra Europa och Nordamerika täckt av ett kilometertjockt täcke av is.). Två grader varmare är sålunda ungefär lika stor förändring som en halv istid, men åt andra hållet.

Men var inte så naiv så du tror att det går att vare sig minska klimatpåverkan, eller att komma undan att anpassa sig till de förändringar som sker i naturen till följd av vad vi redan har gjort. Ingen vet exakt vad som kommer att ske, dels för att vi inte på något sätt slutat att påverka, dels för att det är ”uncharted territory”, situationer som inte har inträffat tidigare eller på något sätt är förutbestämda.

Om det är någon rekommendation jag vill ge så är det att skapa förutsättningar för anpassning. Det handlar om att gå från ett samhälle som optimerar sin verksamhet till ett samhälle som är robust genom att vara flexibelt och kan hantera flera helt olika situationer.

Allt från att kunna hantera väderextremer (värmeböljor, skogsbränder, stormar, vattenbrist och översvämningar mm) till entreprenörskap (vilka tjänster och produkter kommer att efterfrågas när vi drabbas av klimat och lämnar det fossila samhället) samarbeten mellan nationer i geopolitiska frågor (flyktingkatastrofer, konflikter om territorium, livsmedel mm).

Vakna, något stort håller på att hända.

/Martin

PS. Bilden som jag illustrerar den här artikeln med är ett växthus på Svalbard. En plats där solen bara lyser under halva året och den högst uppmätta temperaturen är 21,3°C. Är det något man behöver, men saknar, så är det grönsaker. Det är värt ett försök och man lär sig något. DS.

Mot Svalbard

I morgon måndag reser jag till Svalbard. Mittemellan Nordnorge och Nordpolen, Grönland och Novaja Zemlja. Så här års är det mörkt, men det har just börjat ljusna något mitt på dagen. Inte så att man ser solen, den är fortfarande under horisonten, men i alla fall något som visar att ljuset är på väg tillbaka.

Jag skall träffa forskare, prata förändringar av klimat, ekosystem och geopolitik. Jag skall också förbereda en konferens och workshop kring beslutsprocesser i samband med snabba och stora förändringar av politiska landskap och klimat. Nej, det är ingen udda kombination, de har mycket gemensamt.

Nyckelord i de sammanhangen är resiliens, förmåga till anpassning och att skapa handlingsplaner för olika scenarier. Insikten att optimering kostar i flexibilitet och att få en ökad förståelse för vilka återkopplingar och ”leverage points” som leder till systemskiften.

Det här är tillämpbart på många olika områden, men har aktualiserats de senaste åren dels genom en ökad politisk turbulens, geopolitiska förändringar samt klimatförändringar som sker snabbare än de medelvärden som brukar presenteras för allmänhet och beslutsfattare.

Jag gör det här tillsammans med forskare från Stockholms Universitet, SIPRI och KTH.

/Martin

PS. En personlig anekdot till Svalbard (såväl som till Sibirien). Min morfar hette Axel Dickson. Hans farfars bror hette Oscar Dickson. Oscar Dickson (1823 – 1897) var engagerad i och medfinansiär till ett flertal av de stora expeditionerna i polarområden under 1800-talet. Främst Nordenskiöld och Nansen men även till Andrée. Dessutom lite krydda på det just denna vecka: Bea Uusma, som vigt sitt liv åt att förstå Andrées polarexpedition, kommer att vara på Svalbard och föreläsa denna vecka. DS.

Olja, is, klimat och geopolitik

Arctic sea ice: climate change, oil and trade

Nedan ett litet klipp som på fyra minuter beskriver en av bakgrunderna till potentiella konflikter i vårt norra närområde: Isen smälter i Arktis. Videon är publicerad av The Economist

http://youtu.be/VTHsd9wiyio

Nu säger en del att det bli mer is. Men totalt sett så blir det mindre. Däremot kan det snöa mer på visas platser. Detta är helt enkelt en konsekvens av att det blivit varmare: Ju varmare luft, desto mer fukt kan den innehålla. Och på de platser som fortfarande håller sig under noll grader så betyder det att det blir mer snöfall. Read More