För snart två veckor sedan medverkade jag i Johannes Cullbergs podd, Vägen mot Paradiset. (Lyssna på avsnittet ”Vad alla borde veta om Väder och Klimat” på Spotify eller Poddtoppen eller där du hämtar dina poddar). Jag och Johannes pratar om klimat, extremt väder och vår antropocentriska världsbild i vad som kanske närmast kan beskrivas som en skarp kontrast till den traditionella berättelsen om paradiset. Men Paradiset finns i olika former och är vad vi gör det till, något som Johannes tagit fasta på.
Johannes är entreprenör (driver tex matkedjan Paradiset Marknad), hälsofreak och planetskötare. Han är nyfiken, vetgirig och påläst. Inför intervjun hade han rotat fram saker om mig som inträffade långt innan sociala media fanns. Men det är bara en vägvisare, han balanserar och låter samtalet ledas av platsen och tankarna som vi har i nuet.
Han tog utgångspunkt i vad som är bra cykelväder och intresset för naturvetenskap, vandrar igenom boken Extremt väder, reder ut frågetecken kring klimatförändringar, tropiska cykloner, Rossbyvågor, årstider, istider, Milanković-cykler, tinande permafrost, varför klimatet inte bara handlar om koldioxid och temperaturen i luften, återkopplingar och ett nödvändigt, men troligen inte tillräckligt, villkor för att hejda klimatförändringarna.
Vad är skillnaden mellan att göra väderprognoser för Försvarsmakten, på TV och till extremsporter? Sedan hoppar vi in i finansvärlden och det filosofiska, riskanpassande och pedagogiska värdet av katastrofobligationer.
Vi talar om det människocentrerade, antropocentriska, synsättet vi har och konsekvenserna av det. Visst har vi människor rättigheter, men det märkliga i att vi betraktar övrigt liv på jorden som räkmackor som bara finns till för vår skull. Vem är, och varför är det skillnad på subjekt och objekt? Det ohållbara i att vi expanderar exponentiellt men att naturen inte anpassar sig i samma hastighet och scenarier av detta. Värderingar, moral, paradigmskiften, ecocide, andra arters rättigheter och sociala tipping point.
Det var trevligt att bli intervjuad. Det är mycket jag vill säga på en gång och ibland ger jag mig inte riktigt tid att uttala alla ord eller göra konstpauser, jag pratar tidvis lite väl snabbt. Tänk om man kunde prata i parallella spår samtidigt istället för seriellt? Mer som man tänker.
Nå, surfa nu iväg och lyssna på vårt samtal. Det finns i två versioner, 42 och 67 minuter. (Dessa två magiska tal. Det ena svaret på alla frågor och det andra när jag vaknade och kunde börja leta frågor). Man kanske behöver lyssna på bägge för att inte missat något och repetera det bästa. 🙂 Länkarna i början av denna artikel leder till fullängdsversionen.
Idag tilldelades jag, tillsammans med Kummelnäs förskola, Nackas Miljöpris 2019. Efter överlämnandet av diplom, blommor och en check på 5000 kronor så höll jag ett litet anförande. Och för en gångs skull hade jag skrivit ner vad jag skulle säga i förväg. Nu blev det inte så att jag läste allt innantill. Jag både la till och hoppade över. Men nedan finner ni texten jag hade tänkt läsa. Lätt friserad, jag har tex format om den från talspråk till lästext.
När jag var 16 år så kom jag på andra plats i en uppfinnartävling, FinnUpp83. Jag konstaterar att jag avancerar, nu är jag på delad förstaplats till utmärkelsen Nackas miljöpris!
Då kombinerade jag känd teknik till de första digitala klockorna -för att folk skulle kunna hålla rätt på tiden.
Nu kombinerar jag klimatvetenskap med kommunikation -för att folk ska förstå vad klockan är slagen.
Det här gör jag i en tid när allmänheten börjar komma till insikt om hur besvärlig situationen är. De reser sig och ställer krav på omställning. Mycket tack vare en extremt målmedveten annan 16-åring, Greta. Lika länge som hon är gammal, har jag jobbat med att skriva och föreläsa om klimat och miljö för både skolelever och näringsliv, politiker, tjänstemän och allmänhet.
Som meteorolog kan jag intyga att det är svårt att sia om framtiden. Man vet inte hur framtiden blir, men man kan räkna på sannolikheter för olika händelser. Jag tänker i scenarier och berättelser. På så sätt kan man förbereda sig, både för att allt fortsätter som förr, och för att världen förändrar sig. Och sannolikheten att allt ska vara som förr är obefintlig.
Världen förändras. Allt snabbare. Vi lever i Antropocen. Där människan har blivit en betydande, möjligen intelligent, aktör som förändrar grundläggande system på planeten. Växthuseffekten är bara en av dem. Det ger extremväder, havsnivåhöjningar, förändrade klimatzoner, torka, missväxt och översvämningar. Men vi förändrar också ozonskiktet, havens pH-värde, flöden av fosfor och kväve, livsbetingelserna för växter, djur och svampar mm.
De omställningar som samhället står inför är monumentala. Men insikten om det här saknas fortfarande hos många. Och även om folk börjar förstå, så saknas insikter om vad vi måste göra för att förhålla oss både till minskad påverkan, och anpassning till det som inte kan förhindras.
Antingen så lullar vi på i samma hjulspår som vi följt de senaste 75 åren -och de fördjupas exponentiellt-. Med kollaps av ekosystem, irreversibla klimatförändringar och extremväder som följd. Eller så tar vi oss samman, samarbetar och bygger ett samhälle som håller sig inom det sofistikerade och eleganta ramverk som naturen utgör. Och vi anpassar oss till konsekvenserna av dom förändringar som kommer att hända i alla fall.
Men just nu gör vi varken eller.
Klimatförändringar och extremväder är redan här. Fast ojämnt fördelade. Men i takt med tiden, våra utsläpp och urlakning av ekosystem så kommer allt fler, även vi, att få ta del av allt mer extremt väder.
Jag hoppas att jag kan bidra till att Nacka utvecklar en handlingsplan som gör att vi uppfyller vår moraliska och konkreta andelar av både Parisavtalet och andra globala, nationella och lokala miljömål. Vi kan nämligen inte förvänta oss att någon annan ska göra det jobbet åt oss. Genomförandet alltså, att minska utsläpp och miljöpåverkan. Att hålla oss innanför ramarna.
Såväl naturvetenskaplig fakta som de filosofiska aspekterna av att vara människa och ingå i olika system och relationer med övrigt liv på planeten är viktiga. En levande och livskraftig natur med mångfald är en förutsättning för våra egna liv och allt som vi bryr oss om. Som maten vi äter luften som vi andas eller skogarna omkring oss eller mykorrhizan, typ svamparna, i marken. Utan humlor, bin och andra insekter som pollinerar så försvinner en väsentlig del av vår mat. Likaså hav och sjöar som förorenas, försuras och övergöds. Eller skogen som alltmer liknar stora tändstickor, redo att brinna vid nästa torka och värmebölja. Naturen blir förpassad till reservat. Kvar blir ”produktiv” mark, infrastruktur och saker. Men utan naturen är vi inte människor.
Extremtorkan och värmen förvärras av att glaciärer i Arktis smälter. Det påverkar jetvindarna på tiotusen meters höjd. Det gör att vädret inte växlar som förr, utan lättare låser sig. Det ger tidvis högtryck med långvarig torka och det kan också ge lågtryck på rad och ihållande regn i veckor. Det gör att tundran tinar och släpper ut metan och koldioxid vilket gör att vi snart hamnar i en situation där vi inte kan, oavsett vad vi gör, bromsa klimatförändringarna. Vi är alla med och påverkar framtiden. Jag önskar att vi går från hybris och dominans till ödmjukhet och samarbete.
Jag vill tillägna det här priset: Dels alla forskare som i decennier arbetat med att ta fram beslutsunderlag -som samhället i stort har lämnat utan åtgärd. Dels alla ungdomar som ställer krav. Jag tänker på alla som kämpar på liknande sätt som Greta, men utan att få en bråkdel av den uppmärksamhet som de förtjänar. De ställer krav på oss, vi som idag sitter med utbildningar, kunskap och makt i samhället.
Det är vi som har det moraliska och handgripliga ansvaret. Det är vi som ska förändra samhället för att förbereda oss på extremväder och förhindra ekologisk stress, brist och kollaps. Vi gör det här för att välfärden skall vara given såväl våra, som andras, barn. Idag och i morgon. Vi gör det för oss alla.
Dr Peter Carter ger en intervju i samband med slutfasen av COP25 i Madrid. Han är inte nådig med kritiken av såväl resultatet av klimatförhandlingarna som själva ramverket.
Eller säg så här: Han är inte överraskad av bristen på verkningsfulla resultat givet hur ramverket är utformat. Det är trivialt för enskilda länder att obstruera och på så sätt motverka verkningsfulla åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser
Dr Peter Carter blir intervjuad av Nick Breeze vid COP25 i Madrid, December 2019
Han nämner den geologiska eran ”Cenozoic”, som vi nu lever i. Den sträcker sig 66 miljoner år tillbaka i tiden fram till idag. Den började dagen (eller ett par år) efter att en asteriod damp ner på jorden. Mest omtalad markör för detta är att dinosaurierna dog ut. Men inte bara T-rex och kompisarna, utan ungefär 75% av alla växt- och djurarter på planeten slogs ut. Livet och mångfalden var fattig. Men genom årmiljonerna så ökade mängden arter och komplexiteten i systemen. Människan driver nu på förändringar, dessutom accelererande, i en takt som planeten inte varit med om sedan den där asteroiden damp ner. Det gäller både utsläppen och hastigheten varmed växt- och djurarter dör ut.
Och ”Safe levels of levels of greenhouse gases” är ett bättre mått på klimatpåverkan än ”global warming” (dvs 1,5 eller 2°C). Halterna av alla tre signifikanta växthusgaser, koldioxid, metan och lustgas, ökar. Accelererande. Men vi adresserar inte detta utan talar istället om luftens medeltemperatur.
Carter menar att förhandlingarna är ”set up to fail”. Konsensus krävs i alla viktiga beslut. Men man kom inte överens om vad definitionen på konsensus var, om det nu skulle kunna vara något än att alla var överens. Systemet medför därför att alla parter i förhandlingarna, nationer, har veto. Detta är något som Saudiarabien, USA, Ryssland och några till gärna utnyttjar för att vattna ut slutdokumenten. Det gör att de varken talar om källorna till växthusgaserna (fossilt kol och skogsskövling/markanvändning) eller sätter upp bindande avtal. Jag kan bara hålla med. Det är märkligt att man inte kan tillåtas dra konsekvenserna av minskade utsläpp, dvs att det oundvikligen innebär minskad utvinning av fossilt kol. Diskursen skulle då handla om vem som får utvinna det sista fossila kolet.
Carter definierar nationerna som blockerar förhandlingarna som onda. Deras beslut leder till att vi fortsätter i gamla hjulspår med förödande konsekvenser för allt liv på planeten. Såväl på regional skala (natur, samhällen och ursprungsbefolkning) som på global skala (accelererande klimatförändringar och utrotning av växt- och djurarter).
Men viktigast att belysa är kanske bristen på referenser till vetenskapen i förhandlingarna och slutdokumenten. IPCC:s scenarier är inte uppe på bordet när man förhandlar vilket är mycket märkligt. I synnerhet som det de senaste åren har kommit flera mycket bra rapporter, tex 1,5°C-rapporten. Där drar man slutsatser om hur snabbt utsläppen måste minska för att att med en rimlig sannolikhet (tex 50% chans!) uppnå klimatlöftet i Parisavtalet.
Han är lite väl kategorisk i sina uttalanden om vad som aldrig eller alltid kommer att hända, tex huruvida Chile, Australien, Afrika osv någonsin kommer att undslippa sin extrema torka, ”mega-drought”. Men det ska inte förta det övergripande budskapet: Vi är väldigt sent ute, det har redan börjat och det kommer att bli mycket värre med stora förändringar i framtiden. ”Framtiden” är varken långt bort geografiskt eller tidsmässigt.
Antingen gör vi det vi borde för att undvika katastrofala förändringar av biodiversitet, eko- och klimatsystem, dvs minskar radikalt på utsläppen, eller så låter vi bli, dvs lullar på som vanligt -med förödande konsekvenser.
What do we call next climate epoch, the one after the Anthropocene? The one where feedbacks in the climate system outperform our capacity to mitigate climate change. The Runaway-feedback-someting-cene? The Runacene?The epoch we live in today, the Anthropocene, is characterised by human interaction on a scale that profoundly alters climate and life on earth. As Paul Crutzen wrote in 2002:
We live today in what may appropriately be called the “Anthropocene” –a new geologic epoch in which humankind has emerged as a globally significant –and potentially intelligent– force capable of reshaping the face of the planet.
The label ”Anthropocene” has been around for less than two decades, but scientist debate whether it started with the rise of agriculture, the industrial revolution or the atomic bomb. Or any other distinct marker.
But now the change of what we changed changes. We are poking the bear with sticks and stones, forests and fossils.
Thawing permafrost and glaciers, burning forests, warming oceans and other climate feedbacks will eventually dampen natural carbon sinks, and speed up ”natural” emitters of carbon dioxide, methane and other greenhouse gases and effects, such as changes in the albedo (the amount of solar energy reflected out to space) that increases global warming out of whatever little control we ever had. The Washington Post recently had an article about the arctic becoming a net source of carbon. Yale recently had an article about tipping points.
But how can I be certain the feedbacks will kick in and alter the climate beyond our capacity to mitigate the changes? Maybe we we get our act together and mitigate climate change in time?
We never had any control over the climate, but there was a time when we could have behaved in such a way as to stay in a modified Holocene (the epoch before Anthropocene) or a fading Anthropocene.
There is so much momentum in societal transformation. It takes at least three decades to transform any system, be it energy, agriculture, transportation, economy or just the mind shift needed to initiate real change. And that is if we act as one body. The political dynamics today move in the other direction, towards nationalism, fragmentation, ”we first” and lack of trust.
On top of that all the latent change in the climate system itself. We are already way out of planetary energy balance, hence the oceans will continue to absorb heat, glaciers and permafrost will thaw. And the complexity and non-linearity of the systems does not work in our favour.
We are moving in to a territory where geo-engineering will sound like a rational and necessary option, altering weather and radiation balance on a planetary scale. How will we decide, or who will take command, over such experiments with profound and very uncertain outcomes?
Climate has been extremely stable for almost 12 000 years, the Holocene. But during the last 75 years we humans (mainly the western world) have pushed us into what is called the Great Acceleration and the Anthropocene.
With confidence we slid out on oil, to a slippery slope of melting ice. Cracks in the ice opens up tipping points. We are entering a non-predictable and chaotic world. And I am frightened we might try to deal with the situations in a similar way to what got us, and the rest of life on the planet, into this mess.
What we do the next ten years will have a profound impact upon future climate and life. And ponder a minute or two about the time to ”recover” from what we do today: Time for climate to stabilise: The order of 1000 years or more. Time to recover diversity and complexity from collapse of species and ecosystems: The order of 1 million years or more.
